Foto, makt och genus (och asgarv)

Så nu var det äntligen dags för mig att hålla min workshop, under det allvarliga namnet ”Foto, genus och makt”, för den unga kommunikationsgruppen här på Mary Barreda i Nicaragua. Idén till min workshop stal jag från Victoria, förra årets informationspraktikant för Svalorna LA (tack Victoria!), som höll en liknande aktivitet med ungdomarna på Club Infantil i Jinotega.

Först håller jag en kort Power Point-presentation om hur vi framställer och förstärker olika könsroller och makthierarkier i samhället genom foto och media. Jag lyfter olika diskussionsfrågor där säkert mer än hälften lyssnar noga och deltar i diskussionen. Jag talar om skillnaden mellan konstnärliga och journalistiska bilder. Vad räknas som subjektivt och objektivt i de olika fallen? Jag ger lite exempel (typiska Genusfotografen-exempel) på hur foton tagna underifrån ger ett intryck av makt medan ett foto uppifrån kan ge en förminskande känsla av subjektet i fråga. Bilder som förstärker föreställningar om män som aktiva subjekt och kvinnor som passiva objekt.

Därefter flippar jag det hela och visar exempel på hur vi kan gå tillväga för att ta bilder som vänder upp och ned på könsrollerna och makthierarkierna. Vi går igenom foton tagna av olika praktikanter från Svalorna LA. Foton som lyfter fram barn och unga som starka och självständiga subjekt, bilder på latinamerikanska män i situationer som bryter mot förstelnade maskulinitetsnormer. En bild på bolivianska kvinnor i traditionell folkdräkt som spelar fotboll. Övertydligt exempel, ja vet. Men tyvärr kan det behövas för att göra poängen om aktiva och icke-stereotypa subjekt tydlig.

Efter presentationen kommer själva uppgiften som de nio unga kommunikatörerna ska få sätta tänderna i. Jag radar upp några teman, kärlek, vänskap, frihet, konflikt, makt, machismo, som de sedan ska försöka fånga med kamerorna som jag lånar ut till dem. De får gärna komma upp med egna teman om de vill också.

En slide från min presentation om hur genus görs inom media och foto. Foto: Johannes Rydinger 

Tillsammans beger vi oss till terminalen och den stora marknaden där ungdomarna börjar knäppa loss utan hämningar. Deras första subjekt: en äldre polisman som sitter och skriver på sin skrivmaskin. Makt! Ungdomarna samlas runt honom, på avstånd, och står ogenerat och fotar.

Vi går vidare, längre in i den myllrande marknaden och jag följer efter dem med min egen kamera och filmar. Tanken är att jag ska göra en kortare dokumentär om den lilla kommunikationsgruppen och deras utveckling (handlingen är uppenbarligen fortfarande "in the making" så mer än så kan jag inte avslöja).

Efter att ha smugit sig på gamla tanter, hästar och polisofficerare börjar de känna sig klara och vi går tillbaka till Mary Barredas kontor intill bussterminalen. Jag samlar ihop alla bilder på ett USB, gör i ordning en slideshow med hjälp av projektorn och sätter på lite skön salsamusik i bakgrunden. Vi går igenom bilderna och diskuterar dem. Men det blir mestadels asgarv till alla suddiga närbilder på bananförsäljare och rumpor. De verkar i alla fall haft roligt och nog har de väl lärt sig ett och annat eller?

Darin, en av deltagarna i den unga kommunikationsgruppen, lunkar förbi i korridoren och jag ropar in honom på mitt kontor. Jag försöker pressa honom på lite frågor:

- Vad tyckte du om workshopen egentligen?

- Visst den var väl bra…

- Vad lärde du dig då?

- Hur man tar foton och sådär…

- Okej men mer specifikt, Darin.

- Ja men hur man tar foton från olika vinklar, olika nära och långt bort, hur det blir olika uttryck för kvinnor och män.

Jag ger upp att pressa honom på mer information den här gången och vi börjar söka upp bra artister på Spotify istället. Selena Gomez, Skrillex. Nästa steg med min kommunikationsgrupp är att redigera bilderna vi tagit. Lära känna ljusstyrka, kontrast, mättnad. Min plan är sedan att skriva ut deras bilder och arrangera en vernissage för folket kring terminalen.

(Nästan) hela gänget unga kommunikatörer. Fotografisk utmaning att fånga alla på bild samtidigt men här ser vi från vänster: Francis Charaina Arelys, Neiyn Trujillo, Adriana de los Angeles Lopez, Darin Stiven Ruiz, Sandra Marcela Hernandez Quezada. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger , infopraktikant, Nicaragua

Hur man skapar förändringar gällande machismokultur i La Paz

Det är fredag morgon, och klockan är 9.30 när Denise och jag infinner oss på Red Ada:s kontor för att delta i en workshop med en av deras ungdomsgrupper. Tillsammans med Aracely repeterar ungdomarna bland annat hur man skriver artiklar, och hur en artikels upplägg bör vara. På en stor plansch hade man ritat den klassiska trattfiguren med en artikels/texts olika komponenter - en titel högst upp i trattens mynning, följt av en inledning, en kropp, och slutligen, längst ner i tratten, en sammanfattning.

Red Ada:s workshop med ungdomsreportrar

Aracely lade tonvikt vid betydelsen av att ha en bra sammanfattning eller slutsats i en artikel. Red Ada:s ungdomsgrupper förväntas inom kort börja producera artiklar och radioprogram som lyfter kvinnofrågor, och då lär ämnen såsom våld mot kvinnor och kvinnomord bli centrala. För att artiklarna eller radioprogrammen inte ska bli sensationsartade och få läsare/lyssnare att bli antingen avtrubbade eller känna sig uppgivna, måste ungdomarna komma med bra, analyserande sammanfattningar som bidrar till reflektion om lösningar till problemen. För det hjälper ju inte att bara prata om problemen, man måste också tänka framåt och försöka hitta lösningar för att bidra till förändringar i samhället. 

På söndagen höll CISTAC en heldags workshop tillsammans med flera av Red Ada:s ungdomsgrupper för att tala om ”advocacy” och vad som motiverar ungdomarna att bli aktivister. CISTAC:s ledare anser att det är viktigt att ungdomarna reflekterar över vad det är som driver dem att engagera sig i vissa frågor, antingen som individer eller som grupp, för att sen lättare kunna organisera sig.

Heldag om Advocacy med CISTAC och Red Ada

Dagen avrundades med en diskussion om machismo och genus. Jimmy som var ansvarig för dagens aktiviteter sa att det framför allt är männens ansvar att förändra sin bild av kvinnor och sitt beteendemönster för att bryta machismo-kulturen som existerar i Bolivia. Trots att ungdomarna generellt verkade hålla med, kommenterade några att det borde vara samhällets ansvar i stort att bryta machismo-kulturen, då även kvinnor anses bidra till dess fortsatta existens. Jimmy svarade på ett pedagogiskt sätt att han förstod tanken bakom den typen av kommentarer, men att han ansåg att alla, framför allt männen, först måste se till sig själva och ta sitt eget ansvar innan man börjar peka på vad andra borde göra bättre.

"Ungdomarna är inte samhällets framtid, utan dess nutid" är en fras som jag har hört sägas ett antal gånger under min tid här vid Svalorna Latinamerika i Bolivia. Just därför är det av betydelse att tala med ungdomarna här om viktiga frågor såsom machismo och genusperspektiv, uppmuntra dem till att analysera och reflektera, och hoppas att de i sin tur också inspirerar andra människor att reflektera över sina beteendemönster och samhällsproblemen i stort.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant.

Skolornas rop på hjälp, Telica, Nicaragua

Resultat av ett grupparbete i en av skolorna i Telica

I byn Telica har skolor i vissa områden så stora ordningsproblem att de självmant hör av sig till organisatonen APEADECO och ber om hjälp. 

Glåpord viner runt öronen på en ganska arg lärarinna när vi kommer in i klassrummet. Idag är vi tre stycken och hon ser ganska lättad när hon ser oss.

Vi har spenderat förmiddagen på en annan skola och nu är det dags för eldprovet. Den här skolan tog nämligen själv initiativet och ringde organisationen och bad om hjälp. De hade identifierat att ordningsproblemen de hade förmodligen hänger ihop med genus, sexualitet, machismo och identitet, vilka är APEADECOS arbetsområden.

Ibland är det svårt att lyssna

Genom dynamiska lektioner och kreativitet vill organisationen förebygga kommersiell sexuell exploatering av barn och ungdomar, genom att ge dem information om de egna rättigheterna inom områden som kanske inte alltid är så självklara. Alla ska veta vad som är rätt och fel och vilka rättigheter de har. Tillexempel arbetar man med att förmedla att det finns olika sexuella preferenser och att det är okay.

Just den här klassen här inte riktigt greppat just det konceptet ännu, för ganska snart hör man “gatorade” ropas genom klassen. Det är tydligen modeordet för homosexuell…

Lek i en av skolorna vi besöker

Idag får eleverna måla just “sexualitet”, “genus”, “machismo” och “identitet”. Sen presenterar de resultaten för varandra. De ingår också i träningen att barnen ska våga prata inför grupp och säga sin mening.

En lång smal pojke i den första gruppen börjar:

- Genus är könet vi föds med, tillexempel om man är man eller kvinna när man föds.

-Nej, nu sa du fel, protesterar en rund pojke med keps.

Han fortsätter: 

Det målas för fullt på golvet i en av skolorna

-Det var väl sexualitet? Genus är det man lär sig. Tillexempel att pojkar gillar blått och flickor rosa. 

Sedan är det flickornas tur. De har lite svårt att göra sig hörda i den här klassen och ingen har någon större lust att vara den som börjar presentationen. När de väl startar är det den minsta flickan som med seriös blick, ganska stressat förklarar vad bilderna föreställer och hur dem tänkt. Alla sänker blicken när de går tillbaka till stolarna. Vi applåderar uppmuntrande och hoppas att den här lilla gruppen tjejer ska ta sig.

Den enda gången vi verkligen få uppmärksamhet från alla är under lekarna. Alla blir uppspelta under uppvärmningen och avslutningen då vi försöker hålla igång dem med lek och skratt. 

Text: Emmelie Heljeved Bild: Emmelie Heljeved

Reflektion om genus och könsbaserat våld i form av teater, Bolivia

Förra veckan spenderade jag tre av eftermiddagarna vid samarbetsorganisationen Albor, i El Alto. 

På måndagen åkte jag dit tillsammans med Denise och vår handledare Gerardo för att diskutera Albors kvartalsrapport med Willy som är grundaren till organisationen. Gerardo, som är anställd av programmet Suma Thakhi II, har som roll att koordinera Svalornas LA:s samarbetsorganisationer och ge feedback på deras rapporter och redovisningar. Albor är kända inom programmet för att kunna organisera ett stort antal ungdomar och att få dem att delta i ett flertal aktiviteter och workshops kopplade till artistisk formgivning och teater. Den feedback som gavs till Albor var att de måste bli bättre på att redovisa just hur många aktiviteter de genomför, och med hur många ungdomar. Detta framgår nämligen inte alltid särskilt tydligt i deras redovisningar, vilket är synd då deras styrka är just att engagera många personer, i många olika aktiviteter och med relativt små medel. Det verkade som att feedbacken var uppskattad, och det beslutades att Albor skulle tillhandahålla en ny version av kvartalsrapporten senare samma vecka. Tillbaka på Svalorna Latinamerikas kontor fick jag förklarat för mig att det är en rätt ny metod som Gerardo använder sig av, då han möter upp samarbetsorganisationernas representanter för att diskutera och ge förslag på förbättringar av kvartalsrapporterna, och att det också har visat sig vara framgångsrikt att tala med dem i person. 

På tisdagen åkte jag ensam tillbaka till Albor för att följa en aktivitet med en av deras fyra studiecirklar. Lite sen som jag var försökte jag obemärkt glida in i rummet där ungdomarna redan var i full gång med att öva inför en ny teaterpjäs. En av ledarna (facilitadores på spanska), Diego, välkomnade mig och bad mig att sätta mig ner, medan ungdomarna oberört fortsatte öva sina repliker. De intog sina positioner, musikspelaren sattes på, och direkt kände jag igen musiken från Snövit och de sju dvärgarna. Efter diskussioner om Suma Thakhi II:s olika temaområden hade ungdomarna i studiecirkeln valt att gestalta könsbaserat och sexuellt våld samt stereotyper om vad som är kvinnligt/manligt i denna pjäs som byggde på sagorna om Rödluvan, Snövit och Askungen. Imponerad tittade jag på medan ungdomarna varvade danskoreografier med agerande och förundrades över hur de, som de flesta var runt 15-20 år gamla, kunde gå in i sina roller med sådan karisma och självsäkerhet. Men efter ett tag då jag också hade iakttagit gruppledarnas sätt att instruera ungdomarna med en kombination av disciplin, lek och uppmuntran förstod jag att de måste haft en god grund utifrån vilken de hade kunnat bygga upp sina självförtroenden och tekniker. 

Fredag eftermiddag åkte jag för att följa samma grupp igen. Denna gång var upplägget något annorlunda, då sessionen påbörjades och avslutades med diskussioner bland annat om hbt-frågor. Där emellan övades det på samma pjäs som sist och det märktes att ungdomarna hade än mer flyt och att de som hade varit mindre säkra på sina repliker förra gången satte dem bättre denna dag. Kanske bidrog det att många av dem hade med sig kläder och rekvisita som ska användas vid framförandet av pjäsen till att gruppen också var mer sammanhållen och att det hela kändes mer verkligt och närmare ett slutresultat. Pjäsen förväntas ha premiär i september, och det ska bli mycket spännande att se när gruppen går upp på scenen för första gången. 

Skribent och foto: Programpraktikant Minda Holm

HAMPUS: Biståndets värde

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 4

Jag bor i Estelí i norra Nicaragua. Efter 4 månader med stopp i toaletten, ständiga strömavbrott, insekter i sängen och sviktande hälsa så känner jag mig riktigt utarmad. Ändå bor jag i en lägenhet som den stora majoriteten av befolkningen i det här landet bara kan drömma om. Jag har stenväggar, riktigt golv och ett tak som håller tätt.

Jag har ett svenskt pass och den 28 februari flyger jag hem till välfärd och välstånd.

Min vistelse som programpraktikant för Svalorna Latinamerika i Nicaragua har förstärkt min uppfattning om att fattigdomen och dess orsaker måste utrotas. Det finns inget romantiskt med fattigdom; ingen förtjänar fattigdom. Fattigdom är aldrig bara enkelhet. Fattigdom är att bli sjuk och inte ha tillgång till en riktig läkare; att sniffa lim för att man är hungrig; att inte ha möjlighet att utvecklas oberoende av någon annans krav och förväntningar. I Nicaragua, Latinamerikas näst fattigaste land, har jag mött mängder av inspirerande människor som gör allt för att förändra sin situation. De kämpar för ett liv utan fattigdom – ett liv i frihet.

En nicaraguansk gatupojke letar mat i en sopcontainer

Det är också uppenbart att det finns många hinder för att ta sig ur fattigdomen. När jag förra veckan gjorde ett reportage med en ung tjej från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer blev detta faktum väldigt tydligt. Reportaget var tänkt som ett porträtt där jag följer en person ur målgruppen under en hel dag. Personen som jag följde är en mycket inspirerande tjej, 14 år gammal är hon redan ansvarig för ett eget TV-program som produceras av ungdomar. Hon är toppstudent och lägger samtidigt flera timmar varje dag i studion där hon förutom att förmedla veckans nyheter också gör reportage om samhällsproblem och mänskliga rättigheter.

Efter att ha varit med när hon spelade in ett reportage under förmiddagen var tanken att jag på lunchen skulle följa med henne hem för att träffa hennes familj och se hur hon bor. Efter en lång promenad upp för berget i utkanten av staden kom vi fram till ett litet stenhus med plåttak. Det märktes direkt att något inte stod rätt till. Flickans storasyster mötte oss på vägen med oroad min och inifrån huset hördes fruktansvärda skrik och flera smällar.

Den alkoholiserade storebrodern har kommit hem stupfull – klockan 11 på dagen, en torsdag – och börjat slå sönder möbler. När flickans mamma försöker lugna honom har han slagit henne också. Jag fick en klump i magen och visste inte vad jag skulle göra. Under min tid i Nicaragua har jag sett mängder av fulla män längs vägarna, men detta var första gången jag såg vad den utbredda alkoholismen skapar i hemmen.

Flickan var bedrövad. Hon grät av rädsla, frustration och av skam. Jag ville trösta henne och säga att det inte var hennes fel. Efter en stund gick hon med på att följa med oss och äta lunch vid kontoret. Hon berättade sedan att det i det lilla huset bor 10 personer. Flickan har själv ansvar för att passa och sköta om storasystrarnas barn medan de jobbar på marknaden. Systrarna fick bägge barn vid 15 års ålder och papporna har sedan länge lämnat dem i sticket. Flickan berättade att aktiviteterna och utbildningen på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation har hjälpt henne förstå att hon vill något annat med sitt eget liv. Hon vill inte ha barn – inte nu. Hon vill utbilda sig och bli journalist.

”Och om jag någon gång skaffar familj ska vi minsann dela lika på ansvaret!”

Det är hemskt att se hur verkligheten hela tiden försöker hålla flickan tillbaka, men inspirerande att se hennes drivkraft. Traditionella, patriarkala värderingar har bestämt att flickan och hennes systrar får slita dygnet runt medan brodern dricker, men aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program har givit flickan en tillflyktsort och en möjlighet att på sikt uppnå någonting bättre. Efter incidenten med storebrodern valde flickan att tillbringa resten av dagen på organisationskontoret där hon redigerar film, gör läxor och hjälper yngre deltagare. Hon kallar samarbetsorganisationen för sitt andra hem och istället för våld och skrik får hon där möjlighet att lära sig och utvecklas. Vid sidan av praktiska kunskaper har de rättighetsbaserade aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program fått henne att reflektera över genusfrågor och invanda strukturer som annars står i vägen för många flickors och ungas utveckling.

Svenskt bistånd handlar ytterst om att minska fattigdom, men för att komma åt fattigdomen måste man tackla dess orsaker. Med aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua får deltagare som flickan jag träffade möjlighet att själva forma sin egen utveckling. Att lära barn och unga att se strukturella samhällsproblem och undvika dess fällor är grundläggande. På sikt hoppas jag att flickan jag träffade kan vara en del i den samhällsförändring som Nicaragua så väl behöver, om förändringen så bara sker i hennes eget liv. Mot alla odds har hon kommit en bra bit på vägen.

Text och foto: Hampus Andersson

HAMPUS: I machokulturens fotspår

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 2

Den världspolitiska ordningen är skapad av män för män, och trots att ett fåtal länder har gjort något större framsteg i kampen för jämställdhet så går utvecklingen generellt extremt sakta. Nicaragua är ett tydligt exempel på ett land som har mycket långt kvar.

Hela det nicaraguanska samhället andas sexism och stämningen är ofta ganska hotfull. I min hemstad Estelí kan jag som man vandra obehindrat och ostört överallt, något som för kvinnliga kollegor och vänner är helt uteslutet. Kvinnor i Nicaragua får dagligen stå ut med salvor av sexuellt laddade glåpord, gester och beröringar som hela tiden tänjer på gränserna. En vän berättade nyligen hur hon och två andra tjejer under en joggingrunda blivit påhoppade av tafsande män som tog dem på brösten och ropade hånfulla kommentarer. Integritetskränkningar av det slaget är tyvärr inte ovanliga.

Begreppen macho och machismo romantiseras ofta som ett kulturellt mönster av manlig självsäkerhet och kvinnotjuseri. I Nicaragua är verklighetens machismo en betydligt mörkare historia. I detta lilla land har i år nära 70 kvinnor mördats, ofta av sina partners eller ex-partners, och den snedvridna könsmaktsordningen är en tydlig motor för flera av Nicaraguas största samhällsproblem. Detta gäller inte minst för problemet med barnsexhandeln, som göds av patriarkala strukturer där kvinnors och ungas rätt till bestämmande över sina egna kroppar inte respekteras.

Barnsexhandel associeras ofta med sexturism – bilden av gamla vita män med unga fattiga tjejer – men problemet är större och mer komplext än så. Barnsexhandeln i Nicaragua sker många gånger i hemmet och mellan nära släktingar. Ett vanligt förekommande exempel är att en utomstående man ger en familj mat eller pengar och i utbyte utnyttjar dottern/sonen sexuellt. Kroppen blir en annan människas handelsvara, och precis som i fall av övergrepp mot kvinnor på gatan så grundas barnsexhandel till stor del i en föreställning om att vuxna män har rätt att tillfredsställa sina behov på bekostnad av kvinnors och ungas integritet och hälsa. I det förebyggande arbetet mot barnsexhandel är genusaspekten därför ett absolut nödvändigt inslag.

Våldtäkter, överfall och sexuell kommersiell exploatering kan inte bortförklaras enbart som isolerade överträdelser av sjuka individer; de är i mångt och mycket naturliga produkter av ett ohållbart samhällsklimat. Enligt mig är det sanning överallt. Arbetet mot barnsexhandel kan aldrig separeras från arbetet för jämställdhet och respekt, och det känns inspirerande att delta i aktiviteter där detta framhävs.

Lek som metod i arbetet mot barnsexhandel och könsdiskriminering - steg för steg i rätt riktning.

Ett effektivt motverkansarbete kräver en enhetlig inriktning och det är tydligt att organisationerna vi arbetar med i Nicaragua tar genusfrågorna på allvar. Jag har under de senaste veckorna deltagit i flertalet workshops om sexualitet och genus riktade till personal och utbildare på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och arbetet signalerar tydliga ambitioner. Med små resurser görs här betydande positiva insatser, men mycket arbete återstår.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

MARIA: En fråga om alkohol?

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 7
För ett tag sedan deltog jag på en workshop där en organisation som heter Humanidad Libre samlat ett gäng auktoriteter för att prata genus. Poliser, domare, borgmästare och kommunala ledare fick alla svara på fråga som löd ungefär: ”Vad möter kvinnorna i din by för problem, just för att de är kvinnor?”

När ledarna, sexton av sjutton var män, läste upp sina svar formulerade sig nästan alla likadant: ”Mäns våld mot kvinnor är det största problemet. Det är en följd av utbredd alkoholism”.
 ”En följd av...” – jag hajade till där jag satt längst bak i salen med en kopp te och tjuvlyssnade. Person efter person upprepade resonemanget: för att komma åt problemet med mäns våld mot kvinnor måste man först göra någonting åt alkoholismen i Viraco.

Roberta Marmanillo pratar genus med auktoriteter från Perus bergsbyar.

Är det verkligen så enkelt? Nyktra män då, de slår aldrig? Och de berusade slår bara på grund av alkoholen? Det blev dags för paus, och jag bytte några ord med Roberta Marmanillo – en av kvinnorna som organiserat workshopen. Hon var tydligt frustrerad. Hur skulle de här ledarna kunna ta beslut utifrån kvinnors behov och rättigheter om de inte kunde se ”den stora bilden”?.

Hon hade önskat mer resonemang om machokultur och maktstrukturer, men insåg att hon behövde använda sitt tålamod: ”Jag har tänkt aktivt på de här frågorna under sex års studier. Hur kunde jag vänta mig att de här ledarna skulle ändra sin livssyn på en enda workshop?”

Jag antar att man inte bara kan pressa in sina egna åsikter, värderingar och sätt att se på saker i andras medvetanden, även om det skulle vara så himla skönt. Mer lönsamt är det att väcka frågor, sätta frön, och låta insikter genuint mogna hos andra. Det är en utmaning helt klart.

Helst skulle jag vilja att auktoriterna redan NU tog beslut som förebygger kvinnovåldet, underlättade för fler flickor att få gå i skolan och försäkrade lika lön för lika arbete. Men för att komma dit krävs genuin förståelse. Och tålamod.

JULIA: Pojkar och flickor, eller bara barn?

Hur bra man än lär känna ett land, en kultur och ett språk verkar det ändå alltid kvarstå vissa funderingar. I mitt fall handlar det om genusuppdelningen i det spanska språket. Allt och alla, ja hela språket känns det som, benämns i feminin eller maskulin form – utan chans till någon neutral eller ytterligare roll, någon ”hen” är det absolut inte tal om.

Barn leker på skolgården i Telica

Inom Svalorna LA:s program pratar man om genuskonstruktioner och ett av delmålen syftar till att synliggöra könsrollerna och få målgruppen att dekonstruera dem. I detta sammanhang blir det självklart viktigt att försöka hålla sig könsneutral i alla situationer. ”Bienvenidas, Bienvenidos” stod det på en banderoll under ett möte häromdagen. På svenska ”Välkomna, välkomna”, eller ”välkomna alla kvinnor, välkomna alla män”. Jag frågar mig om könsrollerna verkligen dekonstrueras när man inte ens kan hälsa alla välkomna som en gemensam grupp av människor? 

I språket finns det också kulturella drag som skapar ännu fler frågor vid översättningar. Jag kan översätta en text precis som det står utan att kulturanpassa den, men hur bra blir det? Jag pratar faktiskt inte spanska på svenska – jag byter karaktär när jag byter språk, och detta ännu mer nu när jag befinner mig i en annan kultur. Det handlar inte bara om att hjärnan ska tala språket, både hjärta och kropp måste tala det, och här finns risk för en kulturkrock kan jag lova!

"Pojkar och flickors rättigheter"

Men för att återgå till genusspråket. Det spelar faktiskt roll eftersom feminina och maskulina benämningar kan förstärka könsrollerna. Men hur långt ska man dra det? Jag vet inte om jag någonsin kommer att tala det spanska genusspråket. I den aspekten är jag fortfarande lite svensk, plus att jag inte ser någon anledning till att alltid göra uppdelningar. Jag vill kunna säga ”barn” istället för ”pojkar och flickor”. Men här finns det istället en risk att jag trampar i klaveret genom att jag utesluter grupper när jag förenklar, till exempel ”Niños” på spanska är pojkar, men kan också användas som ”barn”. Men i ett sammanhang där man vill skapa jämställdhet måste ju alla få samma uppmärksamhet och plats, varpå det bli nödvändigt att säga ”niños y niñas”.

Det här tankar som går runt i mitt huvud, och jag som vanligtvis brukar säga att jag är anpassningsbar och känner mig hemma med det spanska språket och den latinamerikanska kulturen, måste erkänna att det finns undantag.


Text och foto: Julia Andén

MARIA: När ett plus ett blir tre

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 2

"Es complicado". Det är komplicerat. En mening man ofta hör på Svalorna Latinamerikas kontor i Arquipa, Peru. Och inte är det en lätt uppgift att förklara för två nyanlända praktikanter varför deras magar ännu inte är beredda på en portion ceviche – en fantastisk inhemsk fiskrätt som tillagas i en slags citronmarinad. Men framför allt är det svårt att presentera ett enkelt svar på varför fyra av fem personer i de andinska bergen lever i fattigdom (siffrorna kommer från UNDP).

Johanna, en annan svensk praktikant, och jag har installerat oss i ett rum och spritt ut papper, lexikon och kartböcker över hela bordet – första veckan i Peru vill vi lära oss allt om Svalorna LA och programmet för landsbygdsutveckling som vi ska delta i. Jag tror att jag har lärt mig åtminstone en sak hittills: Det ena leder till det andra.

Jag tänker till exempel mycket på hur klimatförändringarna slår olika hårt mot olika människor. Man skulle kunna tro att vi alla står jämlika inför naturens krafter, men de som bara har lite från början har desto mer att förlora. I bergsbyn Viraco, där Svalorna LA arbetar, har invånarna fått ännu sämre tillgång till vatten som en följd av att glaciärerna i närheten smälter. Ett annat naturproblem är det intensiva regnandet som förstör vägarna och på så sätt isolerar byarna. Hade man till exempel velat utnyttja möjligheterna till turism i det vackra landskapet blir det nu klart svårare. Fattiga människor drabbas hårdare av klimatförändringarnas effekter, och det blir också mer komplicerat att ta sig ur fattigdomen.

En sak som jag personligen fastnade för hos Svalorna LA är att man angriper problem från många olika håll. Genom att integrera arbetet med att stärka mänskliga rättigheter uppnår man en synergieffekt. Utbildning, försörjning, demokratisering och kännedom om sina mänskliga rättigheter – allt hänger ihop. Arbetet med en rättighet förstärker arbetet med en annan, och ett plus ett blir tre.

För att uppnå våra mål behöver Svalorna LA och samarbetsorganisationerna också en mängd olika glasögon. Det vill säga, för att se på verkligheten utifrån olika perspektiv. Genusglasögonen och miljöperspektivsglasögonen ska vara ständiga accessoarer för dem som jobbar med landsbygdsutveckling i Peru.

Complicado? Det ska det vara.

Så långt om alla papper; inläsning är både intressant och nödvändigt. Men de som vet mest om sin egen situation är såklart människorna i Viraco, Machahuay och de andra byarna. Jag ser fram emot att plöja klart pappershögarna och äntligen få åka dit.


Text: Maria Hyllengren
Foto: Johanna Ekman

BJÖRN: Lucha libre - Inte vilken kampsport som helst



"Fegisen" ger sig på "Alicia".

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 3

I högtalarna dånar låten ”Eyes of the Tiger” och presentatören ropar:

- Nu kommer rent adrenalin pumpa i era ådror.

Den fribrottare som kallas ”Fegisen” ger sig på cholitan (*) "Alicia". Han drar henne i flätorna och svingar henne mot golvet i ringen. Publiken buar och kastar popcorn på honom. Efter några turer ger cholitan igen. Hon hoppar på honom och kastar ut honom från ringen. Publiken jublar nästan i extas och cholitan tar hem segern med armarna höjda mot skyn.

Lucha libre (fribrottning) är en show. Det är en blandning mellan kampsport och teateruppträdande där matcherna delvis är uppgjorda i förväg. Alla medel är tillåtna för att sänka motståndaren i golvet. Slag och smärta simuleras för att öka dramatiken.

Fribrottningen i El Alto, som är en folklig tillställning för hela familjen, blev unik i sitt slag, för ca 15 år sedan då även kvinnor började delta, under samma förutsättningar som männen. Kvinnorna är cholitas och när de fajtas bär de samma långa kjolar och flätor som de brukar ha till vardags.

Ramiro Sanjinés på turistbyrån i La Paz förklarar att kvinnorna började delta, dels för att tjäna pengar och dels på grund av en vilja att ta plats där det traditionellt varit män som dominerat.

Efter att ha sett Lucha libre så verkar det som Ramiro säger stämma. Jag tror dessutom att det kan vara ett sätt att få utlopp för de frustrationer som det innebär att leva i ett samhälle med utbredd machismo-kultur och våld i hemmet. Ett syfte kan möjligen vara att synliggöra våldet för att skapa debatt kring det. Lucha libre tycks bottna i ett samhälle som präglas av våld, där våld, även om det är simulerat, kan vara ett sätt för kvinnor att göra sina röster hörda.

När jag går ut från arenan undrar jag vad de små barn som tittar på Lucha libre får för intryck. Tänker de att våld mellan man och kvinna är något roligt och naturligt, eller får de förklarat för sig att detta är teater och att våld i verkligheten är fel? Jag är rädd att det gamla talesättet: Våld föder våld, speglar verkligheten ganska väl. 

(*) Kvinna från ursprungsfolken Aymara eller Quechua som bland annat bär flätor och långa kjolar.

Björn Reisnert

Fribrottaren "Marta" besegrar sin motståndare och får applåder.



"Marta" reser sig upp efter att ha blivit utknuffad bland publiken.



JENNY: Utmanande språk?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 12.

Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.

En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.

Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.

- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.

Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.

Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.

Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.



När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).

Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?

Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.

På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.

Jenny Ringarp

JENNY: Alla mammors dag

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.


De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.



I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp