#ONLINEKAMPANJEN

“En 28-årig man i León grips för våldtäkt på fem flickor. Genom att erbjuda dem attraktiva jobb med falska facebookprofiler i olika kvinnonamn bestämde han träff med sina offer  för att sedan förgripa sig på dem. Förövaren erkänner dåden.”

Sociala medier. Virtuella mötesplatser där vi knyter kontakter, skaffar vänner och  är en del av ett världsomspännande nätverk. Ett hav av möjligheter – som dock kantas av vågor av risker på vilka det ibland är svårt att surfa lugnt. Fallet ovan är ett av de senaste från Nicaragua. Ett land där olika mediakanaler allt oftare används som första steget i kedjan av en kommsersiell sexuell exploatering av unga.

- Det är en effektiv strategi för förövarna att nå fram till sina offer, menar Club Infantils direktör Lydia Palacios. Genom de olika mediakanalerna kan de lätt fånga upp barn och ungdomar, eftersom de nästan alltid är uppkopplade.

Enligt Lydia är de största farorna med användandet av sociala medier att barnen och ungdomarna inte alltid vet vilka de egentligen kommunicerar med.

- Du kan egentligen inte lita på någon, fortsätter hon. Förövarna gömmer sig bakom olika intresseväckande alias. De bilder som du skickar till dina bekanta idag kan komma att spridas till tusen andra imorgon. Du vet inte alltid vilka intentioner som finns på andra sidan skärmen, och det är precis detta vi vill belysa med onlinekampanjen.

Vi sitter inne på Club Infantils dataavdelning och filosoferar medan skrivaren jobbar snabbare än blixten. Våra olika förslag på banners håller på att skrivas ut. Club Infantil ska lansera sin allra första onlinekampanj och jag har fått äran att vara med och skapa den från scratch.

Här väljs olika bilder till onlinekampanjens banner ut tillsammans med Club Infantils direktör Lydia, kommunikationsavdelningens chef Yader, grafiska designern Omar och Sergio som är ansvarig för dataavdelningen. Bannern ska bli kampanjens reklamannons: dess ansikte utåt. 

Kampanjplaneringen har innefattat många olika steg och än är det mycket kvar. De första stapplande stegen tog vi på dataavdelningen genom att definiera ”vad?”, ”hur?” och ”för vem?”. Vilken är målgruppen? Hur gör vi en onlinekampanj? Hur ska kampanjen se ut? Vad ska den innehålla?

Ja, vad är egentligen en onlinekampanj?

En onlinekampanj består ofta av en representativ banner, någon form av innehåll som tillsammans med bannern sprids genom olika mediakanaler och en hashtag som innehållet sprids under.  På bannern brukar kampanjens slogan och dess huvudmeddelande finnas med, samt någon representativ bild och information om vem eller vilka som står bakom kampanjen.

Hittills har hjärnverksamheten mest koncentrerats till kampanjens banner. Genom att involvera barnkommunikatörerna föddes bannerns huvvudmeddelande.  Vi arbetade fram olika förslag för att sedan rösta på det bästa. Kampanjens slogan, som också blir dess hashtag, slipades fram tillsammans med barnkommunikatörernas ansvariga Yader, Francis och Keylin med hjälp av många koppar kaffe och mjölk från kiosken på hörnet. Omar förvandlade sedan våra bildidéer till en passande design med hjälp av ett stycke bildredigeringsprogram och en gnutta magi.

Club Infantil har sina egna experter på vinjetter och slogans. I över tjugo år har barnkommunikatörerna sänt sitt radioprogram på stadens största radiostation, Radio Estereo Libre. Varje vecka jobbar de med ett nytt tema och levererar både radio- och TV-inslag på löpande band.   

Det är nu dags för den första demokratiska röstningsprocessen. Vi ropas in till Lydias kontor där alla olika versioner av kampanjens banner sitter upptejpade på väggen. Club Infantils olika avdelningar ska säga sitt om färger, bilder, design och det visuella intrycket. De är inte sena att tycka till.

- Nej, jag tycker att det där med nätet ser ut som en fotboll, säger utbildaren Elvin Valle.

- Gubben där till vänster borde se glad ut och inte sur, fortsätter Lourdes. Kan du inte flytta den lite till vänster också, Omar?

Utbildarna Lourdes och Elvin tycker till och kommer med idéer om vad som kan förändras och förbättras.

Omar blickar upp på den första ronden av banners, som definitivt inte är den sista. I en demokratisk process är det många åsikter som ska tas i beaktning innan slutresultatet kan presenteras – och processen har bara börjat. Nästa vecka ska jag definiera och planera kampanjens innehåll tillsammans med de proffsiga barnkommunikatörerna.
- Glöm inte – på måndag klockan två!, ropar Francis när jag möter dem i korridoren.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Telica, APEADECO - och folket bortom staden

Vid första anblick ser Telica (Nicaragua) ut som vilken sömnig småstad som helst förutom att den kantas av två vulkaner som stundtals skymtar fram mellan träd och hus. Rytmen är långsam, hundarna skäller eller sover på gatan och folk hälsar på varandra på det lilla torget i kärnan av staden.

Nära torget har APEADECO sitt kontor. De jobbar ständigt med att hitta vägar för att nå ut med information om hur det går att skydda barn och ungdomar från att hamna i sexhandel. För Telica är mer än vad som ögat når. Den största delen av befolkningen bor inte alls i staden, utan ute på den omgivande landsbygden.

Torget i Telica med vulkan Telica och Santa Clara framskymtandes i bakgrunden. Foto: Jennifer Linder

På en plats där tillgång till internet inte är en självklarhet räcker inte en uppdaterad facebook-sida med många likes för att sprida viktig information, och få är de som ovetandes snubblar in på APEADECO:s kontor. För att nå människor längre bort från stadskärnan krävs därför tydliga strategier.

APEADECO:s målgrupper består av barn och ungdomar, deras föräldrar och olika nyckelaktörer. Workshops på skolorna och i andra lokaler är deras mest grundläggande sätt för att medvetandegöra om barnsexhandel, och en av strategierna för att sprida informationen därifrån är att deltagarna uppmuntras till att prata om det i sina egna kretsar på hemmaplan. I skolorna i urbana Telica känner de flesta redan till APEADECO, men även i de skolor som finns på landsbygden syns deras närvaro i form av planscher med information. Något som är viktigt då inte alla barnen reser in till staden på vardagarna.

När jag intervjuar Maria-Elena som jobbar på APEADECO berättar hon att en annan mycket viktig aktion för att nå ut med information till landsbygden möjliggörs av deras kommunikationsgrupp (beståendes av barn och ungdomar). De har som uppgift att spela in radio vinjetter och hålla program på den lokala radiostationen. På detta sätt hoppas de nå så stora delar av den indirekta delen av målgruppen (de barn, ungdomar och vuxna som inte själva deltar i programmets aktiviteter) som möjligt. Hon påpekar även att det är av stor vikt att dessa vinjetter och program kommer ut så ofta som möjligt så att meddelandet upprepas.

En annan strategi jag får höra om är att APEADECO ibland använder så kallade ”perifoneos” (särskilda bilar med högtalare på installerade på taket) samt flygblad. Utifrån de 63 områden som Telica är uppdelat i (utanför stadskärnan), så har de via denna metod nått ut och kunnat ha kampanjliknande aktiviteter på gatorna i ca 15 av dessa områden.

På frågan om vad den största utmaningen med att skapa en ordentlig spridning av informationen svarar Maria-Elena att det är de ekonomiska resurserna. Att hyra en ”perifoneo”-bil med tillhörande chaufför som kör runt i områdena kostar pengar, och ju längre bort från stadsområdet och ju sämre infrastruktur det är desto dyrare blir det. Även radiovinjetter och program kostar.

Att gå runt i staden Telica kan ibland kännas som att vara i en avskild värld där de flesta runt omkring en är grannar, kollegor eller har någon typ av släktband. Ibland är det därför lätt att glömma bort de utmaningar som både APEADECO och befolkningen ibland ställs inför i sina ansatser för att faktiskt lyckas möta varandra.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Solstrimmor och eldsjälar på Club Infantil

Molnen ligger tunga över Jinotega - staden där du köpa sex av ett barn för mindre än en hundralapp. Ett par solstrimmor bryter sig envist igenom och kastar sitt ljus på ena sidan huvudgatan, precis som en påminnelse om hur eldsjälar ofta har en förmåga att sprida ljus i mörkret. Det ljuset har jag sett idag, under min första dag på Club Infantil.

Vid det runda vita bordet på det färgglada huvudkontoret berättar organisationens samordnare Diana Gonzáles för mig att barnsexhandel är ett utbrett problem i Nicaragua. Barnen är samhällets kärna och vår framtid, men de behandlas inte alltid som det.

- I Jinotega är det vanligt med ”casas de citas”, säger hon. Dessa ”casas” är enkla lägenheter dit småflickor lämnas för att byta om och ”snyggas till” för att sedan få sina kroppar sålda. Diana berättar vidare att de flesta flickor är mellan 12-16 år och att 300 córdobas gott och väl räcker till för att köpa deras sexuella tjänster. Detta är ungefär 90 svenska kronor. När jag frågar Diana varför hon tror att flickorna går med på detta ställer hon eftertänksamt ner kaffekoppen och funderar en stund.
- Problemet är att de ofta blir lovade guld och gröna skogar, svarar hon. Speciellt saker relaterade till det senaste inom ny teknologi. Ibland, om de har tur, kanske de får en ny iPhone - som ett incitament till att fortsätta med verksamheten.

Club Infantil har som mål att agera mot och förebygga sexuell, kommersiell exploatering av barn och unga. I praktiken arbetar de med olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar) och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

Diana kallar organisationens arbetssätt för ”metiendo el gusanito”, vilket på svenska betyder ungefär att ”att få igång den lilla masken”; att påverka andra och smitta dem med en filosofi att vilja förändra.  På bilden syns Club Infantils logga, som är just en mask. Foto: Linda Fagrell

På eftermiddagen blev även jag smittad av den lilla masken när jag fick träffa organisationens kommunikatörer, närmare bestämt ”Niñas, niños y adolescentes del Club Infantil”. Mycket road av mitt efternamn tog en liten pojke vid namn Kenneth mig bestämt under armen och ledde mig till parken tillsammans med fyra inspirerande och bubblande tjejer. ”- Nu är det dags för nyhetsrapportering”.  Mycket riktigt. Kamerautrustning plockades fram och seriösa uppställningar utbeordrades. Med hög kompetens summerade kommunikatörerna veckans händelser i Nicaragua framför kameran. Det slog gnistor om dem när de pratade om barns rättigheter och om hur de har planerat att presentera olika förslag för stadens auktoriteter under nästa vecka.

Jag blev så imponerad av deras glöd så att jag log hela vägen tillbaka till kontoret. Jag tyckte mig också se att solstrimmorna nu hade letat sig igenom molnen och kastade sitt ljus på hela huvudgatan, och inte bara på den ena sidan.

Club Infantils kommunikatörer är 22 stycken till antalet och alla är mellan 10-17 år. Här är de i full gång med filminspelningen till organisationens eget nyhetsprogram. Foto: Linda Fagrell 

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Männen dominerar kvinnofrågor

Inför kvinnodagen den åttonde mars har jag fått i uppdrag att skriva ett fördjupande reportage om kvinnor och kvinnorörelser i Bolivia för latinamerika.nu. För att få en någorlunda aktuell bild av läget i landet har jag försökt gå igenom den senaste tidens nyheter där kvinnofrågor på ett eller annat sätt berörs.  Jag läser om hur kapitalismen förbiser det obetalda arbete kvinnor utför. Det debatteras vilt om abortfrågan. En text om plastikkirurgi och dess baksidor är flitigt efterforskad. Men intressant nog har också varenda artikel som jag hittills klickat in på råkat vara skriven av författare som heter Cesar, Carlos, Viktor, Raul eller Waldo. Det kan vara en beklagansvärd slump. Eller så domineras utrymmet för kvinnoröster i några av Bolivias mest besökta webtidningar av manliga skribenter.

Det är inte det att jag tycker att vem som helst som står upp för kvinnofrågor inte för en viktig dialog framåt. Att kvinnofrågor uppmärksammas, oavsett hur eller vem som tar upp dem, kan väl inte vara sämre än att de skjuts åt sidan, glöms bort eller inte tas på allvar?

Eller?

Att låta män dominera utrymmet för kvinnofrågor ändrar inte nödvändigtvis grunderna för kvinnlig representation i samhället. Det säger sig självt att det inte utmanar patriarkala ideologiska antaganden särskilt mycket, eller modifierar sexistisk praxis i kvinnors vardag. Jag menar, vad hindrar kvinnor från att disponera det utrymmet själva? Om nu en kamp för kvinnofrågor i samhället är intressant nog?

Foto: Minda Holm

I Bolivia, som dom flesta ställen i världen, består ungefär hälften av befolkningen av kvinnoröster. I en av de organisationer som Svalorna för samarbete med, och där jag har mitt kontor två-tre dagar i veckan, har några av dessa röster vuxit sig allt starkare. Organisationen heter RED ADA och kom till 1994 som ett initiativ av professionella kvinnor inom social kommunikation, journalistik och information. I radioprogram, tidningar och andra informationskampanjer tas frågeställningar som berör kvinnor upp. Organisationen syftar dessutom till att utveckla och stärka pedagogiska processer ur mänskliga rättigheter genom att hänvisa till ekonomiska, sociala, interkulturella, politiska och generationella perspektiv i sin kommunikation. Arbetet utförs på detta sätt som ett politiskt instrument för att påverka definitionen av ett rättvist och jämlikt samhälle mellan kvinnor och män, och tar samtidigt hänsyn till social och kulturell mångfald. Iden med det är att bidra till ett samhälle byggt på deltagande, interkulturalitet och demokrati.

Foto: Denise Berg

Än idag består RED ADAs anställda uteslutande av kvinnor. Att de som jobbar där kan representera alla kvinnor i Bolivia, av det blotta faktum att dom själva är just kvinnor från Bolivia, är lika orimligt som att män skulle göra det. Alla kvinnor har sin egen röst, sina egna åsikter, sina egna upplevelser och sin egen bakgrund. Men skapandet av en inkluderande och effektiv miljö för kvinnor att förmedla sina tankar i ett samhälle där kvinnor som grupp generellt är underordnad, kan dock hjälpa att förtydliga strategier som krävs för att stärka denna grupp. På det sättet kan inte bara utrymmet för kvinnofrågor i media faktiskt vara representerade av kvinnor, men också utgöra ett exempel på en samhällsutveckling där kvinnor får mer plats i samhället som i stort.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

Bönderna i bergen, Nicaragua

Livet kan se väldigt annorlunda ut beroende på vart man bor här på jordklotet, som alla vet. Vardagen för stadsborna i Sverige skiljer sig från svenska bönders. Samma är det förstås här i Nicaragua och vardagen för bönderna i Nicaragua skiljer sig från böndernas i Sverige, osv.

Tusentals människor i Nicaragua bor i bergen. Där finns det ingen elektricitet eller internet. Hur klarar de sig utan att checka facebook, twitter och instagram hela dagarna? Det måste ju vara hemskt! Eller? Där finns heller inga sjukhus, lättillgängligt och rent vatten, polisstation, etc. Blir någon allvarligt sjuk kan det handla om dagar – DAGAR – innan man ens har hunnit ta sig till ett sjukhus för att få vård. Det beror på dåliga vägar, bussförbindelser och otroliga avstånd till närmaste sjukhus. Det kan ta en dag. Tre. Kanske mer än så och då kan det vara för sent. 

När den sjuka har kommit fram och fortfarande är vid liv läggs hen in. Ofta har en anhörig följt med som stöd. Ingen av dem känner någon i staden sjukhuset ligger i och kan ju alltså inte förvänta sig besök. Ingen vet heller hur länge de måste stanna. Kanske några dagar. Kanske veckor. Kanske månader. Den sjuka får bästa möjliga vård på sjukhuset och den anhöriga kanske stannar kvar som sällskap. Den anhörig som inte har råd att bo på hotell, övernattar i en trä- eller plaststol på sjukhuset.

Jag undrar om de som har väldigt begränsat med pengar ens tillåter sig själva att äta en riktig måltid varje dag eller om det bara får i sig lite vatten och kanske en brödbit. De har ju resan tillbaka att tänka på.

Vad tror du?

Samtidigt som bönderna, i min värld, lever väldigt tufft, avundas jag dem. Trots svårigheterna som följer om man bor långt ifrån civilisationen lever de fridfullt i naturen, fritt från den stress som finns i varje storstad och är lyckliga för vad de har. Det säger iallafall bönderna själva. Jag tror dem. Flera jag har pratat med har även sagt att de aldrig skulle tänka sig att bo någon annanstans än i bergen. Det är deras liv och därifrån de kommer, men att det däremot skulle underlätta i deras vardag om det bara hade el. och närmare till sjukhus.

Klara Adrian, programpraktikant i Nicaragua, Svalorna Latinamerika

Små journalistkandidater hungrar efter att lära sig mer, Telica, Nicaragua

Joseling och Fausto intervjuar Doña Lidia

När barn och ungdomskommunikatörerna möttes sist på APEADECOS kontor, kom det fram att de hungrar efter att få göra mer i praktiken. ”Vad skulle ni vilja lära er?”, frågade vi.
-Vi vill göra radio, film, intervjuer, lära oss foto och bjuda in barnen från de andra organisationerna. ALLT!, blev svaret vi fick.

I veckan fortsatte arbetet med gruppen. Efter en första session med teori och praktik varvat, var det dags att sätta intervjuteknikerna på prov. Uppdelade i tre grupper, utrustade med papper, penna och en kamera per grupp spatserade de iväg för att intervjua kontorspersonalen. Administratören Maria Elena, koordinatorn Norvin och städerskan Doña Lidia stod berädda att ställa upp.

Frågor om både ditten och datten for genom rummen . Allra nöjdast var de flesta med att ha en kamera i handen. De resulterade fotona var av varierande kvalité och de flesta fokuserade på att fota varandra istället för intervjupersonen. Nästa steg på lärostegen kanske kan bli foto...

Blanca och Roxana skriver- bilden
är tagen av barnen

Av betydligt högre kvalité var de färdiga texterna som vart resultatet av intervjuerna. ”Novin, Narciso Campos Ramos berättar att han har jobbat för APEADECO i fem år och att det är han som tar hand om organisationens koordination... ” (övers. E. Heljeved), börjar en text som Alitza, Humberto och Fernando skrev.

Tanken är att barnen och ungdomarna ska integreras i organisationen nya facebooksida och alltså ska kunna bidra till sidan. Det ska vara ett forum för information där framförallt barnens aktiviteter står i centrum.
Dagen avslutades därför med en rundtur på facebooksidan och en förklaring av varför man som organisation kan ha stor nytta av att ha en facebooksida.
-För att kunna nå fler barn, gissade kommunikatörerna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

OBT-J förbereder för radio i La Paz, Bolivia

Formandet av Red Ada:s unga medborgarreportrar fortsätter och nu har flera av grupperna börjat sända sina radioprogram.  

I fredags samlades Guadalupe, Nena, Jhovana och Marco ifrån gruppen OBT-J på kontoret för att planera sitt radioprogram som de ska börja sända den här veckan. Aracelly som är kommunikatör på Red Ada guidade i vad som är viktigt att tänka på när man har ett eget radioprogram. Bland annat måste namnet på programmet och musiken som spelas sända ut rätt signaler. Namnet diskuterades länge och flitigt, man ville ha något som visar att OBT-J är aktiva och medvetna ungdomar. Efter ett tag lades namnletandet på is och man började diskutera musiken. Aracelly frågade en av ungdomarna ”Cual es tu honda?”, ungefär ”Vilken stil kör du?” och syftade på vilken musikstil hen gillade. ”Cual es tu honda?” låter väldigt catchy på spanska så alla hajade till – där hade de namnet på programmet!

-Jag vill ha med ”Travesuras” med Nicky Jam, säger en av ungdomarna och Aracelly letar upp den på Youtube. Redan efter några verser av Reggeaton-låten påpekar hon att den är ganska sexistisk och kanske inte signalerar ut det budskap som gruppen vill nå ut med sitt radioprogram. Ungdomarna håller med och de bestämmer att ha med den spanska hiphopartisten Porta:s ”Cree en ti” istället, där musikern rappar till sin kärlek att det viktigaste är att hon måste älska och tro på sig själv.  Jag påpekade att om de verkligen vill ha med den sexistiska ”Travesuras” i något av sina program så kan de ju ha den som utgångspunkt för att diskutera sexism inom reggeaton eller musik generellt. Vad är det egentligen vi lyssnar på och varför gillar vi det? Ungdomarna tyckte det var ett bra upplägg och började fundera på om de kunde intervjua sina skolkompisar på temat.

På eftermiddagen åkte jag med Red Ada-teamet högre upp på en av La Paz kullar där Elvis, en av killarna som deltar i den andra reportergruppen engagerar sig i ett kulturcenter. De hade tillsammans med Red Ada bjudit in traktens ungdomar för en workshop i medborgarjournalistik med genusfokus. En kommunikatör från kommunen var med och tittade på och såg med entusiasm fram mot morgondagens fortsättning. I minibussen på väg ner mot centrala La Paz skämtade Red Ada-tjejerna om att han inte lät de stackars ungdomarna få en syl i vädret. Men Red Ada är skickliga på att delegera ordet mellan sina workshops-deltagare så de kom till tals ändå.

Nu i veckan är det dags för OBT-J att spela in sitt första program, där de kommer att presentera sig själva men också Suma Thakhi II. Vi ser med spänning fram emot att höra vad de har att berätta!

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Barn och ungdomar tar sakerna i egna händer, Nicaragua

Fausto i Jinotega med de andra kommunikatörerna

Den 23/8 var det dags för det andra mötet mellan de fyra organisationernas små kommunikatörer. Det var ungdomarna från Club Infantil som själva planerade och genomförde träffen. 

En del verkar ha det i blodet. Som om det varit en del av livet, ställer sig en ung tjej framför en publik på 40 personer och drar igång programmet. 

- Idag ska vi göra radiovinjetter för programmet, säger hon.

De har förberett förslag och det är meningen att man utifrån dem, ska enas om tre radiosnuttar som ska sändas, som en del av årets informationskampanj. En ska vara berättad; den ska innehålla bakgrundsljud och olika röster, lite som en radioteater. Den andra ska vara på rim och läsas in av barnen själva. Och den tredje ska sjungas.

Barnen och ungdomarna i den här gruppen är både kreativa och arbetssamma. På nolltid kommer de fram med nya förslag och förbättrar de gamla. Sedan röstas det. 

Konstigt nog blir det inte vinjetten med flest röster som går vidare i tävlingen, utan de vuxna samt tjejen som håller i det hela, lyckas övertyga merparten om att en annan trots allt är bättre eftersom den innehåller rätt nyckelord. 

Tomás och de andra kommunikatörerna

Man går vidare med den och utser ett litet gäng som ska in i studion. Nyfikna klampar de in genom den låga dörren och ser sig om på alla teknikprylar som pryder både bord och väggar. Här finns både datorer, kameror, mikrofoner, videokameror och det mesta annat an kan tänka sig i teknik. Bara ett par av organisationerna har studios, så för de flesta av barnen är det helt nytt. 

De är jättevarmt eftersom alla är nyfika och vill vara med och titta. Trots en skara på 40 personer är det helt tyst, annars stör man inspelningen.

Blanca i studion

En pojke får köra sin del av reklamen närmare tio gånger eftersom hans bit olyckligt innehåller orden “explotación, sexual, comercial”. Tillslut lyckas han och alla tycker han är värd en stor applåd som de spontant brister ut i. 

Inom välorganiserade fyra timmar har cirka 20 barn och ungdomar lyckats skapa och spela in en av radiosnuttarna som ska sändas under kampanjen. Organisationen Club Infantil, som officiellt heter Asociación Infantil Tuktan Sirpi tar på sig att spela in de andra två eftersom de har studion hos sig.

Nöjda och trötta återvänder barn, ungdomar och vuxna till bussen. De som kommit långväga ifrån gick upp kl 4 på morgonen och sitter nu och halvsover längst bak i bussen. Endast ett litet gäng ungdomar som kommer från den närmaste staden orkar prata.

Jag frågar pojken som går av först vad han tyckte om dagen.

-Bien, svarar han med ett brett leende.

Text och foto: Emmelie Heljeved