JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?



Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

ARIJANA: The Toppen is Nådd

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 3

- I så fall måste ni hyra utrustning.

Hon tittar på vägguret.

- Klockan är mycket, ni måste bestämma er, nu!

Bergsbestigningsfirmans ägarinna är inte överförtjust i vårt förslag. Att byta tråkberget Pico Austria mot glaciären Pico Tarija, i sista stund. Jag vet att alla vill, men ingen säger något, pallar inte vel så jag ger besked.

- Nu kör vi!

Fort, testa glaciärklättringsutrustning. Isbroddar, ispikar, kängor, och varm – jävligt – varm sovsäck. Upp ur La Paz, genom El Alto, som aldrig upphör. Jo, till slut. Den svällande andinska miljonstaden försvinner bakom oss och Pico Tarija, en av Condoriris 13 toppar, tornar upp sig genom minibussens vindruta.

Framme där den trygga vita lådan på hjul inte kommer längre är stämningen sådär. En röd jeep med texten ”Räddningstjänst” skvallrar.

Den försvunna duon, guide med klient har hittats. Tryckt, respektmättad stämning hos alla vi frågar på väg till baslägret där vi ska campa inatt.

- Guiden överlevde, klienten dog i natt, efter två dygn på berget.

De håller på att ta ner kroppen och den skadade guiden. Klump i magen. I lägret, någonstans, i något av tälten ligger kroppen, den döda. Shit och gulp.

Ok, vår tur. ”Knak! Knak!” Svårt att onomatopoetiskt beskriva isens dova skri, när den spricker överallt runtomkring, nånstans under mina spikförsedda kängor. Arijanas frågestund sätter igång.

- Eeh, jaa, allt är ju möjligt.

Guiden suckar som svar på min slutsats, och retoriska fråga:

- Rent tekniskt så kan ju glaciären bara öppna sig och käka upp oss, här och nu?!

Men Moder Jord slukar oss icke. Hon tillåter oss att sakta men säkert, klättra uppåt, mot toppen och himlen.

Lite pirrade det, men ett fett, nördleende bet sig fast i ansiktet och drog sig inte tillbaka förrän 14 timmar senare när jag somnade. Ärligt? Okej, fjantleendet sitter fortfarande kvar.

Ett par miljoner decimeterkorta steg, ungefär lika många korta andetag och ett halvt kilo paranötter senare är det dags. The toppen is nådd. Jag ger ut mitt glädjetjut över 150 kilometer långa Cordillera Real, Den Verkliga Bergskedjan, som Condoriri tillhör.

Verklig är den verkligen. Ända in i mitt innersta är den verkligen reell.

Sen målar vi ansiktet, med sådan där blå solskyddsfärg som alla skidåkare kletade på sig på

80-talet för att se coola ut. Jag blir cool. Blå mustasch, och feta ränder på kinderna. Cool.

Så jävla fint. Helt nöjd med hur vi påbörjade augusti månad, Moder Jords månad i Bolivia. På, i, och med Moder Jord.

Arijana Marjanovic

infobolivia@svalorna.se

JENNY: Hur går det?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 9

De senaste veckorna på jobbet har varit intensiva . En process som tagit mycket tid har varit utvärderingarna vi i Peruprogrammmet håller på att genomföra med målgruppen. Vi vill veta hur de ser på sin utveckling, samla in deras behov och förslag på förbättringar.

För nio månader sedan besökte jag området Bello Horizonte i Majes för första gången. Det sprang små gässlingar utanför lokalen då. Nu har de vuxit sig till stora och ganska tjocka vuxna gäss. Jag skrev om mötet med hantverksgruppen i min första blogg (http://svalorna.blogspot.com/2009_10_01_archive.html). Då hade de nyss börjat träffas, nu har de hållit på i nästan ett år.

Med dessa utvärderingsworkshops ville vi göra något lite annorlunda, inte bara ställa frågor och vänta på svar. Vi ville skapa ett dynamiskt möte, där målgruppen känner att de har huvudrollen, där det är fritt att diskutera och vädra.

Deltagarna sitter i grupper och pratar, cirkulerar mellan olika ”diskussionstorg”, fyller i anonyma enkäter, skriver lappar om vad de behöver och tycker. Vid sidan om har vi satt Nadia på att göra små privata intervjuer med en del av dem. Tack vare våra nya lokala praktikanter och uppslutning från resten av programkollegorna kan vi filma och banda vid de flesta av ”torgen” och vid gruppsamtalen.



Många av kvinnorna säger att de blivit mer säkra på sig själva, att de har lättare att prata och uttrycka sin åsikt. Men mitt tålamod får sig ibland en hård prövning vid samtalsbordet när de få männen inte slutar prata och ingen av kvinnorna öppnar munnen.

Och det är lika frustrerande när jag får en känsla av att tacksamheten och artigheten ibland står i vägen för ärligheten.

Men frustrationen tar inte överhanden, och när jag säger hejdå är det en god känsla som dröjer sig kvar. En aning om att ha kommit lite närmare. Veta lite mer om hur det är. När blygheten släpper och verkligheter strömmar ur munnar och in i lyssnande öron. När vi hör varandra och förstår ganska bra.



Vi måste prova oss fram för att nå varandra. Naturligtvis är det inte samma sak att kunna läsa och att förstå en enkät. Såklart det inte är lätt att säga vad man tycker när det är så sällan någon frågar.

Jenny Ringarp

ÅSA: En vandring bland molnen

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 5

I helgen följde vi i inkas, aymaras och mollos fotspår på inkaleden Taquesi. Det blev inte riktigt som vi tänkt. Men det blev bra ändå.

Inte behöver du ha med regnkläder, sa min vän. Det är ju mitt i vintern, nu regnar det ju inte. Och vandringen börjar mycket riktigt under en klarblå vinterhimmel på 4500 meters höjd. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Långsamt stretar vi uppåt. Det är tungt och vi flåsar ikapp. När vi närmar oss krönet börjar moln och dimma dra in. När vi äntligen når toppen syns inget av den vackra utsikt vi väntat oss som belöning. Dimman ligger tät och det är ruggigt och rått. Vi beger oss neråt – in i dimman. Det regnar lätt. Vi vandrar längs med en bergskam och nedanför vet jag att det finns en dal och på andra sidan berg. Jag vet det. Men jag ser dem inte. Ibland lättar dimman något och vi skymtar de vackra bergen. Sedan befinner vi oss åter i ett vitt täcke. Det är som en vandring bland molnen. Eller, vadå är som, det är bokstavligt talat en vandring bland molnen. Dimman lägger sig som bomull omkring oss. Allt känns mjukt och tyst. Känslan av mystik förhöjs av att träden omkring oss är täckta av lång vit mossa. Det ser ut som änglahår och stärker ytterligare känslan av att vara i himlen. Bland moln och änglar. Jag vandrar vidare i min himmel, och det vita, tysta och mjuka letar sig även in mig. Lägger sig som ett varmt bomullstäcke över det som gör ont och verkar som balsam för själen. Jag vandrar vidare bland molnen med det fina regnet mot ansiktet. Det känns som om jag blir renad. När regnet tilltar och slutligen öser ner och jag dyblöt plaskar fram i mina ”du-behöver-inte-ha-regnkläder” är jag iskall utanpå men bär en stigande värme inombords. Min kropp värker, knäna bultar och vaderna krampar och jag förstår varför man gett leden namnet Taquesi som betyder smärta eller pina på aymara. Men senare på kvällen, när Porfilia, aymarakvinnan som vi sover hos, över en värmande kopp coca-te i hennes lilla stenhus ojar sig över vilken otur vi haft som kommit just denna enda regniga och dimmiga dag tänker jag att det kanske inte alls var otur. Detta var kanske precis vad jag behövde. En vandring bland molnen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

ARIJANA: Jag, den kyliga pussmitaren

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 2

Ett halvår har jag gett den bolivianska hälsningsriten, att pussas på kinden, kramas och sedan kindpussas igen, varje gång man ses. Jag kan dock inte vänja mig vid detta eviga pusskalas.

Är jag en kylig svensk, ett känslolöst ufo i en boliviansk utopi av närhet, kärlek och evigt kindpussande? Är det de, bolivianerna, som överdriver, eller är det jag?

En utomjording känner jag mig som, just i det där ögonblicket, då det ska avgöras. Blir det en kindpuss, eller inte? En utomjording för att jag inte tar det där avgörande steget framåt och utövar den bolivianska hälsningsproceduren, utan bara säger ”Hej!”.

Proceduren utförs varenda gång en bekant påträffar en annan bekant. På gatan, på fiket, på restaurangen, i hissen, på gymmet, på jobbet. Må vara en gång som denna bekant påträffas, eller fem hundra miljoner, likväl ska det kindpussas, varenda gång.

Dessa miljoner, filjoner kindpussar, de tar sådan tid. De kräver dessutom en pricksäkerhet som heter duga. Då, när man ska pricka in kindpussen, exakt kind mot kind, exakt samtidigt. Prickar man fel, eller tajmar fel, kan det bli så pinsamt.

Jag antar att jag har fått besök av den så kallade kulturkrocken. Jag tycker att de överdriver, de tycker att jag är ett konstigt svenskt ufo, den kyliga pussmitaren. Men sådana är vi väl, vi svenskar, så himla kalla, reserverade och snåla. Så lyder vårt rykte.

Fast häromdagen, på ett gatufik i La Paz, så kom lillkillen fram till mig. En sån där smutsig, och ensam en som var alltför långt borta från sitt hem. Men han log, och skrattade åt min frisyr efter att han hoppat upp i mitt knä och rufsat till mitt hår.

Sen skulle jag gå, då sträckte han sina armar upp mot mig och sade ”krama mig!”. Jag gjorde det, med glädje. Han hoppade upp i min famn och vi kramades, 5-åringen och jag. Men mycket kort, sen blev det för mycket, David släppte taget och sprang iväg.

Inte så himla kallt nej, mitt hjärta, trots att det växte upp i Sverige. Det kan smälta fort. Det är bara de opraktiska kindpussarna jag hatar.

Arijana Marjanovic