Processen för politisk utveckling i Peru

Förra året var det kommunval i de olika kommunerna i Castilla Media och därför är större delen av kommunalråden helt nya. Att organisera en kommun utan tidigare erfarenhet är inte helt lätt och det är en av sakerna som Svalorna stöttar regionen med. Programmets tredje delmål handlar om just politisk och social utveckling.

För ungefär en vecka sedan var vi på möte med tre av de nya kommunalråden i Viraco, en av kommunerna i Castilla Media. Galo, som annars är ansvarig för delmål två som handlar om utbildningsutveckling, gick igenom kommunallagen med de nya kommunalråden. Han pratade bland annat med dem om de olika områden som de nu är ansvariga för. Till exempel ska kommunen se till att befolkningens hälsa kan ses efter, att gator har namn och nummer och att kommunens utbildningar utformas, utförs och utvärderas.

Viraco, en av kommunerna i Castilla Media 

Peru är ett land som präglas av hög korruption. Enligt korruptionsundersökningar från Transparency International, där de använt en skala från 0-100 där 0 är väldigt korrupt och 100 är nästan utan korruption, tilldelas Peru siffran 38 (jämfört med Sverige som fått siffran 87). En låg siffra med hög korruption som varit stadig de senaste åren. Och när en stor del av befolkningen inte har särskilt högt förtroende för de som styr landet blir det extra viktigt att kommunen styrs på ett öppet och ärligt sätt.

Därför föreslog Svalornas medarbetare att kommunalråden i Viraco bland annat ska vara så tydliga som de bara kan med den ekonomiska redovisningen. De gav som exempel att kommunalråden kan skriva upp kommunens budget på ett stort ark och sätta upp det i kommunhuset så att alla som vill kan ta del av den. På så sätt behöver inte befolkningen ha några frågor eller misstankar när det kommer till hur deras pengar används. Något som kommunalråden verkade tycka var en bra idé.

Det märktes att de nya kommunalråden verkligen vill förbättra kommunen de bor i. Under hela mötet deltog de aktivt, skrev ner mycket av det som sades och ställde frågor när det var något som de inte förstod eller hängde med på. När Galo berättade att de som kommunalråd har ansvar för turism och att visa upp för sin omgivning vad deras kommun har att erbjuda genom till exempel marknader, hade de redan förslag på vad de kunde göra.
– En marknad kan vi ju ha på oktoberfesten! Då kan vi bjuda in de boende från de andra kommunerna i Castilla, föreslog ett av kommunalråden och de andra två höll med.

Även om de nya kommunalråden inte har erfarenheten av att organisera och styra en kommun så märks det att de har viljan. Samtidigt får en inte heller glömma att deras mandatperiod inte ska ses som en punktinsats utan att kommunens styre måste ses i det stora hela, som en lång process som efter Svalornas stöd och guidning ska fortsätta utvecklas och förbättras. Därför är det viktigt att de genom Svalornas utbildning får kunskap och självförtroende för att i framtiden klarar av att ta stegen framåt själva.

Men under det närmsta året kommer ändå Svalorna finnas där för att stötta utvecklingen av kommunerna i Castilla Media, och det ska bli spännande att se vad de nya kommunalråden lyckas utföra.

Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

SANDRA: Programlansering och kära återseenden

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 1


Den svenska ambassadören Michael Frühling hade åkt ända från Guatemala för lanseringen av Svalorna Latinamerikas nya program i Nicaragua i fredags. Dagen blev mycket lyckad. De inbjudna talarna höll intresset vid liv hela dagen och de 130 deltagarna var mycket nöjda.

För mig som ny programpraktikant var detta ett utmärkt tillfälle att fördjupa mina kunskaper om sexuell komersiell exploatering.

Jag har varit i Nicaragua innan och de senaste veckorna har jag därmed återsett många platser och människor som ligger mig varmt om hjärtat, ätit ”gallo pinto” och känt värmen från omgivningen och solen. Det som får mig att ständigt återvända till Nicaragua är det levande civilsamhället, de många samhällsengagerade människorna som jag lärt känna och hur tidspress och stress tycks förångas och försvinna med den stigande värmen. Samtidigt blir jag alltid lika provocerad av de djupa klyftorna i samhället, korruptionen och hur machokulturen är så normaliserad.

Efter att ha fått mer kunskap om Svalorna LAs nya program ser jag nu Nicaragua ur ytterligare ett par glasögon. Jag tycker mig se barn och ungdomar i riskzonen för sexuell komersiell exploatering överallt. Barnet med den onyktra pappan på bussen, flickan som verkar ha en relation med den vuxna mannen, alla de barn som jobbar mitt i den hektiska trafiken i Managua, de tre tonårstjejerna som umgås med den äldre turisten. För där det finns fattigdom och svåra social förhållanden finns det alltid någon som vill utnyttja situationen och personerna som lever i den.  

Svalorna LAs nya program här i Nicaragua ska jobba förebyggande mot just denna utsatthet under de närmaste fem åren. Tillsammans med samarbetsorganisationerna hoppas man nå ut till nästan 340000 personer genom att arbeta med barn, ungdomar, föräldrar och andra viktiga aktörer i samhället.

Pa Svalorna LAs kontor i Estelí och ute i samarbetsorganisationerna jobbas det just nu febrilt med den studie som ska ligga som referenspunkt för framtida resultat inom det nya programmet. Intervjuer ska göras med de olika målgrupperna och svaren ska sedan analyseras, bli till siffror och sättas in i olika rutor i flera dokument.

För mig är mycket nytt och jag känner mig stundtals yr över alla små rutor i Excell som ska fyllas i, förkortningar och olika dokument. Sakteligen börjar jag dock få en klarare bild av hur biståndsvärldens mätningsverktyg fungerar, hur förändring blir resultat i en ruta. Helhetsbilden på ett papper, av ett program som precis har börjat.   


Sandra Lundberg

JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?



Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

ÅSA: Kontroll, kvitton och Supermercados

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 1

Ökad transparens inom utvecklingsarbete framförs som en hörnsten i kampen mot korruption. Och jag håller med. Men ibland blir konsekvenserna av kraven på kontroll inte alls som det var tänkt.

Vår administratör bönfaller våra samarbetspartners: ”Snälla ni, gör vad ni kan för att så mycket som möjligt redovisas med kvitto!” Hon har nämligen pekpinnar på sig. Uppifrån. Revisorerna från högre instans har sagt sitt. Och de har i sin tur samma krav på sig. Uppifrån. Och den här gången från högsta ort. De som verkligen bestämmer. Varje biståndskrona skall gå att följa.

Och som sagt, missförstå mig rätt, det är jätteviktigt med kontroll för att minska korruptionen och se till att pengarna verkligen når fram till dem som de är ämnade för - i detta fall barnen och ungdomarna och deras familjer i programmet Suma Thakhi. Men nu till problemet: organisationerna och målgrupperna bor och verkar i det som ofta beskrivs som Amayarafolkets huvudstad - El Alto - staden på högplatån ovanför La Paz. En stad som vuxit enormt, och fortsätter att växa så det knakar i takt med att människor lämnar landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Verkligheten blir oftast en helt annan. Svårare. Hårdare. Bistrare. De flesta hamnar inom den informella sektorn som omfattar större delen av den bolivianska ekonomin. Framförallt i El Alto. Den som här handlar lunch till deltagarna i en workshop och förväntar sig att få kvitto eller faktura, lär bli besviken. Att vi kräver kvitto innebär för människorna att de måste åka ner till La Paz. Och till en Supermercado - något för dem helt främmande. Det är att tvinga dem ur deras sociala och kulturella sammanhang. Det är som att tvinga på dem en annan livsstil. Utöver att vara omständligt och oekonomiskt bör man fundera på var pengarna hamnar - skall man stödja det lokala samhället och den gamla kvinnan som säljer grönsaker på marknaden, eller skall man låta pengarna gå till ägaren av Supermercadokedjan?

Kontroll är jätteviktigt, men måste anpassas till miljön där vi arbetar. Det finns andra verktyg för att granska att pengarna verkligen används på rätt sätt. Krav på kontroll kan inte behöva innebära att man tvingar in människor bland rad efter rad av varor i Supermercadon, gynnar storägarna och straffar bonden som säljer sina varor på den lokala marknaden - för att han eller hon inte kan ge en faktura.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

MICHAELA: Pisco, två år efter jordbävningen

Michaela Rosenholm, i Peru, inlägg 5

Den 15 augusti 2007 drabbades Peru av en jordbävning som uppmättes till 7,9- 8,2 på Richterskalan. Jordbävningen som var den värsta i landets historia på nästan 30 år lämnade förödande skador i de mest drabbade städerna Pisco, Ica och Chincha Alta, en region som ligger 150 kilometer söder om Lima.

Hur många som omkom är oklart, men det sägs att att jordbävningen krävde mellan 580- 1000 människoliv, 2000 skadades och 76 000 bostäder lämnade i bråte.

I förra veckan åkte jag förbi Pisco, staden som drabbats hårdast av jordbävningen. Jag blev förskräckt över tillståndet staden befinner sig i. Två år efter förödelsen är det inte mycket som byggts upp. Det ser ut som att naturkatastrofen drog fram bara några veckor tidigare. Staden saknar asfalterade vägar, husen ligger i ruiner och vid stadens utkant, som liknar en flyktingförläggning, lever människorna under ytterst enkla förhållanden.


Vid Plaza de Armas återstår endast ca 20 procent av stadens katedral. Jag frågar en farbror som säljer vykort utanför katedralen vad som gjorts för att restaurera staden. Han tittar uppgivet på mig och säger att regeringen inte gjort någonting för att bygga upp staden igen. En taxichauför i Ica berättar för oss att regeringen fastslog att jordbävningen ”endast” mätte 7,9 istället för 8,2 som rapporterats från andra håll. Han menade på att regeringen gjort detta för att slippa sätta in fler resurser som krävs när jordbävningar överstiger 8 på Richterskalan. Sant eller inte vet inte jag, men man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att inte mer gjorts.

Direkt efter olyckan fanns flertaletet internationella NGOs på plats. Regeringen, peruaner och turister i omkringliggande städer drog sitt strå till stacken och bidrog med vatten, mat och filtar. Men när första krisinsatsen var över lämande de flesta staden och människorna lämnades till sitt eget öde.


I Thailand där jordbävningen 2004 krävde över 5000 människoliv och orsakade fruktansvärda konsekvenser på samhället var ekonomi och uppbyggnaden helt klar efter mindre än tre år.

I Peru däremot ser det helt annorlunda ut. Vad var det som gick fel med uppbyggnaden av denna region? Varför görs så pass lite av regeringen för att hjälpa människorna att återubbygga sina hem och sin stad? Två år har gått. Två år! Pengar från den perunaska regeringen fanns, men kunskap och koordinering saknades och flera korruptionsskandaler avslöjades. Kanske har jag redan här svarat på frågan?

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

Foto: Pisco.info och Maja Permerup