JENNY: Utmanande språk?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 12.

Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.

En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.

Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.

- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.

Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.

Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.

Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.



När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).

Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?

Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.

På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.

Jenny Ringarp

JENNY: Airbag för kulturkrock

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 11

Jag tänker inte skriva om valet i Sverige. Jag tänker skriva om något som inte är alls lika jobbigt, ett exempel på en liten del av livet i Peru som vi kan kalla kulturkrockar.

Igår gick jag hem till en kompis för att gratta hennes pappa på födelsedagen. När jag kommer innanför dörren möts jag inte av ett hej, inte ett välkommen, utan av en lång harang om varför jag inte hälsat på på så länge (en dryg vecka). Jag har varit här i nästan ett år men har svårt att vänja mig vid det här anklagande sättet att visa uppskattning.

På fester här är det inte ovanligt att värden/födelsedagsbarnet låser ytterdörren med nyckel, så att ingen gäst kan smita iväg. Det är annars det enda sättet att gå hem, om man till exempel måste upp tidigt dagen efter, att smyga iväg utan att säga hejdå. För om du tar avsked får du en klagosång tillägnad dig, vars refräng lyder: Stanna lite till!, på Arequipas sjungande dialekt. (¿Por queeeé te vaaaas? ¡Queeeedateeeee!) Så många tycker då att det är bättre att inte gå på kalaset alls, om man bara kan stanna en stund.

En vän ringde på min födelsedag och lät hes och trött.
-Men om du är sliten kan vi träffas och fira en annan dag, släpa dig inte hit om du inte mår bra, sa mitt svenska förstående jag.
-Men så kan du ju inte säga, sa en annan vän efter att ha hört samtalet, hon kommer ju tro att du inte vill att hon ska komma!

Aj, krock.

Den krassliga kompisen kom iallafall, med en rosa nallebjörn och törstig på improviserade pisco-drinkar. Och jag krockar vidare. Airbagen är en massa frågor och kanske lite flexibilitet. Säkerhetsbälte använder vi oftast inte, här i Peru.

Jenny Ringarp

JENNY: Socialt kapital i ryggsäcken

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 10

Åsa och Arijana, programassistent och informatör på Svalorna Latinamerika i Bolivia, har varit här och hälsat på! Under besöket på en ungdomsaktivitet i empowermentskolan gör Åsa mig uppmärksam på något jag inte sett tidigare. "Dom har ju ryggsäckarna vända inåt."

Jag ser mig om i klassrummet och faktiskt, alla barnen har skolväskorna hängandes inåt, så att de tar upp en del av sittplatsen. (Se bilden!) När jag gick i skolan hängde vi dem tvärtom, utåt. Rätta mig om jag har fel men så är det väl fortfarande i Sverige?



Jag kan inte riktigt släppa detta, och börjar fundera. Min spontana slutsats är att det handlar om förtroende, eller alltså bristen på förtroende, för dem som sitter bakom, klasskompisarna. För de skulle ju faktiskt kunna sträcka ut handen, öppna blixtlåset i väskan och sno något. Jag tänker på socialt kapital.

Socialt kapital brukar beskrivas som summan av den tillit som individerna i en grupp eller samhälle har för varandra.

Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mer demokrati, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter och till och med bättre genomsnittlig hälsa. Men forskarna är inte överens om hur man bäst bör mäta socialt kapital i ett samhälle. I statsvetaren Robert Putnams kända studie använde han variabler som hur många som läser tidningen, hur många som har medlemskap i en ideell förening, antalet sångkörer och antalet idrottsföreningar i varje region.

Något får mig att tro att sättet att hänga skolväskan kan vara en lika viktig nyckel. Vad tror ni?

Programmet för landsbygdsutveckling, där Svalorna ingår, har som ett grundläggande mål att stärka människors organisering på landsbygden. Och jag känner mer och mer att organisering är livsviktigt, för att öka sitt inflytande över de beslut som styr ens liv, och inte minst för att medborgarnas tillit till varandra ska skapa ett kitt som inget maktmissbruk rår sig på.

Putnams slutsats är att social interaktion mellan människor bygger starka band och att det i sin tur skapar det sociala kapitalet. I Majes är det extra viktigt att jobba med tilliten mellan människor. Här har de allra flesta nyligen invandrat för att ta del av jordbruksboomen i området och saknar därför det sociala skyddsnät som finns i hembyn. När kvinnorna i Majes deltar i aktiviteter och mikroföretag med andra kvinnor - när de överhuvudtaget träffas! - då tror och hoppas jag att det skapar en annan typ av tillit. Och om ungdomarna i skolan börjar se sig själva som aktörer för förändring, tillsammans, då finns det ingen hejd!

Och vad mycket mänsklig kontakt och samvaro gör, tänker jag när Åsa och Arijana åkt hem och lämnat mig och Nadia med ett tomt vardagsrum. Två personer som jag inte kände alls för några dagar sedan. Nu känns det lätt att skriva eller ringa och be om råd eller utbyta idéer. Nu finns ett ansikte, ett skratt och en människa bakom namnet, nu finns förtroende.

Åsa, Arijana och jag i soliga Arequipa. Nadia finns bakom kameran!

Jenny Ringarp

JENNY: Hur går det?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 9

De senaste veckorna på jobbet har varit intensiva . En process som tagit mycket tid har varit utvärderingarna vi i Peruprogrammmet håller på att genomföra med målgruppen. Vi vill veta hur de ser på sin utveckling, samla in deras behov och förslag på förbättringar.

För nio månader sedan besökte jag området Bello Horizonte i Majes för första gången. Det sprang små gässlingar utanför lokalen då. Nu har de vuxit sig till stora och ganska tjocka vuxna gäss. Jag skrev om mötet med hantverksgruppen i min första blogg (http://svalorna.blogspot.com/2009_10_01_archive.html). Då hade de nyss börjat träffas, nu har de hållit på i nästan ett år.

Med dessa utvärderingsworkshops ville vi göra något lite annorlunda, inte bara ställa frågor och vänta på svar. Vi ville skapa ett dynamiskt möte, där målgruppen känner att de har huvudrollen, där det är fritt att diskutera och vädra.

Deltagarna sitter i grupper och pratar, cirkulerar mellan olika ”diskussionstorg”, fyller i anonyma enkäter, skriver lappar om vad de behöver och tycker. Vid sidan om har vi satt Nadia på att göra små privata intervjuer med en del av dem. Tack vare våra nya lokala praktikanter och uppslutning från resten av programkollegorna kan vi filma och banda vid de flesta av ”torgen” och vid gruppsamtalen.



Många av kvinnorna säger att de blivit mer säkra på sig själva, att de har lättare att prata och uttrycka sin åsikt. Men mitt tålamod får sig ibland en hård prövning vid samtalsbordet när de få männen inte slutar prata och ingen av kvinnorna öppnar munnen.

Och det är lika frustrerande när jag får en känsla av att tacksamheten och artigheten ibland står i vägen för ärligheten.

Men frustrationen tar inte överhanden, och när jag säger hejdå är det en god känsla som dröjer sig kvar. En aning om att ha kommit lite närmare. Veta lite mer om hur det är. När blygheten släpper och verkligheter strömmar ur munnar och in i lyssnande öron. När vi hör varandra och förstår ganska bra.



Vi måste prova oss fram för att nå varandra. Naturligtvis är det inte samma sak att kunna läsa och att förstå en enkät. Såklart det inte är lätt att säga vad man tycker när det är så sällan någon frågar.

Jenny Ringarp

JENNY: Fryser

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 8

Flera nätter i rad vaknar jag av att jag fryser. Jag fumlar efter raggsockorna och mössan som åkt av, och drömmer om ljumma kvällar, vänner och familj, syrener och klippor.

Nostalgi och idealisering av hemlandet är vanligt, speciellt när man har en flygbiljett till Sverige-semester om några veckor. Jag kan inte bärga mig liksom. Pripps Blå-reklam på repeat i hjärtat, och det värker.

Det värker vidare när jag läser om barnen som dör i lunginflammation uppe i bergen Peru. Hittills i år 109 barn som inte finns mer, och än är vintern långt ifrån över. Det krävs satsningar på hälsovård men framförallt förebyggande arbete. Isolerade hus och skolor. Näringsrik mat för starka och tåliga ungar. Overaller! Jag stänger ögonlocken och ser min fyraochetthalvt-årige brorsson. Det svider till. Skickar ännu ett vykort med lamadjur, och hoppas att han inte tröttnar.

Jag vaknar en morgon och i min nostalgi sätter jag på P1-nyheterna på datorn. Huttrandet övergår i en rysning när jag hör att Gaza-skeppen har attackerats. Resten av dagen lyckas jag inte riktigt tina upp.


Men sen går solen upp en annan morgon och det är en ny känsla i luften, något hoppfullt. Fattigdomen minskar, har de räknat ut. Och jag får höra att det kanske kommer en ny liten människa till världen.

På svenska radion pratas det om i-landsproblem. Ett i-landsproblem är att längta hem. Att ha människor att älska och sakna är en lyx. Att frysa lite grann – vilken lyx!

Jenny Ringarp

JENNY: Alla mammors dag

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 7

På söndag är det mors dag här i Peru och i många andra länder. I Arequipa lockar affärernas skyltar och tv-kanalernas reklam med fina presenter och bilder av vackra mammor och söta, glada barn. ”Ge mamma vad hon förtjänar”, läser jag på sminkföretagets affisch.


De senaste dagarna, medan reklamkampanjerna trappats upp, har jag suttit och förberett en workshop kring genusfrågor för Svalorna Latinamerika och de tre organisationer vi samarbetar med. Vi behöver jobba med våra egna värderingar innan och under tiden vi arbetar med målgruppen. Något vi ska prata om är snäva roller och stereotyper, vad som är farligt med dem och hur vi kan utmana dem i de kontexter vi arbetar. Det är tänkt att vara en dag utan pekpinnar och med högt i tak att vädra instängda föreställningar och frågor.

Är det någon symbol i samhället som är stereotyp och unken här, och kanske överallt, är det bilden av mamman, la mamá.

Jag sitter i soffan och läser om peruanska kvinnors situation. Tv:n står på och i ögonvrån ser jag en reklamspot där en liten pojke sitter och beundrar sin unga modellsnygga mamma medan hon provar klänningar framför spegeln. ”Feliz día mamá”, önskar ett stort klädvaruhus.



I högarna av statistik snavar jag över mödradödlighetens fula siffror. Peru är ett av de länder med högst mödradödlighet i Sydamerika. Enligt officiella siffror dör 185 kvinnor per 100 000 födda barn i Peru. FN beräknar att siffran är ännu högre: runt 240. Bakom siffrorna döljer sig enorma skillnader mellan rik och fattig, stad och landsbygd. Enligt vissa undersökningar dör så många som 800 av 100 000 mödrar i de fattigaste samhällsgrupperna i landet. Amnesty International
kräver att de peruanska myndigheterna avsätter mer resurser till reproduktiv hälsa för att rädda liv.

Först tänker jag att det vore ju den finaste presenten till de peruanska mammorna och hela samhället. Men nej, jag ändrar mig. Livet är ingen present, livet är en rättighet.

Det skulle vara de sista orden i dagens blogg, men jag måste lägga till nåt mer:

Roberta, feminist och kollega som håller i morgondagens workshop med mig, ringde just och berättade att hon måste springa ifrån en timme på förmiddagen imorgon. Hennes dotter ska dansa i skolans uppvisning för la mamá.
-Jag är hemskt ledsen, säger Roberta, jag vet att jag sviker gruppen. Men om jag inte går dit är jag en dålig mamma.

Jenny Ringarp

JENNY: Vid foten av en aktiv vulkan

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 6

Jag undrar verkligen… Hur lever man med ständigt hot om naturkatastrofer?

I Peru sinar aldrig rapporteringen om allvarliga naturkatastrofer här och i grannländerna. Det har varit ett extra sorgligt år hittills, med översvämningar, torka, jordbävningar och ras. Olika stora och allvarliga men nästan alltid med dödsfall och förödelse som följd. Det känns som varje vecka. Det händer att hela byar täcks av flera meter lera.

Ibland lyckas bilderna och informationen tränga sig in och påverka tv-tittaren eller tidningsläsaren, kanske till och med framkalla en liten rysning. Usch, så hemskt. Stackars människor. Sedan återgår man till det man var uppe i, zappar över till såpoperan som hade reklampaus, eller går och gör sig en avokadomacka.

Ibland vaknar jag av ett litet svagt jordskalv, som mjukt och fint skakar min säng i några sekunder. Nästan mysigt är det, som om jorden vaggade mig.

I Chile dog minst 350 människor i den stora jordbävningen i februari. I Huánaco, öster om Lima, dog förmodligen mer än hundra människor i häftiga ras för en vecka sen. I Cuscoregionen kan så många som 80 000 människor ha mist sina hem på grund av översvämningar i början av året.



Jag pratade med några äldre Arequipabor.

- Människor kan inte fortsätta bygga sina hus på farliga platser, som vid floder som kan svämma över, sa en man.
- Men Misti då, frågade jag och pekade på vulkanen som stolt tornar upp sig över staden, den kan ju få ett utbrott?
- Jo, men det kommer inte hända ännu på många år.
Nähä.

Ironiskt nog, som med de flesta orättvisor, är det oftast de fattiga på landsbygden som drabbas hårdast när naturen blir arg. De som inte har möjlighet att bygga säkra hus, och som bor där det är svårt att komma fram med hjälp.

Jag fortsätter undra, hur skapar man ett tryggt liv med alla dessa katastrofer runt omkring? I bakhuvudet tror jag att jag har svaret, men jag vill helst inte nöja mig med det. Kan vi verkligen anpassa oss till vad som helst, om vi stänger av tv:n innan vi somnar?

Jenny Ringarp

JENNY: Skrämda bröst och sociala klyftor

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 5

I år blev för första gången en peruansk film Oscarsnominerad, i kategorin bästa utländska film. Priset kammades inte hem, men filmen La teta asustada, eller Faustas pärlor som den heter på svenska, vände ögon mot Peru och skrapade på några av landets historiska sårskorpor och sociala problem.



Filmen har kritiserats mycket inom landet för att visa upp en för negativ bild av Peru – fattigdom, segregering, kåkstäder och vidskeplighet. Den har också anklagats för att vara exotifierande, provokativ och till och med rasistisk.

Filmen skildrar en sällan speglad del av Perus år av väpnad intern konflikt – det sexuella våldet som användes som ett vapen under terroråren på 80- och 90-talen, då både terrorister och militärer begick grova våldsbrott mot civilbefolkningen och kring 70 000 människor miste livet. Tre av fyra offer hörde till redan marginaliserade grupper - fattiga bönder och bybor på landsbygden och i regnskogen med quechua eller andra minoritetsspråk som modersmål. Traumat är mer närvarande i de södra bergsområdena där de grövsta våldsbrotten begicks, och i de förorter och kåkstäder där de som tvingades fly fortfarande lever.

Huvudpersonen Faustas mamma blev våldtagen av militären och tvingades bevittna hur hennes man mördades. Dottern lider av ”la teta asustada”, det skrämda bröstet. Hon fick med sig sin mammas ångest och rädsla i modersmjölken. Filmen kretsar kring Faustas ärvda trauma och hur hon lever sitt liv med det.

Som en följd av den terror de utsattes för tvingades tusentals människor och ofta hela byar flytta sina liv till större städer. Filmens Fausta bor i Manchay, en av Limas många ”barriadas”, slumförorter. Nära hälften av Perus befolkning (enligt tidningen La República) lever i denna typ av områden, där 70 procent lever i extrem fattigdom och 90 procent bara har tillfälliga jobb eller är arbetslösa. Det är vanligt med brist på grundläggande hälsovård, undernäring, hög frånvaro i skolan, analfabetism och många sociala problem.

Den starka inhemska kritiken mot filmen är intressant. Den kanske delvis kan förstås mot bakgrund av de stora sociala skillnaderna i Peru och det ojämna sätt som konflikten drabbade olika etniska, sociala och geografiska grupper. De som drabbades hårdast tillhör fortfarande de grupper med svagast röst i det peruanska samhället.

Jenny Ringarp

JENNY: Spela död, de kan bli aggressiva

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 4

Tisdagen den 27 maj 2008 gick Rebecka Hinn, som då var informatör i Peru, hela vägen från lägenheten till jobbet utan att få så mycket som en vissling eller pussljud efter sig. "Hurra!”, skrev hon i sin blogg.

Jag trivs fantastiskt bra i Arequipa, jag känner mig hemma och för det mesta trygg och säker. Men ibland är det något som gnager och stör, och precis som Rebecka märker jag det mest när det för en gångs skull upphör. På min väg till jobbet på morgnarna är det poliserna och bankvakterna som besvärar mig mest. De står nästan alltid i grupp och oftast fäller de en kommentar eller gör puss- och visselljud. Jag hade känt mig tryggare om de inte fanns.

Vad är viktigt för att känna sig fri och säker i en stad, på sin gata, i världen?

Om ni vill kan vi börja med de mänskliga rättigheterna att uttrycka sig fritt, att röra sig i det offentliga rummet och rätten till kroppslig integritet. Mina och andra kvinnors och flickors rättigheter infrias inte här eller på de flesta ställen i världen.

Ett tecken på det är att de flesta guideböcker anser det nödvändigt att ha ett stycke med råd och tips om att resa som kvinna. I Peruguider läser jag till exempel:

”Many women have travelled safely, and alone, throughout Peru. However, machismo is alive and well here and you should prepare for this and try not to over-react.”

Inte överreagera på machokulturen alltså.

“Snappy put-down lines or other caustic comebacks to unwanted advances may make the man feel threatened, and he may respond aggressively.”

Undvik snabba, bitska repliker, då mannen kan känna sig hotad och bli aggressiv. (Är det bara jag som tycker att det här låter som råd inför en djungelsafari?)

“Women who firmly ignore verbal advances are normally treated with respect.”

Övergripande budskap: Om dina mänskliga rättigheter kränks, reagera inte.

Poliserna svettas i sina skottsäkra västar och är nog lyckligt ovetande om att de utgör ett störningsmoment i min vardag. Jag höjer volymen i hörlurarna och väljer för tillfället att fokusera på allt det fina i mitt liv här.

Jenny Ringarp