Lekar vid Titicacasjön och full rulle i La Paz, Bolivia

Suma Thakhi II

Förra året avslutades programmet Suma Thakhi I här i Bolivia och i januari sparkades Suma Thakhi II igång. Suma Thakhi II:s fokusområde ligger på ungdomars sexuella och reproduktiva rättigheter och att arbeta mot könsrelaterat våld. I det fyraåriga programmet jobbar Svalorna Latinamerika med fyra lokala samarbetsorganisationer - Albor, CDC, CISTAC och Red ADA Bolivia. Svalorna Latinamerika stödjer främst organisationernas arbete med sina olika ungdomsgrupper som alla på olika sätt ska lära sig om och kunna vidareförmedla kunskaper om de olika teman som ingår i programmet. Tanken är att organisationerna förutom att jobba med Suma Thakhis mål och sina egna teman ska lära känna varandra och dela med sig av sina expertiskunskaper. Tillexempel så kan CISTAC, som främst sysslar med maskulinitetsbegreppet, föreläsa om det för de andras ungdomsgrupper och Red Ada som är experter på information, kommunikation och kvinnorätt kan hålla workshop om det för de övriga. Tanken är att programmet med de olika organisationerna och Svalornas kontor ska vara ett team som stödjer och hjälper varandra mot ett gemensamt mål.

För att bli ett team som känner och litar på varandra på riktigt så behövs det såklart teambuilding. I fredags var det exakt vad alla organisationer förutom CISTAC åkte iväg på. Klockan halv sju stod halva personalstyrkan och väntade huttrandes i morgonkylan på en försenad buss. Någon timme senare hämtade vi upp andra halvan som har bas i El Alto. Väl på hotellet vid Titicacasjön där dagens aktiviteter skulle hållas åt vi frukost, och sen började det roliga. Varje organisation fick en tid var då de fick hålla i aktiviteter som de planerat. Vi började med namnlekar som senare övergick till andra lekar; ballonglekar, björnlekar (tänk ”Under hökens alla vingar”) - lekar som påminner om de vi hemma i Sverige gör på skolgympan eller fritids. Här deltog alla med lika stort engagemang oavsett ålder, det var väldigt befriande att se advokaten som brukar gå i kostym ta varje lek på fullaste allvar och lika befriande att själv imitera en björn som kanske ska bli skjuten eller kanske äta upp den gamle mormodern (som i sin tur hade kraft att slå ut jägaren).

I veckan har vi haft fullt upp med privata och arbetsrelaterade aktviteter - La Paz kulturliv sover liksom aldrig. Igår hade jag heldag på RED ADA som jag ska jobba med ungefär två dagar i veckan framöver. De håller på med formandet av sin grupp med unga reportar och igår diskuterade de hur man kan använda sig av ett icke-sexistiskt spåkbruk, spanskan är nämligen väldigt genusbaserat och när man talar till en grupp exkluderar man lätt den kvinnliga delen genom att enbart använda den maskulina tilltalsformen. Gladys på RED ADA föreläste även om genus och hur kvinnliga/manliga roller förstärks i media, sånger och reklam. Jag höll i en termometerövning där ungdomarna fick ta ställning till frågor som ”Är Bolivia ett land med en utpräglad macho-kultur?” och ”Använder du ett sexistiskt språkbruk”? Ungdomarna verkade tycka att övningen var rolig, de var väldigt engagerade och jag blev glad över att höra deras åsikter i de olika frågorna. Bolivia må ha stiftat lag på att det måste finnas ett visst antal kvinnor i parlamentet men varje ungdom som går vidare i livet med kunskaper om genus och jämställdhet kommer att göra en stor skillnad i hur det bolivianska samhället och könsrollerna kommer att se ut i framtiden.

Denise Berg, Infopraktikant på Svalorna Latinamerika

Entreprenörsanda och makramé - landsbygd under utveckling i Castilla Media, Peru

En tidig morgon när resten av Arequipa sover hoppar jag och fältkoordinatorn Irma på en minibuss till Tipán i distriktet Castilla Media. Chauffören tvingar oss att vänta i bensinångor från fordon som går på tomgång runt Terminal Terrestre. Bussen är nämligen inte full än - det finns en plats ledig. När jag tror att mina lungor bara består av avgaser kommer äntligen en äldre dam och fyller det sista sätet. Och vi åker!


Vackra landskap i Castilla Media

Besöket i Castilla Media bjuder på vackra, sceniska vyer av det andinska bergslandskapet. Jag följer med agronomen Nicanor och Anthony som båda jobbar inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (hädanefter programmet) med fokus på ekonomisk försörjning. Vi hälsar på hos Gloria, Mario och deras dotter Rosario. Familjen säljer mjölk från sina kor och odlar mycket av det som växer i området som alfalfa, potatis, majs och avokado. Deras grödor verkar ha klarat sig från det skadedjur som härjar i trakten. Andra familjer som vi besöker har sina tomter fulla med ståtliga avokadoträd men allt är förstört av den vita och svarta typen av queresa. Den förstör hela fruktträd och underminerar lantbrukarnas möjlighet till försörjning.


Utredning inför bevattningssystem

"Men det största problemet är tillgången till vatten", säger Mario. Han berättar engagerat om sina planer på ett bevattningssystem på familjens tomt. Det är därför vi är här, för att undersöka möjligheterna till projektet. Mario tar oss med upp på en mindre bergsklättring genom dammig och stenig terräng. De tre männen diskuterar rutten för den kanal som ska ge vatten till majsfältet, nästan 200 avokadoträd och annat som växer här. Jag hänger med på resonemangen men har lite att tillägga. Istället hittar jag lite skugga, tittar nervös ner från höjden och oroar mig en aning för nedstigningen. Jag blir full i skratt när Mario ropar på hjälp från ett buskage, han har 10 kg avokado hoprullat i sin tröja. Anthony hjälper till och fångar en frukt i taget. Mario själv tar en säck med torkad majs och bär över huvudet. Jag kan knappt lyfta den men Mario springer- ja han springer verkligen, nedför dödsstupet (ur mina ögon sett) med majsen på axeln. Själv försöker jag att inte ramla - men misslyckas.

När vi kommer tillbaka till familjens hus, dammiga och varma från den stekande solen, erbjuds vi alldeles färsk mjölk och bröd som Gloria ställer på bordet. Jag känner igen henne och den lekglada dottern från gårdagskvällens möte med en kvinnogrupp i centrum. Där diskuterades alternativa inkomstkällor och vilken typ av hantverk som de skulle börja tillverka. Gruppen bestämde sig för att prova makramé. "Vi kan göra skor och väskor" sa en kvinna runt 70 år. Programmet som stöds av Svalorna Latinamerika kommer att hjälpa gruppen genom att anordna en introducerande kurs i tekniken och stå för material till kursen.

Intrycken som jag tar med mig från denna första resa är en stark vilja hos de vi pratar med att komma vidare, att göra mer än att överleva, att utvecklas. Det finns ett stort engagemang, både hos människor vi möter men också hos fältarbetarna inom programmet. Jag vill tro att den drivkraft som jag ser är tillräcklig för att uppnå verklig skillnad här.

Familjemedlemmarna heter egentligen någonting annat.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru





Möte med dem som står bakom barnen i Telica, Nicaragua

Morgon i byn Telica, Nicaragua

En tisdag morgon klockan åtta är det möte med MAPAREF i byn Telica. Förkortningen står för Madres, Padres, Referentes y Familiares och innebär i princip den krets av vuxna som står barnen närmast. 

Föräldrar, släktingar, lärare och andra förtrodda vuxna har makat sig till mötet i den mån de kan. De flesta kommer någon timme eller två sent, en del har småbarn med sig och andra kommer in med andan i halsen efter en längre promenad. 

De är här för att lära sig mer dem de ämnen APEADECO försöker förmedla till barnen inom sitt program. Genom att bland annat åka ut till skolor och undervisa om sexualitet, genus, HIV och andra relaterade ämnen. Idag är det de vuxnas tur att försöka förstå att barnen är subjekt och inte objekt.

Deltagare bidrar till idéväggen

Tyvärr händer det ganska ofta att man hör vuxna säga saker som “kan jag låna ditt barn? Jag behöver någon som går ett ärende åt mig” på gatorna i byn. Barnen blir därmed objekt, saker man lånar ut och sedan får tillbaka. Alltså ska denna skara vuxna idag lära sig att man istället kan fråga barnen “skulle du kunna springa och köpa lite mat till mig?”

APEADECOS koordinator Norvin föreslår också att man ska be om lov vid kroppskontakt.

- Ofta tar vi bara tag i barnen och ger dem en stor kram, utan att först fråga. De kanske inte alls vill ha en svettig kram av sin tjocka farbror de träffar en gång om året. Vi vet inte allt som händer i deras liv och det kan kännas obehagligt för dem. Därför bör vi först fråga "får jag ge dig en kram?" Det gäller även våra egna barn. Alla ska ses som subjekt, inte objekt. Alla har rätten att bestämma över sin egen kropp.

Administratören Idalia Laguna och två lärare deltar på mötet.

Kvinnan som har ett ungt barn med sig, skruvar besvärat på sig. Ska hon fortsätta hålla honom i famnen eller låta honom springa fritt på golvet? Han slår sig fri och alla i gruppen ler när han tultar runt ibland oss.

Ibland går det fort att lära sig något nytt. 

Förutom att de vuxna idag får lära sig att inte se barnen som objekt, skapar organisationen också ett nätverk av vuxna runt barnen. Tanken är att alla alltid ska vara på sin vakt mot de faror som lurar och att man i så fall ska slå larm, även om det gäller något annat barn än det egna.

Text och foto: Emmelie Heljeved

• 
  

Bolivia dansar

Två veckor in på tiden i La Paz, Bolivia, och på bara en helg blev jag uppryckt till att dansa tre gånger.

På fredagen förra veckan åkte vi under eftermiddagen till ett hotell i närheten av Plaza Murrillo där en av Svalornas samarbetsorganisationer, Red Ada, skulle hålla sitt 20-års jubileum. Där fick vi ta del av tal som hölls av representanter från organisationen, samt andra organisationer som varit delaktiga i Red Adas arbete. Det talades om att det hade skett både motgångar och framgångar i förhållande till kvinnors rättigheter under Red Adas verksamhetstid sen 1994. Många lagar har införts till fördel för kvinnors rättigheter, bland annat lag 348 som syftar till att stärka de förebyggande, skyddande och straffande statliga insatserna mot kvinnovåld, som skrevs under den 9 mars 2013. Trots det är det fortfarande en hög procent av kvinnorna i Bolivia som utsätts för våldsbrott. Därför anser Red Adas representanter att det är av stor vikt att fortsätta arbeta för att stärka kvinnor och deras rättigheter, tillsammans med andra organisationer och genom media och kommunikation.

Kvinnornas starka och inspirerande tal avslutades med en skål och stämningen i rummet var glad och positiv. Det spelades musik i högtalarna, och sakta började golvet fyllas med fler och fler personer som gick upp för att dansa. Det dansades traditionella par- och ringdanser. En kvinna kom fram och frågade om jag också ville vara med, och slutligen var det Olivia som övertalade mig att följa med upp tillsammans med henne. Vi höll alla varandra i handen medan vi dansade i ring, och jag försökte hänga med så gott jag kunde i svängarna.

Dagen efter var det en stor universitetskarneval där det dansades från Avenida Montes till Miraflores. Vi hyrde varsin plaststol på calle Camacho och satt där och tittade på när de olika universitetsgrupperna dansade förbi. Det dansades olika traditionella danser, den ena inte den andra lik. 

Många av de bolivianska danserna har ursprung från kolonialtiden, och ofta var det ett sätt för bolivianska slavar att uttrycka sitt missnöje gentemot det koloniala förtrycket, förklätt i dans. En av våra favoritdanser var Tinku som går ut på att utöva kamp och våld utan att verkligen skada varandra. En annan var Diablada som gestaltar gruvarbetarnas ritualer till djävulen eller demoner som troddes finnas i gruvorna.

Under sex timmar satt vi där och fascinerades av danserna och dansarnas olika, färgglada och detaljerade dräkter. Vid två tillfällen när jag ställde mig upp för att ta kort blev jag uppryckt till att dansa med igen. Alla dansar i Bolivia, gamla som unga, proffs som nybörjare. Detta inger en känsla av opretentiös glädje och gemenskap, som jag ser fram emot att ta del av mycket mer under de kommande fem månaderna här i La Paz. 

Skribent: Minda Holm
Foto: Denise Berg och Minda Holm

På en lummig bakgård i Arequipa

Första mötet med Peru.

En nöjd alpaca vilar bland grönskan.



Sent i måndags kväll landade ett regionalplan från Lima i Arequipa. På planet fanns små dunbollar i lager av filtar, aka bebisar, med tillhörande vakande mammor. Stressade affärsman med handgjorda portföljer samt forälskade ungdomar, med lagen på sin sida och religionen på den andra. Emelie samt två peruanskor vinkade glatt åt mig i ankomsthallen. Trött och frusen följde en härlig åktur i en 40-talets wolkswagen med en maxhastighet på 45km/h. På de gropiga vägarna svichade små taxibilar förbi medans vi lugnt och tryggt skumpade vidare till huset som ska vara vårt hem de kommande fem månderna. Ett familjeägt bostadskomplex med en lummig innergård och pittoreska utemöbler i smide. En småkylig men solig morgon väckte oss och min första dag på kontoret var kommen. Vi möttes av varma och öppensinnade kollegor och drack coca-te, som underlättar höjden för oss gringas här i stan. Arequipas ståtliga höjd på 2380 meter är något av en utmaning får en som är uppvuxen i Malmö, som besitter andra kvaliteér än sina ynka 10 meter över havet.

Arequipa och Malmö skiljer sig åt på fler sätt. Här kramas man och kindpussas med kollegorna två gånger om dagen, - minst. Här avsätter man en halvtimme av sin arbetstid för att hjälpa mig med att skicka privata sms till Sverige. Här möts man av något frågande blickar när man undrar kring ramtiderna på kontoret. Har städar man med stråkvast, eller inte alls. Här klär man barnen i vinterkängor och overaller i 13 gradig värme. Dessa påbyltade knyten bär respektive mödrar i färgglada ponchos på ryggen. Här tvättas kläderna på kontoret och barnets spjälsäng står parkerad mellan skrivborden. Här erbjuds kallvatten i kranen och toalettpappret får man gladerligen placera i soptunnan bredvid toaletten. Här finns en salig variation av välstånd. Här finns utsatta kvinnor, här finns privilegierade kvinnor.

Och så finns det ju givetvis män.

Emma Tengwall, informationspraktikant. Peru.