REBECKA: Arequipa från en nyanländ svensks ögon

Rebecka Hinn i Peru, inlägg 1
Jag anlände till Peru i förra veckan för att under sex månader rapportera om det som sker här i Arequiparegionen i södra Peru. Jag har hunnit känna lite på staden, träffa en av samarbetsorganisationerna som hastigast, skrivit de första vykorten och så har jag faktiskt hunnit laga mina första köttbullar bland alla peruanska rätter som jag har provat ute. Min favoriträtt ceviche har jag dock inte hunnit med ännu.

Det är med blandade känslor jag nu befinner mig i Arequipa, södra Peru. Jag är förväntansfull och nyfiken så att jag kan spricka, men har redan den första klumpen i magen som indikerar saknaden för dem jag lämnade hemma. Grått väder med regnet hängande i luften bemöter mig på flygplatsen där Johan från kontoret glatt står och vinkar, men jag får snabbt veta att Arequipa annars brukar vara solens stad.

Bilden ni ser visar min utsikt från lägenheten där jag och min rumskamrat Sandra bor. I mitten av bilden ser ni två skjul. Som tur är bor det ingen i just dem (vi har studerat detta noggrant från vårt fönster), men det hör inte till ovanligheterna att hemhjälp (ofta unga kvinnor från landsbygden) får bo i sådana skjul. Lönen de erhåller kan knappast heller kallas en lön. De lever helt enkelt som slavar åt folk som vet att de kan utnyttja deras omedvetenhet om sina rättigheter och brister i spanska språket (många talar quechua). Jag blir arg så att jag kokar!

Vem är då jag? Kort kan man väl beskriva mig som en positiv och energisk informations- och bakgrundssökande kvinna från Skåne, numera bosatt i den vackra gamla staden Landskrona. Jag heter Rebecka Hinn, är 27 år och gift med Rodolfo från Costa Rica i Centralamerika. Han är en av anledningarna till att jag har fått upp ett starkt intresse för just Latinamerika. Jag har även startat en multikulturell organisation i Landskrona med Rodolfo eftersom vi ville erbjuda ett forum där folk oavsett kulturell bakgrund eller ålder kan träffas och ha roligt tillsammans utifrån gemensamma intressen.

Rebecka Hinn
infoperu@svalorna.se

ROXANA: Mariachies, bindor och patriotiska äpplen från USA- välkommen till Estelí!

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 1
Vägen från flygplatsen i Managua till Estelí är fylld av ljusgröna fält med betande kor. Lite väl magra tycker jag. Då och då dyker det upp dåligt underhållna reklamskyltar. Bilar susar förbi med folk ovanför takflaken. Andra är fyllda med varor på väg till Managua. Luften är het och os av avgaser slår mot näsan. Ju mer vi drar oss mot bergen desto svalare blir det. Och fattigare. Längs husens gårdar hänger det kläder på tork. Barn springer runt och leker.

Det hinner bli mörkt när vi kommer fram till Estelí. Latinamerikanska kärleksballader på högsta volym dånar ut från nästan varje bil som cirkulerar i denna stad på cirka 92 000 invånare. Precis när jag lägger mitt huvud mot den sköna och efterlängtade grönblommiga kudden då tar mariachies ton och sjunger El Rey (Kungen). Latinamerikas kanske mest kända låt. Musiken kommer från restaurangen El Criollo, som ligger cirka 10 meter mittemot mitt rum. Jag lyckas somna in ändå. Lycklig över att äntligen vara i Nicaragua.

"Jag kommer att kämpa hårt för att mina barn ska fortsätta studera”

Dagen därpå går jag till laboratoriet San Juan i Estelí där jag tar reda på min blodgrupp. Det är bra att veta i fall jag råkar ut för en olycka. Jag kliver ut från den svala lokalen och tittar bort mot gatuhörnets fruktstånd. Jag hinner läsa PATRIOT och i bakgrunden ser jag en amerikansk flagga. Vad är det jag ser? Jajamensan en äppellåda från USA. Ägarinnan till fruktståndet, Blanca Novia, berättar att Nicaragua importerar äpplen bland annat från USA. Blanca köper äpplena i Managua och tjänar omkring 280 córdobas (93 sek) för varje låda hon säljer. Hennes månadsinkomst ligger runt 2000 córdobas i månaden (cirka 660 sek). Hon jobbar heltid med att sälja frukter för att kunna ge mat till sina tre barn. Jag frågar om hennes barn går i skolan.
- Ja, de går i förskolan och skolan. Jag kommer att kämpa hårt för att mina barn ska fortsätta studera. Jag är ensamstående sedan två månader och jag får ingen hjälp av min före detta man. Jag har inte ens ett eget ställe att bo på så nu bor jag hos en väninna, säger Blanca Novia, 30 år.

Kampanj- Utbildning till alla
Mitt namn är Roxana Ortiz och är den nya informationspraktikanten som ska hålla er läsare informerad över situationen i Nicaragua. Ingen vila för min del inte. Vi befinner oss i konferenslokalen i hotellanläggningen Cualitlán som är sparsamt inredd. På ena väggen hänger ett svartvitt foto på en kvinna med mandelformade ögon. Kaffet står redo för att hålla hjärnorna varma under det andra mötet inför den globala kampanjen ”Utbildning för alla” som ska genomföras i april. Klockan är nio på morgonen och de olika representanterna för organisationerna gör sig redo för att lyssna på Yadira Roches från IPADE, Instituto para el Desarrollo y la Democracia, (Institutionen för Utveckling och Demokrati) som förklarar bakgrunden till världskampanjen och situationen i Nicaragua. Hennes budskap är tydligt. Utbildningen i Nicaragua är undermålig och måste förbättras. En rapport från Utbildningsministeriet visar att en femtedel av alla barn och ungdomar i skolför ålder befinner sig utanför utbildningssystemet. Och antalet barn och ungdomar som överger skolan har ökat från sju barn av hundra år 2002 till tretton barn år 2006. Yadira Rochas berättar även om att det finns och pågår en diskriminering mot barn och ungdomar i skolan. Hon berättade om fall där barn har blivit hemskickade för att de inte hade rätt färg på skorna, det vill säga sådana som matchar skoluniformen. En av representanterna för Red de Jóvenes i Estelí, Eddy Avendaño, berättar om ett konstigt fall från sin tid i skolan. Han gick i en katolsk skola som administerades av nunnor.

- Jag minns att en klasskamrat blev hemskickad för att lärarna hade upptäckt att hon hade COTEX i skolväskan.
Det bör påpekas att COTEX är ett märke för bindor. Eddy Avendaño minns att det var tabu att prata om kvinnas menstruationsperioder i skolan. Efter flera yttranden av samarbetsorganisationernas representater enas de om att uppmärksamma de olika former av diskriminering av barn och unga. Och de enades om följande slogan “Kvalitet i utbildningen för alla, vi sätter stopp för diskrimineringen!"

SAUL: Översvämningar i La Paz

Hej!
Jag önskar er alla en god fortsättning på det här året. Det är första gången jag är i La Paz under det första halvåret och jag hade väntat mig värme eftersom det är sommar här nu. Men det har regnat väldigt mycket och när man är på 3.600 meter över havet så blir det rejält kallt utan sol. Landskapet runt La Paz brukar vara torrt och kargt men har nu förvandlats till ett betydligt grönare landskap.

Allt regnande har lett till översvämningar överallt i Bolivia och över 120 personer har dött. Vägarna var som floder och det sprutade upp vatten ur kloakerna i stan. Man stängde av vattnet på flera håll för smittorisken och det gjorde att folk var tvungna att köpa vatten för att tvätta sig och laga mat. För två helger sen var det en stor vattenkarneval. Jag trodde den skulle gå ganska lugnt till då människorna skulle ha fått nog av vatten. Men ack så fel jag hade.

Kylan och regnet har skapat mer problem än vanligt på sista tiden då det är extra kallt och det har gjort att ungdomarna använder mer droger för att känna kylan mindre. Ökat användande leder till mer brott eftersom de måste ha råd med drogerna. Tyvärr har också fler ungdomar omkommigt under de senaste två månaderna. Sen i julas har det varit en hemsk tid här och livssituationen tyngre vilket gör att fler hamnar i depression. Polisen ringer allt fler gånger och ber om hjälp att identifiera barn och ungdomar för att kunna kontakta deras familjer om att deras barn har tagit sitt liv eller har omkommit på annat sätt. Ofta tar vi, NAT:s på oss den uppgiften eftersom polisen kan göra det på telefon, brev eller helt okänsligt säga det till familjen.

Pengar som varit stämplade till gatubarn har gått till sopsäckar, 50st för 10kr, som barnen kan använda som regnkläder, mat varje kväll, 3,50kr/st, och då brukar vi vara cirka 25st, cirka 90kr för alla.
Läkarvård utav sår och hälsokontroll, depression osv, kostar mellan 50-100kr. Vid de värsta nätterna har jag tagit dem till kyrkor eller någon idrottsanläggning och då fått betala 150kr för 50-60 ungdomar I kyrkorna är det däremot gratis. Tagit dem till simbassänger, 7kr/person en hel dag. Brukar ta med 15 barn för att kunna ha koll på alla och för att alla ska känna sig sedda och inte försvinna i mängden. 15 glassar kostar 7.50kr och det är en bra kombination vid simbassängen.


Vi har även följt barnen hem till sina föräldrar och bett om att dem ska få bo där utan att bli misshandlade. Vi har förklarat för föräldrarna att det kommer att bli konsekvenser om de misshandlar sina barn. Tråkigt att man måste ta till sådana metoder för att barnen ska känna sig säkra hemma. En resa hem, ofta en timme med buss kostar 2kr och jag följer alltid med för att se att de verkligen åker hem. Många flickor har barn och där har pengar gått till bäbisarnas mest basala behov som mat, varma filtar och läkarvård.

Många tjejer lever i skuggan av pojkarna och jag har bett dem att anordna en fest med mat, dryck, lekar, inbjudningar, musik osv. Jag blir förvånad över hur seriöst de tagit på sig uppgiften och jag har lärt mig en ny metod för att få dem aktiverade och känna sig behövda med en uppgift. Killarna har nu fått i uppgift att anordna en fotbollskupp. Många tjejer är med också och hjälper till, och med samma resultat där. Hade ett möte med föräldrarna för att underrätta vad deras barn höll på med och det gjorde att föräldrarna också ville medverka i kuppen och ha ett eget lag. Killarna och tjejerna ska tillsammans anordna en resa ner till djungeln och vi ska bara finnas till för råd och tips men sen är det de själva som ska anordna resan. Under resan ska det finnas en rad lekar och övningar som ska få dem att reflektera och öva på olika livssituationer.


Dessa aktiviteter är väldigt viktiga för att barnen och ungdomarna ska känna hopp och glädje. När de har det är det betydligt lättare att jobba med dem psykiskt. Vi har föreläsningar, inte torra föreläsningar, för att de ska bli medvetna om utvecklingen i landet och för att de ska förstå sin situation i ett större perspektiv. Vi läser dagstidningar tillsammans och de diskuterar hur de ser på notisen och vad den betyder för dem samt i ett större sammanhang. Framöver ska vi ha besök utav en elitfotbollsspelare och en artist som ska få dem att känna hopp, glädje och styrka om att kämpa om en fortsatt överlevnad.

Saul Paul

MARTINA: Så var man gudmor åt en bil...

Martina Hibell i Bolivia, inlägg 5
I måndags följde jag och mina kollegor Samuel och Micke med vår samarbetsorganisation Cassa upp till El Alto för att fira deras nya pick-up som de fått donerad av en tysk organisation. Utan att riktigt veta vad det skulle innebära följde jag glatt med upp i tron att det skulle ta max ett par timmar. Bilen skulle ”Challas”, det vill säga välsignas enligt aymaratraditioner för att bringa tur och lycka inför dess framtida strapatser.

Till att börja med blev Micke och jag utnämnda till gudföräldrar, varpå vi även var, något förvirrade, hedersgäster. Till att börja med fick vi fästa blombuketter vid väl valda ställen på bilen. Sedan skulle vi gå runt bilen, högervarv, för att kasta blomblad och ge våra bästa tankar. Andra varvet var det cocablad och tredje varvet skulle det sprutas öl. Efter detta var det Apthapi (andinskt knytkalas) på listan och oförberedda som vi var hade vi bara någon timme tidigare ätit lunch. Men, vad gör man? Man äter ändå och jag måste ändå erkänna att det var ett av det bättre knytkalasen jag har varit på i Bolivia. En majskolv, några potatisar och en köttbit. Senare var det dags för ölen, och man ska inte tro att man själv kan välja i vilken takt man ska dricka. Med magarna sprängfyllda av mat skålade vi och som gudföräldrar har man även uppgiften att se till att ingen står med tomt glas, varför vi sprang runt och serverade mellan skålarna.


När måltiden var över var det tid för livemusik och dans och Tata Mariano (en äldre man som är kunnig inom aymaratraditioner och har en gåva som gör honom kvalificerad att utföra riterna) började med sitt arbete. Två glas förbereddes, det ena med sprit och det andra med rödvin, vari vi sedan i tur och ordning fick lägga i två cocablad i varje glas samtidigt som vi återigen skänkte våra bästa tankar och lyckönskningar. Över glasen lästes sedan olika ramsor varpå de på ett speciellt sätt kastades ut över marken.

Efter detta skulle sprit hällas ut på bilen, tillsammans med våra bästa lyckönsknigar (och jag måste erkänna att jag inte var helt innovativ och att samma önskningar kom upp flera gånger) och sen var det dags för bålet. Tata Mariano hade förberett två fat med cocablad, färgglatt alpacagarn och olika sötsaker som symboliserade olika saker, vilka skulle offras till Pachamama (moder jord) som är den kraft man huvudsakligen hyllar inom aymarakulturen. Det är viktigt att bålet brinner rätt för att det ska bringa tur och lycka. Fyra av oss fick sedan gå runt bålet och spruta öl på marken. Efter detta var själva välsignelsen klar men musiken, dansen och öldrickandet fortsatte ett par timmar till. Vad jag trodde skulle bli ett par timmar i El Alto och en skål blev en hel eftermiddag plus kväll med riktig fest och intressanta traditioner.


Jobbet för våren börjar dra igång på allvar och jag ser fram emot vad som väntar. Vi ligger i startgroparna för att börja utveckla ett nytt program vilket kommer att vara min huvudsakliga uppgift under resten av min vistelse här i Bolivia. Tyvärr kommer jag inte vara här när slutprodukten presenteras men jag kommer intensivt följa processen hemifrån.

Imorgon (fredag) börjar karnevalen och stämningen börjar kännas av i hela stan även om det ökända vattenkriget inte tagit fart ännu. Själv ska jag förhoppningsvis fly landet några dagar och bege mig till stranden i Chile där jag hoppas få lite värme, sol och bad.

Skriver snart igen!
Martina