LINNEA: Vit och rik?

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 8

Svalorna LA stöder flera organisationer som arbetar på landsbygden. I lördags besökte jag en kurs i kommunikation och mänskliga rättigheter som samarbetsorganisationen Cised ordnat. Vi var i byn Tacamara tre timmar från La Paz men ljusår ifrån en vanlig arbetsdag på kontoret.

Som utlänning sticker man ut i de flesta bolivianska sammanhang. Deltagarna i kursen i Tacamara uppfattade mig och min kompis Anna (som jag presenterade som turist) som representanter för en rik utländsk organisation. Därmed blev vi betraktade som extra viktiga personer. I alla fall kändes det så när de envisades med att placera oss längst fram, bad mig hålla tal flera gånger, spelade musik, gav en present och överlämnade ett par ansökningar om pengar.

Det är självklart smickrande att få uppmärksamhet, men det föder ju också vissa frågor om vår roll. Är det vanlig gästfrihet eller representerar vi någon sorts vandrande bankkonton, redo att bygga kulturcenter och växthus i de byar som ger finast presenter?

Jag tror det handlar om kommunikationsproblem. Svalorna LA stöder utvalda samarbetsorganisationer som främst arbetar med utbildning. Det är väldigt liten andel pengar som går till någon sorts infrastruktur. Men kanske är det enklare att tänka på det omedelbara behovet av växthus snarare än utbildning, även om Svalorna LA, samarbetsorganisationerna och målgruppen är överens om vad som leder till långsiktigt hållbar utveckling.

I alla fall, själva kursen förstod vi inte så mycket av eftersom den till största del hölls på ursprungsspråket aymará. De delar som var på spanska var väldigt intressanta, exempelvis om ägarna av massmedier i landet och grundläggande rättigheter.

Plötsligt hittade direktören för Cised på att jag kunde berätta om rättigheter i Sverige, ett land som ingen av deltagarna ens visste var det ligger. Så det fick bli ett improviserat tal om socialdemokrati, allemansrätt och studiemedel inför ett femtiotal nyfikna ungdomar. De ställde frågor om allt möjligt och verkade lite imponerade när jag nämnde att Volvo och Ericsson kommer från Sverige. Dock tyckte de det var mesigt att vi bara har några få sorters potatis att välja på i mataffärerna, i Bolivia finns flera hundra.

Linnea Uppsäll

infobolivia@svalorna.se

CECILIA: Bland Evoanhängare och hantverkare.

Cecilia Holm i Bolivia, inlägg 6

Som många säkert vet var det val i Bolivia för ett par veckor sedan, Evo Morales är fortfarande president och vi var och tittade på Evofirarna utanför presidentpalatset på Plaza Murillo.

Flaggorna vajade för fullt i luften och ett band underhöll folkmassan i väntan på att Evo och hans kompanjoner skulle komma ut på presidentbalkongen och hålla tal. När han väl kom ut åkte det upp mängder av kameror och filmkameror för att föreviga presidenten. Efter avslutat tal började raketerna smälla på plazan och vi tog en taxi hem.

Jag har ännu en gång haft workshop med tillhörande akthpi i Coprocas matsal. Denna gången var det 25 hantverkare som deltog i den tre dagar långa kursen. Vi pratade om designprocessen for att ta fram nya produkter och om hur viktigt det är att ha en röd tråd i kollektionen. När detta var avklarat gick vi in på temat färg. Först ut i temat var de tre grundfärgerna och färgcirkel. Därefter pratade vi om varma och kalla färger, olika färgkombinationer och så klart om färgerna för 2009. Sedan följde tecknings- och målarövningar av olika slag. Kursen avslutades med att alla fick rita, måla och presentera en kollektion med fem plagg. Det var intensiva men roliga dagar som jag tror att deltagarna upskattade.

Det är full rulle på jobbet och jag och Coprocagänget jobbar vidare på kommande kollektion. Coprocas kontor är just nu fyllt med finfina saker som om några dagar skall skickas till Sverige, närmare bestämt till Afroart i Stockholm. Gå dit om ett par veckor och håll utkik efter märket Awayu.

Cecilia Holm

cecilia.holm@svalorna.se

PS: Fotona här är egentligen från min första workshop jag hade i marknadsföring. Olyckligtvis har min kameran där bilderna finns blivit stulen och tyvärr hände det innnan jag hann spara bilderna i datorn.

ROXANA: Revolutionens begravning

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 8

Motorvägarna var proppfyllda med bussar med Frente Sandinista de Liberación Nacional´s (FSLN)- anhängare och alla var på väg till La Plaza de la Fe, torget som ligger mittemot den smutsiga- och illaluktande Managuasjön, för att hedra och fira revolutionen som ägde rum en 19 juli 1979. Jag har aldrig sett en liknande folksamling.

Mitt i bruset blundade jag ett litet tag för att ta del av den rödsvarta historien som så mycket präglar Nicaraguas folk. Jag andas in och tänker mig tillbaks till 1979; kalla kriget, oljekrisen, Thatcher-eran, Sveriges internationella engagemang för tredje världen och jag som var ett år gammal och bodde i Sverige. Men jag vaknar snabbt ur dvalan och inser att mycket har hänt med FSLN sedan dess.

"Landet under min hud"
Jag har precis avslutat ”Landet under min hud” av den nicaraguanska författaren och feministen Gioconda Belli. Den handlar om förarbetet till revolutionen, vad som hände under åttiotalet och slutligen FSLN´s valnederlag 1990. Boken tar fart utifrån en kvinnas liv, arbete och politiska engagemang på toppnivå.

Förändringen som aldrig kom
Jag slår igen boken. Sandinismen som en gång hade en riktig vilja och makt att omvandla de rådande samhällsstrukturerna och arbeta för ett jämlikt samhälle har idag förvandlats till något som jag inte känner igen. Sandinismen hade under sjuttiotalet en vision – demokratin skulle enbart tjäna folket och inte några välbeställda personer för att fortsätta ackumulera rikedomar. Sandinismen handlade om att bygga upp ett demokratiskt system för folket, av folket. Idag ser jag ett Nicaragua som i sin retorik vill ha ett rättvist samhälle, men som misslyckas brutalt med denna mission i praktiken. Fattigdomen ökar, kvinnorna har inte tillgång till säker abort, en femtedel av barnen lider av undernäring, skattefria industrier utnyttjar kvinnornas kroppar för en skamlig lön. Var är demokratin för folket som FSLN en gång föreslog och fick folket att sluta upp till kamp mot diktatorn i hoppet om ett bättre samhälle?

Jag ser svarta kläder
Idag ser jag fattiga bönder, kvinnor och barn som fortsätter sin vandring i kapitalismens fotbojor. Religiös fanatism verkar ersätta kritiska samhällsanalyser. Revolutionen är på väg till sin begravning och ingen sörjer.

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

REBECKA: Livsviktigt

Rebecka Hinn i Peru: inlägg 7

Att jobba som journalist kan ibland vara knepigt och rent av vara riktigt hårt när det handlar om tuffa levnadsöden. Dagen jag skulle intervjua en homosexuell man, José Luis, och följa honom i hans arbete som HIV-informatör i Arequipa, hade AIDS-patienten vi skulle besöka precis dött. Han var så borttynad att vi först inte märkte att det låg en man under filtarna. José Luis ville att jag skulle ta bild på mannen.

Dilemma... Ska jag fotografera en död person eller ej?!
...mannen kan ju inte ge sitt tilltånd och hans släktingar är inte där. Dessutom har jag själv förfasat mig över den alldeles för närgångna och respektlösa journalistiken här i Peru, där det är ok att fotografera allt och alla, när som helst.

Tänka, tänka...
José Luis står där redo och håller upp täcket. Han indikerar att jag måste snabba mig för att sjukhuspersonalen inte tycker om journalister. De har blivit stämda så många gånger så nu är ingen journalist välkommen längre. Jag är därför där som vän till José Luis.

´Klick´
Jag beslutar mig för att ta en bild, men ställer mig längre bort så att jag får en bild där man inte kan se vem mannen är. Jag vill att fokus ska ligga på José Luis ansiktsuttryck först och att man därefter ska snegla ner och skymta ansiktet på den döde mannen. Resultatet kan ni se här bredvid.

...men gjorde jag rätt?!?

Argument
Mitt val grundades i att det blir ännu tydligare hur viktigt José Luis arbete är. Under 2007 dog 58 000 människor av AIDS i Latinamerika. Mannen under täcket är en av dem som kommer att räknas in för detta året...

José Luis berättar
José Luis har många historier att berätta medan han visar runt på sjukhuset – om 23-åriga Alto som fick diagnosen HIV-positiv 2001, men som inte ville behandlas, och om 21-åriga Gorky som nästan tog livet av sig och endast vägde 45 kg när han mådde som värst. Båda lever nu bra liv, mycket tack vare stödet från José Luis.

- Det är det som är guld värt! Bara det att kramas och skratta tillsammans är jätteviktigt. De gör att de känner sig likvärdiga. Jag kallar det "Terapia de Sonrisa" (leendeterapi), säger José Luis och ger mig sitt största leende.

Jag blir arg och ledsen när jag tänker på alla som inte kan leva som de vill och har rätt till att leva. Tänk att allt detta grundar sig i en enda orsak:

Rädsla.

Rebecka Hinn
infoperu@svalorna.se

PS. Ni kan läsa mer om José Luis och HIV/AIDS på Latinamerika.nu. Om du vill läsa mer om homo-, bi- eller transsexuella i våra tre verksamhetsländer så klicka dig in på Svalornas hemsida.