ROXANA: Solidaritet, en klyscha?

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 12
Tänk att få chansen att jobba med solidaritetsarbete! Vilken härlig känsla som sköljer kroppen, från nord till syd, från väst till öst. Men plöstligt dyker ett litet dimmoln upp framför mina ögon. Jag kan varken se eller tänka klart. Frågan dyker upp som ett brev på posten. Vad menas egentligen med begreppet solidaritet?

Jag läser ”Att se sig själv i andra, om solidaritet” av Sven-Eric Liedman och kan samtidigt inte sluta tänka på den fasansfulla bilden i tidningen, där en man håller om en liten blodig livlös kropp. Nicaraguansk media ignorerar all tänkbar pressetik och under flera dagar får vi ta del av det otänkbara som inte verkar få ett slut. Fram till idag så har FN-resolution nummer två förkastats av staten Israel och blodbadet fortstätter i Gaza.

Liedman gör en historisk tillbakablick över hur begreppet har använts och det kan lugnt konstateras att föreställningen om solidaritet kan och har formats på många olika sätt men att det någonstans i grund och botten handlar om någon form av sammanhållning. I Nationalencyklopedins ordbok beskrivs begreppet solidaritet som en ”känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor”. Och i det finstilta står det: ”särskilt sådana som tillhör den egna gruppen”. Historikern, Peter Baldwin, menar att solidaritet omfattar ett ömsesidigt beroende och att det inte handlar om välgörenhet, som handlar om att en part är beroende av en annan. Sociologen, Èmile Durkheim, menar att solidaritet betyder att människan i ett samhälle är i högsta grad medveten om att alla är beroende av alla. En klyscha för att sammafatta Durkheims solidaritet är: en för alla, alla för en! Men frågan som Sven-Eric Liedman ställer är: vilka är alla?

Enligt Durkheim är ”alla” folket inom en nation. För den gamle kommunisten, Karl Marx, är ”alla” klassen den förenande basen för solidaritet. Men dystert nog kan vi konstatera att det verkar som att solidaritet handlar om ett ömsesidigt beroende, en sammanhållning, med de personer som tillhör vår nation, klass eller egna grupp.

Det kanske är dags att ge en ny innebörd åt ordet solidaritet och skapa ett genuint internationellt engagemang som utmanar de ovannämda definitionerna. Kanske är det dags att upphäva journalistikens guldregel då reportern måste spela på läsarens identitet och rapportera om sådana händelser som får just dig att känna.

Jag uppmanar mina kära kolleger och medborgare från Nord och Syd att sluta upp med den selektiva solidariteten. Jag vill höra världens ledare uppmana oss till tre tysta minuter för offren för Darfur, för kvinnorna som dör på grund av abortförbudet, för folket i Gaza... på samma sätt som vi gjorde för offren för World Trade Center.

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se