Raul stoppar händerna i fickorna efter sitt stora uttalande, och ser sig osäkert omkring på de andra deltagarna. Han har klarat den till synes lätta uppgiften att definiera sig själv, men för både honom och de andra deltagarna väntar flera svåra utmaningar under de kommande dagarna.
Vi har precis inlett en tvådagars workshop för tjugotre medlemmar från samarbetsorganisationerna som ska handla om att synliggöra de patriarkala tankesätten och beteendena hos alla individer i deras vardag. Lättare sagt än gjort!
Vi börjar med en värderingsövning som går ut på att deltagarna tar ställning till om de identifierar sig med ett påstående eller inte, och jag inser efter en stund hur motsägelsefull bild de flesta har i frågan om könsroller och kvinnors rätt till sin egen kropp.
När vi ber alla som anser att kvinnor har rätt att bestämma över sin egen kropp att gå över till andra sidan rummet, går alla över. Sedan ber vi deltagarna ta ställning till om de anser att abort är en synd och då går fem personer över. Vad betyder det? Att de religiösa föreställningarna i vissa fall går djupare än tron på människors lika rättigheter?
I samordningsgruppen har det diskuterats om hur vi kan få människor att verkligen ifrågasätta “självklara” verkligheter och kategorier som könstillhörighet och religiösa föreställningar om relationerna mellan kvinnor och män. Det är omöjligt att prata om maktrelationer och förtryck av kvinnor i en nicaraguansk kontext utan att samtidigt göra en kritik av kyrkans verkan. Inte heller kan regeringen och rättsystemet lämnas utanför analysen av hur människor formas in i ett genuskontrakt som förtrycker både kvinnor och män. I Nicaragua har Ortegas regering en allians med kyrkan. Detta innebär att traditionellt religiösa ståndpunkter som att abort är en synd befästs av politiska och juridiska bestämmelser.
Övningen vi gjorde visar att inom organisationer som säger sig arbeta för kvinnors rättigheter finns det människor som i religionens namn ställer sig mot kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp.
Raul är inte helt förvånansvärt en av dem. Men samtidigt var han antagligen en av dem som lämnade workshopen med en större insikt om hur det patriarkala systemet påverkar honom och hans sätt att agera i vardagen och just detta var workshopens syfte.
(Rauls namn är fingerat)
Aina Gagliardo
30 september 2009
12 september 2009
ANA: Viva Nicaragua libre! Viva!
Inlägg 5, Ana Fak i Nicaragua
Sverige ska lämna Nicaragua. Det vet nog alla vid det här laget. Beslutet kom efter det svenska regeringsskiftet. Moderaterna bestämde att antalet mottagarländer av svenskt bistånd skulle krympa. Därmed blev Nicaragua uteslutet. Någon mer detaljerad förklaring gavs inte, men 2011 skulle det bilaterala biståndssamarbetet med Nicaragua ha avslutats (men alltså inte Svalorna eller någon annan solidaritetsorganisations verksamhet i Nicaragua som delvis finansieras av Sida!).
Sen kom de nicaraguanska lokalvalen år 2008. Valfusk! skrek oppositionen, Valfusk! skrek världen - men officiellt fastställt blev det aldrig. Likväl lät Sida i april meddela att utfasningsprocessen skulle snabbas på. “Förutsättningarna för ett demokratiskt styre i landet har inte fortskridit i den positiva riktning man hoppats på”, skrev man i ett pressmeddelande. Ambassaden stängde. Projekt stoppades.
Sverige var inte ensamt att tycka. Fler var de som ansåg att den politiska utvecklingen i landet var oroväckande. Bättre att avlägsna sig. Biståndspengar och budgetunderstöd drogs in eller sänktes. Finland, Danmark, USA, EU.
Att de västerländska statsapparaterna vänder Nicaragua ryggen och fryser utbetalningar kommer att ha konsekvenser. Den nicaraguanske ekonomen och specialist i sociala frågor som hälsa och utbildning, Adolfo Acevedo, sade i mars till latinamerika.nu att han var orolig för att fler och fler skulle dra sig ur landet, då detta skulle slå hårt mot ett Nicaragua som redan lidit oerhört av den ekonomiska krisen.
Landet är Centralamerikas näst fattigaste efter Haiti och situationen för de sexuella och reproduktiva rättigheterna är kritiskt – totalt abortförbud, en ökande mödrardödlighet, bristande rättsäkerhet gällande sexuellt utnyttjande av barn. Dessutom har landets civilsamhälle sett ett ökande regeringsmotstånd.
Men vem oroar sig för vad som kommer hända med Nicaragua när nu omvärlden ger sig av. Huvudsaken verkar vara att det görs med stil. För Sveriges del iallafall. Sida har gett konsultföretaget Global Reporting i uppgift att sprida information om det 30-åriga biståndssamarbetet mellan Nicaragua och Sverige. Företaget har döpt detta till Exit Project Nicaragua. På dess hemsida publiceras nostalgiska texter om revolutionsåren och företaget planerar ett stort socialt ”event” hemma i Sverige.
Alltså, vad som istället borde vara en tid för kritiskt granskande och reflektion av det svenska biståndsarbetet i Nicaragua verkar istället bara bli ett enda stort socialt jippo. Ett avfirande av revolutionen, med Mikael Wihe som huvudnummer.
Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se
Sverige ska lämna Nicaragua. Det vet nog alla vid det här laget. Beslutet kom efter det svenska regeringsskiftet. Moderaterna bestämde att antalet mottagarländer av svenskt bistånd skulle krympa. Därmed blev Nicaragua uteslutet. Någon mer detaljerad förklaring gavs inte, men 2011 skulle det bilaterala biståndssamarbetet med Nicaragua ha avslutats (men alltså inte Svalorna eller någon annan solidaritetsorganisations verksamhet i Nicaragua som delvis finansieras av Sida!).
Sen kom de nicaraguanska lokalvalen år 2008. Valfusk! skrek oppositionen, Valfusk! skrek världen - men officiellt fastställt blev det aldrig. Likväl lät Sida i april meddela att utfasningsprocessen skulle snabbas på. “Förutsättningarna för ett demokratiskt styre i landet har inte fortskridit i den positiva riktning man hoppats på”, skrev man i ett pressmeddelande. Ambassaden stängde. Projekt stoppades.
Sverige var inte ensamt att tycka. Fler var de som ansåg att den politiska utvecklingen i landet var oroväckande. Bättre att avlägsna sig. Biståndspengar och budgetunderstöd drogs in eller sänktes. Finland, Danmark, USA, EU.
Att de västerländska statsapparaterna vänder Nicaragua ryggen och fryser utbetalningar kommer att ha konsekvenser. Den nicaraguanske ekonomen och specialist i sociala frågor som hälsa och utbildning, Adolfo Acevedo, sade i mars till latinamerika.nu att han var orolig för att fler och fler skulle dra sig ur landet, då detta skulle slå hårt mot ett Nicaragua som redan lidit oerhört av den ekonomiska krisen.
Landet är Centralamerikas näst fattigaste efter Haiti och situationen för de sexuella och reproduktiva rättigheterna är kritiskt – totalt abortförbud, en ökande mödrardödlighet, bristande rättsäkerhet gällande sexuellt utnyttjande av barn. Dessutom har landets civilsamhälle sett ett ökande regeringsmotstånd.
Men vem oroar sig för vad som kommer hända med Nicaragua när nu omvärlden ger sig av. Huvudsaken verkar vara att det görs med stil. För Sveriges del iallafall. Sida har gett konsultföretaget Global Reporting i uppgift att sprida information om det 30-åriga biståndssamarbetet mellan Nicaragua och Sverige. Företaget har döpt detta till Exit Project Nicaragua. På dess hemsida publiceras nostalgiska texter om revolutionsåren och företaget planerar ett stort socialt ”event” hemma i Sverige.
Alltså, vad som istället borde vara en tid för kritiskt granskande och reflektion av det svenska biståndsarbetet i Nicaragua verkar istället bara bli ett enda stort socialt jippo. Ett avfirande av revolutionen, med Mikael Wihe som huvudnummer.
Ana Falk
infonicaragua@svalorna.se
1 september 2009
MICHAELA: Gick det som jag tänkt mig?
Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 6
Som sagt har det varit väldigt lärorikt för mig och jag tror att småföretagarna lärt sig mycket trots att jag ibland behövt ta ett steg tillbaka i min iver att få igång företagarnas verksamhet för att se ett resultat av arbetet. En sak som är säker är att det tar längre tid än vad man önskar och har planerat för. Det är ju inte helt lätt att bygga upp en verksamhet från noll. Det krävs mycket tid och arbete från småföretagarna och även stöd och tålamod från vår sida.
Workshoppen i marknadsföring är dessutom ett steg att hjälpa småföretagarna att utveckla en affärsplan som i sin tur ska ligga som grund för deras ansökan om mikrokrediter. Småföretagarna har stora förhoppningar och bra idéer så jag hoppas att Svalornas LA:s arbete med PDR (Programa de Desarrollo Rural) kommer ge framgångsrika resultat framöver.
I söndags hade jag min sista workshop i marknadsföring innan det är dags för mig att åka hem till Sverige igen. Workshopsserien har varit mycket lärorik, men det visade sig att det inte alltid blir som man tänkt sig.
I början av min vistelse gjorde jag upp en plan över hur workshopsserie skulle organiseras, vilka delar som skulle tas med och utvecklas. I teorin såg det ut att vara en bra plan, men att applicera den var betydligt svårare än vad jag trodde.
Företagarna jag arbetat med befinner sig i olika utvecklingsstadier. Några av dem var i startgroparna och andra hade redan arbetat i flera år. Skillnaden resulterade i att företagarnas kunskapsnivå varierade eftersom de företagare som kommit längre givetvis också hade mer erfarenhet. Vi gjorde vårt bästa för att förstå småföretagarnas nulägessituation och därefter anpassa workshoppen efter varje grupps specifika behov.
De problem vi stötte på var dock att motivera företagarna att förstå vikten av marknadsföring. Jag tror att många är mest fokuserade på att företaget, så fort som möjligt, ska generera en större inkomst och därmed prioriterar de inte marknadsföring då den uppfattas som överflödig eller som en lyxvariabel. Av denna anledning var det viktigt för oss att få dem att förstå att ämnet marknadsföring inkluderar mycket mer än att bara annonsera. Istället handlar det om att använda den som ett verktyg där strategierna hjälper dem att erhålla en större vinning från sin verksamhet.
Som sagt har det varit väldigt lärorikt för mig och jag tror att småföretagarna lärt sig mycket trots att jag ibland behövt ta ett steg tillbaka i min iver att få igång företagarnas verksamhet för att se ett resultat av arbetet. En sak som är säker är att det tar längre tid än vad man önskar och har planerat för. Det är ju inte helt lätt att bygga upp en verksamhet från noll. Det krävs mycket tid och arbete från småföretagarna och även stöd och tålamod från vår sida.
Workshoppen i marknadsföring är dessutom ett steg att hjälpa småföretagarna att utveckla en affärsplan som i sin tur ska ligga som grund för deras ansökan om mikrokrediter. Småföretagarna har stora förhoppningar och bra idéer så jag hoppas att Svalornas LA:s arbete med PDR (Programa de Desarrollo Rural) kommer ge framgångsrika resultat framöver.
Jag kommer med spänning fortsätta följa Svalorna LA:s och PDR:s arbete från andra sidan Atlanten.
Michaela Rosenholm
Foto: Karina Gomez Bolivar
Etiketter:
marknadsföring,
Michaela,
PDR,
Peru,
småföretagare,
workshop
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)