Sociala medier – fälla eller möjlighet?

Att jobba förebyggande mot barnsexhandel är det övergripande målet för Svalorna Latinamerikas verksamhet i Nicaragua. Barnsexhandel är ett brott där minderårigas kropp utnyttjas mot någon typ av mottjänst eller finansiellt medel, antingen direkt till barnen eller till andra personer.

Ett av sättet som barnsexhandel uttrycks är som barnpornografi, men även rörande andra typer av barnsexhandel så kan exploatörer utnyttja eller få tag på barn och ungdomar via sociala medier. Därför är det av stor vikt att personalen inom DEDENAN har kunskap om just sociala medier. Ett av målen för programmet är dessutom att stärka personalen i sitt arbete på många olika plan, bland annat i form av kunskapsutbyten. Av denna anledning samlades personal från Svalorna LA:s kontor i Nicaragua och de fyra samarbetsorganisationerna för ett utbildningstillfälle om bland annat sociala medier.

På morgonen startade infopraktikanten Johannes dagens aktiviteter med att bland annat säga följande:
“De sociala nätverken kan vara en portal för friheten. Om det så rör frihet att uttrycka dig som du är, utan att vara begränsad av sociala hinder eller sitt utseende, eller om det är friheten att organisera sig oberoende av nationella gränser eller avstånd. 

Men som vi har sett genom DEDENAN:s arbete kan samma nätverk utnyttjas för att kränka vår frihet. En risk för många personer runtom i världen, inte minst här i Nicaragua, där de sociala nätverken används på sätt som ibland bidrar till att exponera barn och ungdomar för barnsexhandel.” 

Johannes Rydinger håller tal i starten av utbildningsdagen. Foto: Nadia Mendoza

Under dagen tog vi del av många aktiviteter och en höjdpunkt var när Nelson från Club Infantil berättade om ett litet spratt han hade spelat oss tidigare under veckan. Han hade bland annat gått in på några av våra facebook-sidor och hämtat bilder som han sedan hade lagt upp på en falsk chattsida (skapad av honom själv) ackompanjerat av rubriker som ”snygg kille från Leon”, ”Vacker tjej från Estelí” för att demonstrera var många bilder faktiskt hamnar i verkligheten.

Därtill hade han som del i en större studie skapat ett falskt Facebook-konto där han utgav sig för att vara en Nicaraguansk modellagent. På detta konto hade han genast börjat få unga tjejer och killar som lade till honom och skickade bilder på sig själva i hopp om att bli upptäckta som modeller, utan att han själv svarade på deras meddelanden. Flera av dem hade även besökt ett café som han hade lagt upp information om att han var på (efter att ha fått godkännande av caféet). Flera av oss inom DEDENAN fick även vänskapsförfrågningar från detta konto, varav vissa godkände dem. Läxan var att inte godkänna eller skicka vänskapsförfrågningar till människor en inte känner på sociala medier, något som han även ska gå ut med på den falska profilen innan den stängs ner.

Som motvikt till alla faror som sociala nätverk kan innebära presenterade infopraktikanten Linda den virtuella kampanj mot barnsexhandel som hon tillsammans med kommunikatörsgruppen på Club Infantil hade skapat. Detta föregicks av en presentation om vad som är skillnaden mellan en virtuell kampanj och en fysisk kampanj.

Linda Fagrell presenterar Club infantils virtuella kampanj under namnet ”Que las redes no te enreden” (ungefärlig översättning: ”låt inte de sociala nätverken få fånga dig i nätet”). Foto: Nadia Mendoza

Under denna dag luftades många tankar om vilken roll sociala medier kan och bör spela i unga människors liv i Nicaragua. Det stod tydligt att de flitigt används som fällor för att lura in barn och ungdomar i barnsexhandel. Men samtidigt påpekade många av deltagarna att sociala nätverk även kan vara en grogrund för kunskapsutbyte och positiva influenser och möten som kanske inte hade kunnat ske i det verkliga livet. Vid dagens slut var det många som uttryckte hur värdefullt detta tillfälle hade varit för att hjälpa dem att bättre navigera fällorna och möjligheterna med de sociala nätverken.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Telicas vattenpark - en plats för workshops

Då och då blir Telicas centralt belägna vattenpark plats för de workshops som APEADECO håller utanför skolorna. Nyligen hölls en workshop med lärare och psykologer om ämnet risk- och skyddsfaktorer rörande barnsexhandel.

Gemensamt för de workshops som jag har deltagit i på APEADECO är att de använder sig väldigt lite av formella presentationer och väldigt mycket av dynamiska övningar. Dagens pass började följaktligen med ett massagepass som leddes av en av ledarna för workshopen. Till avslappnande musik parade deltagarna ihop sig två och två och skulle en i taget massera bort negativ energi från den andra personen efter att ha frågat om denne var okej med det.

Därefter övergick workshopen i en övning som var inriktad på det specifika temat för dagen. I en låda fanns ett flertal riskfaktorer för att ett barn eller ungdom ska råka ut för barnsexhandel skrivna på kort, såsom våld i hemmet, trångboddhet, att hoppa av skolan i förtid och olämpliga utbildare. Den person som plockade upp en riskfaktor skulle sedan läsa upp den framför resten av gruppen och förklara hur denna skulle kunna vändas till en skyddsfaktor, alternativt vilken typ av skyddsfaktor som skyddar mot den aktuella riskfaktorn. För att göra denna aktivitet mer dynamisk och rolig fick deltagarna först stå i en ring varpå musik spelades och en boll skickades runt från person till person. När musiken stannade fick den personen som höll i bollen gå upp till lådan och plocka upp en riskfaktor.

Melania Toval plockar upp en riskfaktor ur lådan. Foto: Jennifer Linder.

Psykologen Melania Toval plockar upp kortet som lyder ”trångboddhet” och tänker en liten stund innan hon svarar. Hon tolkar riskfaktorn som de fall där barn växer upp i hus där det bor många andra och de inte får något privatliv. De kan då från mycket ung ålder utsättas för att höra eller bevittna andra i hemmet ha sex och kan följaktligen få svårt med att förstå sexuella gränser. (LÄNK till klipp när Melania pratar) https://www.youtube.com/watch?v=HB4JPFJpYq0

Workshopledaren José-Luis berättar i samband med detta om ett fall där ett barn bodde i samma hus som många vuxna släktingar och blev sexuellt utnyttjad av sin farbror. När hon berättade detta trodde inte de vuxna på henne utan försökte hitta på ursäkter såsom att hon (trots värmen) inte borde sova med så lite kläder.

Att försöka göra så att varje enskild person i ett hushåll känner att de har möjlighet till ett privatliv är svårt att hantera inom sfären för denna typ av workshop. Däremot gick diskussionen kring att inte skuldbelägga barn och ungdomar om de berättar att de har blivit utsatta för något som inte kändes okej inom hemmet, må det så ha varit av en annan släkting. Att ta deras berättelser på allvar och anmäla fall av barnsexhandel är av stor vikt.

Yvette Betancourt håller i diskussionen om riskfaktorer och motsvarande skyddsfaktorer. Foto: Jennifer Linder.

Sista momentet av workshopen var att parvis klappa i takt till en ramsa om på vilka platser en bör vara aktsam mot sexuella förövare. Dessa platser innefattar bland annat hemmet (som i exemplet ovan), skolan, jobbet, kyrkan och i bostadsområdet. Detta är en ramsa som har använts tidigare i workshops med ungdomarna och den skapade minst lika mycket skratt hos de vuxna.

Att diskutera och försöka hitta lösningar till ett problem som är väldigt allvarlig och högst verkligt i den Nicaraguanska vardagen kan göras på många sätt. Powerpoints med information och statistik tjänar ett syfte. Men att hantera ett sådant tungt ämne på ett dynamiskt sätt kanske kan låsa upp lite kreativitet som balanserar allvaret på ett sätt som gör det känslomässigt tillgängligt att gå igenom de faktorer som påverkar ett sådant tragiskt brott som barnsexhandel.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua 

Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Foto, makt och genus (och asgarv)

Så nu var det äntligen dags för mig att hålla min workshop, under det allvarliga namnet ”Foto, genus och makt”, för den unga kommunikationsgruppen här på Mary Barreda i Nicaragua. Idén till min workshop stal jag från Victoria, förra årets informationspraktikant för Svalorna LA (tack Victoria!), som höll en liknande aktivitet med ungdomarna på Club Infantil i Jinotega.

Först håller jag en kort Power Point-presentation om hur vi framställer och förstärker olika könsroller och makthierarkier i samhället genom foto och media. Jag lyfter olika diskussionsfrågor där säkert mer än hälften lyssnar noga och deltar i diskussionen. Jag talar om skillnaden mellan konstnärliga och journalistiska bilder. Vad räknas som subjektivt och objektivt i de olika fallen? Jag ger lite exempel (typiska Genusfotografen-exempel) på hur foton tagna underifrån ger ett intryck av makt medan ett foto uppifrån kan ge en förminskande känsla av subjektet i fråga. Bilder som förstärker föreställningar om män som aktiva subjekt och kvinnor som passiva objekt.

Därefter flippar jag det hela och visar exempel på hur vi kan gå tillväga för att ta bilder som vänder upp och ned på könsrollerna och makthierarkierna. Vi går igenom foton tagna av olika praktikanter från Svalorna LA. Foton som lyfter fram barn och unga som starka och självständiga subjekt, bilder på latinamerikanska män i situationer som bryter mot förstelnade maskulinitetsnormer. En bild på bolivianska kvinnor i traditionell folkdräkt som spelar fotboll. Övertydligt exempel, ja vet. Men tyvärr kan det behövas för att göra poängen om aktiva och icke-stereotypa subjekt tydlig.

Efter presentationen kommer själva uppgiften som de nio unga kommunikatörerna ska få sätta tänderna i. Jag radar upp några teman, kärlek, vänskap, frihet, konflikt, makt, machismo, som de sedan ska försöka fånga med kamerorna som jag lånar ut till dem. De får gärna komma upp med egna teman om de vill också.

En slide från min presentation om hur genus görs inom media och foto. Foto: Johannes Rydinger 

Tillsammans beger vi oss till terminalen och den stora marknaden där ungdomarna börjar knäppa loss utan hämningar. Deras första subjekt: en äldre polisman som sitter och skriver på sin skrivmaskin. Makt! Ungdomarna samlas runt honom, på avstånd, och står ogenerat och fotar.

Vi går vidare, längre in i den myllrande marknaden och jag följer efter dem med min egen kamera och filmar. Tanken är att jag ska göra en kortare dokumentär om den lilla kommunikationsgruppen och deras utveckling (handlingen är uppenbarligen fortfarande "in the making" så mer än så kan jag inte avslöja).

Efter att ha smugit sig på gamla tanter, hästar och polisofficerare börjar de känna sig klara och vi går tillbaka till Mary Barredas kontor intill bussterminalen. Jag samlar ihop alla bilder på ett USB, gör i ordning en slideshow med hjälp av projektorn och sätter på lite skön salsamusik i bakgrunden. Vi går igenom bilderna och diskuterar dem. Men det blir mestadels asgarv till alla suddiga närbilder på bananförsäljare och rumpor. De verkar i alla fall haft roligt och nog har de väl lärt sig ett och annat eller?

Darin, en av deltagarna i den unga kommunikationsgruppen, lunkar förbi i korridoren och jag ropar in honom på mitt kontor. Jag försöker pressa honom på lite frågor:

- Vad tyckte du om workshopen egentligen?

- Visst den var väl bra…

- Vad lärde du dig då?

- Hur man tar foton och sådär…

- Okej men mer specifikt, Darin.

- Ja men hur man tar foton från olika vinklar, olika nära och långt bort, hur det blir olika uttryck för kvinnor och män.

Jag ger upp att pressa honom på mer information den här gången och vi börjar söka upp bra artister på Spotify istället. Selena Gomez, Skrillex. Nästa steg med min kommunikationsgrupp är att redigera bilderna vi tagit. Lära känna ljusstyrka, kontrast, mättnad. Min plan är sedan att skriva ut deras bilder och arrangera en vernissage för folket kring terminalen.

(Nästan) hela gänget unga kommunikatörer. Fotografisk utmaning att fånga alla på bild samtidigt men här ser vi från vänster: Francis Charaina Arelys, Neiyn Trujillo, Adriana de los Angeles Lopez, Darin Stiven Ruiz, Sandra Marcela Hernandez Quezada. Foto: Johannes Rydinger 

Johannes Rydinger , infopraktikant, Nicaragua

Workshops och vardagssexism

Nu har APEADECO kommit igång med de första workshopsen för året och att bli skjutsad till workshops-salen på cykeltaxi är därför en speciell känsla. En gigantisk stationär högtalare, projektor, dator, smörgås och dricka (till alla 35 deltagare i workshopen) skall också transporteras från kontoret till samma plats.

Samtliga deltagare (i åldrarna 13- 16) har deltagit i DEDENAN II projekten tidigare och är mer eller mindre familjära med temat. I dagens första övning delas eleverna upp i en tjej- och en killgrupp som ska utse varsin representant som ska kläs ut till en utomjording som precis har kommit till jorden för att lära sig om män och kvinnor. Denna övning utmynnar sedan i en diskussion om vad som är skillnaden mellan kön och genus. Sammanfattningen antyder att eleverna har förstått.

Alex kläs ut till en utomjording som precis har kommit till jorden. Foto: Jennifer Linder

”Kära pappa” är en kortfilm från norska hjälporganisationen Care Norge där ett fortfarande ofött barn, en flicka, ber sin pappa att sätta stop för de sexistiska kommentarer och skämt som skapar grogrunden för den våldtäkt och det partnervåld hon senare ska utstå. Filmen (som har mottagit både ros och ris) tar plats i Skandinavien, men i det lilla klassrummet på andra sidan världen får den exemplifiera att sexism och våld mot kvinnor inte är problem som är isolerade till Nicaragua. De existerar över hela världen och ett högt BNP innebär inte att sociala problem försvinner av sig själv. Den används även för att skapa diskussion kring vems ansvar det är att sätta stopp för vardagssexismen och hur vardagssexism lägger grunden för extremare typer av sexism och våld.

I det bullriga klassrummet hörs flera röster, många gånger samtidigt. Ivana Anahir Delgado Bustamante är en av de som uttrycker sin åsikt kring dagens ämnen, och ställer även upp på en kort intervju efter workshopen.

På frågan om vad hon tyckte om dagens workshop behöver hon ingen förberedelse utan börjar genast rada upp så många punkter att hennes intresse för jämställdhet lyser igenom omedelbart. Hon börjar med att säga att det finns flera som väljer att delta i workshopsen för matens skull, men att hon själv är där för att hon vill lära sig. På frågan om vad som var mest intressant under workshopen svarar hon:

”[att lära sig om] Machismen. Machismen sker mycket i hemmen och vi ser det som något normalt fast det inte är det.”

Hon nämner även att männen ropar mycket på kvinnorna när de promenerar på gatorna och att det har att göra med en brist på respekt. Samtidigt tror hon att detta kanske håller på att minska.

Ungdomarna gör en övning på temat könsroller och ’machosismo’ (sexism). Foto: Jennifer Linder

Tankarna vandrar till hur en workshop kan påverka, få människor att tänkta till och förändra, men också hur den kan få folk att inte göra det.

Men för varje person som deltar i workshopen för matens skull finns det förmodligen en som deltar för att de brinner för ämnet. Smörgåsar och juice i all ära men att delta någorlunda aktivt under två timmars tid får mig ändå att tro att åtminstone någon utav övningarna har skapat tankar hos de flesta som deltagit. Hos Ivana är det i alla fall tydligt att dagens tema har berört. Det är också tydligt att hon har reflekterat över dessa ämnen tidigare, förmodligen även utanför lärosalen.

Jennifer Linder, programpraktikant, Nicaragua

Maskulinitetsfördomar lyfts fram på workshop i La Paz

Varje organisation inom programmet Suma Thakhi II har årsplaner och under denna tidpunkt, andra hälften på året, är det dags för ungdomarna i programmet att göra presentationer för andra ungdomar. Dessa innebär att presentera ämnen från Suma Thakhi II, allt från teatervisningar till workshops. Svalorna Latinamerika har tillsammans med organisationer i Bolivia jobbat fram programmet Suma Thakhi II och är huvudman för programet, ett av deras kontor i Latin Amerika ligger bl.a i La Paz.

I en årsplan finns exakta anvisningar på hur många person som en presentation ska nå. Det är ofta allmänheten som ska bli informerade om ämnen som Suma Thakhi II programmet i La Paz arbetar med, vilket är sexuella rättigheter, könsrelaterade våld och maskulinitetsperspektiv.

Red Ada, som är en av organisationerna i Suma Thakhi II, har tagit ann en grupp till programmet i år. Gruppen heter FAJ (Femenismo Activo Juvenil) och själva gruppen bildades 2014 men från och med 2015 är den med under Red Ada och i Suma Thakhi II programmet.

FAJ hade den 13 augusti en workshop till 30 ungdomar mellan 17-18 år i skolan Colegio Nuestra señora de La Paz. De började med att först visa en video som handlade om Super Macho som skulle gestalta en tanke som dök upp hos en kille när killen agerade mot de accepterade normerna i Bolivia. Några exempel var att man tex inte kunde bjuda ut en tjej om man inte hade råd att betala för hela dejten eller att det inte var accepterad att gråta till en film. Ungdomarna i klassrummet brast ut i skratt när super macho dök upp i bild och klagade på killen.

Klass 6B från Colegio Nuestra Señora de La Paz. Ungdomarna skrattar åt videon Super Macho. Bild: Wendy Reyes

Ledarna i denna workshop delade upp ungdomarna i grupper och bad dem fundera på bl.a vad ordet machista betyder och vad som var negativt med Super Macho. Trots att ungdomarna fick 10 minuter så kunde de presentera tankar som att Super Macho var en dålig förebild för det manliga könet eller att det är en man utan känslor och saknar respekt mot kvinnan.

Tjej från klass 6B. Tankar kring maskulinitet kommer fram. Bild Wendy Reyes

Ledarna frågade även “-Tycker ni att ni är machistas?” där flera av klassen svarade ja på frågan. Ledarna svarade tillbaka genom att säga “-Det är bra att ni har insikt på att ni är det för i så fall har ni chans att ändra på er.”. De förklarade även att machista inte enbart innebär att vara utsatt för manlig makt utan även att som kvinna stödja själva manrollen att t.ex killen alltid ska betala.

Wendy Reyes, Programassistent/infopraktikant, La Paz, Bolivia

Workshops, möten och machismo

De senaste veckorna har varit fyllda av möten och workshops. Möten med olika organisationer som arbetar med att förebygga sexuell kommersiell exploatering (SKE) av barn i Nicaragua. Mitt första inlägg i bloggen handlade om ett så kallat ”Alianza Global”. Ett samarbete mellan organisationer som har stor erfarenhet av dessa frågor, delar samma mål (få slut på barnsexhandeln) och som är utspridda i landet och på så sätt kan täcka ett större geografiskt område.

Tredje möte för Alianza Global.

Förra veckan hölls det tredje mötet. De två första möten gick ut på erfarenhetsutbyte mellan organisationerna, på detta tredje möte började de planera en större gemensam aktivitet. Många idéer kom upp och de har nu börjat enas om en större rikstäckande gemensam aktion för att belysa de här frågorna samt även visa vad för arbete kvinnoorganisationerna gör i landet.

Barnkommunikatörer med Maryuri Hernandez.

De senaste veckorna har vi även haft flera workshops riktade till olika grupper. Ungdomarna har som vanligt medverkat och bland annat filmat en kort videofilm om kommersiell sexuell exploatering och barnen som rättighetssubjekt. Under några veckor har Maryuri Hernandez som är kommunikationsansvarig hjälpt dem att strukturera och konkretisera idéerna för att sedan börja filma. Organisationerna som Svalorna Latinamerika arbetar med vill alltid att barnen ska vara delaktiga i arbetet. De är rättighetsbärare och har rätt att bli lyssnade på. Därmed är det även viktigt att de ska få vara med i beslutsfattningen.

Workshop med ”säkerhetsnätverken”. 

Några workshops har hållits med olika nätverk av mödrar och ”red de protección” (säkerhetsnätverk). Karla Laguna och Eliette Roa har länge arbetat med dem, men efter en händelse på terminalen har det lett till att de känner att de måste arbeta ännu mer med dem. Händelsen som inträffade var att en flicka blev sexuellt utnyttjad av en man och flickans mamma bad organisationen om hjälp som gick med dem till polisstationen för att göra anmälan. Strax därefter spreds sig nyheten överallt på terminalen och alla hade åsikter som skulle vädras.

Trots organisationens hårda arbete verkar människorna vid terminalen gå tillbaka till gamla stereotyper, könsroller och myter kring sexuell utnyttjning. Även om det handlar om en flicka och en vuxen man. Machismo är starkt rotad och det märks extra tydligt vid sådana här tillfällen. Kommentarer såsom ”han tycker inte ens om flickor som hon, han tycker om kvinnor” för att sedan gå till ”men vart var mamman?”, ”hade det varit min dotter hade jag haft henne bredvid mig hela tiden. Här måste man bevaka för att man vet vad som annars händer”, ”hon ljuger säkert, vill bara ha pengar”. Inte ens polisen kommer undan. Deras kommentarer har varit; ”är det verkligen sant det du säger?”, ”Du ljuger väl inte nu? Jag gör anmälan, men det är inte mitt ansvar sen om det visar sig vara falskt det du säger.”, ”Det är vanligt att flickor ljuger och sedan vid anmälningen inte vågar komma ut med det. Det är alltid mannen som får ta smällen”.

Dagen efter övergreppet var en workshop med mödrarna från terminalen inplanerad. Det var inte så många som kom och samtalsämnet var gårdagens händelse. Då mannen nu satt häktad pratades det ännu mer om det. Ansvaret anses vara kvinnornas. Då det handlade om en flicka, lades ansvaret framförallt på mamman. Situationen har dock ännu en aspekt. Flickan är i barnarbete, hon har fått hjälpa mamman att sälja läsk, mat osv. Barnarbete är olagligt i Nicaragua och är en av riskfaktorerna till barnsexhandel och något som organisationen Mary Barreda har arbetat mycket med. När mamman anmälde framkom det att flickan arbetat när hon blev sexuellt utnyttjad och eftersom att barnarbete är olagligt ses även mamman som en förövare. Fallet kan komma upp till familjeministeriet och flickan kan komma att bli omhändertagen. Detta gör att det är svårare för de flickor och pojkar som är i barnarbete att anmäla då de kan komma att bli tagna från sina familjer. Det leder även till att familjerna inte vill anmäla för rädslan av att förlora sina barn. Tyvärr så leder det också till att mamman, som kvinna, skuldbeläggs av samhället ännu mer för att hon lät barnet arbeta.

”Säkerhetsnätverket” har en del nya medlemmar som kräver att organisationen måste börja arbetet med dem från grunden. Några av de äldre medlemmarna som har varit aktiva under många år, har dock kommit med idén att göra mässor och andra aktiviteter vid terminalen om riskfaktorer och förövarnas metoder. I samband med händelsen känner många av medlemmarna att de måste uppmärksamma dessa frågor mer för att undvika skuldbeläggning på den utsatta och/eller mamman.

Eliette Roa* säger efter det som har hänt att; ”Det är nödvändigt att arbeta mer med dem, att prata om strategierna och metoderna som förövarna använder. Att de oftast närmar sig just den flickan som kanske redan är i en utsatt situation. Vi måste även prata mer med dem om tankar kring sexuell utnyttjning, då många inte ser det lika allvarligt som våldtäkt. Många anser att om penetrering inte sker, så har ingen skada gjorts. Många säger att ”hon är fortfarande oskuld, så inget hände”. Det är stor fokus kring mödomshinnan istället för att se att de psykologiska konsekvenserna är allvarliga i alla fall. I kombination med samhällets skuldbeläggning av offret kan det bli ännu värre. Många resonerar dock att om det inte finns några fysiska men, inge blåmärken, då har ingen skada gjorts. Vi måste fortsätta arbeta med dessa frågor, för att barn ska ses som rättighetsbärare och subjekt med känslor och tankar. Vi måste arbeta mer med att sprida information och öka kännedomen om förövarnas metoder och att det kan vara vem som helst, inte bara gubben som hoppar fram ur busken. Detta för att öka säkerhetsfaktorerna för barnen och minska riskerna. Det är ett ständigt pågående arbete.”

Banderollen för programmet för förebyggande av kommersiellt sexuell exploatering.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant, Nicaragua.

*Eliette Roa är psykolog på Mary Barreda och arbetar med Svalorna Latinamerikas projekt för att förebygga barnsexhandel i Nicaragua. Hon arbetar direkt med de olika nätverken samt med direkt vård i de fall där barnen har blivit utsatta för någon form av övergrepp.

Miljöaktivism i La Paz och El Alto, Bolivia

De senaste veckorna har jag haft möjlighet att delta i ett flertal aktiviteter kopplade till miljö här i Bolivia. 

I början av november deltog jag och Denise i en miljöworkshop som var anordnad av Anna Kaijser och Sandra Valencia från Lunds universitet. Där deltog personer från olika institutioner och yrken som alla hade någon slags koppling till miljö. Under morgonen höll talare föredrag främst om den bolivianska regeringens miljöpolitik och diskurs. I Bolivia talas det mycket om Moder Jord, eller Pachamama som man säger här, och vikten av att värna om jorden och naturen. Tron på Pachamama har ursprung i urfolkens kulturer och traditioner, men har också blivit ett vanligt uttryck på en högre politisk nivå när det talas om utveckling och miljöpolitik. Dock finns det kritiska röster som menar att detta snarare är en strategi från regeringens håll, än ett bevis för att dess utvecklingspolitik är särskilt miljövänlig. 

Gruppdiskussioner om miljöpolitik och aktivism i Bolivia

På eftermiddagen fick deltagarna dela upp sig i grupper för att diskutera hur man bäst bör gå till väga för att främja miljövänliga rörelser och politik. Det var tydligt att det redan existerar ett stort intresse bland olika institutioner i Bolivia att främja miljövänliga och hållbara metoder. Några problem som kom upp under diskussionerna var att det krävs mer efterforskning och investering i miljöprojekt och utbildningar, och att man måste hålla aktivistiska rörelser vid liv genom att identifiera strategiska mål och gemensamma nämnare, på lokal, liksom nationell och internationell nivå. 

Miljö är något som ungdomarna i Suma Thakhi II också tycker är viktigt. Jag träffade OBT-J, en av Red Ada:s ungdomsgrupper, för att prata med dem om en återvinningsdag som de hade arrangerat. De ordnade en tävling som gick ut på att grupper från deras skola under en dag skulle samla in så mycket plastflaskor som möjligt som de hittade. Snart fann de sig själva och sina skolkamrater dränkta i berg av plastflaskor. OBT-J hade försökt få med både barn och ungdomar att delta i tävlingen, men bara de yngre hade varit entusiastiska att delta. OBT-J var glada ändå och sa att barnen ju ändå är grunden till allt, och att om man kan lära dem att tänka miljövänligt så är det ett stort framsteg. Förhoppningen hos ungdomsgruppen är också att barnens engagemang så småningom kanske också smittar av sig till de äldre. 

Ungdomsgruppen OBT-J

Anledningen till att de ville dedikera en dag till återvinning var att de har uppmärksammat att folk slänger skräp över allt på gatorna, på grund av okunskap eller för att de tycker att det är regeringens ansvar att ta hand om skräpet. OBT-J tycker inte att man bör skylla problemen på någon annan, utan ta sitt ansvar som medborgare och skapa det samhälle man vill ha. Därför krävs det att folk engagerar sig, utbildar sig själva lite och inser nyttan med återvinning och återanvändning för att ta hand om naturen. 

Ungdomarna i OBT-J är även medvetna om miljöproblem som existerar på en nationell och global nivå. "I regnskogarna byggs det motorvägar, på höglanden gruvor och fabriker. Varför? För att globalisering och socialekonomisk utveckling sprids över hela världen. Även mänskligheten expanderar, och med det följer mer förorening", säger en av ungdomarna från OBT-J. 

Trots problemen ser OBT-J positivt på framtiden. ”Vi är bara en grupp ungdomar, vårt land är stort, och världen är ofantligt stor. Vad som behövs är att alla engagerar sig i politisk aktivism... Ingenting är omöjligt, om vi tänder den där lilla gnistan som får folk att röra på sig och engagerar sig nu så finns det hopp om att kunna förändra saker". 

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant

Konsten att tala, Bolivia

Något jag har märkt med människorna här i Bolivia är att de är bra talare. Vid möten och tillställningar drar sig de flesta inte för att hålla detaljerade presentationer av sig själva, organisationerna de arbetar för, eller detaljerade diskussioner om åsikter eller problem som existerar i samhället. Vissa kanske börjar lite motvilligt, men när de väl kommer igång rinner orden ur dem som ett flödande vatten.

Rosario om konsten att tala

Det här med att tala och att kunna framträda inför publik är något som också utgör en central del i aktiviteterna bland Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer. I onsdags förra veckan höll till exempel CDC en workshop om hur man blir en bra talare, eller snarare talesperson. Workshopen hölls av journalisten Rosario som förklarade att det är en stor skillnad mellan att tala som privatperson och att tala som talesperson. Som talesperson representerar man en organisation eller institution i ett offentligt sammanhang, och måste därför vara noga med hur och vad man säger. Som talesperson har man också möjlighet att framföra viktiga budskap till allmänheten och makthavare. Men för att kunna göra det på ett effektivt sätt krävs det att ens tal genomsyras av bland annat trovärdighet och tydlighet, och att talespersonen vet vad hen talar om. Dessutom är det av stor betydelse att arbeta på sitt kroppsspråk och tonläge för att bli en framgångsrik talare, då dessa är de två faktorer publiken eller lyssnarna lägger mest märke till. Alla dessa knep och kunskaper är viktiga för ungdomarna på CDC att känna till, då de i framtiden förhoppningsvis fortsätter att engagera sig inom aktivism och tar ledande roller i kampen för mänskliga rättigheter.

Albors teaterfestival

På fredag eftermiddag fick jag ytterligare ett smakprov på bolivianernas förmåga att framträda och tala inför publik, när jag återigen följde en av Albors aktiviteter. Albor hade anordnat en fyra dagars teaterfestival, där de bjudit in ungdomar från olika skolor att delta och framföra pjäser som skulle handla om teman såsom mänskliga rättigheter, sexuella rättigheter eller Moder Jords rättigheter. Kvaliteten på pjäserna varierade något, men överlag var de mycket bra. Vissa av pjäserna hade mer humoristiska inslag blandade med allvarliga teman (som pjäsen om mannen med pengaväskan som köpte industrier och således dödade Moder Jord), medan andra var rakt igenom mörka och behandlade ämnen såsom trafficking, försvunna personer och sexuellt/könsbaserat våld. Då slog tanken mig, hur det kommer sig att dessa barn och ungdomar som jag uppskattade var mellan 5 och 18 år gamla, med sådan ”lätthet” kunde framföra stycken som behandlar så pass tunga ämnen. Jag har svårt att tänka mig att svenska barn/ungdomar skulle ha gjort detsamma, och ryser till vid tanken på att de här bolivianska barnen/ungdomarna kanske gör det för att det ligger närmare deras vardagliga liv.

Trots att det kanske existerar en hårdare verklighet i Bolivia där mänskliga rättigheter oftare kränks, fortsätter jag att fascineras av dessa barns/ungdomars mod och förmåga att kunna hantera så pass komplexa problem och dilemman, och att väcka opinion och medvetenhet om dem, genom tal och artistisk framställning.

Skribent och foto: Minda Holm, programpraktikant 

MARIA: En fråga om alkohol?

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 7
För ett tag sedan deltog jag på en workshop där en organisation som heter Humanidad Libre samlat ett gäng auktoriteter för att prata genus. Poliser, domare, borgmästare och kommunala ledare fick alla svara på fråga som löd ungefär: ”Vad möter kvinnorna i din by för problem, just för att de är kvinnor?”

När ledarna, sexton av sjutton var män, läste upp sina svar formulerade sig nästan alla likadant: ”Mäns våld mot kvinnor är det största problemet. Det är en följd av utbredd alkoholism”.
 ”En följd av...” – jag hajade till där jag satt längst bak i salen med en kopp te och tjuvlyssnade. Person efter person upprepade resonemanget: för att komma åt problemet med mäns våld mot kvinnor måste man först göra någonting åt alkoholismen i Viraco.

Roberta Marmanillo pratar genus med auktoriteter från Perus bergsbyar.

Är det verkligen så enkelt? Nyktra män då, de slår aldrig? Och de berusade slår bara på grund av alkoholen? Det blev dags för paus, och jag bytte några ord med Roberta Marmanillo – en av kvinnorna som organiserat workshopen. Hon var tydligt frustrerad. Hur skulle de här ledarna kunna ta beslut utifrån kvinnors behov och rättigheter om de inte kunde se ”den stora bilden”?.

Hon hade önskat mer resonemang om machokultur och maktstrukturer, men insåg att hon behövde använda sitt tålamod: ”Jag har tänkt aktivt på de här frågorna under sex års studier. Hur kunde jag vänta mig att de här ledarna skulle ändra sin livssyn på en enda workshop?”

Jag antar att man inte bara kan pressa in sina egna åsikter, värderingar och sätt att se på saker i andras medvetanden, även om det skulle vara så himla skönt. Mer lönsamt är det att väcka frågor, sätta frön, och låta insikter genuint mogna hos andra. Det är en utmaning helt klart.

Helst skulle jag vilja att auktoriterna redan NU tog beslut som förebygger kvinnovåldet, underlättade för fler flickor att få gå i skolan och försäkrade lika lön för lika arbete. Men för att komma dit krävs genuin förståelse. Och tålamod.

SOFIE: Säkerhet - en fråga om frihet

Sofie Olsson i Bolivia, inlägg 2

Jag sitter i en minibuss, så kallad colectivo, på väg upp mot El Alto – miljonstaden som tidigare var en förort till La Paz, men som nu växt sig större än huvudstaden. Klockan är tio en fredagskväll och mörkret föll redan drygt tre timmar tidigare.

- Du är väl försiktig? varnar kvinnan bredvid mig, en bolivianska klädd i traditionell lång, vid kjol och med guldsmycken dinglandes i öronen.

I utkanten av El Alto, dagtid

El Alto är inte direkt det säkraste stället för en kvällspromenad på egen hand, speciellt inte som icke-bolivian. De vindlande gatorna saknar ofta namn så det krävs träning för inte vilset se sig omkring efter något riktmärke. Rånstatistiken är hög och i staden finns en utbredd fattigdom och ett flertal sociala problem. Lyckligtvis möter mina vänner mig när jag är framme, vilket lugnar både mig och min nyfunna bekantskap från bussen. 

La Paz däremot känns det helt annorlunda och ännu längre ifrån verkligheten i en del andra latinamerikanska städer. Givetvis är det som i vilken storstad som helst, där man bör undvika folktomma gator, välja taxi med omsorg och hålla hårt i sina saker i stora folksamlingar, men det finns inga militärer utposterade vid varje gathörn och jag kan utan problem gå ner till huvudgatan Prado för att titta på folk och insupa den levande atmosfären som är ett av La Paz främsta kännetecken. I myllret av människor, försäljare, trafik och kvällsöppna affärer känns det till och med säkrare än på en tom gata i Lund. Säkerhet är verkligen en fråga om frihet och det känns som ett privilegium att inte behöva stanna hemma för att det är för farligt att gå ut. 

Memory om kvinnors rättigheter

Om Bolivia känns som en relativt trygg samhällsmiljö, är det intrafamiljära våldet i landet desto mer alarmerande, med El Alto som en av statistikens bottenstäder. Arbetet för mänskliga rättigheter och mot diskriminering och våld är viktigt i kampen för att situationen ska förbättras. Därför känns Svalorna Latinamerikas stärkta rättighetsfokus som helt rätt väg att gå. När jag dessutom på väg till marknaden i lördags sprang på ett evenemang om rättigheter, blev jag stolt över att det trots allt vidtas åtgärder för att minska inskränkningen av rättigheter. Aktiviteten som lockade såväl barn som vuxna kombinerade lek med utbildning i rättigheter och anordnas varje vecka på olika platser i La Paz av la Defensoría del Pueblo, vars syfte är att bevaka att befolkningens rättigheter uppfylls. På frågan om hur de ser effekter av arbetet svarade Gabriela Sanchez, en av arrangörerna:

- Om så bara ett enda barn berättar att han nu vet att det är fel att slå kvinnor, så har vi vunnit massor.

Sofie Olsson

programassbolivia@svalorna.se

VANESSA: Första veckan, första gången Latinamerika, första jordbävningen

Vanessa Daurer i Peru, inlägg 1

Vi sitter på kontorets måndagsmöte där vi diskuterar veckans arbete när jag helt plötsligt vaggas i min stol: ett litet jordskalv.
Det blev träning på var de säkra områdena finns på kontoret och vad som ska göras när en jordbävning inträffar, här tränar vi på jordbävningsövningar snarare än brandövningar.

Efter en vecka i Arequipa slås jag fortfarande av hur vackert Arequipa är och hur annorlunda Peru är från allt jag känner. Kaktusar stora som träd, vulkaner större än Kebnekaise så man tappar andan, och visst tappar man andan i Arequipa, vi är trots allt på ca 2400m höjd.

Jag ska tillbringa två månader här och åka ut i de olika områdena för Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram (PDR). Det startas även upp ett nytt program (PDR2) i ett nytt område längre bort och högre upp i bergen, i Media de Castilla ett mycket fattigt område. Vi åkte upp förra veckan genom massiva bergsområden på en slingrig väg där minibussen behöver stanna i varje kurva för att backa för att komma runt, detta på över 3000 meters höjd med bergstoppar som täcks av snö i en värme på säkert 40 grader. Vilken mäktig känsla!

I Unon (en liten by i Media de Castilla) hade vi en workshop för att identifiera problemen i samhället inför det nya programmet, det som slog mig var de stora hälsoproblemen som inte är fysiska. Stress och alkoholism är till exempel två utbredda problem, något som kanske oftast tas som fördom att vara ”moderna” problem i ”moderna” samhällen men genom veckan som varit så märker jag att även om det är ett annat land, annan kultur och språk, finns det liknande problem, liknande mål och drömmar-vi är trots allt alla människor.

Foto: Vanessa Daurer

MICHAELA: Gick det som jag tänkt mig?

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 6

I söndags hade jag min sista workshop i marknadsföring innan det är dags för mig att åka hem till Sverige igen. Workshopsserien har varit mycket lärorik, men det visade sig att det inte alltid blir som man tänkt sig.

I början av min vistelse gjorde jag upp en plan över hur workshopsserie skulle organiseras, vilka delar som skulle tas med och utvecklas. I teorin såg det ut att vara en bra plan, men att applicera den var betydligt svårare än vad jag trodde.

Företagarna jag arbetat med befinner sig i olika utvecklingsstadier. Några av dem var i startgroparna och andra hade redan arbetat i flera år. Skillnaden resulterade i att företagarnas kunskapsnivå varierade eftersom de företagare som kommit längre givetvis också hade mer erfarenhet. Vi gjorde vårt bästa för att förstå småföretagarnas nulägessituation och därefter anpassa workshoppen efter varje grupps specifika behov.

De problem vi stötte på var dock att motivera företagarna att förstå vikten av marknadsföring. Jag tror att många är mest fokuserade på att företaget, så fort som möjligt, ska generera en större inkomst och därmed prioriterar de inte marknadsföring då den uppfattas som överflödig eller som en lyxvariabel. Av denna anledning var det viktigt för oss att få dem att förstå att ämnet marknadsföring inkluderar mycket mer än att bara annonsera. Istället handlar det om att använda den som ett verktyg där strategierna hjälper dem att erhålla en större vinning från sin verksamhet.

Som sagt har det varit väldigt lärorikt för mig och jag tror att småföretagarna lärt sig mycket trots att jag ibland behövt ta ett steg tillbaka i min iver att få igång företagarnas verksamhet för att se ett resultat av arbetet. En sak som är säker är att det tar längre tid än vad man önskar och har planerat för. Det är ju inte helt lätt att bygga upp en verksamhet från noll. Det krävs mycket tid och arbete från småföretagarna och även stöd och tålamod från vår sida.

Workshoppen i marknadsföring är dessutom ett steg att hjälpa småföretagarna att utveckla en affärsplan som i sin tur ska ligga som grund för deras ansökan om mikrokrediter. Småföretagarna har stora förhoppningar och bra idéer så jag hoppas att Svalornas LA:s arbete med PDR (Programa de Desarrollo Rural) kommer ge framgångsrika resultat framöver.

Jag kommer med spänning fortsätta följa Svalorna LA:s och PDR:s arbete från andra sidan Atlanten.

Michaela Rosenholm

programassperu@svalorna.se

Foto: Karina Gomez Bolivar

MICHAELA: Workshop i el Pedregal

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 3

Efter några veckors förskjutning kom min första workshop i marknadsföring för mikroentreprenörer äntligen i gång.

Workshopsserien är en del av Svalorna Latinamerikas program för landsbygdsutveckling (PDR) och har utvecklats för att stärka företagarnas förutsättningar att på ett effektivt sätt kunna analysera sin marknad och marknadsföra sina produkter på ett konkurrenskraftigt sätt.

I El Pedregal, cirka två och en halv timme utanför Arequipa, samlades Karina från vår samarbetsorganisation SIRA/SADA, jag och tolv deltagare som arbetar med marsvinsuppfödning.

Inför vår första träff var jag lite nervös med tanke på att jag skulle tala inför en grupp människor, men nervositeten grundade sig också i att jag inte visste hur deltagarna skulle svara på materialet jag tagit fram. Jag funderade över om materialet var anpassat väl nog till just deras behov och förståelse

Vi körde igång, jag presenterade de mer tekniska bitarna och tillsammans med Karina varvade vi workshoppen med övningar för ett aktivt deltagande. Med tanke på alla nya begrepp som berördes, var det jätteroligt att se hur deltagarna kämpade på med de olika övningarna. För att se till att samtliga deltagare drog sitt strå till stacken peppade Karina på de personer som var lite blygare i sammanhanget. Den goda stämningen bland deltagarna bidrog även till att jag kände mig lugnare och nervositeten försvann.

Nu i veckan har vi sista delen i workshopsserien. Jag ser fram emot det eftersom den innehåller mer praktiskt arbete då vi tillsammans ska ta fram en marknadsföringsplan. Viljan hos deltagarna att förbättra sina möjligheter att expandera och utvecklas som företagare finns, så jag hoppas och tror att de kommer att få användning av den nya kunskapen för att stärka sin verksamhet och därmed ta ett steg framåt i rätt riktning.

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

Foto: Lisa Ljunggren