Hundar skäller och det är ett oupphörligt gasande, tutande och brummande från stadens alla bilar. Det är framför allt taxibilar, små gula saker med oproportioneligt stora skyltar på taken från ett mängd olika taxibolag.
Många taxichaufförer är högutbildade, precis som i Sverige. På grund av jobbrist köper sig många en egen bil och ingår i ett kooperativ med andra förare, berättade min spansklärare, Carina.Jag har slutat att reagera på det som är annorlunda. Efter bara några dagar är det naturligt att äta trerätters till lunch och pussa främlingar på kinden när jag hälsar. Arequipa är mitt hem sedan en vecka tillbaka, men det känns längre.
Även om jag visste att Arequipa är en stor stad hade jag en bild i huvudet av att den skulle vara mindre och till synes fattigare (jag har ännu inte varit på landsbygden). Men även här finns folk som tvingas tigga på gatan och människor som lever på att sälja skosnören eller ananasskivor.
Annars finns allt som finns hemma: restauranger, barer, affärer, marknader, mobilförsäljare och torget Plaza de Armas. På torget säljs inga droger vad jag vet men det är lika centralt och lika mycket aktiviteter som på Plattan i Stockholm. Fast mycket vackrare! Det har redan hunnit firas turismens-, militärens- och fredens dag sedan jag kom hit, med processioner, dans och parader. 
Ett evigt, härligt surrande liv.På vägen från lägenheten till kontoret passerar jag det ena hålet i väggen efter det andra. Varje dag ser jag något jag inte lagt märke till tidigare: kiosker, små butiker, caféer, möbelbutiker och locutorios (telefonbås) som finns överallt. I nästan varje gatuhörn sitter det en kvinna eller man med en minikiosk på hjul som säljer tuggummin, cigaretter och kakor. Vill man ha böcker finns det en hel gata med bokaffärer och vill man ha glasögon så finns det en gata som enbart består av optikerbutiker. Det är cirka hundra olika butiker på rad, jag har räknat dem, med samma typ av glasögon i alla. Det är som att öppna hundra sushirestauranger på rad. Jag ska ta reda på tanken bakom det innan jag börjar tycka att det är naturligt.
Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se
6 kommentarer:
Det är lätt att vänja sig vid de billiga trerättersluncherna och det ständiga solskenet ...
jag är konstant hungrig här (tre rätters lunch är underskattat) och det är alldeles för kallt! jag saknar 100 glasögonaffärer på rad, här får jag gå genom tråkiga köpcenterentréer för att tag mig till den där affären långt bort... om jag hittar den, köpcentret är ju nytt och affärerna har flyttat till någon annan gata. irriterar mig på att toalettbesök kostar 10 kronor, det inte finns internet i varenda hörn (jag behöver ju bara kolla en grej... och äger ännu inget mobilt flashigt bredband) och det är billigare att köpa nytt än att lämna in mina trasiga skor på lagning.
men kanske blir det också naturligt igen. välkommen till arequipa :) (fast jag inte är där)
Åh, mitt vackra vackra Arequipa. Och ditt såklart. Ska bli spännande att följa dina upplevelser Nadia!
Nadia! :) Det är så kul att du är i Peru, det passar verkligen dig att göra det du gör nu. Får titta in här emellanåt och kolla hur du har det... Stora kramar /Patrik
Hej Nadja! Vad kul att läsa din blog och höra att allt är bra! Jag mailar dig...
Kramar! ps. behöver väl inte säga till dig att ta mycket bilder..?
Skicka en kommentar