JENNY: Hur går det?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 9

De senaste veckorna på jobbet har varit intensiva . En process som tagit mycket tid har varit utvärderingarna vi i Peruprogrammmet håller på att genomföra med målgruppen. Vi vill veta hur de ser på sin utveckling, samla in deras behov och förslag på förbättringar.

För nio månader sedan besökte jag området Bello Horizonte i Majes för första gången. Det sprang små gässlingar utanför lokalen då. Nu har de vuxit sig till stora och ganska tjocka vuxna gäss. Jag skrev om mötet med hantverksgruppen i min första blogg (http://svalorna.blogspot.com/2009_10_01_archive.html). Då hade de nyss börjat träffas, nu har de hållit på i nästan ett år.

Med dessa utvärderingsworkshops ville vi göra något lite annorlunda, inte bara ställa frågor och vänta på svar. Vi ville skapa ett dynamiskt möte, där målgruppen känner att de har huvudrollen, där det är fritt att diskutera och vädra.

Deltagarna sitter i grupper och pratar, cirkulerar mellan olika ”diskussionstorg”, fyller i anonyma enkäter, skriver lappar om vad de behöver och tycker. Vid sidan om har vi satt Nadia på att göra små privata intervjuer med en del av dem. Tack vare våra nya lokala praktikanter och uppslutning från resten av programkollegorna kan vi filma och banda vid de flesta av ”torgen” och vid gruppsamtalen.



Många av kvinnorna säger att de blivit mer säkra på sig själva, att de har lättare att prata och uttrycka sin åsikt. Men mitt tålamod får sig ibland en hård prövning vid samtalsbordet när de få männen inte slutar prata och ingen av kvinnorna öppnar munnen.

Och det är lika frustrerande när jag får en känsla av att tacksamheten och artigheten ibland står i vägen för ärligheten.

Men frustrationen tar inte överhanden, och när jag säger hejdå är det en god känsla som dröjer sig kvar. En aning om att ha kommit lite närmare. Veta lite mer om hur det är. När blygheten släpper och verkligheter strömmar ur munnar och in i lyssnande öron. När vi hör varandra och förstår ganska bra.



Vi måste prova oss fram för att nå varandra. Naturligtvis är det inte samma sak att kunna läsa och att förstå en enkät. Såklart det inte är lätt att säga vad man tycker när det är så sällan någon frågar.

Jenny Ringarp

ÅSA: En vandring bland molnen

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 5

I helgen följde vi i inkas, aymaras och mollos fotspår på inkaleden Taquesi. Det blev inte riktigt som vi tänkt. Men det blev bra ändå.

Inte behöver du ha med regnkläder, sa min vän. Det är ju mitt i vintern, nu regnar det ju inte. Och vandringen börjar mycket riktigt under en klarblå vinterhimmel på 4500 meters höjd. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Långsamt stretar vi uppåt. Det är tungt och vi flåsar ikapp. När vi närmar oss krönet börjar moln och dimma dra in. När vi äntligen når toppen syns inget av den vackra utsikt vi väntat oss som belöning. Dimman ligger tät och det är ruggigt och rått. Vi beger oss neråt – in i dimman. Det regnar lätt. Vi vandrar längs med en bergskam och nedanför vet jag att det finns en dal och på andra sidan berg. Jag vet det. Men jag ser dem inte. Ibland lättar dimman något och vi skymtar de vackra bergen. Sedan befinner vi oss åter i ett vitt täcke. Det är som en vandring bland molnen. Eller, vadå är som, det är bokstavligt talat en vandring bland molnen. Dimman lägger sig som bomull omkring oss. Allt känns mjukt och tyst. Känslan av mystik förhöjs av att träden omkring oss är täckta av lång vit mossa. Det ser ut som änglahår och stärker ytterligare känslan av att vara i himlen. Bland moln och änglar. Jag vandrar vidare i min himmel, och det vita, tysta och mjuka letar sig även in mig. Lägger sig som ett varmt bomullstäcke över det som gör ont och verkar som balsam för själen. Jag vandrar vidare bland molnen med det fina regnet mot ansiktet. Det känns som om jag blir renad. När regnet tilltar och slutligen öser ner och jag dyblöt plaskar fram i mina ”du-behöver-inte-ha-regnkläder” är jag iskall utanpå men bär en stigande värme inombords. Min kropp värker, knäna bultar och vaderna krampar och jag förstår varför man gett leden namnet Taquesi som betyder smärta eller pina på aymara. Men senare på kvällen, när Porfilia, aymarakvinnan som vi sover hos, över en värmande kopp coca-te i hennes lilla stenhus ojar sig över vilken otur vi haft som kommit just denna enda regniga och dimmiga dag tänker jag att det kanske inte alls var otur. Detta var kanske precis vad jag behövde. En vandring bland molnen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se

ARIJANA: Jag, den kyliga pussmitaren

Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 2

Ett halvår har jag gett den bolivianska hälsningsriten, att pussas på kinden, kramas och sedan kindpussas igen, varje gång man ses. Jag kan dock inte vänja mig vid detta eviga pusskalas.

Är jag en kylig svensk, ett känslolöst ufo i en boliviansk utopi av närhet, kärlek och evigt kindpussande? Är det de, bolivianerna, som överdriver, eller är det jag?

En utomjording känner jag mig som, just i det där ögonblicket, då det ska avgöras. Blir det en kindpuss, eller inte? En utomjording för att jag inte tar det där avgörande steget framåt och utövar den bolivianska hälsningsproceduren, utan bara säger ”Hej!”.

Proceduren utförs varenda gång en bekant påträffar en annan bekant. På gatan, på fiket, på restaurangen, i hissen, på gymmet, på jobbet. Må vara en gång som denna bekant påträffas, eller fem hundra miljoner, likväl ska det kindpussas, varenda gång.

Dessa miljoner, filjoner kindpussar, de tar sådan tid. De kräver dessutom en pricksäkerhet som heter duga. Då, när man ska pricka in kindpussen, exakt kind mot kind, exakt samtidigt. Prickar man fel, eller tajmar fel, kan det bli så pinsamt.

Jag antar att jag har fått besök av den så kallade kulturkrocken. Jag tycker att de överdriver, de tycker att jag är ett konstigt svenskt ufo, den kyliga pussmitaren. Men sådana är vi väl, vi svenskar, så himla kalla, reserverade och snåla. Så lyder vårt rykte.

Fast häromdagen, på ett gatufik i La Paz, så kom lillkillen fram till mig. En sån där smutsig, och ensam en som var alltför långt borta från sitt hem. Men han log, och skrattade åt min frisyr efter att han hoppat upp i mitt knä och rufsat till mitt hår.

Sen skulle jag gå, då sträckte han sina armar upp mot mig och sade ”krama mig!”. Jag gjorde det, med glädje. Han hoppade upp i min famn och vi kramades, 5-åringen och jag. Men mycket kort, sen blev det för mycket, David släppte taget och sprang iväg.

Inte så himla kallt nej, mitt hjärta, trots att det växte upp i Sverige. Det kan smälta fort. Det är bara de opraktiska kindpussarna jag hatar.

Arijana Marjanovic

Ett gotländskt Disneyland

Inlägg 1 från Almedalen.

Äntligen! Äntligen får jag göra ett gästspel på Svalorna LA:s blogg. Det har jag väntat på i flera år... Men det är varken från Bolivia, Nicaragua eller Peru jag bloggar. Jag är på Gotland - på politikervecka i Almedalen.

Svalorna Latinamerika är på plats i Almedalen sedan i söndags, och så även jag. Målet för veckan är att lobba för att kampanjen Rätten till din egen kropp!, som handlar om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa. När vi idag närmar oss slutet på dag tre är vi trötta i fötterna, men otroligt glada och inspirerade. Så många spännande människor, roliga diskussioner och varma möten - på så kort tid och sådan liten yta. Som Anne sa imorse: Visby dessa dagar är som ett litet Disneyland med organisationsfolk, politiker, journalister och andra kändisar.

De senaste dagarna har Jazmin, Anne, Ylva och jag sprungit gatorna fram, mellan vårt informationstält, föredrag, seminarier och en massa annat. Bland annat har vi hunnit med seminariet Platsar Gud i biståndsarbete?, samtal om nya jämställdhetspolicyn för svenskt utvecklingssamarbete med Gunilla Carlsson och Margareta Winberg, politikersamtalet "Biståndets utmaningar" och debatterna "Vad den andra handen gör" samt "Sex är politik". Vi hann också med "kan du stava till kvinnokonventionen?"-seminarium och jag vann en av alla eftertraktade tygväskor i ett RFSU-quiz.

Plockepinn eller bygga tält? Det blev bra till slut:

Maja, Anne och Ylva utanför vårt och Afrikagruppernas tält.

Rosita Runegrund (Kd), Fredrik Malm (Fp), Kent Härstedt (s) och Hans Linde (v) diskuterar svensk politik och bistånd.

Margareta Winberg och biståndsminister Gunilla Carlsson pratar kvinnor i världen.

Svalorna LA:s kampanjpin "Rätten till min egen kropp!" är eftertraktad. På bilden Niklas.

Efter en lång dag njuter polisen också av solnedgången.

Text: Maja Permerup
Foto: Maja Permerup och Jazmin Voigth

NADIA: Så bråttom får ingen ha

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 8

Jag sitter på bussen på väg hem från en aktivitet som Peruprogrammet har haft i Majes. En orm krälar i min mage och tårar rinner längs med mina kinder. Dagen har varit underbar. Fram till nu... Vi är usla människor.

I en halv sekund såg jag honom ligga och kvida, av något som jag uppfattade som smärta, på gruset längs med vägen. Ett barn, inte mer än tolv år. Här är det öde. Inget mer än väg, berg och damm syns. Och barnet som låg bredvid vägen och kved. Inga andra människor än dem i de förbipasserande bussarna och bilarna. Han skrek, eller så var munnen bara vidöppen av smärta. Om den var psykisk eller fysisk vet jag inte och kommer aldrig att få veta eftersom busschauffören vägrade att stanna.

När jag stammande berättar vad jag sett tittar han på mig oförstående och skakar på huvudet skeptiskt. Han kniper ihop ögonen och säger att han inte har sett någonting alls, ”det måste ha varit ett djur”. Han ljuger. Det finns inte en chans i helvetet att han kan ha missat honom. Det kan omöjligt bara vara jag av de 50 människorna på den fullsatta bussen som sett den lidande pojken.

Jag ser honom fortfarande tydligt när jag blundar och även ibland när jag tittar. Jag har till och med drömt om honom. Är inte vi människor här på jorden, så många, till för att hjälpa varandra?

Det händer alltför ofta, både här i Peru och i Sverige, att vi blundar för andras lidande. Hemma går folk förbi utslagna människor på gatan. Är de skadade eller bara fulla? Det hinner vi aldrig ta reda på under den korta tid det hugger till i magen, vi tycker synd om och sedan fortsätter med vårt eget liv. Är det rädsla, vanmakt, känslan av att ”man kan inte hjälpa alla”, som tar över?

Nej, men alla kan hjälpa någon!

Låt inte en hel buss med människor åka förbi en pojke som lider!
Så bråttom får ingen ha.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se