I helgen följde vi i inkas, aymaras och mollos fotspår på inkaleden Taquesi. Det blev inte riktigt som vi tänkt. Men det blev bra ändå.
Inte behöver du ha med regnkläder, sa min vän. Det är ju mitt i vintern, nu regnar det ju inte. Och vandringen börjar mycket riktigt under en klarblå vinterhimmel på 4500 meters höjd. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Långsamt stretar vi uppåt. Det är tungt och vi flåsar ikapp. När vi närmar oss krönet börjar moln och dimma dra in. När vi äntligen når toppen syns inget av den vackra utsikt vi väntat oss som belöning. Dimman ligger tät och det är ruggigt och rått. Vi beger oss neråt – in i dimman. Det regnar lätt. Vi vandrar längs med en bergskam och nedanför vet jag att det finns en dal och på andra sidan berg. Jag vet det. Men jag ser dem inte. Ibland lättar dimman något och vi skymtar de vackra bergen. Sedan befinner vi oss åter i ett vitt täcke. Det är som en vandring bland molnen. Eller, vadå är som, det är bokstavligt talat en vandring bland molnen. Dimman lägger sig som bomull omkring oss. Allt känns mjukt och tyst. Känslan av mystik förhöjs av att träden omkring oss är täckta av lång vit mossa. Det ser ut som änglahår och stärker ytterligare känslan av att vara i himlen. Bland moln och änglar. Jag vandrar vidare i min himmel, och det vita, tysta och mjuka letar sig även in mig. Lägger sig som ett varmt bomullstäcke över det som gör ont och verkar som balsam för själen. Jag vandrar vidare bland molnen med det fina regnet mot ansiktet. Det känns som om jag blir renad. När regnet tilltar och slutligen öser ner och jag dyblöt plaskar fram i mina ”du-behöver-inte-ha-regnkläder” är jag iskall utanpå men bär en stigande värme inombords. Min kropp värker, knäna bultar och vaderna krampar och jag förstår varför man gett leden namnet Taquesi som betyder smärta eller pina på aymara. Men senare på kvällen, när Porfilia, aymarakvinnan som vi sover hos, över en värmande kopp coca-te i hennes lilla stenhus ojar sig över vilken otur vi haft som kommit just denna enda regniga och dimmiga dag tänker jag att det kanske inte alls var otur. Detta var kanske precis vad jag behövde. En vandring bland molnen.
Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se
2 kommentarer:
Åh vad fint! Jag vill också vandra i bergen bland moln och regn med värkande ben!
Vad som inte star med ar att vi aldrig kom fram till lagret och som nu mera har blivit tradition, gick runt i skitvader i bäckmörker bredvid ett stup pa hala stenar utan ficklampa. Eftersom ingen nagonsin tar med sig ficklampa med fungerande batterier. Pa Solveigs TODO-list: fixa batterier (och Dimor)! Jatte trevlig sondag dock!!! :-)
Solveig
Skicka en kommentar