Arijana Marjanovic i Bolivia, inlägg 4
- Har du fått mitt mail?
- Nä
- Om Boris?
Magen slog en knut. Jag fattade direkt att något hade hänt. Instinkten sa att det var något dåligt.
- Han har dött.
Boris José Quibilan Carvajal
7 juni 1982 – 24 augusti 2010
Boris var min polare när jag bodde i Nicaragua för tre år sedan. Nu finns han inte mer. Det känns konstigt.
Han dog av njursvikt och järnbrist. Jag visste inte att njursvikt och järnbrist leder till döden, tänker att hans död är onödig. Mitt grubblande, altruistiska jag armbågar sig fram och upptar all tankeverksamhet.
Jag spekulerar att om han levt någon annantans så hade han inte behövt dö. Jag skyller Boris död på den globala orättvisan. Flashbacks flimmrar för näthinnorna. Femåriga Alexa Adriana äter lunch i sin nicaraguanska innergård kantad av bananträd. Alexa Adrianas lunchmeny består de flesta dagarna av en skål vitt ris.
Nicaragua, Bolivia, et cetera, et cetera. Listan är lång över länder där ensidig kost är vardagsmat för barn. Jag tänker att Boris var ett av de barnen. Jag spekulerar i att avsaknaden av en tillräcklig och varierad kost ledde till att Boris kropp inte blev stark nog att fixa en infektion, utan till hans död då han bara var 28 år.
En annan lista: Alexa Adriana, Boris, Arijana... eller nej, vänta, Arijana tillhör inte den statistiken. Arijana föddes inte upp på vitt ris. Ödets lott föll på Arijana att födas i drömmarnas land. Mellanmjölkens rike där barn har lyxen att klaga på att lamm smakar som kofta. Eller att man får fisk för ofta.
Enligt UNICEF är tolv procent av nicaraguanska barn under fem år undernärda, motsvarande siffra i Bolivia är tio procent. Cirka hälften av alla barn som dör i världen gör det på grund av undernäring. De som överlever drabbas ofta av återkommande sjukdommar som försvagar näringstillståndet.
Jag blir så jävla förbannad. Dumma globala orättvisa, du dödade Boris, och du får mig att gråta.
Kanske betyder ilska och frustration att hopp finns kvar någonstans i mitt skeptiska sinne. Det cyniska jaget skrattar. Men jag är i alla fall förbannad, puh.
Boris, vår pandejo, jag glömmer dig inte. Hoppas du har det bra, hoppas att du har vingar.
Arijana Marjanovic
infobolivia@svalorna.se
1 kommentar:
åh arijana, så sorgligt att det går inte att beskriva! och ändå gör du det, så att håret reser sig på mina armar och ögonen tåras! det är fantastiskt att du finns och att du är förbannad! lamakram
Skicka en kommentar