Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4
Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!
”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.
Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.
Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.
Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.
”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.
Gizela Stenfeldt
2 kommentarer:
Kultur är ytterst berikande och borde vara en självklarhet för alla! Speciellt i en tillvaro där kultur säkert inte är något som överdoseras. Som din vän säger: Det är något livsviktigt! Själv ser jag fram emot Norrköpings kulturnatt och får vara nöjd med att jag har förmånen att bo i ett land där det satsas på kultur.
Hej fina. Helt rätt av dig att lyfta fram konsten, något som ofta glöms bort i arbetet mot fattigdom och misär. På något sätt törstar väl alla människor efter att skapa. Skapande skänker så mycket glädje, och självkänsla. Att få träda fram och bli synlig som människa. Det känns tyvärr så typiskt Nica med drömmar som går i krasch. Drömmar som gör för ont att drömmas. Där är jag dock säker på att du har gjort en skillnad, när det handlar om att få människor att våga... Att våga drömma och tro på att en annan verklighet är möjlig.
Skicka en kommentar