BALDER: Hej och välkommen till...

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua, inlägg 3

I ett par dagar nu har jag suttit och försökt boka in intervjuer utan några vidare framgångar. Jag håller på att samla material till ett par olika artiklar till www.latinamerika.nu, men det är inte helt lätt att få tag på myndigheter i det här landet. Folk svarar inte, folk säger att de ska ringa tillbaka men gör det inte eller så bryts linjen efter några signaler.

Telefonkulturen i Nicaragua har beskrivits som "bedrövlig" av landrepresentanten här på Svalorna. Ofta svarar folk med ett "hallå", eller börjar med att fråga vem det är utan att presentera sig själva först. Jag har vant mig vid att folk svarar "hallå". Jag brukar försöka presentera mig själv och anta att jag har kommit rätt.

Idag ringde jag till militären. Jag ringde först till deras växel där en inspelad röst hälsade välkommen till Nicaraguas militär och bad mig dröja kvar för att komma till en telefonist. Det gick ett par signaler, sedan bröts det. Samma sak hände upprepade gånger. Jag gav upp på växelnumret och hittade ett annat nummer på deras hemsida. Där svarade någon på en gång med ett "hallå". Äntligen tänkte jag och frågade direkt om jag fick göra en intervju om gränskonflikten mellan Nicaragua och Costa Rica.

Jag fick tjata lite för att de skulle ta emot mig redan i morgon, det skulle gå bra klockan tre. Vi pratade i kanske fem minuter. Jag fick adressen och var på väg att lägga på, men ville bara tydliggöra var de hade sitt kontor.

- Är det i militärens byggnad i Managua?

- Militären..nä det här är en resebyrå.

- Ursäkta, vad?

Som tur är går inte allt åt skogen. Jag lyckades i alla fall boka in en intervju med en lokal polischef. Sen var det ju en annan sak att tjänstemannen jag pratade med struntade i att berätta för polischefen om vår intervju. Den blev i alla fall av.

/Balder

HANNA: Min värsta fiende

Hanna Navier, Nicaragua, inlägg 2.

- Har du någon gång upplevt att du inte kunnat komma in i en lokal, på grund av fysiska hinder?

Ledaren tittar frågande på mig. Jag står på en interkulturell utbildning i volontärsutsändning, i ett majvarmt Irland.

- Ja, svarar jag. Många gånger.

Ledaren ställer liknande frågor till två andra deltagare i rummet. De svarar också ja.

Den synskadade killen bredvid mig ser frågande ut. Hur kan vi känna sådana hinder? Svaret: Vi är alla tre allergiska barn av den industrialiserade världen.

Under mina två månader i Nicaragua har jag tänkt mycket på situationen för allergiker och andra med funktionsnedsättning. Jag har själv varit kontaktallergisk mot parfym i fem år. I början var det bara mot vissa parfymer, och jag kunde själv ha väldoftande deodoranter på mig.

För ett drygt år sedan sprejade någon vaniljluftrenare på jobbet i en kontorslokal i Stockholm. Ansiktet svällde, och jag blev helt plötsligt extremt parfymkänslig. Parfymen blev min värsta fiende, och ett doftfritt liv tog sin början. Min partner bytte ut raklödder och after shave, vi bytte deodoranter, diskmedel, schampon och skurmedel. Jag tvingades konfronteras med begränsningar. Tunnelbanan var en plåga. De sociala valen var svårast. Vissa fester var det inte tal om. Att be vänner gå och sköja armar och hals kändes lika jobbigt varje gång.

Det var därför med en stor nypa nervositet som jag, med hela huvudet invirat i en sjal, satte mig på planet från Miami till Managua. Det var som att sitta i en parfymflaska. Men doftchocken slutade faktiskt där.

Här är luften varm och fuktig. Det verkar min hud må bra av. Den mår bättre än någonsin, utan en enda insmörjning. Här blandas inne och ute - de flesta lokaler har dörrar och fönster öppna. Det gör att parfymerna inte blir lika påtagliga. Jag har inte fått kraftigt svullna läppar en enda gång. Inga varbildningar, inga blåsor på händerna.

Bara två gånger har jag behövt lämna ett ställe på grund av en överparfymerad person. Och visst finns det fördomar mot mig som allergiker, som att jag lever i inbillningstillstånd - men inte mer än hemma.

Jag tänker på alla allergiska barn hemma i Sverige. På råden om doftfrihet som få skolor verkar följa. På vinterkall luft och isolerade rum. På den ständiga oron. Och gläds åt det tropiska klimatet.

En rad parfymfria produkter från svenska apotek räddar min vardag här. När jag tittar på dem tänker jag ofta på Nigaraguas allergiska barn. Jag undrar om de finns, och hur många de är. Några produkter verkar i alla fall inte finnas åt dem. Butiksbiträden skrattar åt mig, när jag frågar. Det tog mig en månad och kanske 40 butiksbesök att hitta en parfymfri tvål. Den ska jag tvätta kläder med, när tvättmedlet från Sverige tar slut. Det får helt enkelt duga.

BALDER: Samvetskval som dödar

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 2.


Vem bestämmer över din kropp? Du själv, staten eller sjukvårdspersonalen? Det beror på var du bor.

Jag har nu varit i Nicaragua en och en halv månad. Det pratas om att gravida kvinnor tvekar till att söka vård i rädsla för att misstänkas vilja göra abort. Att läkare vägrar ge vård till gravida kvinnor av samma anledning. Straffet för abort är 2-3 år för både den gravida och för vårdpersonalen. Jag har fått se siffror som visar att antal unga tjejer som tar livet av sig har ökat sedan 2006, då det totala abortförbudet infördes. En cancersjuk kvinna har vägrats vård för att hon var gravid.

Situationen känns bedrövlig och overklig. Att antiaborttrender stärks i Europa känns i det ljuset helt sjukt. För ett par veckor sedan läste jag att Europarådet hade beslutat att såväl hela sjukhus som enskild vårdpersonal i EU ska ha rätt att avstå från att genomföra aborter.

Organisationen Ja till livet i Sverige välkomnade beslutet från Europarådet och skrev att det stärker "abortkritikers rätt till samvetsklausuler".

Lite som att kassapersonalen på mataffären skulle vägra att sälja palsternacka om de skulle tycka det var äckligt och inte skulle kunna leva med att bidra till att någon annan åt det. "Du får köpa palsternacka av någon annan, och jag har faktiskt rätt att slippa dåligt samvete".

Men det här handlar inte om palsternackor. Det handlar om att människor dör i onödan.

Jag undrar om Ja till livet sover gott om natten när kvinnor dör av att de vägras vård?

Vad är det för samvete som de refererar till?

Jag vet inte.

/Balder