SANNA: Om vardagsperspektiv och kontraster

Sanna Leino i Sverige, inlägg 1

Vinden som blåste på Regeringsgatan i Stockholm var inte fullt så varsamt smekande som den soligt blå himlen verkade utlova. Den var en kvarbliven örfil från januari. Så nu satt vi där bredvid varandra, ett gäng frusna Stockholmare på väg till jobbet och kände oss lurade och en aning bortgjorda. Framförallt den modige stackare som i sin iver över att de första gatorna sopats rena hade valt jeansjackan. Svenskar är rörande sårbara såhär i början av mars...

När vi gemensamt suckat ut vårt missnöje över att våren inte kom den första veckan i mars i år heller, blev det så dags att slå upp våra gratistidningar. Vi bläddrade från nyheter om hägrande plusgrader och tussilago inom räckhåll, till flodvågor, hotande härdsmältor och inbördeskrig i länder långt borta. Man kan hoppas att åtminstone några av oss väcktes ur vinterdvalan.

Kontraster och perspektiv. De finns överallt. I Latinamerika bländas man ofta av dem, som av starka strålkastarljus, vilket Ida också konstaterade i sitt blogginlägg från Peru för ett tag sedan. Men de finns här hemma också, bara man öppnar ögonen och tar sig tiden att göra sig mottaglig. Det kanske låter simpelt, men är det inte just det där med tiden som är problemet?

Från Eriksbergsgatan till Slussen har man ungefär 15 minuter på sig att stå eller sitta helt still. Dessa 15 minuter kan sedan användas på många olika sätt. Om några av gratistidningens artiklar hade kunnat förmedla den där fina känslan av perspektiv på vardagen, så försvåras jakten på denna av de andra aktiviteter som konkurrerar om minuterna på bussen. Och det är inte bara nyheter om plusgrader och tussilago som utmanar, nej nej. Facebookande i mobilen, rensande av kvitton och någon slags urbanmeditation (ni vet när man ser någon som lyckas skärma av totalt mitt i trängsel och storstadsstress) är också med i matchen om den värdefulla restiden. Men jag har tur. Som praktikant på Svalorna Latinamerikas kansli i Stockholm får jag nämligen fler chanser. När man arbetar för ett mer nyanserat sätt att se på bistånd och utvecklingssamarbete kryllar dagarna av nya perspektiv och kontraster. Det gillar jag. Det gör världen mer nyanserad. Mer färgglad.

Väl på kontoret trycker jag igång min dator och möts av ett par chokladbruna ögon och ett blygt, men nyfiket leende. Det är Petrona. Vi träffades i Guatemala när jag för första gången var i Latinamerika och hon blev snabbt min bästa kompis, tillika lärare i spanska. På bilden är hon fyra år, har en gul blomma bakom örat och tänder som pärlsocker. Idag har hon nog fyllt åtta och kan räkna ”Sannas vardagscoach” som en av sina färdigheter. Hon påminner mig om vad som är viktigt. Om att hoppa hopprep under avokadoträdet och om morgondopp vid fiskebåtarna. Hon sätter färg på min grådaskiga marsmorgon och ger mig lika mycket inspiration nu som då.

Nu kan ni följa även oss Stockholmspraktikanter här på bloggen och läsa om vad vi hittar på medan Sverige tinar upp!

Sanna Leino