SARAH: Sommarlov?

Nu är det äntligen vår och hela Sverige börjar vakna från sin vinterdvala, kasta kläderna och bege sig ut på gator och torg!
Visst känns allt lite lättare när man vet att när arbetsdagen eller skoldagen är slut, så väntar inte ett kompakt mörker utanför dörren..?
För Valborg och 1 maj är på ingång, då är det folkfest! Själv så måste jag tyvärr jobba hela helgen för att dryga ut CSN-bidraget som jag med nöd och näppe klarat mig på under våren. Men ni som kan, passa på! Även om ni rullar runt i buskarna lite berusade på lördagskvällen så ska ni nog orka med att gå i ett härligt majtåg. För det är bara en gång per år, tänk på det.




Och snart så är det sommarlov, för vissa. För alla de som har turen att vara barn och bo i ett land där alla har rätt till skolgång.
Min mamma tror dock att jag, Sarah 27 år gammal, fortfarande får sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Men nej, sån tur har jag inte, även om jag fortfarande studerar. Men alla barn, klart de ska få vara lediga. Och som Pippi konstaterade, om man inte går i skolan, då får man ju inget lov heller. Så nästa vecka är det Global Action Week, en internationell kampanjvecka för utbildning för alla. Då tycker jag vi slår ett slag för de som inte kan eller får gå i skolan, men också de som får en undervisning som kan anses bristfällig. Vi måste visa att vi tror, nej vi vet, att utbildning är bland det viktigaste som finns! Kanske kan ni demonstrera för det på söndag?

LINA: Ett vattenhål i vardagen

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 3.

Det är morgon. Gatorna ekar tomma och många av Estelís affärer och restauranger är igenbommade. Jag är på väg till kontoret och bär min arbetsväska under armen. Förra veckan flydde jag staden för strand och surfing och siestas. Satte vardagslivet och arbetet på paus. Jag är tillbaka nu.
Tillbaka i verkligheten och tillbaka i Estelí.
Och i Estelí är det, precis som i resten av Nicaragua, semestertider och semana santa. På kontoret är spöklikt tomt och tyst, mina kollegor är också lediga.
Jag sätter mig framför datorn och går igenom mejl och arbetsuppgifter och slår på musik i ett försök att lindra tystnaden. Don Omars dänga Danza Kuduro pumpar ut genom högtalarna. Jag börjar redan längta tills dess att klockan slår sex.


18.00. Dunk-dunka-dunk-dunk-dunka-dunk.
Kvinnor i alla åldrar, storlekar och former står uppradade framför, bakom och bredvid mig.
Vi vrider höfterna åt vänster, åt höger, rullar dem fram och tillbaka.
Jag vet inte vilka dessa kvinnor är. Vet inte var de kommer ifrån, hur deras levnadsförhållanden ser ut, varför de har stannat i stan under semana santa.
Men jag vet att de älskar att dansa, precis som jag.
Och jag vet att de vet att jag är hon som svettas mest av oss alla.
”Vad varmt det är!” säger en annan svettig kvinna åt mitt håll, som i förtrolighet.
”Ja” svarar jag, som vid det här laget ser nyduschad ut.


Frank, vår danslärare, är en man i trettioårsåldern som helst och oftast dansar i hotpants och helst och oftast ger diettips mellan låtarna.
”Tjejer”, brukar han säga medan han sveper blicken över oss, ”Ni måste äta sallad om ni ska gå ned i vikt!”
Ett annat av hans rön: man kan gå ned i vikt om man dricker riktigt kallt vatten. Kroppen får jobba mer för att värma upp det då.
Se där.
Trots Franks fixering vid viktnedgång och kalorier är danspassen inte en plats där jag tänker på hur jag ser ut.
Det är en plats som tillåter mig att andas. Som tillåter mig att ta plats, att uttrycka mig.
En plats där jag slipper tänka. Där jag kan ta ut min frusteration, min glädje, göra av med energi och tillskansa mig ny.
En plats där kvinnor är subjekt och inte objekt. Där en timmes gemenskap skapas oberoende av social tillhörighet.

Ett vattenhål i vardagen som jag delar med andra.

Alla behöver vi ett sådant.
Vilket är ditt?

Lina Karlsson

NADJA: Om livet vore en musikal?

Nadja Wahlborg i Sverige, inlägg 1

Våren har ju anlänt till Sverige och på Svalorna LA:s kansli i Stockholm känns livet lite lättare! Inte för att det var tungt och eländigt innan, tvärtom, men solen och värmen gör att vi går runt och småler utan någon speciell anledning. Samtalsämnena kring fikabordet handlar om vilken frukt eller glass som är godast, vi lyssnar på Hair-soundtracket och frågar oss vad sysslar världen med egentligen? Varför springer inte vi också över en gräsmatta sjungandes på ”Let the Sunshine In!” Varför ska allt vara så gråtråkigt, välanpassat, godkännande och tyst?

Jag tänker rätt ofta; tänk om livet vore som en musikal? Hade världen sett ut på samma sätt då? När den överförfriskade människan (ja, ni vet alla vem jag menar) på tunnelbanan börjar sjunga, ja då skulle inte folk obekvämt vända sig bort utan istället stämma in. Några börjar sedan dansa och sen faller det konfetti och hela tunnelbanan förvandlas till ett enda fantastiskt karnevalståg! Eller ett annat passande tillfälle för lite sång skulle vara när politikerna bestämmer sig för att minska biståndet till länder så som Nicaragua, massutvisa människor eller eller öka vapenexporten. Då skulle vi kunna springa, eller ännu hellre dansa oss, genom staden för att sedan samlas framför riksdagen och forma en genom att sjunga ”Let the Sunshine in”. Jag skulle tycka detta vore fantastiskt och visst lite väl cheesy, men hellre det än den bortvända blicken folk använder sig av när de ser något obehagligt, eller ännu värre den apati som alltför många verkar använda sig av idag.

Ni som kanske behöver lite visuell inspiration eller en påminnelse om vad som är viktigt i världen får gärna kolla in slutscenen i Hair

http://www.youtube.com/watch?v=CtLTh4eJS_g

Jag sitter just nu och planerar Almedalen, politikerveckan på Gotland, där självklart Svalorna LA ska vara med och göra vårt arbete i Latinamerika och i Sverige känt! Genom att synas och höras ska vi få politiker, andra organisationer och allmänheten att engagera sig för Latinamerika och motverka alla former av apati! Om livet hade varit en musikal hade vi visat våra känslor genom spontana utbrott av samba, salsa och kanske t.om. lite tango! Men då vi ännu inte lever i en sådan värld så tar jag istället hjälp av våra fantastiska frivilliga på Svalorna LA och planerar hur vi kan visa samma känsla utan att förflytta oss in i musikalernas värld. Vill ni se slutresultatet så får ni helt enkelt dyka upp på Almedalsveckan!

Och för er som behöver inspiration över hur bra livet hade kunnat vara om det hade varit en musikal:
· Hair (vem vill inte leva för kärlek, fred och förståelse?)
· Rent (New York när det är som bäst)
· Across the Universe (The Beatles underbara musik berättar om livet och kärleken 60-talet)
· Wicked (fantastiskt musikal om att varje historia har flera sidor)
· The Rocky Horror Picture Show- The musical (se den bara!)

Allt gott,
Nadja (Rätten till din egen kropp-praktikant)

PERNILLA: Ett riktigt skitjobb

Pernilla Nordvall i Peru, inlägg 4

Hemma hos oss har vi ett litet toalettrulleproblem. Som den svensk jag är har jag skolats i återvinningsdoktrinen och drabbades av oerhört dåligt samvete inför tanken på att slänga min toalettrulle tillsammans med de övriga soporna – utan att källsortera! I avvaktan på en lösning på problemet ställde jag min tomma toalettrulle på en hylla i badrummet. Med tiden har det bildats en hel samling.

Förut hade vi även ett plastflaskeproblem. Tanken på att utan vidare omsvep slänga alla de plastflaskor som vi köper hem skar i mitt hjärta. Tillslut tröttnade vi emellertid på den samling som vi sparat i hallen under två månaders tid. En mörk onsdagkväll bar vi ut dem tillsammans med vårt andra skräp och ställde dem i samma hörn som alla andra i grannskapet ställer sina sopor.

Lyckligtvis för våra plastflaskors skull, finns det människor som livnär sig på att samla in plastflaskor och andra användbara föremål ur våra sopor. Som mörka skuggor glider de omkring sent på kvällen släpandes på stora säckar. Våra plastflaskor säljer de sedan vidare och tjänar på så vis lite pengar.

Det här hade kunnat vara slutet på en lycklig historia där alla på något sätt är vinnare. Mitt samvete blir renare för att någon tar hand om mitt skräp, några färre plastflaskor ligger och skräpar ute i naturen och någon kan dessutom tjäna lite pengar på processen. Så är det tyvärr inte. De människor som har det tvivelaktiga nöjet att arbeta som ett informellt återvinningsverk arbetar under vidriga förhållanden. Utan någon som helst skyddsutrustning gräver de igenom allt från matrester till använda toalettpapper på jakt efter något som de kan sälja.

Ett mer hållbart sätt för återvinning skulle vara att formalisera processen, anställa sopsamlarna och utrusta dem med ordentlig skyddsutrustning. På så vis skulle vi ha en återvinning med högre kvalitet och bättre trygghet. Samtidigt är det också en fråga om medvetenhet. Vad blir det av dina sopor?

Pernilla Nordvall

BJÖRN: Lucha libre - Inte vilken kampsport som helst



"Fegisen" ger sig på "Alicia".

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 3

I högtalarna dånar låten ”Eyes of the Tiger” och presentatören ropar:

- Nu kommer rent adrenalin pumpa i era ådror.

Den fribrottare som kallas ”Fegisen” ger sig på cholitan (*) "Alicia". Han drar henne i flätorna och svingar henne mot golvet i ringen. Publiken buar och kastar popcorn på honom. Efter några turer ger cholitan igen. Hon hoppar på honom och kastar ut honom från ringen. Publiken jublar nästan i extas och cholitan tar hem segern med armarna höjda mot skyn.

Lucha libre (fribrottning) är en show. Det är en blandning mellan kampsport och teateruppträdande där matcherna delvis är uppgjorda i förväg. Alla medel är tillåtna för att sänka motståndaren i golvet. Slag och smärta simuleras för att öka dramatiken.

Fribrottningen i El Alto, som är en folklig tillställning för hela familjen, blev unik i sitt slag, för ca 15 år sedan då även kvinnor började delta, under samma förutsättningar som männen. Kvinnorna är cholitas och när de fajtas bär de samma långa kjolar och flätor som de brukar ha till vardags.

Ramiro Sanjinés på turistbyrån i La Paz förklarar att kvinnorna började delta, dels för att tjäna pengar och dels på grund av en vilja att ta plats där det traditionellt varit män som dominerat.

Efter att ha sett Lucha libre så verkar det som Ramiro säger stämma. Jag tror dessutom att det kan vara ett sätt att få utlopp för de frustrationer som det innebär att leva i ett samhälle med utbredd machismo-kultur och våld i hemmet. Ett syfte kan möjligen vara att synliggöra våldet för att skapa debatt kring det. Lucha libre tycks bottna i ett samhälle som präglas av våld, där våld, även om det är simulerat, kan vara ett sätt för kvinnor att göra sina röster hörda.

När jag går ut från arenan undrar jag vad de små barn som tittar på Lucha libre får för intryck. Tänker de att våld mellan man och kvinna är något roligt och naturligt, eller får de förklarat för sig att detta är teater och att våld i verkligheten är fel? Jag är rädd att det gamla talesättet: Våld föder våld, speglar verkligheten ganska väl. 

(*) Kvinna från ursprungsfolken Aymara eller Quechua som bland annat bär flätor och långa kjolar.

Björn Reisnert

Fribrottaren "Marta" besegrar sin motståndare och får applåder.



"Marta" reser sig upp efter att ha blivit utknuffad bland publiken.