Personal utbildas i hållbar utveckling Nicaragua

Häromdagen som var organisationen APEADECO (Telica) och organisationen Mary Barreda (León) på utbildning för hållbar utveckling som hölls av organisationen Sonati. Sonati är en ideell organisation som dedikerar sig till att informera om miljömedvetenhet främst till lokala skolbarn. Vilket gör det intressant för Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer här i Nicaragua eftersom de jobbar främst med barn och ungdomar. Sonatis vision är bland annat att öka kunskapen, kärlek och omsorg till miljön och att ge medborgare verktyg och kunskap för att vidta åtgärder i sina samhällen och bli en röst för miljöförändringar. Som jag skrivit om tidigare jobbar programmet här i Nicaragua för prevention av Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE) 4 delmål. Delmål 4 är: Organisationerna som deltar i programmet stärks på administrativ, konceptuell, metodologisk och organisatorisk nivå. För att nå upp till detta mål så har man olika förväntade resultat , två av dessa är: samarbetsorganisationerna som ingår i programmet implementerar innovativ metodologi anpassad till målgrupperna och programmets innehåll samt att 100% av samarbetsorganisationerna i programmet definierar och implementerar miljöskyddsliga åtgärder på institutionell nivå, samt med målgrupperna. 

Personal på hållbar utbildning, León, Nicaragua

Denna utbildning via Sonati är då del av strategin för att kunna uppnå delmål 4.  En stor del av personalen som gick igenom utbildningen av Sonati är de som också direkt håller i utbildningar och workshops för  målgruppen inom programmet här i Nicaragua, barnen och ungdomarna. Tanken är att man som föreläsare alltid försöker inspirera och föregå med gott exempel på de utbildningar som hålls. Vilket gör det extra viktigt att just utbilda den personalen så de kan föra  kunskapen om hållbar utveckling  vidare . I workshopen gick vi först igenom den nicaraguanska naturen och dess ekosystem för att sedan delas upp i mindre grupper och diskutera vilka de största miljöproblemen i Nicaragua är . På grund av transportproblem så var föreläsaren försenad och vi kommer att fortsätta utbildningen i nästa vecka. Det ska bli mycket intressant att se hur kunskapen förs vidare till målgruppen.Fortsättning följer...

En innovativ grupp på utbildningen, León, Nicaragua

Ett av de största miljöproblemen i Nicargua

Hälsningar fran Telica
Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant, Nicaragua

Utbildning av kvalitet är en rättighet

Många ungdomar flyttar från Castilla Media på grund av få jobbmöjligheter och låg nivå på utbildningen. I Peru går ungefär 74 procent av skolbarnen ut grundskoleutbildningen, men på landsbygden är siffrorna lägre. Svalorna Latinamerika (LA) arbetar därför med utveckling av skolundervisningen inom programdelen ”rätten till utbildning av kvalitet”. 

För ett tag sedan följde vi med Galo och Jorge från Svalorna LA:s samarbetsorganisation CECYCAP när de besökte skolan Nuestra Señora de la Asunta i distriktet Machahuay. Medan de pratade med skolans rektor för att boka in ett möte med henne passade vi praktikanter på att prata med några av eleverna för att få veta vad de tycker och tänker om utbildning.

En av skolbyggnaderna i Machahuay, Castilla Media.
Foto: Mathilda Bäcklin.

– Skolkunskaper ger en bättre självförtroende och olika ämnen är värdefulla på olika sätt. Naturvetenskapen lär oss värdesätta naturen, matematik är bra om vi ska starta företag och lektioner i kommunikation lär oss att kommunicera, berättar Angie Carpio Ballon för oss. Hon är 16 år och drömmer om att bli psykolog.

Många av elevernas svar på våra frågor liknar varandra. Enligt eleverna vi pratar med handlar utbildning mycket om att lära sig om värderingar och att lära sig kommunicera. De menar också att utbildningen handlar om att ta eget ansvar, både för att klara själva utbildningen men också för att ta sig vidare efter studenten. Samtidigt tycker de att det är viktigt med en bra lärare som kan förklara saker på flera olika sätt så att alla förstår. Och läraren får gärna använda sig av film och kartor för att göra undervisningen lite mer levande.

Jorge och Galo pratar med en av klasserna på Nuestra Señora de la Asunta. Foto: Mathilda Bäcklin. 

Just nu är Svalorna LA:s arbete i skolorna under uppstart eftersom samarbetsorganisationen CECYCAP är ny i landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR (Programa de Desarollo Rural) och sommarlovet från skolorna tog slut först i mars. Därför handlar en stor del av arbetet om att undersöka vad som behövs i utvecklingen av utbildningen. Galo och Jorge pratar med myndigheter, lärare, elever och rektorer för att på så sätt få en tydligare bild av hur skolsituationen ser ut och vad som behövs i området. Det som ska ha uppnåtts efter att programmet är slut i Castilla Media är bland annat att eleverna förbättrar sitt självförtroende och sina betyg. Det finns också ett mål för att hundra procent av eleverna som är kopplade till PDR känner att skolan de går i är en plats för dem där deras rättigheter respekteras och främjas.

Alla elever vi pratar med i Machahuay anser att få gå i skolan och att ha tillgång till utbildning är en rättighet som de behöver för att klara sig i livet. När vi frågar eleverna vad som skulle hända om de inte fick gå i skolan svarar 15-åriga Palmiria Sepulveda:

– Oj! Vi skulle leva nästan som slavar för vi skulle inte kunna göra någonting själva. Vi skulle inte kunna göra det vi vill i livet.


Hela intervjuerna med eleverna i Machahuay finns att läsa på Svalornas hemsida.


Mathilda Bäcklin, informationspraktikant i Peru

De unga kommunikatörerna

I april har jag fått äran att delta i två utbildningar för unga kommunikatörer. Men vilka är dessa kommunikatörer kanske ni tänker?

En av kommunikatörerna, Yoseling, som deltar & hjälper till på en Workshop, Telica

För att jobba med det allvarliga problemet Sexuell Kommersiell Exploatering (SKE) så har man här på Svalornas samarbetsorganisationer i Nicaragua 4 större mål. Ett av dessa mål är: Barn och ungdomar (målgruppen) ser sig själva och erkänns som sociala subjekt och rättighetsinnehavare. Innan jag åkte hit hade jag ingen aning om hur viktigt orden sociala subjekt är här. Det som förmedlas på föreläsningar som samarbetsorganisationerna har är att barn och ungdomar är människor med egna tankar, funderingar, viljor, de känner och upplever.

Problematiken med att barn och ungdomar inte ses som sociala subjekt blir väldigt påtagligt för mig när jag lär känna flera ur målgruppen och blir mer insatt i landets ekonomiska läge. På grund av brist på försörjningsmöjligheter så lämnas barnen ofta utan tillsyn då föräldrarna tvingas söka sig till andra städer för att försörja sig. Ett stort antal barn och ungdomar lever med sina farföräldrar då föräldrarna immigrerar till grannländer där det finns fler jobbmöjligheter. Många farföräldrar här har svårt att ta hand om sig själva, hur ska de då dessutom kunna se efter ett, två, tre till fyra barn? Jag stöter ofta på barn och ungdomar som är själva hemma fram till 8 på kvällarna då föräldrarna är tvungna att jobba i andra städer, vem ser efter dem? Jag kommer i kontakt med ungefär 50-100 barn och ungdomar i veckan och hälften, om inte mer, har en vardag utan tillsyn, de ska tidigt klara sig själva. På grund av den svåra ekonomiska situationen i landet så finns det få närvarande föräldrar som kan ta hänsyn till barnens tankar, viljor och upplevelser.  Därför är det extra viktigt att de får utbildning om deras rättigheter och de riskfaktorerna som finns som gör att de kan bli utsatta för Sexuell Kommersiell Exploatering.

Sociala subjekt & rättighetsinnehavare!

För att nå upp till målet att målgruppen ser sig som sociala subjekt så har man ett förväntat resultat: Barn och ungdomar har kunskap om deras rättigheter och vikten av att delta och organisera sig för att sprida, försvara och agera i förebyggandet av sexuell kommersiell exploatering.

En strategi för att uppnå detta resultat är social kommunikation och det är här de unga kommunikatörerna kommer in i bilden. De unga kommunikatörerna är mellan 10-15 år och deras uppgift i Telica är:

*Att utbilda sig extra i teman kring SKE.
*De ska påminna sina klasskamrater om när viktiga föreläsningar angående SKE hålls.
*De gör informationsväggar på respektive skola
*De är konferencierer på större aktiviteter
*De arbetar fram radioprogram som sänd i lokal radio

Att vara kommunikatör är något som de anmäler sig till frivilligt och kommunikatörerna är elever i de skolor som vi arbetar med här. Om fler anmäler sig än vad budgeten tillåter så har man aktiviteter där de mest passande studenterna väljs ut.

Utbildning för unga kommunikatörer med fantastiska journalisten Anita 

som jobbar på den lokala kanalen 55 

Dessa unga kommunikatörer är unika i att kunna sprida information, deras kunskap sprider sig som ringar på vattnet. En viktig roll som de har på föreläsningar och workshops är också att sätta igång diskussioner så att deras klasskamrater inte tycker att saker är pinsamma och att de sköter sig. Detta extra stöd de ger ska man inte underskatta då jag, nu med erfarenhet, kan säga att det inte är lätt att få barnen och ungdomarna att lyssna och bearbeta den information som ges. Många är EXCEPTIONELLT hyperaktiva då det finns få möjligheter till rörelse på fritiden.  I utbildningen som vi höll för en grupp kommunikatörer idag så fick de fräscha upp deras kunskaper angående SKE genom rollspel och diskussioner, en övning i att våga vara den första som säger något samt olika tekniker som man kan använda sig när man har föreläsning. De hade en diskussion om vilka varningstecken det finns när någon är på väg in i SKE, det var överväldigande att höra hur säkert de kunde föra diskussionen. Den skillnad som de gör och kan göra med den kunskap som de nu besitter gör att de alla är ovärderliga i detta förebyggande arbete i Telica, Nicaragua.

Framtidens unga kommunikatörer? 

Hälsningar

Elin Jakobsen Rydstedt, programpraktikant Telica, Nicaragua

Utbildningsmässa om sexuella rättigheter, maskulinism och genusrelaterat våld

Den 20 mars var Svalorna Latinamerika på plats på en utbildningsmässa i El Alto, i Bolivia, som samarbetsorganisationen Albor hade anordnat. Syftet med denna mässa var att informera och medvetandegöra den allmänna befolkningen om dessa teman: sexuella rättigheter, maskulinitet och genusrelaterat våld. Vi Svalor, hade vårt eget informationsbås där vi representerade vårat arbete kring dessa frågor och kunde ha direkta konversationer med befolkningen. Vi delade även ut broschyrer tills dem tog helt slut och hade införskaffat oss en stor banderoll där befolkningen kunde läsa om vad Svalorna i Bolivia gjorde för något.

På plats fanns även flera olika skolor som hade sina egna bås där eleverna själva lyfte fram sina arbeten om könsrelaterat våld, särskilt våld mot kvinnor. Vissa elever framförde egenskriven poesi framme vid scenen som handlade om våld och orättvisor. Förutom dessa viktiga och seriösa ämnen, visades det upp traditionell dans och modern musik uppe vid scenen vilket gjorde att fler och fler människor kom in på gården och var nyfikna på vad det var som hände.

Jag som har varit här i Bolivia i drygt en månad har märkt att det fortfarande är väldigt svårt att prata om dessa ämnen då de är väldigt tabubelagda. Att prata om våldet mot kvinnor och machorollen hos männen är något som har mjuknat upp väldigt mycket. Detta har uppmärksammas mer i media, i politiken men även överallt på stan där banderoller mot kvinnovåldet sitter uppsatta. Andra frågor, så som att människan ska få bestämma över sin egen sexualitet eller ha reproduktiva rättigheter har det varit väldigt tyst om. Det är några av de största utmaningarna med att jobba med sexuella rättigheter och mänskliga rättigheter tillsammans med ungdomar. Föräldrar eller andra släktingar kan ibland ha mycket att säga till om vilket gör att ungdomarna inte dyker upp till aktiviteterna eller slutar helt att komma till organisationerna. Därför är det viktigt att prata med föräldrarna specifikt eller just göra dessa typer av mässor där fler blir medvetande om att detta faktiskt är frågor som borde pratas om och diskuteras om. Arbetet måste därför fortsätta framåt och befolkningen måste fortsättas att informeras.

Sonia Ampuera, programpraktikant i Bolivia

Teaterpremiär för två av Albors studiecirklar och utbildningsmässa anordnad av Red Ada:s ungdomsgrupper i El Alto, Bolivia

”Var snälla att stänga av mobiltelefonerna. Det här är första gången många av skådespelarna spelar inför en publik, så vi ska inte störa dem. En stor applåd, låt teatern börja” säger Willy Flores, teaterdirektör för kulturcentret Albor innan den röda sammetsridån går isär och en av studiecirklarna går på scen. Första gruppen spelade sin pjäs ”El que calla tambien mata”, “Han som håller tyst dödar också” som behandlade kvinnovåld. Berättaren visade historier om tre olika kvinnor som alla varit offer för kvinnovåld. I slutet av historien får man veta att dessa kvinnor är hans mor, syster och dotter och han skriker ut i förtvivlan “Allt är mitt fel! Jag dödade dem. För jag gjorde ingenting för att rädda dem”. I Bolivia ökar våldet mot kvinnor, mellan januari och oktober i år har det skett minst 103 kvinnomord enligt organisationen CIDEM. Den 25:e November var det Internationella dagen mot kvinnovåld så pjäsens tema låg bra i tiden för att uppmärksamma att den här utvecklingen måste få ett stopp. Den andra gruppen ledd av Jhuly och Yamina visade upp verket “Ela”, som Emelie skrev om i sitt blogginlägg. Bägge grupperna var duktiga och möttes av rungande applåder när det var färdiga.

 Igår hade vi en halvdag i El Alto. Red Adas ungdomsgrupper har haft i uppgift att anordna en aktivitet under året som alla grupper ska delta i. Igår var det OBT-J:s tur. De valde att anordna en utbildningsmässa i sitt hemkvarter San Roque, en ganska avlägsen del av El Alto. Till mässan skulle var och en av Red Adas ungdomsgrupper förbereda ett nummer, och ett stånd där de visade de posters och andra informationsarbeten de gjort under årets träffar. Mässan hölls på en liten fotbollsplan nära en marknad. Vi gick runt och delade ut flyers för att locka dit fler åskådare men det var tyvärr ändå ganska skralt med besökare. De som kom stod och tittade försiktigt från håll, innan de olika dansnumren, som capeoeira och breakdans till slut fick dem att våga sig närmare. 

Varje ungdomsgrupp informerade om olika saker i sina små bås. Los Primos berättade om vikten av användandet av kondom, och visade även hur man sätter på den korrekt. Andra informerade om svartsjuka eller hur ungdomar ofta blir diskriminerade bara för att de är ungdomar. Syftet med mässan var att visa för invånarna i San Roque att ungdomar inte alls behöver vara lata, kriminella eller bara ute efter att roa sig som många tycks tro, utan faktiskt är engagerade och har en vilja att organisera sig för ett bättre samhälle och en bättre framtid. Trots att det inte kom så många utomstående och tog del av informationen i båsen så var det många som strosade förbi på marknaden, och det borde räcka med en blick på eventet för att se att det här är ungdomar att vara stolta över.

Denise Berg, Infopraktikant Bolivia

Praktiken visar vägen för teorin hos proyecto Miriam, Estelí, Nicaragua

Workshop i eget företagande

Söndagar betyder skola för några av Estelís kvinnor. Proyecto Miriam har både klassisk undervisning för den som missat sina år i skolbänken, samt vidareutbildning för den som vill lära sig mer, tillexempel hantverk eller skönhet. Fokus ligger på att kvinnor med små medel ska kunna bli självständiga och skaffa sig det liv dem vill ha.

Denna söndag har det bjudits in till en workshop i eget företagande. Cirka trettio kvinnor i varierande åldrar har samlats för att med, diskussion, lek och praktik komma fram till hur man bäst går till väga för att starta ett eget projekt.

Det börjar med en namnlek som får alla varma i kläderna. Rosiga, hittar alla tillslut en egen stol och workshoppen kan sätta igång på riktigt.

Vi läser en saga som en familj som hade en smal ko. På något vänster stod kon i vägen för deras företagsamhet och det var inte förrän de bestämde sig för att döda kossan, som deras ekonomi förbättrades. Utan kon insåg de nämligen att de måste förändra något för att få ett bättre liv. De började odla grödor och så småningom kunde de sälja grönsaker på marknaden och få det bättre.
Kon blev metafor för de små problem som kan ställa till det när man vill sätta igång en bussiness.

Med det i tankarna delades kvinnorna upp i små grupper och fick material för att göra smycken. Det knopades, designades och funderades en bra stund, men sedan kunde man se de färdiga alstren visas upp mellan borden.

Smyckestillverkning är exempel
på eget
företagande.

En lite modevisning tog spontant plats mitt på golvet och sedan presenterade varje grupp sina smycken för en jury som tillslut valde en vinnare. En ung tjej som representerade den blå gruppen tog  hem segern eftersom hon stenhårt sålde in det absolut snyggaste halsbandet. Med tanken på materialen som delades ut vart resultaten förvånansvärt bra.

Kvinnor i olika åldrar har samlats
på Proyecto Miriam denna söndag.

Men det är egentligen inte smyckena som är dagen produkt, utan det dem står för. Att tillverka smycken var dagens exempel på företagande, men det kan givetvis handla om vilken produkt eller tjänst som helst. Själva grejen är att kvinnorna, genom ett praktiskt exempel lärt sig vad det är att vara företagare.

Toppingen kom allra sist innan det bjöds på lunch. Lärarna tog till orda och pratade om hur viktigt det är att tro på sig själv- alla klipper snett i början. Det är bara att svälja stoltheten och gå vidare, menade dem. De slängde också in ett par meningar om att alla kvinnor borde vara självständiga- man vet aldrig vad som händer senare i livet.

Text och foto: Emmelie Heljeved

En ensam lärare och en hektisk valspurt i Peru

Som ni redan vet, om ni läser inläggen från Peru flitigt, så jobbar vi i fem olika distrikt i Castilla Media. Uñon är det minst befolkade och mest avlägsna utav dem. Här, i en tom möteslokal, träffar jag byns enda lärarinna. Hon var på väg till vårt möte som inte blev av.

Diana med sina två barn

Mötet som uteblev var ett försök från landsbygdsutvecklingsprogrammet att skapa en plattform för skol- och utbildningsfrågor. Diana var en av många som bjudits in, men den enda som dök upp.  Jag passar på att ställa henne några frågor. ”När du ändå har tagit dig hit”, börjar jag. Men hon behöver inte övertalas utan sitter gärna ner och berättar om sina blandade erfarenheter från sitt jobb och livet i byn.  Diana flyttade från sin hemstad Aplao för ett drygt halvår sedan för att undervisa en klass med åtta barn från sex- till tolvårs ålder. Jag frågar henne om fördelar och nackdelar med en sådan blandad klass. Det är uppenbart att det finns stora utmaningar, svarar hon med eftertryck. Det finns stora skillnader i behov och olika metoder krävs för undervisningen. En strategi som Diana använder sig av är att låta de två sjätteklassarna vara mer deltagande i en del av undervisningen för de yngre eleverna.  Hon tycker att de har en väldigt bra miljö i klassrummet och att eleverna tar mycket ansvar. Barnen är väldigt vana vid ansvar, säger Diana. När skolan slutar så har de mycket att göra. Barnen hjälper till med familjens jordbruk, sköter om korna, lagar mat och mycket annat, tillägger hon. Samtalet avslutas med att jag bjuds in för att berätta om Sverige för klassen.


De två ONPE- representanterna i Uñon

Tidigare samma fredagskväll träffar jag två kvinnor från organisationen Oficina Nacional de Procesos Electorales eller ONPE (översättning: Nationella byrån för valprocesser).  De frågar om de kan få några minuter av vårt planerade möte för att informera om valprocessen, vilket är deras av lagen bestämda uppdrag. Det hade gått bra, men nu kom det ju ingen till mötet.  De två kvinnorna bor och jobbar i Uñon under två månader för att finnas tillgängliga för frågor om valet. De sitter också som röstmottagare på valdagen som infaller den 5 oktober.  Vi lägger märke till organisationens utsända i vilket distrikt vi än är i, de syns verkligen överallt med sina mörkblåa västar. Vad vi också lägger märke till är att valkampanjandet går ut över programmets aktiviteter. Färre personer kommer på mötena och en förklaring är att de är upptagna med det ena eller det andra inför valet.  Nu är det bara ett fåtal dagar kvar till valet och den sista kraftsamlingen för att locka fler väljare pågår för fullt. Speciellt kvällens planerade mötesdeltagare, auktoriteter och representanter från olika organisationer, prioriterar annorlunda i dessa valtider. De är upptagna med valspurten.


Glada kollegor på vägen till Uñon

För programmets del kan valresultatet innebära en försvåring av det arbete som har pågått sedan 2012. Detta då goda kontakter och bra samarbeten har jobbats fram med de nuvarande borgmästarna i Castilla Media. Vi får hoppas att också nästa omgång folkvalda ledare förstår vikten av landsbygdsutvecklingsprogrammet som stöd och samarbetspartner för utveckling i distrikten. Det handlar inte bara om att få folk till planerade möten. De valda politikerna måste prioritera och jobba hårt för en hållbar utveckling efter valdagen.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Resan till Castilla Media

Det har snart gått en månad sen jag började min praktik hos Svalorna Latinamerika i Peru och tiden har verkligen sprungit förbi. Förra veckan fick jag göra mitt första efterlängtade besök i Castilla Media som är området där PDR (programmet för landsbygdsutveckling som Svalorna finansierar) arbetar. Resan till Castilla Media från Arequipa tar ungefär sex timmar och går delvis på oasfalterade vägar som slingrar sig längs bergväggar med gröna dalar skymtandes hundratals meter nedanför. Irma, Svalornas fältkoordinator, och Susan, representant för en av våra lokala samarbetsorganisationer, sov lugnt på var sin sida om mig. Själv hade jag svårt att slappna av och ta ögonen från vägen som till stor del är för smal för att två fordon ska kunna mötas. Vårt mest frekventa möte längs vägen var dock åsnor, inte andra bilar.
Under tre intensiva dagar besökte vi borgmästare i fyra av fem distrikt samt flera skolor, familjer och enskilda individer som deltar i programmet. Jag hade inte väntat mig att få möta en sådan tacksamhet och vilja att lära som alla vi besökte gav uttryck åt och det berörde mig verkligen. Den tredje och sista dagen besökte vi fruktfestivalen (Festival de la Fruta Ecologica) som hålls varje år i byn Tipan där bönderna från byn säljer frukter som de själva odlat. Allt är såklart ekologiskt. Eftersom Tipan ligger i en dal med ett förhållandevis milt klimat så var utbudet av olika sorters frukter stort nog för att en nordbo som jag skulle tappa räkningen på antalet frukter som jag inte kände igen. Till festivalen hörde dessutom musik, dans och olika tävlingar och vi hjälpte till att göra en fruktsallad som hela byn skulle bjudas på.
Trots att den här första resan var kort så fick jag en viktig inblick i vad Svalornas arbete handlar om i praktiken och jag känner nu ännu mer motivation inför det arbete jag ska göra här under de kommande fyra månaderna. Jag är övertygad om att det kommer att bli en fantastiskt lärorik tid.

MARIA: Den "lyxiga" likgiltigheten

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 4

Likgiltighet måste vara bland det värsta som finns. Att inte bry sig, inte beröras och inte måna om varken sig själv eller sin omgivning. Helst skulle jag vilja vara motsatsen till likgiltig – energisk, empatisk och framåtsträvande. Men de senaste veckorna har en obehaglig insikt kommit smygande: Jag befarar att mitt liv visst präglats av en slags bortskämd likgiltighet. Vilka är det som har öppnat mina ögon? Barnen i Viraco.

Min självkritik grundar sig på den djupa beundran jag känner inför de unga i den här peruanska bergsbyn. Deras mognad och framåtanda blev extra tydlig när jag intervjuade dem inför Global Action Week. Under veckan, då allas rätt till god utbildning uppmärksammas, ville vi på Svalorna Latinamerika lyfta fram hur elever i Peru, Nicaragua och Bolivia själva ser på utbildning.

Jag bokade in en intervju med en trettonårig tjej som heter Melvin och går i högstadiet i Viraco. Vi hade inte hunnit bekanta oss så mycket, men jag tyckte att hon verkade lite blyg och förberedde mig extra mycket inför samtalet. Jag funderade på hur mycket man kan begära av en trettonåring. Har man verkligen funderat så mycket över vad utbildning betyder när man är så ung? Det skulle snart visa sig att jag underskattat henne; vi satt i köket på kontoret hela eftermiddagen och pratade om skolan och framtidsdrömmar.

Melvin Vargas Sacsi drömmer om att bli journalist, och önskar att hennes skola införa fler studietillfällen som en förberedelse för universitetet. 

Melvin drömmer om att bli journalist. Hon vill ge sina läsare den information de behöver för att vara friska och leva i säkerhet. För att komma in på universitetet behöver hon plugga hårt – och det är hon villig att göra. När jag frågade vad hon skulle göra om hon fick vara rektor för en dag säger hon bland annat att hon skulle införa fler studietillfällen. Hon sade att barnen i stan har kommit längre än hennes klass som studerar på landsbygden, och hon vill vara bättre förberedd för universitetet. ”Fler studietillfällen?”, tänkte jag. Hur många trettonåringar skulle föreslå något sådant? Men det var inte bara Melvin som skulle förvåna mig med sin ambitionsnivå. När jag dagen efter hängde med ett gäng tioåringar på deras lektioner uttryckte många en önskan om att lärarna skulle bli bättre på att komma i tid och vara mer disciplinerade. En kille som heter Joel sade att han ville lära sig saker för att kunna hjälpa dem som inte har chans att gå i skolan.

Det var kanske framför allt då jag började fundera på det här med likgiltighet. Jag har själv alltid pluggat hårt – men utan mål. Att jag har rätt till utbildning har jag tagit som självklart, och när jag funderat över framtiden har det varit med inställningen ”det ordnar sig nog hur som”. När jag var tretton år ville jag bli ”hallåa” på teve för att jag älskade att kolla på serien ”Nanny” på eftermiddagarna. Barnen i Viraco tänker snäppet längre. Eleverna värdesätter chansen till utbildning, och är redan medvetna  om att studier är nyckeln de behöver för att komma dit de vill. De vågar drömma, de vågar kämpa för att förändra och nå fram. De har inte råd att inte bry sig. Något  för de likgiltiga att inspireras av.

HANNA: En kärlekshistoria

Hanna Zander i Sverige, inlägg 3.

Jag har alltid haft en latent rastlöshet inom mig. Ibland bubblar den upp och jag måste göra något drastiskt för att stilla den – flytta, resa eller lära mig något nytt. Sedan lugnar jag ner mig en tid, men det kommer alltid nya bubbelattacker.

För drygt tio år sedan inträffade något som skulle komma att forma mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Det var en vanlig grå morgon i mellanstadiet (av någon outgrundlig anledning är alla minnen från min barndom från ett grått, kallt och fuktigt klimat) och vi skulle ha information om valet av B-språk. Jag såg fram emot att få börja med ett nytt språk, men jag visste ännu inte vilket jag skulle välja.

Presentationerna var ganska torra. Jag letade efter någon slags magkänsla som skulle säga mig vad som var rätt. Jag brydde mig mindre om var i världen man talade språken eller om de var lika svenskan eller inte.

Magkänslan kom i form av Ricky Martin. Och spanskläraren med det yviga mörka håret som kom indansande till musiken och skrek ”Ay ay ay!”. Det sa liksom bara klick.

 

Början på en lång resa

Det var minst sagt passionerat: spanskan skulle bli min till varje pris. Jag köpte Ricky Martins album och försökte lära mig texterna från originalversionerna av låtarna. Det gick sådär. Jag gick in på spanskspråkiga chatforum och pratade med folk från hela världen, men efter ”Hola, qué tal”, blev det knaggligt. Men det bubblade så förbaskat i magen på mig.

Efter år av lektioner, bänkad på första raden och ivrigt antecknande, fick jag till slut möjlighet att stilla min rastlöshet. Jag flyttade till Madrid och fick lära känna språket och den spanska kulturen på djupet – både de bra och dåliga sidorna. Vi älskade varandra; faktum är att det bara blev mer och mer intensivt i takt med att jag kunde börja erövra – för mig – tidigare mysterier.

Numera är vi egentligen mest som ett gammalt gift (men fortfarande mycket älskande) par, jag och min spanska. Den hänger med mig lite överallt och vi vet var vi har varandra. När jag behöver den finns den alltid där och hjälper mig. Och trots att det gått så många år, blir jag fortfarande alldeles pirrig när jag hör de porlande tonerna.

I mitt arbete på Svalorna LA:s kontor har jag bland annat kontakt med praktikanterna i Latinamerika och sysslar en del med översättning av olika dokument och rapporter (en fantastisk inblick biståndsrelaterad spanska). Och även om jag trivs väldigt bra här vid mitt skrivbord på Söder och får ha ett visst sällskap av mitt kära extraspråk, så känns Latinamerika och riktiga, talande människor onekligen mer lockande. Men nästa år är jag förhoppningsvis där jag med, med spanskan som resekompanjon och får stilla det där ihärdiga bubblandet som börjat göra sig påmint igen.

SARAH: Sommarlov?

Nu är det äntligen vår och hela Sverige börjar vakna från sin vinterdvala, kasta kläderna och bege sig ut på gator och torg!
Visst känns allt lite lättare när man vet att när arbetsdagen eller skoldagen är slut, så väntar inte ett kompakt mörker utanför dörren..?
För Valborg och 1 maj är på ingång, då är det folkfest! Själv så måste jag tyvärr jobba hela helgen för att dryga ut CSN-bidraget som jag med nöd och näppe klarat mig på under våren. Men ni som kan, passa på! Även om ni rullar runt i buskarna lite berusade på lördagskvällen så ska ni nog orka med att gå i ett härligt majtåg. För det är bara en gång per år, tänk på det.




Och snart så är det sommarlov, för vissa. För alla de som har turen att vara barn och bo i ett land där alla har rätt till skolgång.
Min mamma tror dock att jag, Sarah 27 år gammal, fortfarande får sommarlov, höstlov, jullov, sportlov och påsklov. Men nej, sån tur har jag inte, även om jag fortfarande studerar. Men alla barn, klart de ska få vara lediga. Och som Pippi konstaterade, om man inte går i skolan, då får man ju inget lov heller. Så nästa vecka är det Global Action Week, en internationell kampanjvecka för utbildning för alla. Då tycker jag vi slår ett slag för de som inte kan eller får gå i skolan, men också de som får en undervisning som kan anses bristfällig. Vi måste visa att vi tror, nej vi vet, att utbildning är bland det viktigaste som finns! Kanske kan ni demonstrera för det på söndag?