LOVISA: Ett människoöde som påminner om vikten av vårt arbete

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 5,

Min sista blogg från Svalorna i Nicaragua blir en text om ett människoöde som berört oss här på kontoret. Det handlar om konsekvenserna av våld mot kvinnor i Latinamerika, och hur vi blivit bryskt påminda om hur nära vi hela tiden lever denna verklighet. Vi är tacksamma över att få träffat Fredrik Book, och stöttar och önskar honom all medgång i sin kamp.


I juni konfronterades Fredrik Book med sitt livs mest smärtsamma besked. Hans 22-åriga dotter som studerade en termin i Venezuela hade tagit sitt liv. Chocken som följde kom sig inte bara av dotterns bortgång, utan också av misstro: självmord?

För ett par månader sedan fick Svalorna Latinamerika i Nicaragua besök av Fredrik Book, som passerade på sin motorcykel på väg från Mexico till Venezuela. Det var denna resa, fast i omvänd riktning, som han och dottern Jessica planerat att göra tillsammans när hennes studier i staden Merida slutade i juli. En resa de aldrig fick göra. Istället har Fredrik ägnat ensamma veckor längs de latinamerikanska vägarna, driven av ett enda mål: att ta reda på vad som verkligen hänt Jessica.
 - De venezuelanska rapporterna hävdade att Jessica tagit sitt liv, berättar Fredrik.

Men han tvivlade starkt från första början.
- Jessica hade så mycket att leva för, hon ville förändra världen! Hon hade stora planer, och hade ordnat med en praktikplats på SIDA efter studierna i statsvetenskap. Global rättvisa och mänskliga rättigheter var hennes kall.

I skuggan på hotellbalkongen i Estelí talar Fredrik om den tunga kamp han fört sedan den ödesdigra junidagen. Som ensam förälder begav han sig själv till Venezuela för att frakta hem sin dotters kropp och tillhörigheter. I Merida fick han lära känna Jessicas studentkamrater som stöttade honom bäst de kunde, med allt från tolkning till vänskap.

 - Chocken var lika stor hos alla. Och tvivlen likaså - hennes vänner kunde inte tro på dödsorsaken. Jessica var så livlig och glad.

Men polisen i Venezuela gav ingen annan förklaring, utan hänvisade till två handskrivna självmordsbrev som låg bredvid Jessicas kropp.
-  Jag såg direkt att det inte var hennes handstil, säger Fredrik.

Maktlös och rådvill i dialogen med de venezeluanska myndigheterna vände sig Fredrik till UD i hopp om hjälp. Det första svaret var tillmötesgående och uppmuntrande, men trots påtryckning uteblev ändå det utlovade stödet. Besvikelsen över detta är stor hos Fredrik, men hans övertygelse och envishet är större: han beslutade sig för att på egen hand jaga rätt på sanningen. Venezuela blev därmed resmålet, men det var Jessicas livsmål som fick bli vägen dit. För att hedra sin dotters minne startade Fredrik en fond och har längs vägen valt att besöka svenska organisationer vars arbete Jessika skulle ha sympatiserat med.

Fredrik anade alltså korruption bakom de venezeluanska myndigheterns förklaringar, och har helt på egen hand i Merida, under november och december, lyckats få ut obduktionsprotokollet som visar att Jessica redan var död när hon hängdes med ett lakan. Polisen i Venezuela utreder nu händelsen som mord och har en person som är misstänkt.

Som enskild person har Fredrik befunnit sig i skarpt underläge i matchen mot den venezeluanska byråkratin. Svenska ambassaden i Bogotá, vars verksamhetsområde täcker in Venezuela, har inte heller visat något intresse för att hjälpa Fredrik.
- I Bogatá säger man att ett dödsfall är en privat angelägenhet, vilket får mig att tappa all tillit till Sverige, säger Fredrik.

I Fredriks kamp symboliseras alla flickors och kvinnors rätt till ett våldsfritt liv, och alla staters ansvar att inrätta och leva upp till lagar som skyddar dem. Men här lyfts också fram hur viktigt det är att myndigheter respekterar offrens närståendes rätt att få reda på sanningen, för att ge dem en chans att sörja i frid. Det är denna rätt som Fredrik berövats. Den styrka han visar i den svåra situationen verkar vara en egenskap som gått i arv hos dottern.

- Jessica brukade inte beskriva sig själv som svensk, utan som världsmedborgare. Hon hade en enorm livsenergi och en tatuering som läste: VIVA LA LUCHA (länge leve kampen).




Text: Lovisa Dragstedt

MACARENA: Taki Unquy – dags för den nya världen

Macarena Mendoza Alvarez i Bolivia, inlägg 9

Den 21 december 2012 var många rädda för jordens undergång, i Bolivia var man förväntansfull – detta datum var förutsett vara början på en ny era, som president Evo Morales högtidligt sa: ”Slutet på egoismen och början på gemenskapen”.

Amautas utför en välsignande ritual

 Ministeriet för Avkolonisering i Bolivia hade anordnat ett stort internationellt evenemang på Solön i Titicaca-sjön. Ambassadörer, presidenter och andra viktiga representanter inom urfolken deltog i firandet av det som förväntas vara den nya världsordningen. Besökare från bland annat Chile, Canada, Argentina, Cuba och Venezuela befann sig på ön för att motta den nya eran och delta i alla ritualer för välsignelse. På flera håll kunde man se Amautas (kunniga om de gamla riterna) och musikgrupper spela, utan behov av vare sig scen eller publik. Folket skulle fyllas av positiv energi som vibrerade i luften dessa dagar.

Jag var där med teatergruppen ALBOR från El Alto, mina närmaste vänner och familj här i Bolivia. Vi skulle återigen uppträda med pjäsen Taki Unquy, den vi hade presenterat på Dagen för Avkolonisering. Historien består av tre Taki Unquy, tre världsförändringar. Den första när spanjorerna kom, den andra när revolutionen skedde och den tredje som innebär slutet på kapitalism och konsumtionshets. 

 

Början av pjäsen, innan spanjorernas ankomst

Den här gången var vi ”bara” 100 dansare och skådespelare, men turen till Copacabana och Solön var en oförglömlig upplevelse. Jag skulle, förutom att dansa, även spela Bartolina Sisa -  Tupac Kataris fru och medkämpe, en kvinnlig förebild som än idag minns för sin övertygelse och kämparanda. När hon tillfångatogs misshandlades hon, våldtogs och förnedrades på Plaza Murillo i La Paz, men inte en enda gång gav hon vika för misshandeln. Hennes övertygelse för kampen fortsatte lika stark tills de slutligen dödade henne i september 1782, 200 år före min födelse.

Och jag, sverigefödd bolivian, fick denna ära. Men hur sätter man sig in i 500 års kamp, när min största kamp har varit att klara universitetsstudierna? Med mina kompisars hjälp fick jag en förståelse för vad det handlade om, vem Bartolina var och framförallt varför detta datum och Taki Unquy var viktigt.

- Bartolina sänkte aldrig blicken, sa min vän.

Och med det i bakhuvudet gav jag mig ut på scen. Med högburet huvud och övertygelse i blicken försökte jag ge liv åt minnet av denna kvinna med Tupac Katari vid min sida. ”Jallalla Tupac Katari!” ”Jallalla Bartolina Sisa, virreina de los Andes!” skrek folket. När vi senare blev förråda av våra egna och mördas, skrek publiken, följde historiens tragedi med förtvivlan och sorg för att därefter glädjas när folket tar över, när de jagar ut de onda och med dem kapitalismen. 

Jag som Bartolina Sisa

I slutscenen där vi alla dansar, följde publiken med, applåderade, skrattade, stod på stolarna och gladdes åt förändringen som nu skulle komma. Hoppfulla och med en känsla för kamp förenades vi alla i musikens böljande rörelser. Applåderna dånade upp mot himlen, jorden vibrerade och slutligen var det över. Albor var färdiga, vi kunde gå av scenen triumferande, medvetna om att vi lyckats fånga publiken. Ingen verkade riktigt bry sig om kylan och mörkret som kom allt närmare och omfamnade oss alla. Det viktiga var energin, förändringen som skulle komma att ske efter denna helg.

Nu har det gått några veckor, jul och nyår är förbi. Minns någon löftena om kamp och förändring? Själv har jag redan trillat dit i kapitalismens fälla en eller två gånger, men jag vill förändras och förändra. Jag vill hålla blicken högt, gå rakryggad och genom mina handlingar påverka och förändra, jag vill ha ett frö av det mod som Bartolina hade, låta det växa inom mig och ge frukt till alla hungrande med en vision om en bättre värld.

Text: Macarena Mendoza Alvarez

Foto: Willy Flores & Macarena Mendoza Alvarez