KARIN: Bolivia - främmande och välbekant

Karin Källström i Bolivia, inlägg 2

Jag stöter på fallgropar när jag ska förmedla tankar från en världsdel som många av er aldrig satt sin fot i. Det jag inte berättar kommer aldrig nå fram och vad jag förmedlar blir viktigare än hur. Varför är detta viktigt? För mig handlar det om ansvar. Varje gång jag läser eller hör något om en företeelse jag själv inte redan har en uppfattning om, suger jag upp det jag hör som en svamp och bildar egna sanningar utifrån detta. Det jag inte hör blir inte en del av denna sanning och det kostar mycket tid och kraft att ompröva redan vedertagna uppfattningar.

Ofta blir bilden vykortslik; det främmande och exotiska är ofta det uppenbara i ett nytt land. På en restaurang mitt i turistkvarteren kring Plaza San Fransisco hänger aymarakvinnornas vackra, färgsprakande kjolar som lampskärmar i taken, som för att påminna den nyanlända turisten om var hen befinner sig, lamafoster, som ska skydda mot otur enligt traditionella trosuppfattningar är ett spektakulärt marknadsfynd här för många backpackers; turistnäringen spelar på resenärens sökande efter det annorlunda, det vi inte kan få hemma. Det främmande är en del av tjusningen med att bo i ett annat land men det viktiga är att inte glömma att se hur mycket som faktiskt är likt mitt i det nya.



Laman, ett av Bolivias "exotiska djur"





Landsbygdsbefolkning vid Titicacasjön



 Jag skulle kunna berätta om hur den katolska majoriteten firar påsk med processioner som väcker mig på morgonen för att fira Jesu uppståndelse eller lagstadgat alkoholfria barer. Men jag kan också välja att förmedla att vi delar en högtid med människor på andra sidan jorden på grund av en sammanflätad historia där kristendomens ritualer i olika former har spritt sig över jorden. Eller att högtiden här precis som i Sverige oftast firas med den närmaste familjen med en påskmiddag och letande efter gömda ägg.

När vardagen efter två månader här börjar göra sig påmind ser jag tonårsförälskelser på promenad i parken och barn som gråtande jagar en tappad ballong. Jag håller i inledningen till en workshop med medarbetarna från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer: Vi ska stå i en cirkel, gå mot ringens mitt och med slutna ögon greppa två händer för att sedan gemensamt lösa upp den knut som bildats. Vi är alla vuxna människor som arbetar med gruppövningar för ungdomar dagligen men visst obekvämt fniss uppstår ändå, precis som så ofta hemma är vi måste arbeta fysiskt med varandra. På väg till arbetet möter jag varje dag en kvinnlig polis. Hon bär uniform och en liten, rosaprickig, svart matlåda. Polisen är försenad och joggar alltid nedför Calle Ecuador. Det här är bara några exempel på människor i vardag, i möten precis som hemma.

Ett av många vardagliga möten inom programmet Suma Thakhi

Trots uppenbara olikheter är de individuella skillnaderna inom kulturer oftast större än mellan dem. Precis som hemma hör jag ofta här hur peruanerna, landsbygdsborna eller européerna ”är”. Vi klumpar ihop, förenklar och väljer att se olikheterna. Det finns en stor fara i det; nämligen att vi spär på känslan av olikhet och glömmer att se likheterna, vilket skapar grogrund för rasism. Människor är kärleks- och kunskapstörstande, vill få utvecklas i frihet i trygga relationer med andra och få uttrycka sina åsikter utan att bli diskriminerade eller utsatta för våld. Oavsett om vi bor i en uppvärmd trea på Söder eller ett dragit tegelhus i El Alto är många av drömmarna desamma även om förutsättningarna till förverkligande varierar; skillnader som Svalorna Latinamerika vill bidra till att utjämna, med människors likheter och lika värde som grund.

 Karin Källström

programassbolivia@svalorna.se