Jag har alltid haft en latent rastlöshet inom mig. Ibland bubblar den upp och jag måste göra något drastiskt för att stilla den – flytta, resa eller lära mig något nytt. Sedan lugnar jag ner mig en tid, men det kommer alltid nya bubbelattacker.
För drygt tio år sedan inträffade något som skulle komma att forma mitt liv mer än jag någonsin kunnat ana. Det var en vanlig grå morgon i mellanstadiet (av någon outgrundlig anledning är alla minnen från min barndom från ett grått, kallt och fuktigt klimat) och vi skulle ha information om valet av B-språk. Jag såg fram emot att få börja med ett nytt språk, men jag visste ännu inte vilket jag skulle välja.
Presentationerna var ganska torra. Jag letade efter någon slags magkänsla som skulle säga mig vad som var rätt. Jag brydde mig mindre om var i världen man talade språken eller om de var lika svenskan eller inte.
Magkänslan kom i form av Ricky Martin. Och spanskläraren med det yviga mörka håret som kom indansande till musiken och skrek ”Ay ay ay!”. Det sa liksom bara klick.
Början på en lång resa
Det var minst sagt passionerat: spanskan skulle bli min till varje pris. Jag köpte Ricky Martins album och försökte lära mig texterna från originalversionerna av låtarna. Det gick sådär. Jag gick in på spanskspråkiga chatforum och pratade med folk från hela världen, men efter ”Hola, qué tal”, blev det knaggligt. Men det bubblade så förbaskat i magen på mig.
Efter år av lektioner, bänkad på första raden och ivrigt antecknande, fick jag till slut möjlighet att stilla min rastlöshet. Jag flyttade till Madrid och fick lära känna språket och den spanska kulturen på djupet – både de bra och dåliga sidorna. Vi älskade varandra; faktum är att det bara blev mer och mer intensivt i takt med att jag kunde börja erövra – för mig – tidigare mysterier.
Numera är vi egentligen mest som ett gammalt gift (men fortfarande mycket älskande) par, jag och min spanska. Den hänger med mig lite överallt och vi vet var vi har varandra. När jag behöver den finns den alltid där och hjälper mig. Och trots att det gått så många år, blir jag fortfarande alldeles pirrig när jag hör de porlande tonerna.
I mitt arbete på Svalorna LA:s kontor har jag bland annat kontakt med praktikanterna i Latinamerika och sysslar en del med översättning av olika dokument och rapporter (en fantastisk inblick biståndsrelaterad spanska). Och även om jag trivs väldigt bra här vid mitt skrivbord på Söder och får ha ett visst sällskap av mitt kära extraspråk, så känns Latinamerika och riktiga, talande människor onekligen mer lockande. Men nästa år är jag förhoppningsvis där jag med, med spanskan som resekompanjon och får stilla det där ihärdiga bubblandet som börjat göra sig påmint igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar