MARIA: Att våga delta

Maria Hyllengren i Peru, inlägg 3

Varje morgon är det samma kamp. Då bestiger jag trapporna upp till Svalorna Latinamerikas kontor i Arequipa. Bara två våningar över marken ska jag ta mig, men jag lovar – det räcker. Väl uppe är det frustrande och flåsande som jag tar mig för bröstet och ramlar in genom dörren. Det är nätt och jämt att jag har luft kvar i lungorna för att kunna ge mina kollegor hälsningspussar. 

Varför har jag så dålig kondition? Själv gillar jag att skylla på höjden. Arequipa ligger ju ändå drygt tre tusen meter över havet, klart man blir andfådd. Fast efter mer än en månad på plats vet jag inte om folk tror på mig längre.

Det faktum att jag varken promenerat eller löptränat sedan jag kom hit kan eventuellt vara en annan bidragande faktor. Här är relativt säkert, men det betyder inte att jag kan röra mig hur jag vill. Trots att det vackra landskapet i Castilla Media, där Svalorna LA jobbar, lockar till promenader är det ingen som vill låta två gringas (utlänningar) gå själva mellan byarna. Och när en vän ringer mig på kvällen och säger att hans band ska spela på en bar några hundra meter från mitt hus är det inte bara att springa ner. Det bästa vore att ringa ett säkert taxibolag och vänta tills de kan skicka en bil.

”Säkra taxibolag”.  Listan med numren till dessa var bland det första vi gick igenom när jag kom till Arequipa. Strömmen av taxibilar på gatorna tycks aldrig sina, och vill man ha ett billigare pris än det man får betala om man ringer i förväg kan man hoppa in i vilken som helst. Men då riskerar man att bli rånad. Föga förvånande är utsatthet och säkerhet också en genusfråga.

Svalorna LA:s praktikant Johanna Ekman hann räkna 101 taxibilar under tiden hon promenerade hundra meter. Men trots utbudet på gatorna känner vi oss säkrare genom att ringa ett taxibolag och be dem att skicka en bil. Vännerna härifrån klagar på att taxirånen blivit allt vanligare.

På internationella kvinnodagen hörde jag en representant från kommunen prata om kvinnornas rädsla för att åka taxi. Männen fortsätter att åka, men kvinnorna stannar hemma. Nu pratar vi begränsad rörelsefrihet på riktigt. Vad blir konsekvenserna? Om man inte kan ta sig dit man vill blir det betydligt svårare att socialisera. Likaså att aktivera sig, lära sig saker, engagera sig i det civila samhället och delta i politiken.

Då jag själv känner mig begränsad bara av att inte spontant kunna trippa iväg när som helst, vart som helst, hur som helst, kunde det inte glädja mig mer att jag är del av en organisation som jobbar för att kvinnor lättare ska kunna försörja och engagera sig. Det verkar helt enkelt som att det finns allvarligare risker med begränsad rörelsefrihet än försämrad kondition.

Text och foto: Maria Hyllengren