KARIN: Att arbeta med visioner

Karin Källström i Bolivia, inlägg 3

Bolivia befinner sig mellan stiftandet av den nya lagen mot våld mot kvinnor och Pridefestivalen i La Paz. Samtidigt fortsätter det dagliga livet fyllt av utmaningar för att nå ett jämlikt samhälle där alla kan åtnjuta sina sexuella rättigheter.

Jag sitter på en buss som skumpar fram längs dåligt underhållna gator i El Altos yttre distrikt. En av samarbetsorganisationernas anställda oroar sig för om hennes medarbetare ska komma tillbaka efter mammaledigheten. Den lagstadgade föräldraledigheten i Bolivia är begränsad till några få veckor, vilket gör att valet mellan arbete och familj ofta kommer tidigare och blir tydligare för kvinnor här än i Sverige. Den föräldralediga socialarbetaren är vuxen, har universitetsstudier bakom sig och hyfsad inkomst. Hon har familj som kan hjälpa till med barnet men så ser inte situationen ut för alla kvinnor. För många kan ett oönskat barn betyda helt förändrade framtidsutsikter. Självförverkligande, i form av studier eller arbete, eller att bilda familj blir ett ”antingen eller”.

I helgen besökte jag en kyrka på landsbygden. Där fanns en flera hundra år gammal väggmålning som beskrev dödssynderna. Guiden beskrev att målningen visade abort som den största synden. Även om samhället har förändrats och abort enligt lagen kan vara tillåtet i vissa särskilda fall, säger målningen en hel del om de värderingar som har präglat Bolivia allt sedan kolonialismen. Abort är officiellt inte en möjlig lösning. I kombination med den dåliga kunskapen om preventivmedel blir resultatet att många barn oplanerat och oönskat föds, ofta av unga mödrar vars framtid drastiskt har förändrats.

Väggmålning av domedagen i  "Andinska Sixtinska kapellet" i byn Cuarahuara de Carangas



 De senaste veckorna har jag deltagit i planeringsarbetet inför Svalorna Latinamerikas kommande Boliviaprogram, som inleds 2014. Tillsammans med fem bolivianska organisationer har vi försökt definiera de problem som finns i La Paz och El Alto kring sexuella rättigheter och könsidentitetsrelaterat våld. Somliga organisationer består av ungdomar som vill arbeta med förändring utifrån sin verklighet. Andra är mer etablerade organisationer med gedigen erfarenhet av rättighetsarbete. Att se så olika organisationer trevande lära känna varandra, hitta varandras styrkor och svagheter och slutligen gemensamt sätta ihop ett spännande program för förändring och stärkande av rättigheter kring teman viktiga för många människors framtid är oerhört givande. Workshopsen gick från att de enskilda organisationerna kämpade för sina hjärtefrågor till att en programplan tagits fram. Mot slutet ansträngde sig deltagarna verkligen för att se varandras styrkor och planera för något där allas kunskaper och erfarenheter tillvaratas för att kunna bidra till en bättre helhet.

                                                       Utvecklingsarbete är en långsiktig process som kräver visioner, tålamod och tilltro till samarbetspartners och målgrupp. Planeringsarbetet har gett mig ny tillförsikt till vad som kan åstadkommas tillsammans om en gemensam förändringsvision finns. Det återstår att se hur programmets resultat blir. Säkert kommer samarbetsorganisationerna stöta på stora utmaningar de kommande åren men jag tror att det finns goda chanser till att programmet ska kunna bidra till förändrade förutsättningar för människors rättigheter; så att människor själva får förutsättningar för att kunna bestämma över sin egen kropp.

Karin Källström