MIA: Pardans eller parningsdans?

Mia Moberg, informationspraktikant i La Paz, inlägg 3.

Gruppen ”Alto Estilo” från El Alto vann i april den internationella breakdans-tävlingen ”B-boys Connecting People III” i genren ”battle”, där fem personer breakdansar i grupp mot fem andra personer. Alto Estilos styrka var bland annat att de lyckades blanda in danssteg från både bolivianska traditionella och moderna danser och referenser till viktiga andinska symboler såsom kondoren och laman, djur som återfinns i hantverk ända från 3000 år tillbaka fram till idag och som dessutom finns i landets säregna naturmiljöer.


Gruppen till vänster är Alto Estilo.

Här i La Paz:s uteliv går det inte att mäta sig med folks breda danskunskaper; ledigt dansas allt från någon av de hundratals folkloredanserna, såsom den vanliga morenadan eller tinkun, till salsa och cumbia, på uteställen. Med gymnastiksalsbugg och polka som enda erfarenhet av svensk folkdans tycker jag innerligt synd om oss svenskar som endast har fått små torra smulor av den pampiga och ingrediensfyllda folkdanskakan. Macarena, min föregångare, har även hon skrivit både här och här, om att just dans är en av de traditionellt och nutida viktigaste och vanligaste bolivianska aktiviterna.

Jag har själv förälskat mig i folkloredansen caporales. Efter att ha sett en uppvisning där ett gäng killar hoppade, dansade, sparkade och i takt skakade på axlarna, visste jag att detta precis var det jag sökte. När jag några dagar senare på ett uteställe blev uppbjuden att dansa just caporales, började jag direkt imitera killen ifråga genom att stampa och rycka på axlarna på samma sätt som han gjorde. Med uppspärrade ögon och besviken blick förde han mig åt sidan för att uppfostra mig -”Sådär kan du inte dansa, bara killar dansar så! Tjejer ska dansa mycket sexigare och med sensuella rörelser – såhär!” Och så visade han mig med flirtiga och återhållsamt högklackskos-trippande steg – hur det var tänkt att jag, som tjej, skulle dansa caporales*.

Jag älskar att dansa och att gå in i en roll som passar dansstilen, men den stunden blev jag påmind om ett program på en av landets större tv-kanaler. Programmet handlar om att ett par unga killar får praktiska uppgifter som de ska klara av under tiden som några kvinnliga dansare ska röra sig så pass upphetsande att killarna tappar fokus och inte klarar av uppdragen. Tjejerna ska alltså finnas där endast i egenskap av ”frestande godisbit”. Hur kul låter det?

Och när jag tänker på breakdanstävlingen så minns jag hur det skavde i mig när jag såg att en av de tre tjejer som uppträdde utförde en lång och kråmande del av sin dans vilken starkt påminde om de objektifierade dansarna i de mest sexistiska videorna på MTV. Visst, de två andra tjejerna var medlemmar i en av breakdansgrupperna och hade samma fokus på dansteknik och självförtroende som övriga tävlanden. Ändå blir ekvationen att en av tre tjejer körde på ”sexspåret” medan inte en enda av 50 killar anspelade på sex mer än med någon enstaka rörelse.

Normen på de moderna, mer västerländskt inspirerande, uteställena i La Paz säger ofta att pardans för kvinnans del snarare ska likna en parningsdans. Däremot är de flesta av de bolivianska traditionella danserna (som även de dansas ute)  inte alls anspelande på något annat än individens styrka och kunskap eller på respektive regions eller folkslags traditioner och sysslor, oberoende av om dansaren är kvinna eller man.

Den höga kvaliten på teknik och känsla som man här ser hos många tjejer på klubbarna och i danssällskapen innebär att en grupp tjejer lika gärna skulle kunna vinna nästa icke-traditionella eller moderna danstävling. Men om vi önskar att detta ska ske imorgon måste kravet att verka som attraktionsobjekt kopplas bort redan idag.


* Nyligen fick jag dock veta att det är accepterat, om än inte lika vanligt, för kvinnor att dansa den ”macho” varianten av caporales.

Text: Mia Moberg

infobolivia @ svalorna.se