LOVA: TV-serie för social- och kulturell förändring

Lova Gustafson i Bolivia, inlägg 3
 
”Det händer verkligen!” utbrister Olivia, Bolivias landrepresentant, och tittar på mig med stora, entusiastiska ögon. Jag ler och svarar: ”Ja, det verkar bestämt så!” I rummet, vid borden som omger vår föreläsare ifrån Nicaragua, sitter andra lika uppspelta aktivister som vi och begrundar det som håller på att ske.

Under en tre dagar lång workshop, som är den tredje i en serie av tre inom det nya programmet Suma Thakhi II här i Bolivia, har vi tillsammans med konsulten och regissören Fernandez Carcache ifrån Nicaragua, diskuterat innebörden av begreppet ”Entretenimiento Educativo”. På svenska skulle detta begrepp kunna översättas till ungefär ”underhållning i utbildningssyfte”. Vi håller med andra ord på att planera en hel produktion av en TV-serie, bestående av 12 avsnitt, vars innehåll ska bidra till social- och kulturell förändring i landet.

Under dessa tre dagar har vi också varit en större grupp människor än vanligt. Utöver Svalorna Latinamerikas alla samarbetsorganisationer, CISTAC, PRO-DONAT’s, Albor, Red Ada, och CDC som deltar i programmet Suma Thakhi II, har även representanter ifrån olika samarbetsorganisationer till den tyska finansiären, Pan para el mundo, varit med på workshopen. Meningen är att alla dessa organisationer gemensamt, lite beroende på expertis och specifika erarenheter, ska hjälpa produktionsbolaget, Tribu Praiadi, att förverkliga de olika faserna i detta spännande projekt.

Workshop i hur man producerar en TV-serie

Men vad är det exakt som vi vill uppnå med denna produktion? Vilken målgrupp anser vi vara viktig att rikta in oss på? Hur skapar man egentligen något som bidrar till social- och kulturell förändring? Vad menar vi i respektive organisation när vi pratar om förändring och vilken slags förändring vill vi åstadkomma? Dessa och liknande frågor har debatterats ihärdigt under dessa tre dagar. Det nya programmet Suma Thakhi IIs övergripande teman; sexuella (och reproduktiva) rättigheter samt könsrelaterat våld kommer att vara i fokus då manuset skrivs och målgruppen kommer främst att vara unga män i åldrarna 15-28 (även om vi alla är överens om att vi måste arbete utifrån ett helhetsperspektiv).

Fernandez har förklarat för oss att ”Entretenimiento Educativo” är en strategi som används för att sprida idéer och främja förändring på individuell och kollektiv nivå. Det är också ett verktyg för att mobilisera massorna för ett eller flera specifika ämnen och stimulera den allmänna opinionen. Vi har emellertid pratat om att social- och kulturell förändring tar tid, att det är en revolutionär process, att man både måste förändra tanken och handlingen hos människor samt att skapandet av medvetenhet och kritisk analys är viktiga komponenter i detta arbete. Och det finns alltid ett motstånd till förändring. När det handlar om att bryta könsmaktsordningen t ex, handlar det om att vissa grupper av män måste ge ifrån sig både privilegier och makt…

Ja, det är verkligen så; något stort håller på att hända! Vår egen bolivianska TV-serie, med allt vad det innebär, såsom manusförfattande, casting av skådespelare, inspelning och klippning etc., håller sakta men säkert på att ta form! Jag får helt enkelt hålla er uppdaterade!

Text och foto: Lova Gustafson

SIGRID: Busungar ger hopp

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 5

Det finns vissa personer här som alltid lyckas få mig på bra humör. De är otroligt charmiga, vanligtvis busiga och tio till tjugo år yngre än mig. 

När jag får hänga med barnen och ungdomarna som deltar i Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationers aktiviteter glömmer jag ibland bort att jag faktiskt är här för att utföra en uppgift. Istället för att gå runt med block och penna och ställa frågor blir det lätt att jag bara snackar och leker. Ungarna jag får träffa är glada och spralliga. De yngre kommer ofta nyfikna fram och frågar saker, vill att man ska sitta bredvid dem eller vara i ”deras grupp”. De äldre får man närma sig själv, men när man väl gjort det kan man få lära sig nya handslag eller danssteg och få svara på frågor om Sverige.

Att umgås med de här ungdomarna gör en hoppfull

För mig är det ibland väldigt svårt att förstå vilken miljö många av de här barnen vanligtvis lever i. Häromdagen åkte jag med organisationen Mary Barreda tillbaka till León efter en stor aktivitet i Estelí. Barnen hade varit igång oavbrutet i två dagar och en del hade sovit väldigt lite på natten. Flickan som jag sitter bredvid i bussen sover en stund med huvudet i mitt knä. Senare, när hon har vaknat, frågar hon mig vart jag bor. Jag förklarar att jag är från Sverige men att jag just nu bor i Estelí. ”Och du bor i León eller hur?” undrar jag. Hon nickar. ”Så då ska du hem nu?”. Det blir tyst en kort stund. ”Jag ska till marknaden där min mamma är”. Insikten slår till. Precis som de flesta andra av barnen som deltar i organisationen Mary Barredas aktiviteter jobbar flickans mamma på marknaden vid bussterminalen i León.  Efter två långa dagar och en bussresa ska flickan jag sitter bredvid i bussen inte hem och vila på fredagseftermiddagen. Hon ska till sin mammas grönsaksstånd och med stor sannolikhet hjälpa till att sälja.

En av dagarna under samma aktivitet hamnar jag mitt emot en 16-årig kille vid lunchen. Vi börjar prata och han förklarar sin syn på Nicaragua och Estelí för mig. Han är orolig för hur det ska gå för landet med tanke på det han kan se bland sina jämnåriga. Han pratar om droger och respektlöshet, men även om misstro och oprovocerat våld mot ungdomar från myndigheternas sida. Det är en analyserad bild av det samhälle han lever i. Medan matsalen så sakteliga töms på folk fortsätter vi vårt samtal.

Barnen och ungdomarna jag har träffat i olika aktiviteter har gett mig otroligt mycket positiv energi. Dels på ett personligt plan i form av deras nyfikenhet och ömhet mot mig, men även i ett större perspektiv. Om de här barnen, trots att de kommer från svåra bakgrunder, är så kärleksfulla, så nyfikna och kan formulera så tydliga tankar, då finns det stort hopp inför framtiden.

Text: Sigrid Petersson
Foto: Yana de Keyser

YLVA: En gringa i kohagen

Ylva Kalin i Peru, inlägg 4

En dag i Machahuay när jag inte har något speciellt program så bjuder PDR:s lokala assistent Glendy Caceres med mig ut på fälten för att se efter djuren. Det är jag, Glendy, Glendys mamma Maria Teresa och Glendys två månader gamla dotter, som Glendy bär på traditionellt vis i ett färggrannt skynke på ryggen.

Vi är ungefär lika gamla Glendy och jag. Vi hade kunnat haft ganska likartade liv. Hon är utbildad sjuksköterska, har bott 12 år i Lima och var på vippen att åka till Italien för att jobba. Innan eurokrisen började fanns ingen hejd på efterfrågan på sjuksköterskor i Italien, och många av Glendys kollegor tog chansen att korsa Atlanten för att söka lyckan i det främmande landet. Ödet hade dock andra planer för Glendy.

Hon träffade sin blivande man på den årliga karnevalen i hembyn Machahuay. Han var jordbrukare och ville fortsätta med det, så hon flyttade med honom hem till byn. Hon berättar att hela hennes familj motsatte sig beslutet. Men själv verkar hon tillfreds med sitt val. När jag frågar om hon vill att hennes barn ska stanna kvar i Castilla Media så svarar hon dock bestämt ”nej”. Hon vill att de ska utbilda sig och sen skaffa ett bra jobb, gärna utomlands.

Åter till kohagen. Medan Glendy tar med djuren ett efter ett till vattenhinken för att ge dem deras dagliga ranson så pratar jag med Maria Teresa som tagit ner barnbarnet från ryggen och sitter och gullar med henne. Hon har redan tolv barnbarn, men det verkar finnas gott om kärlek kvar även för det trettonde.

Maria Teresa frågar mig om jag äger några kor eller får hemma i Sverige. Nej, jag bor i en stad, förklarar jag. På landet då, vad finns det för djur där? Producerar ni mycket mjölk i Sverige? Ger bönderna bara gräs till djuren eller får de annat slags foder? Maria Teresa har många frågor. Jag skruvar på mig och skäms lite. Mitt storstadsliv därhemma kräver inte att jag vet något om varken djurhållning eller jordbruk. Jag går ju bara till ICA och plockar mitt mjölkpaket från kyldisken. Förvisso ekologiskt, men jag måste erkänna att jag vet väldigt lite om vad det innebär i praktiken.

Maria Teresa berättar om livet i Machahuay. Familjens främsta inkomstkälla kommer från mjölkproduktion. Den dagliga rutinen ser ut så här: först ska korna mjölkas klockan fyra på morgonen. Sedan ska de ges vatten på förmiddagen, och om tid finns, en gång på eftermiddagen också. Ofta tjänar familjen bara 10 soles (motsvarande ungefär 25 kronor) på mjölken och då måste de komplettera med annan verksamhet för att få ihop tillräckligt med pengar. Till exempel brukar de arbeta med att plocka bort stenar från åkrarna på större jordbruk för att traktorer ska kunna köra där. Då kan de få lunch av bonden och dessutom tjäna en slant.

När djuren har fått vatten och Maria Teresa har skördat lite Alfalfa, en ört som används flitigt som djurfoder, så rör vi oss tillbaka till byn. På vägen får jag en kort lektion i peruansk naturmedicin. Alfalfa kan man göra te av, det är väldigt bra för lungorna, berättar Maria Teresa. En annan växt hon visar mig är bra för skelettet.

Det har varit en mycket fin förmiddag i kohagen och jag känner att jag har lärt mig mycket om livet på landet i Peru, och dessutom fått perspektiv på min egen tillvaro.

Text och foto: Ylva Kalin

HAMPUS: I machokulturens fotspår

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 2

Den världspolitiska ordningen är skapad av män för män, och trots att ett fåtal länder har gjort något större framsteg i kampen för jämställdhet så går utvecklingen generellt extremt sakta. Nicaragua är ett tydligt exempel på ett land som har mycket långt kvar.

Hela det nicaraguanska samhället andas sexism och stämningen är ofta ganska hotfull. I min hemstad Estelí kan jag som man vandra obehindrat och ostört överallt, något som för kvinnliga kollegor och vänner är helt uteslutet. Kvinnor i Nicaragua får dagligen stå ut med salvor av sexuellt laddade glåpord, gester och beröringar som hela tiden tänjer på gränserna. En vän berättade nyligen hur hon och två andra tjejer under en joggingrunda blivit påhoppade av tafsande män som tog dem på brösten och ropade hånfulla kommentarer. Integritetskränkningar av det slaget är tyvärr inte ovanliga.

Begreppen macho och machismo romantiseras ofta som ett kulturellt mönster av manlig självsäkerhet och kvinnotjuseri. I Nicaragua är verklighetens machismo en betydligt mörkare historia. I detta lilla land har i år nära 70 kvinnor mördats, ofta av sina partners eller ex-partners, och den snedvridna könsmaktsordningen är en tydlig motor för flera av Nicaraguas största samhällsproblem. Detta gäller inte minst för problemet med barnsexhandeln, som göds av patriarkala strukturer där kvinnors och ungas rätt till bestämmande över sina egna kroppar inte respekteras.

Barnsexhandel associeras ofta med sexturism – bilden av gamla vita män med unga fattiga tjejer – men problemet är större och mer komplext än så. Barnsexhandeln i Nicaragua sker många gånger i hemmet och mellan nära släktingar. Ett vanligt förekommande exempel är att en utomstående man ger en familj mat eller pengar och i utbyte utnyttjar dottern/sonen sexuellt. Kroppen blir en annan människas handelsvara, och precis som i fall av övergrepp mot kvinnor på gatan så grundas barnsexhandel till stor del i en föreställning om att vuxna män har rätt att tillfredsställa sina behov på bekostnad av kvinnors och ungas integritet och hälsa. I det förebyggande arbetet mot barnsexhandel är genusaspekten därför ett absolut nödvändigt inslag.

Våldtäkter, överfall och sexuell kommersiell exploatering kan inte bortförklaras enbart som isolerade överträdelser av sjuka individer; de är i mångt och mycket naturliga produkter av ett ohållbart samhällsklimat. Enligt mig är det sanning överallt. Arbetet mot barnsexhandel kan aldrig separeras från arbetet för jämställdhet och respekt, och det känns inspirerande att delta i aktiviteter där detta framhävs.

Lek som metod i arbetet mot barnsexhandel och könsdiskriminering - steg för steg i rätt riktning.

Ett effektivt motverkansarbete kräver en enhetlig inriktning och det är tydligt att organisationerna vi arbetar med i Nicaragua tar genusfrågorna på allvar. Jag har under de senaste veckorna deltagit i flertalet workshops om sexualitet och genus riktade till personal och utbildare på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och arbetet signalerar tydliga ambitioner. Med små resurser görs här betydande positiva insatser, men mycket arbete återstår.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

MARTIN: Drömmen om Machahuay

Martin Karlsson i Peru, inlägg 5

Utsikt från Mirador.

Under vår senaste resa till Castilla Media passade jag och min medpraktikant Ylva på att besöka utsiktsplatsen i byn Machahuay. På torget frågade vi om vägen och en kvinna som stod och lagade mat förklarade att vi skulle fortsätta ner för torget till en grusväg som ledde fram till en kyrkogård. På vägen passerade vi några beteshagar. I en av hagarnahöll en man på att surra benen på en ko. Jag vet inte om det var för att kon skulle mjölkas eller något annat.

Grusvägen togslut vid en port som hade ingraverat Jesus ord ”Jag är uppståndelsen och livet”. Vi fortsatte upp för en backe och såg gravar breda ut sig till vänster i form av stora gjutna cementblock. En och annan av dem var dekorerad med ett foto på den avlidne brevid födelse- och dödsåret. Vid flera gravar stod det även blommor som var satta i kapade PET-flaskor fyllda med vatten.

Utsiktplatsen låg en bit längre upp. Vi gick upp för en trappa till en plattform där vi kunde se höga berg på vardera sida om en smal dal. Längst ner porlade en flod fram med gröna betesmarker och åkrar  runtom. Bakom utsiktstornet låg kykogården. En kvinna gick ensam för att sätta blommor vid en gravarna. Jag såg två orangefärgade fjärilar leka över de otympliga cementblocken. Liv och död så tätt ihopfösta, så olika men ända så naturliga.

Jag och Ylva blev stående länge med blickarna vilande någonstans i bergen eller nere i dalarna. Det var meditativt, sublimt och väldigt rogivande.

På en av pelarna som bar upp tornet hade någon ritat ett hjärta tillsammans med orden ”Crisitan y Judith”. Jag tänkte att invånarana i Machahuay visste att begrava sina döda likväl som att bekänna sin kärlek till varandra och eftervärlden vid den kanske vackraste platsen i byn. Samtidigt var hela scenen lite vemodig. För jag visste att Machahuay inte är en plats där folk stannar.

Den  naiva kärleksförklaringen kan mycket väl ha varit det sista löftet som två ungdomar gav varandra innan andra bekymmer kom emellan. Hur ska jag försörja mig? Var kan jag vidareutbilda mig? Vill jag ha barn? I så fall när? Dessa är universiella frågeställningar som ungdomar världen över har att förhålla sig till. Också de som växer upp i Machahuay. För de allra flesta blir svaret att lämna hembyn efter skolan.

Med en väsentlig del av befolkningen som förnyar, förändrar och utvecklar försvunna lever gamla vanor vidare på gott och ont i Machahuay. Föräldrarnas och farfäldrarnas normer förblir oförändrade och fria från ifrågasättningar. De få  unga män och kvinnor som blir kvar, kanske på grund av en för tidig graviditet eller brist på medel att ta sig vidare, kan inte annat än acceptera detta och inrätta sig maktförhållanden som än mer försvårar deras möjligheter att förändra sina liv.

Som Ylva skrev tidigare blir dessa skillnder slående när familjmedlemmar återvänder för att fira högtiderna i byarna i Castilla Media.

Lyckan och förändringen blir inte heller alla gånger som det var tänkt från början för de som lämnar landsbygden i Peru. Somliga kanske får en universitetsutbildning och ett bra jobb i Arequipa eller Lima. Många från landsbygden hamnar dock i de improviserade bostadsområden som växer fram utanför storstäderena. Möjligheterna att försörja sig finns där, många gånger med bra förtjänst dessutom. Anställningarna är dock ofta osäkra, boendna många gånger utan vatten eller el, tillgången till vård obefintlig och infrastruktur lika så.

Nyligen läste jag ett reportage i lokaltidningen El Búho om ett sådant nytt område i Arequipas utkanter som kallas Cona Norte. Tusentalts människor har flyttat dit trots att det idag exempelvis saknas rinnande vatten och sanitära avloppssystem. Området har ännu inte erkänts som ett riktigt kommunalt distrikt och det finns därför inga planer på att utveckla och rösta området för de många människor som redan befinner sig där.
 
Jorden i Machahuay och Castilla Media bär fortfarande frukt. Korna, fåren, grisarna och marsvinen har fortfarande bete och kan äta sig mätta. Det finns potencial att utveckla området vad gäller turistnäring. I förhållande till det som står att vinna om fler ungdomar skulle stanna i Castilla Media och bestämma sig för att bli det de vill där de redan befinner sig, ter sig Cona Norte som en ganska usel framtidsutsikt.

Att stanna kvar behöver inte bli ett andrahandsval. Svalornas samarbetsorganisationer ASDE, CIED och Yachay Wasi arbetar inom det femåriga utvecklingsprojektet Programma de Desarrollo Rural med att ge framförallt kvinnor och ungdomar kunskap och verktyg till att skapa en hållbar utveckling för sig själva och varandra i Castilla Media. Drömmen om kärleken, att få leva, dö och utvecklas i Machahuay går att förverkliga.

Text och bild: Martin Karlsson

YLVA: Trägen vinner

Ylva Kalin i Peru, inlägg 3

Det har inte varit helt lätt att lära känna de kvinnor och ungdomar som Svalorna arbetar med här i Peru. Jag har varit ganska besviken över det. Jag vill ju umgås med dem, jag vill att de ska berätta sina livs historier, sina drömmar och sina farhågor för mig. Jag vill att vi ska skratta ihop och ha det trevligt. Och det kanske är fåfängt att säga det, men jag vill att de ska tycka om mig.

Men de flesta som jag har träffat här har varit blyga och lite avståndstagande. De kommer inte fram och hälsar, utan jag måste ta första initiativet. De säger inte så mycket. Svarar på mina frågor, men ofta utan att möta min blick och ibland med munnen halvt täckt av ena handen. Nästa gång jag träffar dem på gatan i byn så hälsar de, lite mindre blygt den här gången, ”buenos días señorita, cómo está?”. Det är ett framsteg, men jag är ändå inte nöjd.

Jag undrar vad deras avstånd beror på. Har jag gjort något som gör att de inte tycker om mig? Eller har de fått nog av gringos som stannar några månader, frågar samma dumma och inställsamma frågor och sedan ger sig av tillbaka till sina hemländer långt borta?

Kyrkan i Machahuay

Häromdagen hände dock något. Det var andra gången jag var i Machahuay, en av byarna i Castilla Media där Svalorna har sitt landsbygdsutvecklingsprogram PDR. Den dagen hade PDR anordnat ett stort kulturevent där folk från hela Castilla Media deltog för att visa upp sina traditionella danser och hantverk, och även dela sina erfarenheter av PDR. Eventet led mot sitt slut, och vi fick en traditionsenlig cague fäst kring halsen. En cague är ett snöre där det hänger diverse pinaler –den här gången ett äpple, en majskolv, en ost, en läskflaska, lite godis och en rulle toalettpapper. Enligt traditionen i Machahuay ska man ge en cague till en person som ska resa bort, för att den ska ha med sig saker som den kan ha nytta av på resan.

När alla hade fått sin cague spelade orkestern upp till den berömde Mambon från Machahuay, och eventet kulminerade med en vild dans på torget i byn. Alla deltog. Borgmästaren, den överförfriskade mannen som brukar sitta i hörnet av torget, och kvinnan som serverade oss lunch tidigare. Snart blev även jag uppdragen i dansen. Folk log uppmuntrande mot mig när jag försökte hänga med i svängarna. Det var först där, i den vilda mambon, med en ost och en majskolv hängande kring halsen, som jag kände att något släppte. Jag var kanske inte en av dem, men jag hade kommit dem lite närmare.

Glada Castillaner med sina cagues. Borgmästaren till vänster i bilden.

Och mycket riktigt, nästa dag kom flera personer fram till mig och vill prata. De verkar påtagligt nöjda med min insats där på torget kvällen innan. Jag förstod att det krävs tålamod och tid för att bli accepterad här. Men det krävs också att man visar intresse och deltar i de seder och bruk som är så viktiga för Castillanerna. Och det är som de säger, trägen vinner.

Text och foto: Ylva Kalin

FRIDA: Tankar bakom ratten under en tur i Anderna

Frida Brännlund i Bolivia, inlägg 2

Äntligen, en asfalterad väg! Jag sitter i en jeep på väg tillbaka till Uyuni, en stad belägen cirka 11 timmars bussresa söderut från La Paz. Under de tre senaste dagarna har jag färdats på ett skumpigt och dammigt underlag, långt bort från civilisationen, på en guidad tur genom ett av Bolivias storslagna naturlandskap. I sätet bredvid mig sitter vår chaufför, Alejandro, med en näve kokablad uppstoppat i högra kinden. Till skillnad från mig verkar han, inte alls särskilt trött trots de långa och intensiva dagarna ute på fält. Jag frågar honom om han kommer att vara ledig imorgon. Jag tänker att han, efter att ha arbetat tre dagar i sträck och i princip under dygnets alla timmar, väl måste få tid att umgås med sin familj hemma i Uyuni, eller hur? Han svarar dock att han aldrig är ledig. Istället väntar en ny tur med nya turister redan nästa dag...

"Salar de Uyuni"

Under tre dagar har jag och fem andra turister färdats tillsammans med Alejandro i hans jeep, genom ett obeskrivligt vackert och mäktigt landskap. Äventyret började med en heldag i världens största saltöken, Salar de Uyuni. Området, som är lika stort som Skåne, består av saltet som finns kvar efter en sjö som torkat ut för cirka 40 000 år sedan. De nästkommande två dagarna körde Alejandro oss vidare genom milslånga ökenlandskap och över bergsområden på omkring 4000 meters höjd. Han visade oss gejsrar och lät oss bada i varma källor. I gryning och skymning fick vi se lamadjur som betade på de fält vi passerade. Vi fick möjlighet att stanna till vid laguner som på grund av olika mineraler skiftade i färg, från turkos till rött. En av våra luncher tillbringade vi vid en av dessa och i spegelbilden av de snöklädda bergen i horisonten stod en grupp rosa flamingos samlade. Kort sagt, det var tre dagar av vackra vyer och frisk luft.

"Géiseres Sol de Mañana"

Varje dag arbetar Alejandro i dessa landskap med Anderna ständigt i blickfång, men under vilka förhållanden undrade jag? Alejandro berättar att han under de senaste sexton åren kört den här turen. Han arbetar sju dagar i veckan och 24 timmar om dygnet (eftersom han också sover ute på fält under sina turer). För detta får han bara cirka 1700 kronor i lön varje månad. På denna lön ska han försörja sin fru och sina sex barn. Han kan inte heller riskera att bli av med sitt arbete genom att ställa krav på högre lön eller mer ledighet.



– Vissa månader är det svårt att klara sig ekonomiskt, erkänner Alejandro. Men man vänjer sig att arbeta varje dag, fortsätter han med ett ryck på axlarna samtidigt som jeepen rullar in i Uyuni.

Vi vinkar av Alejandro innan han skyndar sig hem för att hinna umgås en kväll med sin familj. Nästkommande morgon är det återigen dags för honom att ta med en ny grupp turister på den guidade turen. Själv tar jag mitt bagage packat med nya intryck och funderingar och sätter mig på bussen tillbaka till La Paz, trafiken och den förorenade luften. 

Text och foto: Frida Brännlund

SIGRID: Vad har din syn på sex med saken att göra?

Sigrid Petersson i Nicaragua, inlägg 4

Som i ett brev till en vän skriv ner det bästa du upplevt i din erotiska erfarenhet samt dina rädslor som du har kring erotik och sexuell njutning. Pang på.

Vi är på en fortbildning i sexualitet tillsammans med personal från Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer och Milagros Romero Meza från Programa Feminista la Corriente har precis gett oss uppgiften. Efter att ha fnissat och suckat en del börjar vi skriva. När vi är klara viks breven ihop och läggs anonymt i en tygpåse. Därefter delar vi upp oss i grupper och får med oss ett papper var för att diskutera. Vad hittar vi för skillnad mellan brev från kvinnor och män, och vad är det för rädslor vi bär på? Vår egen sexualitet blir utgångspunkten för en och en halv dags samtal om kvinnliga och manliga sexuella normer, erotik ur ett historiskt och mansdominerat perspektiv, samt olika sexuella läggningar och deras plats i det nicaraguanska samhället.

En lek som uppvärmning innan samtalen tar fart.

Sexualitet… tja, det kan väl inte vara så krångligt tänker jag. Men det visar sig att det finns mängder med saker som jag inte riktigt har koll på; myter kring kvinnlig sexuell njutning, skillnaden mellan sexuella läggningar och könsidentiteter, och Freuds inflytande över synen på kvinnans sexualitet.

Förutom nya lärdomar får jag med mig många viktiga tankar. Det handlar exempelvis om hur djupt samhällets syn på sexualitet sitter i våra egna kroppar. Att vårt eget beteende kring sex påverkas av normer antingen vi vill det eller inte. Eller att det faktiskt är viktigt att veta vad man själv tycker om för att kunna säga nej när man inte känner sig bekväm längre. Vi pratar också om att inte se olika sexuella läggningar utifrån, utan istället se heterosexualitet som en del av den sexuella mångfalden. Och så säger Milagros Romero Meza något otroligt viktigt: ”Om heterosexualitet varit naturligt skulle det inte krävas ett så stort arbete, i form av propaganda mot andra sexuella läggningar, för att upprätthålla den.” Hon jämför sexualitet med gränser: ”Hit får du ta dig, men inte längre” och för överträdelsen måste du betala. Kostnaden är olika beroende på var i världen du bor. I en del kulturer går du över gränsen med livet som insats. 

Så vad är slutsatsen? Vi lever i ett samhälle där vi ständigt blir utsatta för homofobiska budskap och normer kring kvinnans sexualitet. Därför är det otroligt viktigt att vi ifrågasätter oss själva för att de unga tjejer och killar som växer upp idag ska kunna göra det. Förändringen av systemet går långsamt, men att erkänna våra egna fördomar är ett första steg.


Text: Sigrid Petersson
Foto: Carmen Flores Estevez