Manifestation för HBT-inkluderande familjelagstiftning i Bolivia

"Vad vill vi ha? Rätten att bilda familj
När: nu! När: nu!"














Klockan 10 på tisdagsmorgonen mötte vi upp CDC och ett gäng andra HBT-organisationer och privatpersoner från hela Bolivia. De hade tagit sig till Plaza San Fransisco i La Paz för att manifestera rätten att bli inkluderade i familjelagstiftningen. Efter att Evo Morales blivit omvald till president 2009 och Bolivia officiellt bytt namn till Mångnationella staten Bolivia antog man en ny konstitution. Familjelagstiftningen har varit omdiskuterad, konstitutionen har generellt gjorts mer inkluderande men det finns fortfarande paragrafer som exkluderar, bland annat ska äktenskap ingås ”av kvinna och man”. Tisdagens manifestation gick upp mot presidentpalatset vid Plaza Murillo, där CDC:s ansvarige senare skulle diskutera temat med högt uppsatta politiker.

 I väntan på att tåga i väg anordnade CDC en omröstning. Jag tror syftet var att presentera resultatet för politikerna senare under dagen. De delade ut lappar där man fick rösta ja eller nej på ett antal frågor angående HBT-personers rättigheter med frågor som ”Tycker du att man ska göra något på politisk nivå för att stoppa diskriminering av HBT-personer?” Jag tror alla deltagare kryssade ja för alla rättigheter innan de trotsade trafiken på en av La Paz mest trafikerade gator och marscherade iväg med sina regnbågsflaggor med texten ”lika inför lagen”.

Stämningen var stolt, fredlig och uppsluppen men ungefär halvvägs möttes tåget av de första poliserna på motorcyklar.  På grund av de otaliga demonstrationerna som ständigt pågår i La Paz har man förbjudit demonstrationer att ta plats framför presidentpalatset. De skapar helt enkelt för mycket oreda och störningar i det vardagliga arbetet. HBT-demonstranterna delade upp sig två och två och lyckades ta sig fram till torget ändå, men det blev inte så mycket mer manifesterat eftersom att de snabbt omringades av en stor grupp poliser. Jag frågade den ansvarige på CDC om hen hade väntat sig den polisiära uppståndelsen. Hen svarade att inte i fullt så stor utsträckning, att det var tråkigt men bara att respektera eftersom det viktigaste är att allt går fredligt till och ingen blir skadad. Och trots allt hade de ju fått till ett möte i senaten under eftermiddagen så frågan kom ju upp för diskussion även om de inte fick visa sina plakat på torget.

 Efter att ha hängt kvar ett tag på Plaza Murillo och betraktat den utdöende manifestationen börjar vi bege oss bort för att äta lunch. Torget är fortfarande blockerat av polisen. På andra sidan en av blockaderna står en annan grupp demonstranter som vill fram till palatset för att skandera åsikter i en helt annan fråga. Vi kommer inte förbi där och tvingas gå en annan väg. Då ser vi ytterligare en grupp människor göra sig redo att för att uttrycka just sina rättigheter. En helt vanlig tisdag i demonstrationernas, strejkernas och blockadernas La Paz med andra ord.

Denise Berg, Infopraktikant Foto: Minda Holm, Programpraktikant

Prata om sex i kyrkan, Nicaragua

Klockan 05.30 i lördags morse begav vi oss från Club Infantil, Jinotega till Estelí i en amerikansk, gul, gammal skolbuss. I bussen satt jag tillsammans med 6 andra vuxna från Club Infantil och med ungefär 20 barn och ungdomar. Musik spelades i högtalarna och barnen var exalterade och högljudda längst bak i bussen. Stämningen vad god medan vi skumpade iväg mot helgens aktivitet. Ett par timmar senare var vi framme. Vi mötte ungdomar från tre samarbetsorganisationer från olika delar av landet. Totalt var vi omkring 80 personer. Syftet med helgens möte var att träffas och utvärdera det senaste halvåret inom det gemensamma projektet ”förebyggande av sexuell exploatering av barn och ungdomar”. 

Jag tycker att det är superbra att barnen själva får vara med och engagera sig i organisationerna. Deltagandet tror jag är mycket viktigt för att öka medvetenheten hos dem och för att själva känna att de är viktiga. Ju mer de känner till om ämnet desto tryggare tror jag de blir i samhället. Jag tänker också att de som har kunskap pratar med sina kompisar och vetskapen sprids. När jag tittar på barnen blir jag glad och tänker att en dag kommer de att föra sina värderingar vidare till sina egna barn och de kommer i sin tur att få en bättre grund att stå på än vad barnen i Nicaragua har idag.

Dagarna i Estelí var fullproppade med olika aktiviteter och övningar. Blandningen av lek och allvar, med inslag av dans, sång och musik var genomtänkt. Barnen skrattade mycket hade kul tillsammans. De redovisade gruppvis vad projektet lärt dem. Majoriteten av ungdomarna har varit med och planerat samt genomfört aktiviteter som rör projektet och de tycker dessutom att det är väldigt roligt. Många svarade att de nu känner till sina egna rättigheter och att de även vågar prata med andra om dem, både enskilt och i grupp. De känner att det är viktigt att prata om sexuella rättigheter och kan göra det vare sig det är i kyrkan, skolan eller hemma. Att uttrycka sina känslor, lyssna och respektera andra med olika åsikter har de också fått ut av att arbeta med projektet.

Klockan 14.00 på söndagen satte vi oss från Club Infantil återigen i den gula, gamla bussen efter avslutningslunch tillsammans med de andra. Ett trött gäng satt ner på var sitt säte och flera somnade in fort. Musiken hördes återigen från högtalarna och bussen skumpade sakta hemåt.

Klara Adrian, programpraktikant