Att mäta resultat av aktiviteter

I veckan har jag, blandat med att vara med på workshops, utbildningar, möten osv, hjälp till att översätta den årliga rapporten för arbetet med sexuell kommersiell exploatering i Nicaragua. Jag får en sådan extrem kick av att läsa om resultat som har uppnåtts under 2014 och sedan få se och höra om det i verkligheten, så detta blogginlägg kommer att vara baserat på dessa kickar.

Något som slagit mig är hur extremt komplext det är att mäta resultat när vi arbetar med att ändra normer i samhället. Detta är ett arbete som kräver ett permanent och kontinuerligt arbete under många år, ni kan nog hålla med om att det är lättare att mäta antalet vattenbrunnar som man grävt eller hur mycket vinst ett företag går med förhållande till att mäta om barn och ungdomar ser sig själva som rättighetsbärare och sociala subjekt?

Ungdomar i Telica läser en folder om förebyggande av SKE

Men hur mäter man resultatet av de aktiviteter som genomförs?

Vanligen ser man till att målgruppen och de grupper som man jobbat med under året svarar på olika enkäter vars frågor är baserade på indikatorer (ett framtida blogginlägg kommer handla om indikatorerna), enkätsvaren kompletteras oftast med djupgående intervjuer. Beroende på de svar som ges så kan man få konkreta resultat i hur många, procentuellt sätt, har uppnått de förväntade resultaten. Exempel på resultat från den årliga rapporten:
• 72 % av barnen och ungdomarna ser sig själva som rättighetsbärande individer och är medvetna om att de har samma kapaciteter och förmågor som vuxna
• 28 % av barn och ungdomarna anser sig ha lite kunskaper i förhållande till vuxna och borde förhålla sig till ett underläge gentemot vuxna då de är i utveckling.
• 60 % av de intervjuade vuxna accepterar att föräldrar använder bestraffning i form av våld som uppfostringsmetod gentemot sina barn.

Ungdomar i Telica, Nicaragua i workshop om riskfaktorer

Dessa resultat vägs mot tidigare år för att kunna se om en förbättring har skett. Även om programmet än inriktat på sexuell kommersiell exploatering (SKE) så handlar inte alla aktiviteter explicit om det, då det finns många olika orsaker till SKE så måste man angripa från flera olika angreppsvinklar. Ämnen som man har berört denna vecka i Telica, Nicaragua inkluderar: könsrelaterat våld, barns rättigheter, riskfaktorer och sätt att skydda sig mot SKE, våld i uppfostran, kvinnans och mannens roll i hemmet etc

Det som de flesta workshops jag varit på i veckorna har gemensamt är att man ifrågasätter och belyser situationer och problem i samhället som deltagarna får diskutera.  Det är i dessa diskussioner som min kick kommer och jag förstår mer bakom dessa 72,28 och 60% procent:

• När jag får höra om Isadora som genom att lära sig om sina rättigheter hjälpte sin syster att komma ut från ett våldsamt förhållande.
• När en grupp föräldrar kommer fram till att det inte är jämlikt att när en flicka blir kvinna så tilldelas hon massa skyldigheter (laga mat, bli mamma, måste skydda sig själv mot män..) och när en pojke blir man så får han massa friheter (han får gå ut och festa, röka, dricka..)
• När en mamma berättar om när hennes son diskar och farföräldrarna kritiserar honom för att göra kvinnogöra och sonen självmant säger att diska även är mansgöra.
• När 20 stycken 14åringar i början av dagen inte har en aning om vad sexuell kommersiell exploatering är och efter 2 timmar kan analysera riskfaktorer som finns i samhället.
• När en pappa berättar att han alltid varit våldsam och aldrig vågat prata med sina döttrar om sexualitet, men att han nu förstår vikten av att kommunicera med sina döttrar och att vinna deras förtroende.

Ungdomar som diskuterar, Telica

Att vara vittne till deltagarnas förändring i sitt tankesätt gör att jag ser och hör tydliga resultat. Jag vet inte om man kan jämföra konkreta resultat som en grävd vattenbrunn eller en miljon i företagsvinst mot ett barn som inte tillåter sig luras in i sexhandeln av en främling eller en kvinna som inte går med på att utnyttjas i hemmet. Men jag vet att dessa skillnader i attityder och tankemönster kommer att leda till stora förändringar i samhället här, det jag inte vet är hur lång tid det kommer att ta…

Ungdomar i process att förändra sina tankemönster? 

Hälsningar från Telica, Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, programpraktikant

Fullt ös när APEADECO ställer till med avslutningsfest för barnen, Telica, Nicaragua

Trumhinnorna vibrerar och pulsen känns i benen när jag kliver in på APEADECOS sista event för året med barnen. 170 stycken har dykt upp och tvälingsandan känns i luften. De är uppdelade i lag enligt den skola de tillhör och de kivas lite när de bestämmer vem som ska upp på scenen. Blygt tar de plats framför den stora publiken.

Blanca Bordas och Alitza Rocha

Det är frågesport med priser som rockring, frukt, leksaker och racket. För att få sitt pris måste man svara rätt på en fråga om sexuell kommersiell exploatering, samt motivera svaret i micken för de andra barnen.

En pojke funderar länge innan han bestämmer sig för vilka av de fyra orden biologisk, kulturell, social och genetisk som hör till kategorin “kön” och vilka som hör till kategorin “genus”. Han bestämmer sig för att biologisk och genetisk hör till kategorin kön och att social och kulturell hör till kategorin genus.

Efter att ha mumlat något i micken, som fått godkänt, skuttar han ner från scenen med sin nya leksak. En boll med en svans som går på batterier. Det blir mitt jobb att försöka fundera ut hur den fungerar. Jag lägger undan kameran en stund och koncentrerar mig på bolldjuret.
Det visar sig att den behöver batterier och att den ska öppnas för att ta bort en plastremsa.

När barnen inte svarar på frågor, uppträder olika grupper med dans och kulturella nummer. En generell favorit och klassiker är “El baile de la gigantona y el enano cabezón”, fritt översatt något i stil med “Jättekvinnan och dvärgen med stort huvuds dans”, där en stor docka förs runt tillsammans med ett barn som dansar med en låda på huvudet.

Det är full fest och till och med publiken kommer i gungning. De dansar både på och utanför scenen. De enda som står still är dem som fotar.
Några mumsar på något ur godislådan alla har fått i julklapp och påläggen ut är de flesta glada och törstiga.

Jag får en stor kram av två barn och känner mig otrolig speciell i ett land där kroppskontakt vanligen undviks. Lite vemod sätter in och det känns tungt att det är sista gången jag ser dem: generationen som ska skapa framtiden. Det ser ljust ut.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Enkelt och effektivt när Club Infantil promotar årets infobok i Nicaragua

En fotboll och några spel är allt som behövs

Barnens namn, ålder och skola skrivs upp

Den blå boken "La Cartilla"

De fyra organisationerna har tillsammans under hösten arbetat fram ett undervisningsmaterial i form av en bok som ska delas ut till barnen under resten av året och nästa. Med text och bilder visar boken hur man kan skydda sig mot kommersiell sexuell exploatering och vilka beteenden hos vuxna som kan vara suspekta.
Längst bak har man gjort plats för barnens egna reflektioner och där finns också en karta som visar vilka institutioner man kan kontakta om man känner sig utsatt.

När Club Infantil promotar boken, integrerar de den i sina vanliga aktiviteter. Så travar teamet denna regniga morgon iväg till ett område där de varje vecka träffar barn utomhus. De har med sig bordsspel och en fotboll- det räcker för att runt 20 ungar ska dyka upp och visa stort intresse.

Efter en stunds lek, blir det lite allvar. Alla får en blå bok och de hjälps åt att läsa och titta på bilderna för att försöka förstå den. De allra minsta tultar runt i blöja, men får en bok ändå. Tanken är att boken ska visas för kompisar, syskon och kanske mamma och pappa som då också lär sig något.

Sedan blir de lek igen. Några käppar med den orangea fotbollen i det hala gräset, andra är uppslukade av pussel eller spelar monopol med någon kompis i duggregnet.

När dagens träff är slut, ser teamet till att alla har med sig sin bok. Barnen har skrivit upp sina namn på en lista. De får också tala om om det går i skolan eller inte. Organisationen vill veta det så de kan vidta åtgärder om så inte är fallet.

Club Infantil, eller Asociación Tuktan Sirpi, som organisationen egentligen heter, integrerar arbetet med boken i alla sina aktiviteter. Så ser jag den vid att läxläsningsbord, där barnen får hjälp med skolarbetet av en vuxen. I skönhetssalongen, där ett par tjejer förbereds för en eventuell framtida karriär som frisör, nagelskulptör eller spamedarbetare, finns den också med.

Man ger också dans och teaterlektioner. Idag är det dans på schemat. När alla är lagom svettiga, tar de paus och sätter sig runt de spegelbeklädda väggarna med boken i händerna. Sedan brakar de loss. Alla vill läsa och alla har en åsikt om det som står i boken. De blir vilda diskussioner och barnen och ungdomarna verkar helnöjda med sin bok.



Text och foto: Emmelie Heljeved

Prata om sex i kyrkan, Nicaragua

Klockan 05.30 i lördags morse begav vi oss från Club Infantil, Jinotega till Estelí i en amerikansk, gul, gammal skolbuss. I bussen satt jag tillsammans med 6 andra vuxna från Club Infantil och med ungefär 20 barn och ungdomar. Musik spelades i högtalarna och barnen var exalterade och högljudda längst bak i bussen. Stämningen vad god medan vi skumpade iväg mot helgens aktivitet. Ett par timmar senare var vi framme. Vi mötte ungdomar från tre samarbetsorganisationer från olika delar av landet. Totalt var vi omkring 80 personer. Syftet med helgens möte var att träffas och utvärdera det senaste halvåret inom det gemensamma projektet ”förebyggande av sexuell exploatering av barn och ungdomar”. 

Jag tycker att det är superbra att barnen själva får vara med och engagera sig i organisationerna. Deltagandet tror jag är mycket viktigt för att öka medvetenheten hos dem och för att själva känna att de är viktiga. Ju mer de känner till om ämnet desto tryggare tror jag de blir i samhället. Jag tänker också att de som har kunskap pratar med sina kompisar och vetskapen sprids. När jag tittar på barnen blir jag glad och tänker att en dag kommer de att föra sina värderingar vidare till sina egna barn och de kommer i sin tur att få en bättre grund att stå på än vad barnen i Nicaragua har idag.

Dagarna i Estelí var fullproppade med olika aktiviteter och övningar. Blandningen av lek och allvar, med inslag av dans, sång och musik var genomtänkt. Barnen skrattade mycket hade kul tillsammans. De redovisade gruppvis vad projektet lärt dem. Majoriteten av ungdomarna har varit med och planerat samt genomfört aktiviteter som rör projektet och de tycker dessutom att det är väldigt roligt. Många svarade att de nu känner till sina egna rättigheter och att de även vågar prata med andra om dem, både enskilt och i grupp. De känner att det är viktigt att prata om sexuella rättigheter och kan göra det vare sig det är i kyrkan, skolan eller hemma. Att uttrycka sina känslor, lyssna och respektera andra med olika åsikter har de också fått ut av att arbeta med projektet.

Klockan 14.00 på söndagen satte vi oss från Club Infantil återigen i den gula, gamla bussen efter avslutningslunch tillsammans med de andra. Ett trött gäng satt ner på var sitt säte och flera somnade in fort. Musiken hördes återigen från högtalarna och bussen skumpade sakta hemåt.

Klara Adrian, programpraktikant