JENNY: Vid foten av en aktiv vulkan

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 6

Jag undrar verkligen… Hur lever man med ständigt hot om naturkatastrofer?

I Peru sinar aldrig rapporteringen om allvarliga naturkatastrofer här och i grannländerna. Det har varit ett extra sorgligt år hittills, med översvämningar, torka, jordbävningar och ras. Olika stora och allvarliga men nästan alltid med dödsfall och förödelse som följd. Det känns som varje vecka. Det händer att hela byar täcks av flera meter lera.

Ibland lyckas bilderna och informationen tränga sig in och påverka tv-tittaren eller tidningsläsaren, kanske till och med framkalla en liten rysning. Usch, så hemskt. Stackars människor. Sedan återgår man till det man var uppe i, zappar över till såpoperan som hade reklampaus, eller går och gör sig en avokadomacka.

Ibland vaknar jag av ett litet svagt jordskalv, som mjukt och fint skakar min säng i några sekunder. Nästan mysigt är det, som om jorden vaggade mig.

I Chile dog minst 350 människor i den stora jordbävningen i februari. I Huánaco, öster om Lima, dog förmodligen mer än hundra människor i häftiga ras för en vecka sen. I Cuscoregionen kan så många som 80 000 människor ha mist sina hem på grund av översvämningar i början av året.



Jag pratade med några äldre Arequipabor.

- Människor kan inte fortsätta bygga sina hus på farliga platser, som vid floder som kan svämma över, sa en man.
- Men Misti då, frågade jag och pekade på vulkanen som stolt tornar upp sig över staden, den kan ju få ett utbrott?
- Jo, men det kommer inte hända ännu på många år.
Nähä.

Ironiskt nog, som med de flesta orättvisor, är det oftast de fattiga på landsbygden som drabbas hårdast när naturen blir arg. De som inte har möjlighet att bygga säkra hus, och som bor där det är svårt att komma fram med hjälp.

Jag fortsätter undra, hur skapar man ett tryggt liv med alla dessa katastrofer runt omkring? I bakhuvudet tror jag att jag har svaret, men jag vill helst inte nöja mig med det. Kan vi verkligen anpassa oss till vad som helst, om vi stänger av tv:n innan vi somnar?

Jenny Ringarp

MICHAELA: Pisco, två år efter jordbävningen

Michaela Rosenholm, i Peru, inlägg 5

Den 15 augusti 2007 drabbades Peru av en jordbävning som uppmättes till 7,9- 8,2 på Richterskalan. Jordbävningen som var den värsta i landets historia på nästan 30 år lämnade förödande skador i de mest drabbade städerna Pisco, Ica och Chincha Alta, en region som ligger 150 kilometer söder om Lima.

Hur många som omkom är oklart, men det sägs att att jordbävningen krävde mellan 580- 1000 människoliv, 2000 skadades och 76 000 bostäder lämnade i bråte.

I förra veckan åkte jag förbi Pisco, staden som drabbats hårdast av jordbävningen. Jag blev förskräckt över tillståndet staden befinner sig i. Två år efter förödelsen är det inte mycket som byggts upp. Det ser ut som att naturkatastrofen drog fram bara några veckor tidigare. Staden saknar asfalterade vägar, husen ligger i ruiner och vid stadens utkant, som liknar en flyktingförläggning, lever människorna under ytterst enkla förhållanden.


Vid Plaza de Armas återstår endast ca 20 procent av stadens katedral. Jag frågar en farbror som säljer vykort utanför katedralen vad som gjorts för att restaurera staden. Han tittar uppgivet på mig och säger att regeringen inte gjort någonting för att bygga upp staden igen. En taxichauför i Ica berättar för oss att regeringen fastslog att jordbävningen ”endast” mätte 7,9 istället för 8,2 som rapporterats från andra håll. Han menade på att regeringen gjort detta för att slippa sätta in fler resurser som krävs när jordbävningar överstiger 8 på Richterskalan. Sant eller inte vet inte jag, men man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att inte mer gjorts.

Direkt efter olyckan fanns flertaletet internationella NGOs på plats. Regeringen, peruaner och turister i omkringliggande städer drog sitt strå till stacken och bidrog med vatten, mat och filtar. Men när första krisinsatsen var över lämande de flesta staden och människorna lämnades till sitt eget öde.


I Thailand där jordbävningen 2004 krävde över 5000 människoliv och orsakade fruktansvärda konsekvenser på samhället var ekonomi och uppbyggnaden helt klar efter mindre än tre år.

I Peru däremot ser det helt annorlunda ut. Vad var det som gick fel med uppbyggnaden av denna region? Varför görs så pass lite av regeringen för att hjälpa människorna att återubbygga sina hem och sin stad? Två år har gått. Två år! Pengar från den perunaska regeringen fanns, men kunskap och koordinering saknades och flera korruptionsskandaler avslöjades. Kanske har jag redan här svarat på frågan?

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se

Foto: Pisco.info och Maja Permerup

MICHAELA: 4,7

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 2

I tisdagskväll hände det, det jag under min introduktionsvecka för sex veckor sedan haft en noggrann genomgång om eftersom DET kan hända här i Arequipa.

Det skakade till, först trodde jag att det var en tung bil som brummade förbi, men när rutan bredvid mig vibrerade till ordentligt var jag snabbt uppe på fötter. Tankarna for snabbt i huvudet. Vad var det jag skulle göra? Det var något med dörrar. Golvet skakade när jag sprang på darriga ben bort till ytterdörren, öppnade dörren och ställde mig i dörröppningen som jag kom ihåg att jag skulle göra. Jag väntade med andan i halsgropen på att grannarna skulle göra som jag, men ingen syntes till. Skalvet avtog, jag stod kvar. Var det redan över eller var det bara början? Skulle det komma en till? Då ingen annan i huset reagerade förutom några hundar som skällde bestämde jag mig för att gå in igen.


Eftersom jag aldrig har upplevt en jordbävning innan är det inte lätt att jämföra och avgöra hur pass stort skalvet var. Även om jag förstod att det var ett litet funderade jag över om jag borde följa rutinerna och höra av mig till de andra på kontoret. Jag bestämde mig för att ringa Maja, vår landrepresentant.

- Det var inget att oroa sig för, sa hon erfaret.

Jaha tänkte jag, men jag kunde ändå inte släppa tanken att det kanske skulle komma ett till, ett större skalv.

Det var dags att sova, men vid varje litet ljud ryckte jag till. När grannen ovanför plötsligt började flytta möbler var jag snabbt uppe på fötter i beredskap att återigen ta skydd i dörröppningen. Det visade sig att inget mer hände, inte den här gången, men det kommer säkerligen fler skalv under min vistelse. Jag somnar aningen oroligt, men en gnutta mer erfaren.

Dagen efter uppmättes skalvet till 4,7 på Richterskalan

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se