Jag undrar verkligen… Hur lever man med ständigt hot om naturkatastrofer?
I Peru sinar aldrig rapporteringen om allvarliga naturkatastrofer här och i grannländerna. Det har varit ett extra sorgligt år hittills, med översvämningar, torka, jordbävningar och ras. Olika stora och allvarliga men nästan alltid med dödsfall och förödelse som följd. Det känns som varje vecka. Det händer att hela byar täcks av flera meter lera.
Ibland lyckas bilderna och informationen tränga sig in och påverka tv-tittaren eller tidningsläsaren, kanske till och med framkalla en liten rysning. Usch, så hemskt. Stackars människor. Sedan återgår man till det man var uppe i, zappar över till såpoperan som hade reklampaus, eller går och gör sig en avokadomacka.
Ibland vaknar jag av ett litet svagt jordskalv, som mjukt och fint skakar min säng i några sekunder. Nästan mysigt är det, som om jorden vaggade mig.
I Chile dog minst 350 människor i den stora jordbävningen i februari. I Huánaco, öster om Lima, dog förmodligen mer än hundra människor i häftiga ras för en vecka sen. I Cuscoregionen kan så många som 80 000 människor ha mist sina hem på grund av översvämningar i början av året.
Jag pratade med några äldre Arequipabor.
- Människor kan inte fortsätta bygga sina hus på farliga platser, som vid floder som kan svämma över, sa en man.
- Men Misti då, frågade jag och pekade på vulkanen som stolt tornar upp sig över staden, den kan ju få ett utbrott?
- Jo, men det kommer inte hända ännu på många år.
Nähä.
Ironiskt nog, som med de flesta orättvisor, är det oftast de fattiga på landsbygden som drabbas hårdast när naturen blir arg. De som inte har möjlighet att bygga säkra hus, och som bor där det är svårt att komma fram med hjälp.
Jag fortsätter undra, hur skapar man ett tryggt liv med alla dessa katastrofer runt omkring? I bakhuvudet tror jag att jag har svaret, men jag vill helst inte nöja mig med det. Kan vi verkligen anpassa oss till vad som helst, om vi stänger av tv:n innan vi somnar?
Jenny Ringarp
3 kommentarer:
Har funderat på samma saker... Katastroferna kommer nära man faktiskt känner någon som drabbats (eller nästan drabbas), min kompis som hamnade under en vägg efter jordbävningen i Pisco men som tog sig ut med bara skråmor. Juampas bror i Santiago som inte drabbades direkt av den jordbävningen, vi känner ju båda drabbade av Cuscokatastrofen...
Det händer inte mig... och det händer inte här... är lätt att tänka. Men stämmer det?
/Hanna
Svårt det där. Men bra tema du tar upp!
Själv tor jag att tryggheten för folk i drabbade områden finns i de nära relationer de bygger upp med sina nära, tanken på att vad som än händer kommer alltid någon att finnas där..
ja det blir väl vardag. islänningarna verkar inte vara nämnvärt upprörda, "vi stannar inomhus för askan kan vara farlig", och det finn ju många exempel på när folk flyttar tillbaka och gräver fram sina hus. eller bygger upp dem igen.
kanske är det som sägs i den anonyma kommentaren, det är ju där du har dina nära, och ditt liv. det är där det luktar hemma.
Skicka en kommentar