JULIA: Ingen vanlig lektion

Julia Andén i Nicaragua, inlägg 5

Flexibilitet och anpassning är ledord i arbetet här i Nicaragua. Det gäller att följa med på allt som kommer upp för annars missar du garanterat någonting lärorikt – kanske ditt livs viktigaste lektion.

Arlet Guturria vill att eleverna ska gå ut skolan med en framtidsplan. Foto: Julia Andén

I förra veckan var jag med Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation Proyecto MIRIAM på en av höstadieskolorna i Estelí när de skulle prata med sjundeklassarna om människohandel. Tack vare aktiviteten hamnade jag av en tillfällighet på en lektion i ”Livsprojektet” som skolans psykolog Arlet Guturria höll med några av sistaårseleverna. Jag minns när jag själv gick i trean på gymnasiet och vi pratade om vad vi skulle göra efteråt, vad vi skulle studera och vilka drömmar vi hade. Men helt ärligt hade många av oss inte en aning om vad vi egentligen ville syssla med i framtiden.

 Första delen i att göra upp sitt livsprojekt var att utveckla en ”FODA”. Det står för fortaleza, oportunidades, debilidad och amenazo, och handlar om att identifiera styrkor, möjligheter, svagheter och begränsningar hos sig själv när det gäller att uppnå målsättningar i livet. Nästa steg var den riktiga livsplanen där eleverna skulle tänka på vad de vill göra med sina liv, en fråga som jag vet att jag själv inte kunde besvara när jag var 18 år. Arlet förklarade att de inte måste vara specifika när det gäller utbildning, men behöver uppskatta hur lång tid de är beredda att lägga på den.

– Vissa utbildningar är ju sex år och andra tre. Fundera på några förslag eller inom vilket ämne och ta en uppskattad siffra.

Sista steget, som blev läxa till nästa vecka, var att göra upp en lista på för- och nackdelar med valet av livsprojekt. Finns det jobbmöjligheter? Måste jag flytta från min hemstad? Vilken lön kan arbetet ge?

Onekligen fick lektionen även mig själv att fundera, och jag blev extremt nyfiken på att följa de här ungdomarna och se vad de tar sig för och vart livet för dem. Kommer de att följa sin livsplan? Med tanke på de höga siffrorna gällande både arbetslöshet och tonårsgraviditeter bland unga i Nicaragua är det nog inte en dålig idé att analysera sina drömmar och möjligheter innan man ger sig ut på livets äventyr.

Julia Andén

GIZELA: Strängar av hopp

Gizela Stenfeldt i Nicaragua, inlägg 4

Lördagskväll på en bar i Managua. Förväntningarna ligger täta i luften. Musikerna i rockbandet Cripta är förberedda. I hyrd minibuss har de rest från Estelí söderut till huvudstaden för att få spela sin musik. Plötsligt kommer två personer inspringande och stämningen förändras på en sekund. Det blir ingen spelning!

”Polisen är här, konserten måste ställas in!”. Stämningen blir tryckt. Bandet pratar med polisen och arrangörerna. Uttrycker sin vilja att spela för de hundratals fans som har kommit för att lyssna. Men ägaren till baren kan inte visa upp något tillstånd, och tillstånd är obligatoriskt när musik ska spelas live. Bandmedlemmarna fortsätter förtvivlat argumentera. Fansen skriker ”Cripta, Cripta, Cripta!”. Men, det är hopplöst.

Till slut får bandet tillstånd att spela två låtar. På nåder. En liten stjärna av hopp tänds på Managuas regntunga natthimmel. Men ljudet är dåligt och det funkar inte. I besvikelse och frustration plockas instrumenten från scenen och dekoren rivs ner. Och fansen går hem med böjda huvuden.

Min vän Alvaro i Cripta brukar prata om att möjligheterna att förverkliga idéer inom olika konstnärliga uttrycksformer är begränsade i Nicaragua. Att många tänker att det inte behöver satsas på sådant här. ”Men, det är ju precis tvärtom. Det är livsviktigt!” säger han. Hans vilja är att förmedla rockens kraft och explosivitet. Som en motvikt till den nonchalans, brist på motivation och avsaknad av framtidstro som finns omkring honom.

Vi lever alla, hur våra liv än ser ut, med möjligheter och begränsningar. För många människor i Nicaragua tar dock begränsningarna ofta överhanden, och det gäller då att idogt söka de frihetsgrader som finns för förändring; att försöka fånga sina möjligheter. Men, det är lättare sagt än gjort. Många gånger tas möjligheterna ur ens händer. Som de gjorde för Cripta och deras fans.

”Människan lever icke av bröd allena” brukade min pappa ofta säga. Konst, skapande eller hur man nu väljer att etikettera saker, är ingen parentes i mänskligt liv. Tvärtom. Det är människans längtan efter att fördjupa sig, få syn på saker och ibland överskrida sig själv.

Gizela Stenfeldt