BALDER: Homofob kampanj mot kvinnovåld?

Balder Klett Sarmentero i Nicaragua, inlägg 4

För någon månad sedan släppte chilenska staten en kampanj mot våld mot kvinnor med parollen "Maricón es el que maltrata a una mujer". Ett par chilenska kändisar säger frasen i ett videoklipp och säger att våldet måste upphöra. Jag tittar på klippen ett par gånger och blir argare för var gång. Maricón betyder ju bög och meningen kan således översättas till "Den som misshandlar en kvinna är bög".

Hur mottogs kampanjen av hbt-rörelsen i Chile? Bra fråga. I en artikel på nätet säger en ordförande för en hbt-organisation att han gillar kampanjen eftersom maricón i och med kampanjen får en annan betydelse än den nuvaranden. Han säger också att ordet inte har lika stark sexuell betydelse i Chile som i andra spansktalande länder. Jag blir inte klok på hur han resonerar. I samma artikel uttalar sig en annan representant från en rättighetsorganisation. Hon anser att valet av ord är dåligt och att det kan spä på homofobin.

Så varför valet av ord i kampanjen?

Jag läser runt lite, slår upp ordet och pratar med kollegor på kontoret. Jag funderar på hur betydelsen av ord förändras och vem som har makten över språket? Jag är själv övertygad om att ord kan ändra betydelse genom att grupper av människor använder orden i en annan bemärkelse än den rådande. Att ta makten över orden finns flera exempel av. Nu pratar jag specifikt om ord som används för att nedvärdera grupper av människor. Ord som tagits tillbaka av dem som strategi för att avväpna den negativa betydelsen. Ordet bög är ett exempel, i Sverige.

På spanska används bland andra ordet ”maricón” som bög. Men maricón kan också betyda viljesvag man och vardagligt kan det användas att säga till någon att skärpa sig. Jag är osäker på i vilken utsträckning som homosexuella använder ordet maricón om sig själva. Om ordet har tagits tillbaka av dem.

Jag är också övertygad om att en stat inte tar tillbaka ord som maricón. Jag tycker inte att jag är konspiratorisk för att anse att sittande regering i Chile spär på homofobin medvetet. Trots dubbelmeningen av ordet tycker jag att det är ett osmakligt val. Att en stat kampanjar för att kvinnor ska anmäla våld är i sig en bra sak. Men det kan knappast ha undgått dem den dubbla mening som ordet maricón har.

Ordvalet är inte den enda dubbeltydigheten i den chilenska statens kampanj. För det är inte bara männen som våldför sig på kvinnorna. Staten är en av de värsta bovarna. Liksom här i Nicaragua har Chile totalförbud på abort. Något som berövar kvinnorna rätten till sina egna kroppar. Som leder till att kvinnor dör i sviterna av osäkra och olagliga aborter.

Dags för den chilenska staten att göra upp med både homofobin och kvinnosynen?

/Balder, Estelí, Nicaragua.

HANNA: En riktig rikedom

Hanna Navier, inlägg 3, Nicaragua

Hur luktar fattigdom? Hur smakar det, hur känns det?

Fattigdomen är inte ett nyhetsinslag på tv. Den finns bland vännerna jag har fått, hos kvinnan som säljer frukt på gatan på väg till jobbet, hos taxichaufförerna som skjutsar mig till det ekologiska cafét utanför stan.

Fattigdomen finns hemma i Sverige, i okunskap, fördomar, i tidsbrist och besatthet av platt-tv-apparater. I orättvisa handelsavtal och subventioner. Hos slagna, utslagna. Ensamma på julafton. Hos de som slänger glåpord på gatan.

Här finns den, i samma glåpord på gatan. Hos den tolvåriga mamman som blivit våldtagen, och som inte ens efteråt fick bestämma över sin kropp. Den finns i värken i benen, av två timmars trångt stående i bussen, med stanken av en alkoholiserad fattig bondes ölandedräkt i nacken. Ett tiggande barns hand på axeln. Barnets berättelse om att föräldrarna tagit henne ur skolan.

Och så den oändliga rikedomen, bland dammet och de jordstampade golven. I stämningen bland aktivisterna som viftar med regnbågsflaggor på Managuas gator, utan några glåpord eller sneda blickar inom räckhåll. Hos den unga feministtjejen som vågar trotsa sina religiösa föräldrar och ta plats, ställa villkor och leva frigjort - med glad och bestämd blick.

Klarast kanske den lyser i ögonen på de fabriksarbetande kvinnorna, och hembiträdena som nu står med betyg i handen, i organisationen Miriams lokaler. De tjänar knappt någonting, många har blivit slagna och förut kunde de inte ens läsa tidningen. Men nu kan de. De har lärt sig läsa, de har lärt sig räkna. De har lärt sig om sina rättigheter - och det här är deras stora dag.

Klumpen i min hals, tårar i ögonen, när en efter en får tjusiga examensdiplom till pompös musik, smattrande kamerablixtar och jätteapplåder. Det må vara pretentiöst, men sant, tänker jag: rikedom på riktigt.

/Hanna

JENNY: Utmanande språk?

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 12.

Vill vi ändra något i kulturen kan det ofta vara en bra idé att ändra vårt språk.

En sak som fortfarande kan vara svår att hålla rätt i mun för en ”gringa” (utlänningstjej) som jag är det här med duandet och niandet. Det finns liksom inga tydliga regler, men mängder av sociala koder, som ibland kan vara svåra att knäcka. Jag tycker det verkar som att folk följer sina egna regler, och min magkänsla vågar jag inte alltid lita på, det kan lika gärna vara en parasit.

Min kollega Roberta säger ovanligt nog ”du” till lokalpolitikerna hon samarbetar med, för så får hon mer respekt tycker hon.

- Jag ser yngre ut än vad jag är, klär mig annorlunda och därför kan ett ”du” hjälpa mig och en kostymklädd herre att komma på samma nivå.

Det låter ganska logiskt, tycker jag, så länge inte gubben känner sig förolämpad och stänger av välviljan av bara farten.

Det svåra i kråksången är att skilja på vad som är artighet och anpassning, och vad som är mönster av hierarkier mellan stad och landsbygd, rik och fattig, utbildad och bonde, vit och brun, gammal och ung, kvinna och man. Och det verkar finnas tusen motsägelser. Då är det inte så enkelt som DU som i jämlikhet och NI som i respekt.

Jag tänker att jag också vill kunna forma egna regler för mitt språk som Roberta, min egen kultur, var jag än befinner mig. Men vad inbillar jag mig, att jag kan det hemma i Sverige? Mina peruanska vänner och kollegor kan göra och säga ”som de vill”, men inom gränserna som de så väl känner till. Precis som här finns det koder hemma, men där är jag van vid dem.



När jag rotar i detta kan jag också nämna den så älskade och hatade debatten om ett inkluderande språk, som ofta kommer på tapeten i Peru-programmet. Det handlar om en önskan att synliggöra både flickor och pojkar, kvinnor och män. I spanskan är nämligen de traditionella pluralformerna maskulina, och enligt många gör detta att till exempel flickorna i en barngrupp, eller de kvinnliga kandidaterna till lokalval, blir osynliga när man talar om dem. När man vill säga barnen om en blandad grupp, så säger många pojkarna (”los niños”).

Och hur talar vi om och till deltagarna i programmet? Vad signalerar vi om vi säger ”beneficiarios”, som betyder förmånstagare. Att vi ger och de tar? Det är ju inte så vi arbetar, så vi kanske inte ska säga så? Målgrupp är lite bättre, eller? Personer som vi arbetar med?

Diskussionerna fortsätter. Några kommer fortsätta att bli uttråkade, andra kommer att fortsätta brinna.

På spanska är förresten fattig och stackare samma ord - ”pobre”.

Jenny Ringarp

BALDER: Hej och välkommen till...

Balder Klett Sarmentero, Nicaragua, inlägg 3

I ett par dagar nu har jag suttit och försökt boka in intervjuer utan några vidare framgångar. Jag håller på att samla material till ett par olika artiklar till www.latinamerika.nu, men det är inte helt lätt att få tag på myndigheter i det här landet. Folk svarar inte, folk säger att de ska ringa tillbaka men gör det inte eller så bryts linjen efter några signaler.

Telefonkulturen i Nicaragua har beskrivits som "bedrövlig" av landrepresentanten här på Svalorna. Ofta svarar folk med ett "hallå", eller börjar med att fråga vem det är utan att presentera sig själva först. Jag har vant mig vid att folk svarar "hallå". Jag brukar försöka presentera mig själv och anta att jag har kommit rätt.

Idag ringde jag till militären. Jag ringde först till deras växel där en inspelad röst hälsade välkommen till Nicaraguas militär och bad mig dröja kvar för att komma till en telefonist. Det gick ett par signaler, sedan bröts det. Samma sak hände upprepade gånger. Jag gav upp på växelnumret och hittade ett annat nummer på deras hemsida. Där svarade någon på en gång med ett "hallå". Äntligen tänkte jag och frågade direkt om jag fick göra en intervju om gränskonflikten mellan Nicaragua och Costa Rica.

Jag fick tjata lite för att de skulle ta emot mig redan i morgon, det skulle gå bra klockan tre. Vi pratade i kanske fem minuter. Jag fick adressen och var på väg att lägga på, men ville bara tydliggöra var de hade sitt kontor.

- Är det i militärens byggnad i Managua?

- Militären..nä det här är en resebyrå.

- Ursäkta, vad?

Som tur är går inte allt åt skogen. Jag lyckades i alla fall boka in en intervju med en lokal polischef. Sen var det ju en annan sak att tjänstemannen jag pratade med struntade i att berätta för polischefen om vår intervju. Den blev i alla fall av.

/Balder

HANNA: Min värsta fiende

Hanna Navier, Nicaragua, inlägg 2.

- Har du någon gång upplevt att du inte kunnat komma in i en lokal, på grund av fysiska hinder?

Ledaren tittar frågande på mig. Jag står på en interkulturell utbildning i volontärsutsändning, i ett majvarmt Irland.

- Ja, svarar jag. Många gånger.

Ledaren ställer liknande frågor till två andra deltagare i rummet. De svarar också ja.

Den synskadade killen bredvid mig ser frågande ut. Hur kan vi känna sådana hinder? Svaret: Vi är alla tre allergiska barn av den industrialiserade världen.

Under mina två månader i Nicaragua har jag tänkt mycket på situationen för allergiker och andra med funktionsnedsättning. Jag har själv varit kontaktallergisk mot parfym i fem år. I början var det bara mot vissa parfymer, och jag kunde själv ha väldoftande deodoranter på mig.

För ett drygt år sedan sprejade någon vaniljluftrenare på jobbet i en kontorslokal i Stockholm. Ansiktet svällde, och jag blev helt plötsligt extremt parfymkänslig. Parfymen blev min värsta fiende, och ett doftfritt liv tog sin början. Min partner bytte ut raklödder och after shave, vi bytte deodoranter, diskmedel, schampon och skurmedel. Jag tvingades konfronteras med begränsningar. Tunnelbanan var en plåga. De sociala valen var svårast. Vissa fester var det inte tal om. Att be vänner gå och sköja armar och hals kändes lika jobbigt varje gång.

Det var därför med en stor nypa nervositet som jag, med hela huvudet invirat i en sjal, satte mig på planet från Miami till Managua. Det var som att sitta i en parfymflaska. Men doftchocken slutade faktiskt där.

Här är luften varm och fuktig. Det verkar min hud må bra av. Den mår bättre än någonsin, utan en enda insmörjning. Här blandas inne och ute - de flesta lokaler har dörrar och fönster öppna. Det gör att parfymerna inte blir lika påtagliga. Jag har inte fått kraftigt svullna läppar en enda gång. Inga varbildningar, inga blåsor på händerna.

Bara två gånger har jag behövt lämna ett ställe på grund av en överparfymerad person. Och visst finns det fördomar mot mig som allergiker, som att jag lever i inbillningstillstånd - men inte mer än hemma.

Jag tänker på alla allergiska barn hemma i Sverige. På råden om doftfrihet som få skolor verkar följa. På vinterkall luft och isolerade rum. På den ständiga oron. Och gläds åt det tropiska klimatet.

En rad parfymfria produkter från svenska apotek räddar min vardag här. När jag tittar på dem tänker jag ofta på Nigaraguas allergiska barn. Jag undrar om de finns, och hur många de är. Några produkter verkar i alla fall inte finnas åt dem. Butiksbiträden skrattar åt mig, när jag frågar. Det tog mig en månad och kanske 40 butiksbesök att hitta en parfymfri tvål. Den ska jag tvätta kläder med, när tvättmedlet från Sverige tar slut. Det får helt enkelt duga.