HAMPUS: Biståndets värde

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 4

Jag bor i Estelí i norra Nicaragua. Efter 4 månader med stopp i toaletten, ständiga strömavbrott, insekter i sängen och sviktande hälsa så känner jag mig riktigt utarmad. Ändå bor jag i en lägenhet som den stora majoriteten av befolkningen i det här landet bara kan drömma om. Jag har stenväggar, riktigt golv och ett tak som håller tätt.

Jag har ett svenskt pass och den 28 februari flyger jag hem till välfärd och välstånd.

Min vistelse som programpraktikant för Svalorna Latinamerika i Nicaragua har förstärkt min uppfattning om att fattigdomen och dess orsaker måste utrotas. Det finns inget romantiskt med fattigdom; ingen förtjänar fattigdom. Fattigdom är aldrig bara enkelhet. Fattigdom är att bli sjuk och inte ha tillgång till en riktig läkare; att sniffa lim för att man är hungrig; att inte ha möjlighet att utvecklas oberoende av någon annans krav och förväntningar. I Nicaragua, Latinamerikas näst fattigaste land, har jag mött mängder av inspirerande människor som gör allt för att förändra sin situation. De kämpar för ett liv utan fattigdom – ett liv i frihet.

En nicaraguansk gatupojke letar mat i en sopcontainer

Det är också uppenbart att det finns många hinder för att ta sig ur fattigdomen. När jag förra veckan gjorde ett reportage med en ung tjej från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer blev detta faktum väldigt tydligt. Reportaget var tänkt som ett porträtt där jag följer en person ur målgruppen under en hel dag. Personen som jag följde är en mycket inspirerande tjej, 14 år gammal är hon redan ansvarig för ett eget TV-program som produceras av ungdomar. Hon är toppstudent och lägger samtidigt flera timmar varje dag i studion där hon förutom att förmedla veckans nyheter också gör reportage om samhällsproblem och mänskliga rättigheter.

Efter att ha varit med när hon spelade in ett reportage under förmiddagen var tanken att jag på lunchen skulle följa med henne hem för att träffa hennes familj och se hur hon bor. Efter en lång promenad upp för berget i utkanten av staden kom vi fram till ett litet stenhus med plåttak. Det märktes direkt att något inte stod rätt till. Flickans storasyster mötte oss på vägen med oroad min och inifrån huset hördes fruktansvärda skrik och flera smällar.

Den alkoholiserade storebrodern har kommit hem stupfull – klockan 11 på dagen, en torsdag – och börjat slå sönder möbler. När flickans mamma försöker lugna honom har han slagit henne också. Jag fick en klump i magen och visste inte vad jag skulle göra. Under min tid i Nicaragua har jag sett mängder av fulla män längs vägarna, men detta var första gången jag såg vad den utbredda alkoholismen skapar i hemmen.

Flickan var bedrövad. Hon grät av rädsla, frustration och av skam. Jag ville trösta henne och säga att det inte var hennes fel. Efter en stund gick hon med på att följa med oss och äta lunch vid kontoret. Hon berättade sedan att det i det lilla huset bor 10 personer. Flickan har själv ansvar för att passa och sköta om storasystrarnas barn medan de jobbar på marknaden. Systrarna fick bägge barn vid 15 års ålder och papporna har sedan länge lämnat dem i sticket. Flickan berättade att aktiviteterna och utbildningen på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation har hjälpt henne förstå att hon vill något annat med sitt eget liv. Hon vill inte ha barn – inte nu. Hon vill utbilda sig och bli journalist.

”Och om jag någon gång skaffar familj ska vi minsann dela lika på ansvaret!”

Det är hemskt att se hur verkligheten hela tiden försöker hålla flickan tillbaka, men inspirerande att se hennes drivkraft. Traditionella, patriarkala värderingar har bestämt att flickan och hennes systrar får slita dygnet runt medan brodern dricker, men aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program har givit flickan en tillflyktsort och en möjlighet att på sikt uppnå någonting bättre. Efter incidenten med storebrodern valde flickan att tillbringa resten av dagen på organisationskontoret där hon redigerar film, gör läxor och hjälper yngre deltagare. Hon kallar samarbetsorganisationen för sitt andra hem och istället för våld och skrik får hon där möjlighet att lära sig och utvecklas. Vid sidan av praktiska kunskaper har de rättighetsbaserade aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program fått henne att reflektera över genusfrågor och invanda strukturer som annars står i vägen för många flickors och ungas utveckling.

Svenskt bistånd handlar ytterst om att minska fattigdom, men för att komma åt fattigdomen måste man tackla dess orsaker. Med aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua får deltagare som flickan jag träffade möjlighet att själva forma sin egen utveckling. Att lära barn och unga att se strukturella samhällsproblem och undvika dess fällor är grundläggande. På sikt hoppas jag att flickan jag träffade kan vara en del i den samhällsförändring som Nicaragua så väl behöver, om förändringen så bara sker i hennes eget liv. Mot alla odds har hon kommit en bra bit på vägen.

Text och foto: Hampus Andersson

HAMPUS: Musikalisk glädje

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 3

Jag har alltid tyckt mycket om musik; med gitarr i högsta hugg och utan rädsla för att släppa loss har jag alltid känt mig ganska bekväm på dansgolv och i olika typer av musikaliska sammanhang. I Nicaragua har min självbild förändrats och jag har snabbt förvandlats till en vandrande pinne. När nicaraguaner – barn såväl som pensionärer – obehindrat svänger runt och flyter fram till rytmiska toner så inser jag att min svenska ”klubbdans” egentligen mest handlat om att hoppa runt och vifta med händerna.

Att inse min uselhet som dansare har varit en smula jobbigt – mest för att jag alltid trott mig vara någorlunda estetisk i mitt hoppande – men efter att ha svalt stoltheten kan jag nu uppskatta denna fantastiskt musikaliska kultur helt utan ångest. Salsa, cumbia, merengue, bachata, reggaeton och ranchera; utbudet på musik tycks oändligt och ALLA kan dansa och sjunga. Den musikaliska sidan av Nicaragua är en värld fylld av mycket glädje och energi. Denna glädje känner ingen skam och den visar sig på gatan såväl som under mer formella sammanhang.

Detta gick upp för mig på riktigt under mitt första större möte med Svalorna Latinamerikas samarbetsgrupper i Nicaragua. Efter en lång dag med workshops och utbyten av erfarenheter var det dags för avslutande sammansvetsande aktivitet i form av lite musikunderhållning. Van vid liknande svenska tillställningar förväntade jag mig en avvaktande och något stel stämning. Så fel jag fick.

Utan en droppe alkohol inblandat så satte spektaklet igång med rungande allsång till Silvio Rodríguez ”Ojalá”. Detta följdes av karaoke där tre damer ur sällskapet, alla en bra bit över 30, oblygt pressade stämbanden till det yttersta. När det inbjudna lokalbandet sedan satte igång med full energi så var blev det trångt på golvet och jag insåg snart att jag var den enda som inte kunde stegen. Dansandet fortsatte långt in på kvällen och mitt stapplande förbättrades aningen. 

Karaoketrion i full gång

Att människor har så nära till dans, glädje och skratt trots att de jobbar med väldigt tunga frågor såsom våld och barnsexhandel, samt ofta själva kommer från svåra situationer, det är verkligen inspirerande. I den ofta dystra nicaraguanska verkligheten är förmågan att kunna växla mellan allvar och glädje livsviktig, och musiken spelar en central roll.

Förutom glädjen och energin så förundras jag som musikintresserad över mängden av kvalitétsmusiker som finns i Latinamerika. Otalet gånger har jag i Sverige lyssnat på skräniga pubspelningar som funkat i sitt sammanhang men som, i ärlighetens namn, hållt relativt låg kvalité. I Nicaragua är nivån på livemusiken mycket hög och i kombination med nämnda glädje skapas en fantastisk stämning.

När vi nyligen besökte det lokala caféet Mocha Nana för en årsavslutande minikoncert så förundrades jag över kvalitén på den mängd olika lokalmusiker som turades om vid mikrofonen. Ackompanjerade av en ivrigt hamrande gitarrvirtuos och sjungandes ”mi nicaraguita, yo te quiero mucho más” så svängde publiken runt i en perfekt salsasymbios där jag återigen var den enda felande länken.

Kul var det likväl, och när kvällen sedan avslutas med att pensionärsgänget bredvid oss dansar på bordet till tonerna av klassikern ”Guantanamera”, ja,  då har jag svårt att klaga. 

Text: Hampus Andersson

Foto: Sigrid Petersson

HAMPUS: I machokulturens fotspår

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 2

Den världspolitiska ordningen är skapad av män för män, och trots att ett fåtal länder har gjort något större framsteg i kampen för jämställdhet så går utvecklingen generellt extremt sakta. Nicaragua är ett tydligt exempel på ett land som har mycket långt kvar.

Hela det nicaraguanska samhället andas sexism och stämningen är ofta ganska hotfull. I min hemstad Estelí kan jag som man vandra obehindrat och ostört överallt, något som för kvinnliga kollegor och vänner är helt uteslutet. Kvinnor i Nicaragua får dagligen stå ut med salvor av sexuellt laddade glåpord, gester och beröringar som hela tiden tänjer på gränserna. En vän berättade nyligen hur hon och två andra tjejer under en joggingrunda blivit påhoppade av tafsande män som tog dem på brösten och ropade hånfulla kommentarer. Integritetskränkningar av det slaget är tyvärr inte ovanliga.

Begreppen macho och machismo romantiseras ofta som ett kulturellt mönster av manlig självsäkerhet och kvinnotjuseri. I Nicaragua är verklighetens machismo en betydligt mörkare historia. I detta lilla land har i år nära 70 kvinnor mördats, ofta av sina partners eller ex-partners, och den snedvridna könsmaktsordningen är en tydlig motor för flera av Nicaraguas största samhällsproblem. Detta gäller inte minst för problemet med barnsexhandeln, som göds av patriarkala strukturer där kvinnors och ungas rätt till bestämmande över sina egna kroppar inte respekteras.

Barnsexhandel associeras ofta med sexturism – bilden av gamla vita män med unga fattiga tjejer – men problemet är större och mer komplext än så. Barnsexhandeln i Nicaragua sker många gånger i hemmet och mellan nära släktingar. Ett vanligt förekommande exempel är att en utomstående man ger en familj mat eller pengar och i utbyte utnyttjar dottern/sonen sexuellt. Kroppen blir en annan människas handelsvara, och precis som i fall av övergrepp mot kvinnor på gatan så grundas barnsexhandel till stor del i en föreställning om att vuxna män har rätt att tillfredsställa sina behov på bekostnad av kvinnors och ungas integritet och hälsa. I det förebyggande arbetet mot barnsexhandel är genusaspekten därför ett absolut nödvändigt inslag.

Våldtäkter, överfall och sexuell kommersiell exploatering kan inte bortförklaras enbart som isolerade överträdelser av sjuka individer; de är i mångt och mycket naturliga produkter av ett ohållbart samhällsklimat. Enligt mig är det sanning överallt. Arbetet mot barnsexhandel kan aldrig separeras från arbetet för jämställdhet och respekt, och det känns inspirerande att delta i aktiviteter där detta framhävs.

Lek som metod i arbetet mot barnsexhandel och könsdiskriminering - steg för steg i rätt riktning.

Ett effektivt motverkansarbete kräver en enhetlig inriktning och det är tydligt att organisationerna vi arbetar med i Nicaragua tar genusfrågorna på allvar. Jag har under de senaste veckorna deltagit i flertalet workshops om sexualitet och genus riktade till personal och utbildare på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och arbetet signalerar tydliga ambitioner. Med små resurser görs här betydande positiva insatser, men mycket arbete återstår.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

HAMPUS: Lås in dina döttrar?

Hampus Andersson i Nicaragua,  inlägg 1 

Hur förebygger man barnsexhandel och sexuella trakasserier riktade mot minderåriga? Vari ligger egentligen grundproblemet? Efter en kort introduktion där barnsexhandel i Nicaragua har kartlagts har flera av deltagarna i dagens aktivitet lösningarna klara för sig:

”Unga tjejer måste lyda sina föräldrar bättre”  
”Flickor bör inte vara ute så sent”  
”De måste klä sig mer anständigt!”

Jag deltar i en workshop för föräldrar, anordnad av en samarbetsorganisation till Svalorna Latinamerika, och min feministiska ådra börjar ana onåd till följd av utvecklingen på gruppsamtalet. Är det den här typen av inställning vi vill främja när vi informerar om barn och ungas utsatthet? Kvinnor och tjejer är redan missgynnade i den nicaraguanska makthierarkin. Är lösningen verkligen att begränsa deras självbestämmande än mer?

Aktivitetsledaren låter diskussionen flyta fritt ett tag till innan han ingriper. Han trycker återigen på frågeställningen om vad som är grundproblemet till våld och sexuell exploatering, och sakta men säkert börjar diskussioner om genus och könsroller få fäste i samtalet. Det pratas om barn som subjekt med egna viljor och rättigheter, men alla är inte överens.

”Hur många gånger har vi inte hört historien om olydiga barn som blir brottslingar eller prostituerade? Hur många barn hade inte gått förlorade om man inte hade använt lite stryk och utegångsförbud för att sätta gränser?”

Kvinnan utstrålar en förvirrad hopplöshet, men efter vidare diskussion med aktivitetsledaren och övriga i gruppen anar jag en ändrad ståndpunkt. Många nickar medhållande till påstånden om att våld föder våld och att begränsad personlig frihet hämmar den egna utvecklingen. Flera deltagare delar med sig av egna historier och stämningen är nu betydligt lugnare och mera samstämmig.

När aktivitetsledaren sedan frågar deltagarna om ett barns rätt till sin egen kropp förändras av vilka kläder hen har på sig, eller vilken tid på dygnet det är, är alla rungande överens om att så inte är fallet. Aktiviteten avslutas med ett mellanmål och en pratstund. Det känns som att deltagarna kommer att ta flera av dagens diskussioner med sig hem till familj och vänner.

Några av de många deltagarna i dagens föräldrasamtal

Min första månad som programpraktikant för Svalorna Latinamerikas arbete i Nicaragua har varit givande och mycket intressant. Att delta i aktiviteter hos samarbetsorganisationerna har belyst komplexiteten i att medvetandegöra befolkningen om det utbredda problemet kring barnsexhandel. Att informera och påverka samtidigt som man arbetar för att reaktionen inte blir kontraproduktiv och vidare begränsar grupper som redan är missgynnade är en viktig utmaning.

Jag känner mig väldigt inspirerad och jag ser fram emot att vara med och delta i utvecklingen framöver.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes