HAMPUS: I machokulturens fotspår

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 2

Den världspolitiska ordningen är skapad av män för män, och trots att ett fåtal länder har gjort något större framsteg i kampen för jämställdhet så går utvecklingen generellt extremt sakta. Nicaragua är ett tydligt exempel på ett land som har mycket långt kvar.

Hela det nicaraguanska samhället andas sexism och stämningen är ofta ganska hotfull. I min hemstad Estelí kan jag som man vandra obehindrat och ostört överallt, något som för kvinnliga kollegor och vänner är helt uteslutet. Kvinnor i Nicaragua får dagligen stå ut med salvor av sexuellt laddade glåpord, gester och beröringar som hela tiden tänjer på gränserna. En vän berättade nyligen hur hon och två andra tjejer under en joggingrunda blivit påhoppade av tafsande män som tog dem på brösten och ropade hånfulla kommentarer. Integritetskränkningar av det slaget är tyvärr inte ovanliga.

Begreppen macho och machismo romantiseras ofta som ett kulturellt mönster av manlig självsäkerhet och kvinnotjuseri. I Nicaragua är verklighetens machismo en betydligt mörkare historia. I detta lilla land har i år nära 70 kvinnor mördats, ofta av sina partners eller ex-partners, och den snedvridna könsmaktsordningen är en tydlig motor för flera av Nicaraguas största samhällsproblem. Detta gäller inte minst för problemet med barnsexhandeln, som göds av patriarkala strukturer där kvinnors och ungas rätt till bestämmande över sina egna kroppar inte respekteras.

Barnsexhandel associeras ofta med sexturism – bilden av gamla vita män med unga fattiga tjejer – men problemet är större och mer komplext än så. Barnsexhandeln i Nicaragua sker många gånger i hemmet och mellan nära släktingar. Ett vanligt förekommande exempel är att en utomstående man ger en familj mat eller pengar och i utbyte utnyttjar dottern/sonen sexuellt. Kroppen blir en annan människas handelsvara, och precis som i fall av övergrepp mot kvinnor på gatan så grundas barnsexhandel till stor del i en föreställning om att vuxna män har rätt att tillfredsställa sina behov på bekostnad av kvinnors och ungas integritet och hälsa. I det förebyggande arbetet mot barnsexhandel är genusaspekten därför ett absolut nödvändigt inslag.

Våldtäkter, överfall och sexuell kommersiell exploatering kan inte bortförklaras enbart som isolerade överträdelser av sjuka individer; de är i mångt och mycket naturliga produkter av ett ohållbart samhällsklimat. Enligt mig är det sanning överallt. Arbetet mot barnsexhandel kan aldrig separeras från arbetet för jämställdhet och respekt, och det känns inspirerande att delta i aktiviteter där detta framhävs.

Lek som metod i arbetet mot barnsexhandel och könsdiskriminering - steg för steg i rätt riktning.

Ett effektivt motverkansarbete kräver en enhetlig inriktning och det är tydligt att organisationerna vi arbetar med i Nicaragua tar genusfrågorna på allvar. Jag har under de senaste veckorna deltagit i flertalet workshops om sexualitet och genus riktade till personal och utbildare på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer, och arbetet signalerar tydliga ambitioner. Med små resurser görs här betydande positiva insatser, men mycket arbete återstår.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

MARIA: En fråga om alkohol?

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 7
För ett tag sedan deltog jag på en workshop där en organisation som heter Humanidad Libre samlat ett gäng auktoriteter för att prata genus. Poliser, domare, borgmästare och kommunala ledare fick alla svara på fråga som löd ungefär: ”Vad möter kvinnorna i din by för problem, just för att de är kvinnor?”

När ledarna, sexton av sjutton var män, läste upp sina svar formulerade sig nästan alla likadant: ”Mäns våld mot kvinnor är det största problemet. Det är en följd av utbredd alkoholism”.
 ”En följd av...” – jag hajade till där jag satt längst bak i salen med en kopp te och tjuvlyssnade. Person efter person upprepade resonemanget: för att komma åt problemet med mäns våld mot kvinnor måste man först göra någonting åt alkoholismen i Viraco.

Roberta Marmanillo pratar genus med auktoriteter från Perus bergsbyar.

Är det verkligen så enkelt? Nyktra män då, de slår aldrig? Och de berusade slår bara på grund av alkoholen? Det blev dags för paus, och jag bytte några ord med Roberta Marmanillo – en av kvinnorna som organiserat workshopen. Hon var tydligt frustrerad. Hur skulle de här ledarna kunna ta beslut utifrån kvinnors behov och rättigheter om de inte kunde se ”den stora bilden”?.

Hon hade önskat mer resonemang om machokultur och maktstrukturer, men insåg att hon behövde använda sitt tålamod: ”Jag har tänkt aktivt på de här frågorna under sex års studier. Hur kunde jag vänta mig att de här ledarna skulle ändra sin livssyn på en enda workshop?”

Jag antar att man inte bara kan pressa in sina egna åsikter, värderingar och sätt att se på saker i andras medvetanden, även om det skulle vara så himla skönt. Mer lönsamt är det att väcka frågor, sätta frön, och låta insikter genuint mogna hos andra. Det är en utmaning helt klart.

Helst skulle jag vilja att auktoriterna redan NU tog beslut som förebygger kvinnovåldet, underlättade för fler flickor att få gå i skolan och försäkrade lika lön för lika arbete. Men för att komma dit krävs genuin förståelse. Och tålamod.

MARIA: Kvinnor kan – men måste inte

Maria Hyllengren i Peru, blogginlägg 5

Janet Arias arbetsdag börjar klockan tre på morgonen, och pågår ungefär fram till tio-tiden på kvällen – ett pass på nitton timmar. Hon är borgmästare i den peruanska byn Tipan, och för några veckor sedan intervjuade jag henne för att jag vill skriva en artikel om kvinnliga ledare som samarbetar med Svalorna Latinamerika. Mötet lämnade mig med många funderingar.

När jag skumpade fram i minivanen på hemresan efteråt kände jag mig inspirerad. Janet är en person som har lyckats komma dit hon vill, trots att hennes man motarbetade henne till en början, och trots att hon lever i ett samhälle där befolkningen inte är vana vid kvinnliga ledare. ”Jag kan!”, säger hon till sig själv. ”Och du kan också!”, är hennes budskap till Tipans kvinnor.

Janet Arias.

Och visst kan hon, Janet. Arbetet som byns viktigaste ledare är bara ett av alla hennes yrken. Hon har en affär i huset, och driver också en rörelse för mjölkutkörning tillsammans med sin man. På helgerna jobbar hon på åkern där de odlar advocado, lök och frukt. Vid sidan av allt detta har hon ytterligare ett heltidsjobb: att hand om hem och barn.

Det verkar som att kvinnor i hela världen hamnar i samma fälla. De frigörs från hemmet och tillåts göra karriär – men ansvaret för ”kvinnogörat” kvarstår. Det är därför som Janets arbetsdag börjar många timmar innan det är dags att gå till kommunhuset. Innan arbetet som borgmästare börjar städar hon huset och hjälper sin man med mjölken. På lunchen går hon hem för att laga mat till sin familj, och på kvällen när hon kommer hem finns det alltid kläder att tvätta. ”Livet innebär många uppoffringar, inte sant?”, sade Janet.

Ja, visst kan hon, Janet. Men måste hon? Måste man vara kapabel att göra karriär vid sidan av ansvaret för hem och barn, och dessutom nå framgång även inom andra områden? Det var inte enbart inspiration som kom till mig där i minivanen på hemresan, Janets framgångssaga hade många frågetecken. Jag kände starkt för henne som gett upp sin dröm om att bo i stan och arbeta som sjuksköterska för att följa med sin man till landsbygden – som hon inte gillar. Men hon är stark, och hennes inställning har belönat henne. Det jag frågar mig är varför man måste vara så stark. Kvinnor kan – men det betyder inte att de måste göra allt själva.

SANDRA: Programlansering och kära återseenden

Sandra Lundberg i Nicaragua, inlägg 1


Den svenska ambassadören Michael Frühling hade åkt ända från Guatemala för lanseringen av Svalorna Latinamerikas nya program i Nicaragua i fredags. Dagen blev mycket lyckad. De inbjudna talarna höll intresset vid liv hela dagen och de 130 deltagarna var mycket nöjda.

För mig som ny programpraktikant var detta ett utmärkt tillfälle att fördjupa mina kunskaper om sexuell komersiell exploatering.

Jag har varit i Nicaragua innan och de senaste veckorna har jag därmed återsett många platser och människor som ligger mig varmt om hjärtat, ätit ”gallo pinto” och känt värmen från omgivningen och solen. Det som får mig att ständigt återvända till Nicaragua är det levande civilsamhället, de många samhällsengagerade människorna som jag lärt känna och hur tidspress och stress tycks förångas och försvinna med den stigande värmen. Samtidigt blir jag alltid lika provocerad av de djupa klyftorna i samhället, korruptionen och hur machokulturen är så normaliserad.

Efter att ha fått mer kunskap om Svalorna LAs nya program ser jag nu Nicaragua ur ytterligare ett par glasögon. Jag tycker mig se barn och ungdomar i riskzonen för sexuell komersiell exploatering överallt. Barnet med den onyktra pappan på bussen, flickan som verkar ha en relation med den vuxna mannen, alla de barn som jobbar mitt i den hektiska trafiken i Managua, de tre tonårstjejerna som umgås med den äldre turisten. För där det finns fattigdom och svåra social förhållanden finns det alltid någon som vill utnyttja situationen och personerna som lever i den.  

Svalorna LAs nya program här i Nicaragua ska jobba förebyggande mot just denna utsatthet under de närmaste fem åren. Tillsammans med samarbetsorganisationerna hoppas man nå ut till nästan 340000 personer genom att arbeta med barn, ungdomar, föräldrar och andra viktiga aktörer i samhället.

Pa Svalorna LAs kontor i Estelí och ute i samarbetsorganisationerna jobbas det just nu febrilt med den studie som ska ligga som referenspunkt för framtida resultat inom det nya programmet. Intervjuer ska göras med de olika målgrupperna och svaren ska sedan analyseras, bli till siffror och sättas in i olika rutor i flera dokument.

För mig är mycket nytt och jag känner mig stundtals yr över alla små rutor i Excell som ska fyllas i, förkortningar och olika dokument. Sakteligen börjar jag dock få en klarare bild av hur biståndsvärldens mätningsverktyg fungerar, hur förändring blir resultat i en ruta. Helhetsbilden på ett papper, av ett program som precis har börjat.   


Sandra Lundberg