Männen dominerar kvinnofrågor

Inför kvinnodagen den åttonde mars har jag fått i uppdrag att skriva ett fördjupande reportage om kvinnor och kvinnorörelser i Bolivia för latinamerika.nu. För att få en någorlunda aktuell bild av läget i landet har jag försökt gå igenom den senaste tidens nyheter där kvinnofrågor på ett eller annat sätt berörs.  Jag läser om hur kapitalismen förbiser det obetalda arbete kvinnor utför. Det debatteras vilt om abortfrågan. En text om plastikkirurgi och dess baksidor är flitigt efterforskad. Men intressant nog har också varenda artikel som jag hittills klickat in på råkat vara skriven av författare som heter Cesar, Carlos, Viktor, Raul eller Waldo. Det kan vara en beklagansvärd slump. Eller så domineras utrymmet för kvinnoröster i några av Bolivias mest besökta webtidningar av manliga skribenter.

Det är inte det att jag tycker att vem som helst som står upp för kvinnofrågor inte för en viktig dialog framåt. Att kvinnofrågor uppmärksammas, oavsett hur eller vem som tar upp dem, kan väl inte vara sämre än att de skjuts åt sidan, glöms bort eller inte tas på allvar?

Eller?

Att låta män dominera utrymmet för kvinnofrågor ändrar inte nödvändigtvis grunderna för kvinnlig representation i samhället. Det säger sig självt att det inte utmanar patriarkala ideologiska antaganden särskilt mycket, eller modifierar sexistisk praxis i kvinnors vardag. Jag menar, vad hindrar kvinnor från att disponera det utrymmet själva? Om nu en kamp för kvinnofrågor i samhället är intressant nog?

Foto: Minda Holm

I Bolivia, som dom flesta ställen i världen, består ungefär hälften av befolkningen av kvinnoröster. I en av de organisationer som Svalorna för samarbete med, och där jag har mitt kontor två-tre dagar i veckan, har några av dessa röster vuxit sig allt starkare. Organisationen heter RED ADA och kom till 1994 som ett initiativ av professionella kvinnor inom social kommunikation, journalistik och information. I radioprogram, tidningar och andra informationskampanjer tas frågeställningar som berör kvinnor upp. Organisationen syftar dessutom till att utveckla och stärka pedagogiska processer ur mänskliga rättigheter genom att hänvisa till ekonomiska, sociala, interkulturella, politiska och generationella perspektiv i sin kommunikation. Arbetet utförs på detta sätt som ett politiskt instrument för att påverka definitionen av ett rättvist och jämlikt samhälle mellan kvinnor och män, och tar samtidigt hänsyn till social och kulturell mångfald. Iden med det är att bidra till ett samhälle byggt på deltagande, interkulturalitet och demokrati.

Foto: Denise Berg

Än idag består RED ADAs anställda uteslutande av kvinnor. Att de som jobbar där kan representera alla kvinnor i Bolivia, av det blotta faktum att dom själva är just kvinnor från Bolivia, är lika orimligt som att män skulle göra det. Alla kvinnor har sin egen röst, sina egna åsikter, sina egna upplevelser och sin egen bakgrund. Men skapandet av en inkluderande och effektiv miljö för kvinnor att förmedla sina tankar i ett samhälle där kvinnor som grupp generellt är underordnad, kan dock hjälpa att förtydliga strategier som krävs för att stärka denna grupp. På det sättet kan inte bara utrymmet för kvinnofrågor i media faktiskt vara representerade av kvinnor, men också utgöra ett exempel på en samhällsutveckling där kvinnor får mer plats i samhället som i stort.

Sara Byrskog, Infopraktikant, Bolivia

HAMPUS: Lås in dina döttrar?

Hampus Andersson i Nicaragua,  inlägg 1 

Hur förebygger man barnsexhandel och sexuella trakasserier riktade mot minderåriga? Vari ligger egentligen grundproblemet? Efter en kort introduktion där barnsexhandel i Nicaragua har kartlagts har flera av deltagarna i dagens aktivitet lösningarna klara för sig:

”Unga tjejer måste lyda sina föräldrar bättre”  
”Flickor bör inte vara ute så sent”  
”De måste klä sig mer anständigt!”

Jag deltar i en workshop för föräldrar, anordnad av en samarbetsorganisation till Svalorna Latinamerika, och min feministiska ådra börjar ana onåd till följd av utvecklingen på gruppsamtalet. Är det den här typen av inställning vi vill främja när vi informerar om barn och ungas utsatthet? Kvinnor och tjejer är redan missgynnade i den nicaraguanska makthierarkin. Är lösningen verkligen att begränsa deras självbestämmande än mer?

Aktivitetsledaren låter diskussionen flyta fritt ett tag till innan han ingriper. Han trycker återigen på frågeställningen om vad som är grundproblemet till våld och sexuell exploatering, och sakta men säkert börjar diskussioner om genus och könsroller få fäste i samtalet. Det pratas om barn som subjekt med egna viljor och rättigheter, men alla är inte överens.

”Hur många gånger har vi inte hört historien om olydiga barn som blir brottslingar eller prostituerade? Hur många barn hade inte gått förlorade om man inte hade använt lite stryk och utegångsförbud för att sätta gränser?”

Kvinnan utstrålar en förvirrad hopplöshet, men efter vidare diskussion med aktivitetsledaren och övriga i gruppen anar jag en ändrad ståndpunkt. Många nickar medhållande till påstånden om att våld föder våld och att begränsad personlig frihet hämmar den egna utvecklingen. Flera deltagare delar med sig av egna historier och stämningen är nu betydligt lugnare och mera samstämmig.

När aktivitetsledaren sedan frågar deltagarna om ett barns rätt till sin egen kropp förändras av vilka kläder hen har på sig, eller vilken tid på dygnet det är, är alla rungande överens om att så inte är fallet. Aktiviteten avslutas med ett mellanmål och en pratstund. Det känns som att deltagarna kommer att ta flera av dagens diskussioner med sig hem till familj och vänner.

Några av de många deltagarna i dagens föräldrasamtal

Min första månad som programpraktikant för Svalorna Latinamerikas arbete i Nicaragua har varit givande och mycket intressant. Att delta i aktiviteter hos samarbetsorganisationerna har belyst komplexiteten i att medvetandegöra befolkningen om det utbredda problemet kring barnsexhandel. Att informera och påverka samtidigt som man arbetar för att reaktionen inte blir kontraproduktiv och vidare begränsar grupper som redan är missgynnade är en viktig utmaning.

Jag känner mig väldigt inspirerad och jag ser fram emot att vara med och delta i utvecklingen framöver.

Text: Hampus Andersson
Foto: Teresa Allendes

ZARAH: Var den som tar ställning!

Zarah Östman Pittaluga, inlägg 2

Ännu ett år och ännu en 8 mars då man skall fira kvinnor världen över. Jag har funderat över denna dag många gånger men de senaste två åren har jag inte uppmärksammat den, inte ens påpekat om den på min Facebooksida. Jag har blandade känslor inför denna dag. Jag tycker att kvinnor skall firas, hedras och respekteras varje dag, varje sekund. Men det är inte så det ser ut i världen vi lever i idag. Kvinnors rättigheter kränks runt om i världen varje dag, även här i Sverige trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder.

Kvinnor har än idag inte samma lön för lika arbete och kvinnor ansvarar fortfarande för det mesta i hemmet samtidigt som de har ett arbete eller försöker göra karriär. Det är oftast kvinnor som blir ensamstående med barnen och det just denna grupp som är mest framträdande av den växande barnfattigdomen i Sverige.

Vi är inte så olika de kvinnor som lever i Latinamerika. I grunden är det samma nyckelfrågor. Män har överordnande positioner och tar beslut som berör kvinnor, som exempelvis i frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter: i Sverige har kvinnor fått kämpa hårt för dessa rättigheter men i Latinamerika är kvinnor mitt i kampen för att få dessa rättigheter uppfyllda.  Det är inte bara en fråga om jämställdhet utan också demokrati, för att demokrati innebär att alla medborgare skall få delta i att bestämma hur landet ska styras, och med ”alla” menas även kvinnor. Jag anser att ett steg mot detta skulle vara att de politiska representanterna speglade hur sammansättningen av medborgare ser ut i verkligheten. Bland annat skulle vi se samma procentantal kvinnor i ledande politiska positioner som det procentantal kvinnor som lever i landet. Men det är inte så. Inte i Sverige, inte Latinamerika – inte någonstans i världen utom i Rwanda.

Jag kämpar för kvinnors rättigheter varje dag på många olika sätt, allt från en organisations möte till en kommentar till en annan människa. Vi kan alla göra skillnad genom att ta ställning, inte titta bort när vi ser kränkningar och inte hålla tyst när vi hör en orättvis kommentar. Detta innebär inte att man skall vara kränkande eller orättvis mot andra. Jag önskar med hela mitt hjärta att man inte skulle behöva en internationell kvinnodag. Dock är det ett bra sätt att nå ut till allmänheten, en ursäkt för att ha stora intressanta möten och belysa varför det är viktigt att kämpa för kvinnors rättigheter. Jämlikhet mellan könen är en fråga som berör oss alla. Jag är feminist för att jag är kvinna, jag tror att vi är kapabla att ta egna beslut som berör vårt liv och vår kropp, jag tror att genetiska olikheter inte gör oss olika värda.

Jag har blandade känslor för denna dag… det är en otroligt viktig dag för att belysa kampen som kvinnor för varje dag och hedra de som går mot strömmen samt belysa de orättvisor som sker varje dag, varje sekund, men jag önskar att vi framtiden ska kunna hedra människor och inte kvinnor och män. För i slutändan utan kvinnor skulle det inte finnas en mänsklighet.





Zarah Östman Pittaluga

PS: Vill du höra mer om abortlagstiftningen i Latinamerika och är i Göteborg den 8 mars, kom då till Världkulturmuseet där jag ska föreläsa kl 21:00. Läs mer om eventet här!Fest och forum på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2013! By Ladyfest Göteborg


...och glöm inte att läsa bloggarna som mina praktikant kollegor har skrivit dagen till äran! Hanna i Stockholm , Julia i Nicaragua, Mia i Bolivia och Maria i Peru

HANNA: Ljuset som aldrig kommer

Hanna Zander i Sverige, inlägg 2

Jag har inte mycket till övers för vintern. Med novembermörkret kommer också tröttheten och känslan av instängdhet. Man fryser i ett halvår, har knappt någon ork att träffa vänner eller göra andra roliga saker – helst vill man bara gå i ide och sova bort de där långa mörka månaderna.

Av någon anledning får jag alltid för mig att våren ska komma i mars. Januari och februari är tunga, men i mars ska allt som genom ett trollslag förändras: solen ska komma tillbaka, snön smälta och livslusten återvända. Men såklart är detta ett önsketänkande.

Varje åttonde mars blir jag bittert påmind om att jag alltid fryser om fötterna i demonstrationståget och att jag önskar att jag tagit på mig en extra tröja för att slippa stå och huttra. Våren har såklart inte kommit än.

Kylig manifestation.

På samma sätt blir jag varenda åttonde mars påmind om att vi kanske trots allt inte kommit så långt som vi vill tro vad gäller kvinnors situation och jämställdhet – det är precis som med våren och ljuset.

I Sverige blev det för en kort tid sedan en nyhet att 15.51-rörelsen fått byta namn till 15.52-rörelsen eftersom kvinnor nu i genomsnitt jobbar gratis en hel minut mindre. Så, visst – det går framåt men i vilken takt? Om utvecklingen mot att kvinnor och män ska ha jämställda löner fortsätter i denna fart, kommer jag med stor sannolikhet inte ens att få uppleva när rörelsen byter namn till 16.59-rörelsen under hela min livstid.

En annan sak jag tänker på den åttonde mars är de eviga sidospåren när man talar generellt om kvinnors situation. Det finns alltid någon som sticker fram hakan och säger att vi ”ju ändå kommit långt i Sverige” och ”titta bara på resten av världen”. Sant: det är i många fall betydligt lättare att leva som kvinna i Sverige än i andra länder. Men för det första: var är solidariteten med kvinnorna i resten av världen? Det är sällan (aldrig) jag upplevt att denna typ av uttalanden följs av ett ”därför måste vi engagera oss för kvinnornas situation i…”, utan man nöjer sig med konstaterandet av att vi faktiskt har det bra här i Sverige och därmed punkt. För det andra tycker jag det är tråkigt och fel att nöja sig med ”att ha kommit långt på vägen”. Det är som att drömma om att jobba med barn men begränsa sig till att läsa en bok om ämnet och lära sig massor men sedan strunta i att omsätta det i praktiken.

Våren dröjer alltid för länge. Men till sist kommer den och det ger mig en gnutta hopp om framtiden och att förändringar i jämställdheten kommer att äga rum under min livstid.

Till dess tar jag på mig extra sockar och en varm tröja.



Tips! Läs också mina medarbetares reflektioner kring åttonde mars. Julia, Mia och Maria har skrivit från respektive länder.


Text och bild: Hanna Zander