Besök hos Sveriges riksdag!

Vi på kansliet vill tacka Abigail och Aracelly från Svalorna Latinamerikas (LA) samarbetsorganisationer Albor och RED ADA som har varit i Sverige för att berätta om programmet Suma Thaki II och hur de arbetar med sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i Bolivia.

Abigail och Aracelly. Foto: Birgitta Vega Leyton

Onsdagen 30 september var Abigail och Aracelly inbjudna till riksdagen av Hans Linde (V) som bl.a. är ledamot i utrikesutskottet samt talesperson för HBTQ-frågor. Syftet med inviten var att inför den kommande 5-årsplanen för svenskt bistånd till Bolivia samtala om det arbete som Svalorna LA och dess samarbetsorganisationer utför i landet. Under förra regeringen beslöts det att Sveriges bistånd till Bolivia skulle fasas ut, men efter Vänsterpartiets förhandlingar med nuvarande regering får stödet kvarstå. Det är Svalorna LA mycket glada för.

Hans Linde visar vägen genom riksdagens korridorer.

Foto: Victoria Christensson

Vid mötets inledning frågar Hans Linde vad Sverige kan göra för att bidra till en positiv utveckling i Bolivia. Abigail och Aracelly poängterade att många idag tror att Bolivia börjar bli självständigt, men att fortsatt stöd fortfarande är nödvändigt då mycket arbete fortfarande kvarstår. Vidare berättar Abigail och Aracelly hur de olika samarbetsorganisationerna arbetar med sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i praktiken. CICTAC arbetar särskilt med maskulinitetsfrågor, bl.a. genom att visa ”Juan”, en film om en kille som slits mellan vad han själv vill göra i livet och samhällets förväntan på honom. Albor fokuserar på teater där ungdomsgrupper lyfter känsliga och tabubelagda frågor inför publik.

Abigail och Aracelly berättar om arbetet i Bolivia. Från vänster: Denise Berg, tidigare informationspraktikant i Bolivia; Abigail, representant för samarbetsorganisationen Albor; Klas Sellström, verksamhetsledare för Svalorna LA; Hans Linde, ledamot från Vänsterpartiet; Aracelly, representant för samarbetsorganisationen RED ADA. 

Foto: Victoria Christensson

Abigail och Aracelly återkommer till varför fortsatt bistånd från Sverige till Bolivia är nödvändigt. Intresset från ungdomar är stort, berättar de, och de har stor förståelse för de sexuella rättigheterna. Däremot är det svårare att nå deras familjer som ofta inte vill tala om dessa frågor. Abigail säger att det finns ett utbrett hat mot HBTQ-personer i Bolivia och många ser även HBTQ som en myt, att sådana personer egentligen inte finns på riktigt. Ofta undviker folk att prata om detta överhuvudtaget och Aracelly berättar att RED ADA bl.a. utbildar personer till att intervjua människor om detta ämne samt att deras ungdomar sänder ut radioprogram för att föra HBTQ-frågan ut i ljuset.

Abigail förklarar att när det 2008 anordnades HBTQ-parader i Bolivia kastade kritiska människor frukt och andra saker på paraddeltagarna. Idag har detta blivit bättre. Dock finns det fortfarande ett stort mörkertal av HBTQ-personer som inte vågar komma ut, särskilt vuxna.

Hans Linde säger att Sverige har gjort en snabb resa som visar på att normer kan förändras och frågar Abigail och Aracelly hur deras arbete bemöts i skolorna och från politiker. De svarar med att det är få politiker som är öppna för HBTQ-frågor. Lagen i Bolivia förbjuder diskriminering, men i praktiken kvarstår mycket problem. Abigail fortsätter med att det ibland är känsligt för ungdomar som deltar i Albors teateraktiviteter att t.ex. spela ”gay” då fördomar och rädslan för att bli stämplad är stor. Dessutom ser föräldrar ibland till att deras barn lämnar teaterverksamheten. Även att få lokal till teateruppträdandena kan vara problematiskt. Rektorer som först har visat sitt intresse för att låna ut sina lokaler och låta sina elever se föreställningen drar sig sedan ur när de fått reda på vad pjäsen ska handla om.

Denise och Hans. Foto: Victoria Christensson

Abigail och Aracelly berättar vidare om en annan av Svalorna LA:s samarbetsorganisationer, CDC, som tidigare var med och tog fram den nya familjelagstiftningen i Bolivia. I nuläget arbetar de för att HBTQ-personer ska få gifta sig.

Mot slutet av samtalet säger Hans Linde att de kommer att försöka ta fram en ny strategi för fortsatt stöd till Bolivia. Han tror att Sverige kan göra skillnad för HBTQ-personer, civilsamhället och jämställdheten och ska ta med sig den information som Abigail och Aracelly har delat med sig av till det planerade samtalet med ministern.

Abigail och Aracelly talade avslutningsvis om att de är mycket glada över att ha fått dela med sig av Svalorna LA:s och samarbetsorganisationernas arbete kring sexuella rättigheter, maskulinitetsfrågor och könsrelaterat våld i Bolivia och tackar Hans Linde för hans engagemang i dessa frågor.

Svalorna Latinamerikas verksamhetsledare Klas Sellström t.v. med Hans Linde t.h. Foto: Victoria Christensson

Hans Linde skakar hand med Abigail som tackar för inbjudan. 

Foto: Victoria Christensson

Victoria Christensson, kanslipraktikant, Stockholm

Jag arbetar med hållbar utveckling...

Så har jag ofta presenterat mig under tiden i Peru. Positivt laddat och så vardagligt använt kan man tänka att det är självklart vad det innebär: att förbättra levnadsförhållanden på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Men utveckling, och därtill hållbar, borde egentligen skapa fler frågor än accepteras som ett generellt svar. Vad vi vill utveckla, vad som ska prioriteras, liksom var, när och vem som bär ansvaret för processerna gör ”utveckling” till allt annat än självklart. Men även om vi var överrens om mål och prioriteringar - hur går vi tillväga för att skapa hållbar utveckling? Och på vems villkor?

Gatuvy Pampacolca, Foto: Ida-Maja Lindström

Denna fråga har följt mig genom mina studier och politiska engagemang, i mitt intresse för detta praktikantuppdrag, och äntligen har det börjat klarna lite. Inte som att det finns en lösning, men att det finns förhållningssätt och metoder som tar oss närmare idén om hållbar utveckling. Det handlar om att gå ifrån den seglivade bilden, och ibland även praktiken, av bistånd som internationell välgörenhet, där internationella volontärer och experter åker för att ”göra utveckling” på en annan plats, mot ett arbete som understödjer lokala kapaciteter.  Se att hjälpinsatser och aktiviteter som utförs med externa medel och genom externa strutkurer riskerar att skapa ett beroende av denna externa vilja och engagemang. Men också att det på en individuell nivå kan ha betydelse huruvida ”mottagarna” av biståndet får rollen som passiva mottagare eller uppmuntras att aktivt delta, bli agenter för sin egen utveckling.  Både för självkänslan, och för att säkra att arbetet utgår ifrån och fortskrider genom de som lever på platsen.

Fruktodling i Tipan. Foto: Ida-Maja Lindström

”Ge en man en fisk och han är mätt för dagen. Lär honom att fiska och du föder honom hela livet.”

Insikten att det är mer långsiktigt hållbart att bygga upp de lokala kapaciteterna att själva försörja och styra sin utveckling, sina livsvillkor, än att hjälpen kommer utifrån är inte ny, men ack så viktig. Och det kan låta självklart, men den traditionella relationen mellan givare och mottagare är en seg struktur. Så framkommer även på de möten som vi deltagit vid i programområdet  här i Peru. Publiken, både myndigheter och personer från målgruppen, har ofta initiellt frågat vad PDR har att erbjuda, vad vi faktiskt gör. Fältteamet har här fått vara tydliga och trycka på att syftet med programmet är att lokalinvånarna själva, framförallt kvinnor och ungdomar som är den primära målgruppen, är de som ska göra. Hållbarheten och långsiktigheten ligger i att det är människorna själva som tar kontroll och aktivt påverkar utvecklingen, både för sin egen familj och sitt lokalsamhälle. De anställda inom programmet kan hjälpa genom att öka familjer och myndigheters kunskaper och kapaciteter, men kan inte göra arbetet åt dem. Det låter paradoxalt, men vid eftertanke också logiskt, att målet är att vi inte ska behövas när programtiden är slut.

Återigen, vad kapacitetsbyggande kan innebära i praktiken, det får jag återkomma till i nästa veckas blogginlägg!

Ida-Maja Lindström, programpraktikant i Peru

MARTIN: Tillsammans erövrar vi demokratin

Brenda från Castilla Media talar inför lokalpolitiker.

Martin Karlsson i Peru, inlägg 8

Om två veckor tar jag farväl av Arequipa och beger mig hem till Stockholm igen. Med avslut följer ofta en tillbakablick på den tid som varit. Både formellt och personligen. I ljuset av två andra bra reflekterande texter, som finns här och här, vill också jag dela med mig av några lärdomar.

När jag under min tid i Peru har försökt att bilda mig en uppfattning om Svalorna Latinamerikas utvecklingssamarbete här i synnerhet och svenskt bistånd i allmänhet har jag gått till väga på olika sätt.

Intervjuer med de kvinnor och ungdomar som vi arbetar med här har exempelvis hjälpt till att förstå den personliga betydelsen som samarbetet har. Ibland har det dock känts svårt att foga samman de små berättelserna till en helhet och få en uppfattning om vart vi är på väg. De gångerna har jag sökt mig till våra LFA-matriser.

LFA står för Logical framework approach och är ett planeringsverktyg som lanserades av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID 1969. Verktyget används för att beskriva syfte, metod och målsättning med ett biståndsprojekt och används också i ansökan om medel till Sida av svenska biståndsorganisationer.

Efter mina besök i Castilla Media och möten med de kvinnor och ungdomar vi arbetar tillsammans med har jag försökt återkoppla till de delmål som står uppskrivna i LFA-matriserna. Hur en danslektion, en fotoutställning eller en kvinna som stolt berättar hur hon har börjat sälja marsvin ska leda fram till en hållbar utveckling. LFA-matriserna har varit en hjälp på vägen att förstå helheten men ändå har det fortfarande känts som om något saknas.

När jag läste en metodhandbok från Forum Syd om demokrati och rättvisa fastnade jag vid en formulering som jag nu i efterhand tycker fångar upp alla de här olika aktiviteterna kanske ännu bättre än LFA-matrisen.

… demokrati måste erövras av varje generation

En danslektion är också en gruppövning och ett sätt arbeta tillsammans. En fotoutställning är ett tillfälle att kommunicera och medvetandegöra. Att sälja marsvin är ett sätt att få en egen inkomst och stärka självkänslan.

Sammantaget är de här aktiviteterna strategier som kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media använder sig av för att erövra demokratin. Demokratin som är deras rättighet och handlar om deltagande, men som under historien har förnekats dem av ett sådant hinder som stavas diskriminering.

Betydelsen av de här aktiviteter stannar dock inte vid deras effektivitet (hur pass bra de är för att nå målen i LFA-matrisen). Den omfattar så himla mycket mer.

Byråkrati, resultatuppföljning och statistik inom svenskt bistånd är medel till ett ändamål som har en ännu längre historia än LFA-matrisen. Den historien handlar fortfarande om de som har och de som inte har, om folkrörelser, solidaritet och ett gemensamt åtagande över gränser. Den handlar om oss medborgare och det ansvar vi själva tar för hur biståndet ska se ut, exempelvis genom folkrörelser, och ytterst vad vi själva gör för en jämlikare värld. 

Ta Svalorna Latinamerika som exempel. Det är inte bara ett kansli i Stockholm med några få anställda. Det är en organisation bestående av medlemmar som genom historien frivilligt har valt att använda sina demokratiska rättigheter och sin fritid till att stötta dem som inte har några.

Det är så jag ser det och det är därför också jag efter en vecka på Sidas kursgård i Härnöshand och fem månader i Peru kan skriva under på att bistånd gör skillnad. Den skillnaden avgörs dock inte bara av hur pass bra kvinnorna och ungdomarna i Castilla Media erövrar sin demokrati. Den avgörs också av hur pass bra vi själva gör det. Både för deras och vår egen skull.

Text och foto: Martin Karlsson

HAMPUS: Biståndets värde

Hampus Andersson i Nicaragua, inlägg 4

Jag bor i Estelí i norra Nicaragua. Efter 4 månader med stopp i toaletten, ständiga strömavbrott, insekter i sängen och sviktande hälsa så känner jag mig riktigt utarmad. Ändå bor jag i en lägenhet som den stora majoriteten av befolkningen i det här landet bara kan drömma om. Jag har stenväggar, riktigt golv och ett tak som håller tätt.

Jag har ett svenskt pass och den 28 februari flyger jag hem till välfärd och välstånd.

Min vistelse som programpraktikant för Svalorna Latinamerika i Nicaragua har förstärkt min uppfattning om att fattigdomen och dess orsaker måste utrotas. Det finns inget romantiskt med fattigdom; ingen förtjänar fattigdom. Fattigdom är aldrig bara enkelhet. Fattigdom är att bli sjuk och inte ha tillgång till en riktig läkare; att sniffa lim för att man är hungrig; att inte ha möjlighet att utvecklas oberoende av någon annans krav och förväntningar. I Nicaragua, Latinamerikas näst fattigaste land, har jag mött mängder av inspirerande människor som gör allt för att förändra sin situation. De kämpar för ett liv utan fattigdom – ett liv i frihet.

En nicaraguansk gatupojke letar mat i en sopcontainer

Det är också uppenbart att det finns många hinder för att ta sig ur fattigdomen. När jag förra veckan gjorde ett reportage med en ung tjej från en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer blev detta faktum väldigt tydligt. Reportaget var tänkt som ett porträtt där jag följer en person ur målgruppen under en hel dag. Personen som jag följde är en mycket inspirerande tjej, 14 år gammal är hon redan ansvarig för ett eget TV-program som produceras av ungdomar. Hon är toppstudent och lägger samtidigt flera timmar varje dag i studion där hon förutom att förmedla veckans nyheter också gör reportage om samhällsproblem och mänskliga rättigheter.

Efter att ha varit med när hon spelade in ett reportage under förmiddagen var tanken att jag på lunchen skulle följa med henne hem för att träffa hennes familj och se hur hon bor. Efter en lång promenad upp för berget i utkanten av staden kom vi fram till ett litet stenhus med plåttak. Det märktes direkt att något inte stod rätt till. Flickans storasyster mötte oss på vägen med oroad min och inifrån huset hördes fruktansvärda skrik och flera smällar.

Den alkoholiserade storebrodern har kommit hem stupfull – klockan 11 på dagen, en torsdag – och börjat slå sönder möbler. När flickans mamma försöker lugna honom har han slagit henne också. Jag fick en klump i magen och visste inte vad jag skulle göra. Under min tid i Nicaragua har jag sett mängder av fulla män längs vägarna, men detta var första gången jag såg vad den utbredda alkoholismen skapar i hemmen.

Flickan var bedrövad. Hon grät av rädsla, frustration och av skam. Jag ville trösta henne och säga att det inte var hennes fel. Efter en stund gick hon med på att följa med oss och äta lunch vid kontoret. Hon berättade sedan att det i det lilla huset bor 10 personer. Flickan har själv ansvar för att passa och sköta om storasystrarnas barn medan de jobbar på marknaden. Systrarna fick bägge barn vid 15 års ålder och papporna har sedan länge lämnat dem i sticket. Flickan berättade att aktiviteterna och utbildningen på Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisation har hjälpt henne förstå att hon vill något annat med sitt eget liv. Hon vill inte ha barn – inte nu. Hon vill utbilda sig och bli journalist.

”Och om jag någon gång skaffar familj ska vi minsann dela lika på ansvaret!”

Det är hemskt att se hur verkligheten hela tiden försöker hålla flickan tillbaka, men inspirerande att se hennes drivkraft. Traditionella, patriarkala värderingar har bestämt att flickan och hennes systrar får slita dygnet runt medan brodern dricker, men aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program har givit flickan en tillflyktsort och en möjlighet att på sikt uppnå någonting bättre. Efter incidenten med storebrodern valde flickan att tillbringa resten av dagen på organisationskontoret där hon redigerar film, gör läxor och hjälper yngre deltagare. Hon kallar samarbetsorganisationen för sitt andra hem och istället för våld och skrik får hon där möjlighet att lära sig och utvecklas. Vid sidan av praktiska kunskaper har de rättighetsbaserade aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program fått henne att reflektera över genusfrågor och invanda strukturer som annars står i vägen för många flickors och ungas utveckling.

Svenskt bistånd handlar ytterst om att minska fattigdom, men för att komma åt fattigdomen måste man tackla dess orsaker. Med aktiviteterna inom Svalorna Latinamerikas program i Nicaragua får deltagare som flickan jag träffade möjlighet att själva forma sin egen utveckling. Att lära barn och unga att se strukturella samhällsproblem och undvika dess fällor är grundläggande. På sikt hoppas jag att flickan jag träffade kan vara en del i den samhällsförändring som Nicaragua så väl behöver, om förändringen så bara sker i hennes eget liv. Mot alla odds har hon kommit en bra bit på vägen.

Text och foto: Hampus Andersson

SIMON: En veckas konferens ger en övervägande positiv bild av vart Svalorna LA är på väg

Simon Strannard i Peru, inlägg 2

För ett par veckor sedan hade vi i Peru besök av våra kollegor från kontoren i Stockholm, Nicaragua och Bolivia för att gemensamt diskutera viktiga strategiska frågor.

Svalorna, liksom de flesta andra svenska enskilda organisationer som arbetar med bistånd, har under de senaste 5-10 åren genomgått en förändringsprocess. Enkelt uttryckt har man gått från att arbeta i mindre projekt med stark svensk närvaro i form av volontärer till att arbeta i större program med färre anställda. Den främsta drivkraften bakom denna förändring har varit ett ökat resultatfokus där målgruppen för insatsen står i centrum. Tidigare mindre och spridda projekt karakteriserades alltför ofta av en bristande hållbarhet och avsaknad av tydliga mål.

Dagens bistånd lär sig av sina misstag och utgår nu ifrån uppställda mål för verksamheten som definieras tillsammans med målgruppen i en deltagande process. Programmet består av en mängd aktiviteter som strategiskt utformats utifrån målen och som på sikt ska leda till att dessa uppfylls. Det som styr verksamheten är de resultat man uppnår och övervägande fokus ligger på att mäta och utvärdera dessa resultat. Svensk personal bedriver inga aktiviteter utan ansvarar för bland annat metodologisk utveckling, uppföljning, utvärdering och rapportering till finansiärer i Sverige, allt detta i kontinuerlig dialog med de lokala organisationer som är ansvariga för programmets aktiviteter. Genom att använda sig av lokal kunskap och kompetens ökar hållbarheten och effektiviteten i insatsen.

En sådan genomgripande förändring av arbetssätt tar tid att genomföra. Svalorna LA ligger långt fram i detta förändringsarbete men veckans möten handlade om hur vi ska bli ännu bättre. En positiv upptäckt var att de olika kontoren på var sitt håll utvecklat i stort sett identiska tankar om hur arbetet bör fortskrida och vi kunde enkelt enas om vilka nödvändiga dokument som behöver utvecklas till förmån för såväl organisationen i sin helhet som för programmen i de tre länderna. Förutsatt att vissa externa omständigheter som ansökningstider och regler för fortsatt finansiering inte negativt påverkar dessa planer, tror jag att Svalorna LA har goda möjligheter att nå sin fulla potential som en effektiv programorganisation inom de närmaste åren.

Simon Strannard

simon.svalorna@gmail.com