Hård bestraffning eller ömsesidig kommunikation?

- Vad har ni gjort när ni har fått reda på att er son eller dotter har skolkat eller haft någonting annat opassande för sig?

Utbildaren Leslie Torres ser ut över det gröna och vita klassrummet i en av Ruben Darios många skolbyggnader. Fönsterna är halvöppna och på skolgården utanför är det dags för rast, så det är inte lätt att överrösta skratten, fotbollsspelandet och de högljudda samtalen. Föräldrarna sitter bredvid varandra i en stor halvmåne och lyssnar uppmärksamt. Men få av dem möter Leslies blick. Det verkar som att frågan hon precis ställde är jobbig att svara på. Efter en stunds tystnad tar en av mammorna mod till sig.

- Jag blir förbannad och skäller ut dem. Sedan blir det stryk, såklart!
Någon skrattar till och ett dovt fnissande fyller rummet, precis som om deltagarna försöker vifta bort allvaret i det som just sades.  Vi befinner oss på Leslies och Cristinas workshop. Här ska vi diskutera hur vi på ett bättre sätt kan kommunicera med våra barn. Ja, denna gång är det inte barnen och ungdomarna som är huvudpersonerna, utan deras föräldrar.

Barn och ungdomar går igenom massor av olika situationer i livet, förklarar Leslie. Därav beter de sig inte alltid som föräldrarna tycker att ”de borde”. Det är viktigt att ta upp detta till diskussion, så att föräldrarna blir mjukare med sina barn och pratar med dem istället för att använda våld. Foto: Linda Fagrell.

Varje år gör alla organisationer som ingår i programmet DEDENAN II en resultatmätning för att bedöma i vilken utsträckning de uppsatta målen har uppfyllts. Mätningen består av undersökningar som görs med barn, ungdomar, deras föräldrar och andra vuxna.

- Det vi har sett det senaste året är att föräldrar fortfarande ser den hårda bestraffningen som någonting positivt, berättar samordnaren Diana. Enligt många vuxna i Nicaragua ses barnen som ofullständiga personer. Föräldrarna tror att de gör barnen en tjänst när de slår dem. Detta vill vi förhindra. Med olika aktiviteter vill vi visa föräldrarna att det finns olika alternativ till våld och ge dem konkreta exempel på vad de kan göra istället.

Under workshopens gång hålls olika dynamiska övningar. Här ombeds föräldrarna, till tonerna av klassisk musik, att blunda och återuppleva något vackert minne. - ”Musiken tog mig tillbaka till ögonblicket då jag för första gången såg min dotter”, säger en av mammorna med tårar i ögonen när musiken stängs av. Foto: Linda Fagrell.

I klassrummet fortsätter diskussionen.

- Jag blir besviken och ger dem utegångsförbud, påpekar en mörkhårig kvinna bestämt.

- Jag skäller ut dem efter noter, säger en annan,  samtidigt som en tredje utbrister att hon minsann inte använder sig av sådana metoder.  Hon försöker alltid ge dem råd och föra en dialog.

Leslie håller upp ett plakat. Alla tittar nyfiket. På plakatet syns tre olika kommunikationstyper förklarade med bilder och text.

- Oftast använder vi oss av någon av dessa typer i vår kommunikation med barnen, säger hon. Antingen den aggressiva, den passiva, eller den ömsesidiga.

Vi kommer hit för att lära oss hur vi på bästa sätt kan hjälpa våra barn, säger Miriam, mamma till två söner.  Här reflekterar hon tillsammans med tre andra mammor över de olika kommunikationstyperna som Leslie redogör för. Foto: Linda Fagrell.

- Så vilken kommunikationstyp tror ni då är den bästa?, frågar Leslie.

Rummet tystnar igen.

- Den ömsesidiga, säger någon blygt efter en stund. De flesta nickar instämmande.

Plötsligt ställer en kvinna från den bakre raden en fråga. Det är första gången vi hör henne säga någonting.

- Är detta den enda reflektionsstund vi kommer att ha eller blir det flera?

Ja, ingen kan nog säga sig vara expert på varken kommunikation eller på att vara förälder. Men att ha viljan att lära sig mer innebär också modet att våga förändras. Av de 41 föräldrar som kom idag sågs bara en man. Vi lämnar klassrummet med en enad slutsats:

Det finns många starka kvinnor i Nicaragua.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Barn filosoferar "Vad är tillåtet för män vs. kvinnor"? Jinotega

I ett land som Nicaragua, där sexuellt utnyttjande av barn är fruktansvärt vanligt, är det extra viktigt att informera om sexualitet. Vad är det? Vad är normalt och vad är inte? När har det gått för långt? En heldag varje månad åker organisationen Club Infantil, som jobbar med dessa frågor, till en och samma skola för att uppmärksamma ämnet och om vad det innebär att leva i ett mansdominerat samhälle. Det hänger nämligen ihop.

Skolan ligger strax utanför staden Jinotega och eleverna där är mellan 10 – 15 år. För att skapa en lättsam stämning och lära känna eleverna börjar vi alltid med att leka med dem på morgonrasten. När klockan ringer in går alla elever till sitt klassrum. Personalen från Club Infantil påbörjar undervisningen och håller föreläsningar i var och ett av klassrummen.

Igår delade vi in klassen i två grupper. Pojkar för sig och flickor för sig. Deras uppgift var att skriva en lista på vad som är tillåtet och förbjudet för det manliga könet respektive det kvinnliga. Enligt eleverna har kvinnor rätt till att skydda sig, skaffa barn och köra bil. Däremot ansåg dem att det är förbjudet för kvinnor att sälja sin kropp, vistas på gatan nattetid och prata med okända människor. För män ansåg eleverna att det är tillåtet att vara den som bestämmer i huset, arbeta, dricka alkohol, köpa sex, överge barn. Däremot är det förbjudet för dem att gråta, sälja droger, döda, råna, våldta och misshandla kvinnor.

Jag tycker att det var väldigt intressant att höra barnens åsikter. En viss skillnad på tankar mellan flickgruppen och pojkgruppen fanns. Jag lade märkte till att båda könen hade lättare för att komma på vad som var förbjudet och inte för män.

I slutet av lektionen lekte vi ytterligare en lek som syftade på att eleverna skulle berätta vad de lärt sig under dagen. Någon hade lärt sig att sexualitet inte är farligt i sig, men att man som barn måste vara uppmärksam så man inte blir utnyttjad. En annan berättade att hen lärt sig att det inte är rätt att slå kvinnor.

Flera elever hade svårt att koncentrera sig under hela lektionen, men majoriteten lyssnade iallafall. Det kändes skönt att gå därifrån med vetskapen att vi nått ut till kanske inte alla, men till många!

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

Telenovela på tre dagar!

Jag fick förfrågan att följa med på en tre dagars workshop där Svalorna Latinamerika ska vara med och göra 12 avsnitt av en samhällskritisk telenovela (latinamerikansk tv-serie) som ska spelas in i La Paz under våren. Jag tackade självklart ja till detta erbjudande, häftigt att fåvara med och göra en telenovela som ska sändas på nationell TV i Bolivia!
Initiativtagare till denna tv-serie är Svalornas samarbetsorganisation Cistac, som arbetar med genusfrågor där fokus ligger på maskulinitetsproblematiken. De ifrågasätter den rådande maskulinitetsnormen och vill bryta med de patriarkala strukturerna, vilket speglas mycket väl i det genomgående temat i telenovelan.
Att det skulle bli tre intensiva dagar med väldigt få raster hade både jag och Olivia, som var med från Svalorna Latinamerika, räknat med, men att det skulle bli 15 timmarspass hade vi inte kunnat drömma om. Vi hade ett strikt schema att följa med morgonpass, eftermiddagspass och kvällspass från åtta på morgonen till elva på kvällen. Detta för att göra det möjligt att färdigställa storyline till alla 12 avsnitten på bara tre dagar.
Vi som deltog på workshopen var 17 personer, som alla jobbade inom samma temaområden men kom från olika organisationer från olika områden i Bolivia bla. La Paz, El Alto, Cochabamba, och Tarija. Vi satt tillsammans under tre (minst sagt) intensiva och långa dagar och arbetade fram de olika karaktärerna och en spännande historia. Vi fick även en rejäl genomgång i filmkunskap av de produktionsansvariga för telenovelan. Hur man skriver ett manus och skapar olika karaktärer är en hel vetenskap fick jag lära mig.
Vi engagerade oss alla så mycket i de olika karaktärerna att det kändes som de fanns på riktigt tillslut. Det var en häftig känsla att få bestämma dessa männsikors öden och kunna ändra dem hur man behagade. Det var ibland vilda diskussioner kring huruvida någon riktigt otäck macho-karaktär skulle gå en ond bråd död tillmötes, eller om han mot all förmodan skulle ges en chans till förändring. 
Även om det var sjukt långa dagardär man satt och koncenterade sig till 110%, så var det en riktigt intressant och framförallt rolig upplevelse. Att serien förmedlar ett viktigt och meningsfullt budskap som vi alla brinner för och jobbar för varje dag, gjorde det hela ännu roligare ochalla var verkligen engagerade för att de 12 avsnitten skulle bli så bra som möjligt. Förhoppningsvis kommer denna serie nå ut till många ungdomar framförallt, och skapa utrymme för reflektion och diskussion kring de diskriminerande könsnormerna i samhället.    
Efter 3 intensivadagar (och sena kvällar)av skratt, kreativitet, djupgående diskussioner  och intressanta samtal, fick vi tillslut ihop de 12 avsnitten av telenovelan. Vi var nog alla väldigt trötta och väldigt nöjda när vi satt på bussen hem.

HANNA: Den behagliga bubblan

Hanna Zander i Sverige, inlägg 4

I lunchrummet på Götgatan diskuteras det ofta, men det vore fel att säga vilt. Vi är några organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter som delar på gemensamma utrymmen. Alla har vi relativt liknande värderingar vad gäller mycket och på lunchen och fikat håller vi ofta med varandra och nickar instämmande till vad som sägs. 

Med mina vänner är det samma visa: vi är överens i nästintill allt, har liknande intressen och helt klart samma grundvärderingar. En sådan sak som att erkänna att patriarkatet finns, är till exempel så grundläggande att jag – i mina kretsar – slentrianmässigt kan slänga mig med begreppet.
Vart jag än vänder mig i min närhet möts jag nästan uteslutande av medhåll, instämmande hummanden och nickande.

Det känns nästan overkligt att folk kan värdesätta saker som ekonomisk vinning högre än exempelvis social trygghet, relationer och ett rättvist samhälle. Jag minns fortfarande hur ställd jag blev när en kursare till mig en gång slängde ur sig att hon ”till varje pris” skulle bli rik: ”det spelar ingen roll om jag måste skövla regnskog”. Vad svarar man på något sådant? Jag är ju van vid att alla i min omgivning tycker att miljöns framtid är betydligt viktigare än ett välfyllt bankkonto. 

Det är i sådana situationer jag blir påmind om att jag faktiskt lever i en bubbla. Förvisso en mycket behaglig sådan, där det finns hopp om mänskligheten, men ändå en bubbla.

Demonstration för ett mer rättvist samhälle.

Däri tror jag också att det ligger ett problem. Det är fint att känna gemenskap, samlas kring åsikter och kunna hålla en diskussion på en betydligt mer intressant och givande nivå, som man ju kan när man delar grundpremisser. Samtidigt blir man otränad i att möta motstridiga argument och i att bli ifrågasatt på en grundläggande nivå; irritationströskeln blir allt lägre och man får svårare att föra diskussioner med folk som är av skilda uppfattningar. 

Så kanske får mitt löfte för sommaren bli att våga mig ut från bubblan och försöka utmana mig själv till att ta fler av de där diskussionerna som jag initialt bara känner ”suck” inför. Att slipa mina övertalningstalanger och inte tappa hoppet om att kunna få upp folks ögon för saker som för mig är självklara för att kunna utveckla ett mer solidariskt samhälle.

Text och foto: Hanna Zander

BJÖRN: ”Jag städar upp mitt eget skräp minsann!”

Björn Reisnert i Bolivia, inlägg 2

Vem ska städa?

Den frågan dök upp på ett tidigt stadium i den lägenhet som jag delar med en spanjorska och en italienska.

Italienskan ville anställa en städerska som kom en gång i veckan, för att så slippa göra jobbet och samtidigt skapa ett arbetstillfälle för någon som behöver en inkomst. Spanjorskan var av en helt annan åsikt.

- Så vill inte jag ha det. Jag städar upp mitt eget skräp minsann! Jag bidrar hellre med att skapa jobb på annat sätt.

- Björn! Vad tycker du?

Situationen var: En mot en och jag ombeddes ge mitt avgörande.

Anledningen till att jag blev tillfrågad sist, beror på att jag kom sist till lägenheten. Men det kan också vara så att jag ses som mer distanserad till ämnet eftersom jag är man.

Det stämmer att jag hade lite svårt att orientera mig mellan argumenten. Men eftersom frågan drabbade mig direkt så började jag att fundera och diskutera även med utomstående. I Sverige hade frågan aldrig kommit upp, men här i Bolivia är det väldigt vanligt att betala för hjälp med hushållsnära tjänster.

Jag köper båda argumenten. Att skapa ett arbete att bra, särskilt om det är vitt. En inkomst kan betyda mycket. Anledningen till att många kvinnor som utsätts för våld i hemmet stannar kvar hos sina män, är att de inte klarar sig ekonomiskt annars. *

Även spanjorskans argument håller. Det är sant att städning inte är en bransch där man tar del i och påverkar samhället, utan en så kallad kvinnofälla.

Hur är det i Sverige då? Kvinnofällorna undviks och även kvinnor arbetar ute i samhället. Vem är det då som städar? Männen? Nja, ganska sällan. Tyvärr är det nog så att samma kvinna som jobbar i ett företag också tar hand om hushållsarbetet, oavlönat. Hon gör ett dubbelt jobb.

Jag kommer inte fram till en entydig lösning på frågan. Jag lade slutligen min röst för att inte anställa någon. Det beror inte på politisk övertygelse, utan mer på att jag inte har något emot att städa och att jag genom Svalorna Latinamerika hjälper till att skapa jobb på annat sätt.

* http://www.eldeber.com.bo/2011/2011-02-13/vernotasantacruz.php?id=110212225613

Björn Reisnert