Proyecto Miriam: Kvinnor kan!

- Vår kropp är ett heligt tempel, påpekar advokaten Heisel Peralta med ett leende.

Jag sitter vid ett bord tillsammans med 14 nyfikna mammor i en av Proyecto Miriams konferenslokaler. Utbildningsdagen i sexualitet är i full gång, och rummet bubblar av förväntningar.

- Ett tempel är någonting vi skyddar och tar väl hand  om - där vi kan gömma det som vi älskar mest, fortsätter hon.  Och kom ihåg att det är vi, och bara vi, som bestämmer vem som får komma in.

Mitt bland alla gröna kullar, träd, betande kossor och ståtliga berg i det frodiga nordvästra Nicaragua ligger Estelí. Estelí är en stad som kantas av kreativa väggmålningar och färgglada hus. Här finns en vit katedral som gör sig så vacker mot den blå himlen. Här finns också en grupp starka, välorganiserade kvinnor som i över 27 år har arbetat mot kvinnoförtryck och för att kvinnor, barn och ungdomar ska kunna ta makten över sina egna liv: La asociacion Proyecto Miriam. De har sitt eget svar på en av de mest väldiskuterade frågorna genom tiderna:

Vilket är det bästa sättet för kvinnor, barn och ungdomar att ta sig ur situationer av förtryck?

- Det är helt klart utbildning, menar Proyecto Miriams samordnare Angela Peralta. Utbildning är nyckeln som öppnar dörrar till en trygg framtid. Med det menar jag inte bara den utbildning som skolministern dikterar, fortsätter hon. Vi behöver också rikta in oss på att stärka människors självförtroende och personliga utveckling genom alternativa utbildningsformer.

La Asociación Proyecto Miriam finns i tre olika städer i Nicaragua: Managua, Matagalpa och Estelí. ”– Vi jobbar med två olika typer av utbildning, berättar Angela. Både den formella; ”Escuela Miriam”, där barn och ungdomar kan fullfölja sin grundskoleutbildning, och den informella där vi håller olika kreativa aktiviteter, kurser och workshops.”

När Proyecto Miriam startades upp var det som ett feministiskt utbildningsprojekt: ett stipendieprogram dit unga kvinnor kunde söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen utbildningar och upplysningskampanjer för både kvinnor och barn, och har sina egna advokater och psykologer. Stipendieprogrammet finns kvar med sina 10 utdelade stipendium varje år. Angela har varit med från början.

- Jag var en av de första kvinnorna som fick stipendiet. Då var jag en 24 årig tvåbarnsmamma utan hopp om att någonsin få chansen att studera. Proyecto Miriam hjälpte mig att bli både självständig och självförsörjande. Då insåg jag vikten av att arbeta för kvinnors rättigheter – det förändrar liv.

Till organisationens ”informella utbildningar” hör bland annat aktiviteter som reflektionsstunder i olika teman, kurser i  dans, teckning och ledarskap, olika workshops, poesi och komunikation. Här övar organisationens dansgrupp glatt på en korreografi till mors dag tillsammans med instruktören.  

Tillbaka i konferenslokalen fortsätter diskussionen. Vi pratar om sexuella rättigheter och Heisel frågar om mammorna tycker att dessa ser likadana ut i praktiken för kvinnor och män i Nicaragua. Trots att en del förbättringar har setts de senaste åren så verkar alla vara överens om att svaret blir ett rungande nej – machismon är utbredd och präglar hela barnuppfostran.

Detta är det första utbildningstillfället av fyra i sexualitet som Heisel och Gloria håller för det som Proyecto Miriam kallar för ”MAPAREF” (Mammor, pappor och andra vårdnadshavare). Idag var det bara mammor som dök upp. 

- Så, vad kan vi göra för att förändra detta?, frågar Heisel och tystnar.

Ett dovt surr går genom konferenslokalen.

En kvinna med röd tröja menar att kommunikationen med våra barn är det viktigaste för att skapa en ömsesidig respekt och för att lära dem att respektera andra.

- Informera våra barn, och ge våra söner och döttrar liknande information, menar en annan, och det är kvinnan som sitter bredvid mig. Om vi bara lär våra döttrar att ”skydda sig”, så lär vi dem automatiskt att bli underordnade. Vi borde istället prata om rättigheter och vikten av våra kroppar – våra tempel.

När jag lämnar workshopen, och Proyecto Miriam, så är det med huvudet fullt av reflektioner. Världens mammor borde inte bara uppmärksammas och  uppskattas på mors dag – ljuset borde riktas mot dem alla dagar i veckan.

Linda Fagrell, praktikant, Nicaragua

Den tveeggade livmodern

3 minuter och 42 sekunder, så lång tid kan det ta att tända en eld i inte bara en, utan flera debatter. Lotten Collins krönika om mors dag i Brasilien har väckt kritik, och med den debatten om representation, kolonialism, och livmodersfeminism. Som praktikant i Latinamerika är det kul att kontinenten ”hamnar på dagordningen”, och att den berör Svalorna Latinamerikas arbete.  Jag reflekterade själv över skillnader i mors dags firande när det tog fart här i Peru, inte för att det var så mycket av ett val, det var överallt. Den röda- och rosaskimrande reklamen, hjärtana, rosorna och den uppsjö av produkter och tjänster som plötsligt skulle handla om moderskap kände man igen. Men där det svenska firandet brukar stanna vid en mindre present, ett kort, kanske frukost på sängen så märktes mors dag här verkligen som en högtid. Från fredag till söndag hade jag svårt att somna på grund av den musik som strömmade natten lång i firandet, och på själva högtidsdagen var nästintill alla butiker stängda. Det fick mig att glädjas, att mödrar och den essentiella rollen som moderskapet har för mänskligheten, samhället och varje individ, fick så stor plats. Men också att fundera.

Barn, unga och gamla hjälps åt, under mycket skratt, vid den första slugningen av honung för biodlarföreningen i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

I samtal med fältteamet har frågan om könsroller och innebörden för programarbetet här i Peru ofta dykt upp. Att de traditionella könsrollerna lever kvar, där kvinnor har större ansvar för hem och barn och män för försörjning och det offentliga, kan stå i vägen för kvinnligt deltagande och organisering.

”Under det tidiga skedet i programmet mötte vi mycket motstånd, främst hos män, i att programmet riktade sig mot kvinnor och uppmuntrade deras deltagande i aktiviteter utanför hemmen. Man trodde att det skulle gå ut över ansvaret de hade där hemma. Men vi kan se en förändring´. Numer händer det att kvinnorna kommer på mötena och männen stannar hemma med barnen” säger Irma Tímana, programkoordinator för PDR.

Utöver inställningen att politik, ekonomi och det offentliga är männens arena innebär detta ansvar att kvinnor har mindre möjligheter än män att rent tidsmässigt kunna delta vid offentliga möten, ta på sig ledaransvar inom organisationer eller den lokala demokratin. När vi deltog vid ett möte för en biodlarförening i Machaguay uppstod en konflikt just om det.

”Det är orättvist att jag som ordförande ska utföra alla uppdrag som föreningen kräver. Jag har inte obegränsat med energi och tid. Jag är ensamstående, arbetar hela dagen på fältet, och resten av tiden för att ta hand om mina barn. Vi behöver hjälpas åt för att få föreningen att fungera” uttryckte föreningens ordförande.

Ordförande för biodlarföreningen, Rosario i mitten, tar upp ansvarsfödelning både inom och utom föreningen. Foto: Ida-Maja Lindström

Svaret från en annan medlem var något uppgivet.

” Vi har alla arbete, barn och hem att ta hand om, ingen har mycket tid över.”

Men rollen som moder, ansvaret för barnens hälsa och uppfostran som det innebär, kan också skapa ett bredare stöd för att programmet riktar sig mot att stärka kvinnor att bli mer självförsörjande och ta plats i den lokala politiken. I samma diskussion som ovan, tog en äldre man i föreningen till orda.

”Vi måste visa empati med varandra, och arbeta gemensamt, inte bara skylla ifrån oss. Det är viktigt att ni som mödrar tar plats och leder en organisation som denna. Det är ni som uppfostrar barnen, för kunskaperna vidare, leder vägen in i framtiden.”

Jag tänker att moderskapets starka roll, respekten den inger, kan ge kvinnor en väg in i samhällsdebatten, rätt att göra sin röst hörd. Syftet med programmets socio-politiska komponent är heller inte att säga vad målgruppen ska göra. Syftet är att stärka deras kapacitet att göra sina röster hörda, att själva formulera sina åsikter, behov och mål och arbeta för att uppnå dem.

Demonstration inom kampanjen Déjala decidir den 21 april. Banderollen lyder "Min pastor våldtog mig och nu är jag gravid", "Halleluja, fira det ofödda barnet!". En kommentar på abortmotståndarnas Marcha de la vida (Marsch för livet) som i Arequipa tilldrog sig runt 150 000 deltagare en månaad tidigare. Foto: Ida-Maja Lindström

Det kan också vara en farlig väg att sätta moderskapet före allt annat, liksom Lotten Collin också tar upp, i den alltför vanliga företeelsen av gravida flickor. Antalet anmälda våldtäkter i Peru uppges vara den högsta i Sydamerika och 78% av offren är under 18 år (källa: Promsex). Och liksom i många andra Latinamerikanska länder är abortlagstiftningen begränsad till att gälla vid fara för moderns liv, med konsekvensen att lagen kan tvinga barn att genomgå en graviditet som följd av våldtäkt, liksom det uppmärksammade fallet i Paraguay med den 10-åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar hålls åtskild från sin mor på ett hem som ska säkra att hon genomgår graviditeten. Även i Peru har denna fråga fått stort utrymme genom kampanjen ”dejala decidir” (Låt henne bestämma) och lagförslag om att tillåta abort vid graviditet efter våldtäkt. Ett exempel på en feministisk kamp som inte utgår utifrån livmodern, eller upphöjandet av modern, utan kvinnor och barn som rättsbärare i sig med rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och rätt att INTE bli mödrar. Allt detta händer samtidigt. Det är inte en kamp, en fråga, utan flera, liksom det behövs mer än en röst för att berätta om dem.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Feministiskt forum 9 maj, morsdagdebatt och postkolonial journalistik

Idag firas mors dag i Sverige. Men det var i samband med en annan mors dag, den som för tre veckor sedan firades i Latinamerika, som en debatt väcktes i Sverige angående postkolonial journalistik. Detta efter en krönika i Sveriges Radio den 12 maj.

Kort sagt så behandlade krönikan en personlig gestaltning av det stundande mors dagsfirandet i Brasilien, varpå röster väcktes angående det eurocentriska förhållningssättet och bekräftandet av stereotyper om den ”latinamerikanska modern”. Debatten kom sedan att växa till en diskussion om postkolonial journalistik och det osynliggörande av kamper för kvinnors rättigheter som förs i Latinamerika.

Carmen Blanco Valer, folkhögskolelärare och globalrättviseaktivist, och Diana Mulinari, sociolog och professor i genusvetenskap, var några av de starkaste kritikerna till krönikan. De hade båda några dagar innan krönikan publicerades deltagit i ett samtal som Svalorna Latinamerika, tillsammans med FIAN, Färnebo Folkhögskola och Latinamerikagrupperna arrangerade på Feministiskt Forum i Stockholm, med Maria Starck, kommunikationsstrateg och styrelseledamot i FIAN, som samtalsledare. Samtalet berörde bland annat feminism och solidaritet i biståndsarbete och panellisterna tog upp just det problematiska i hur nord förhåller sig till syd. Samtalet gällde bistånd men temat för samtalet är tänkvärt även för de som vill ägna sig åt internationell journalistik.

Carmen Blanco Valer och Diana Mulinari under samtalet på Feministiskt Forum, Stockholm 9 maj.

Carmen Blanco Valer framhävde att vi måste våga ifrågasätta biståndet. Solidaritet är inte välgörenhet, det handlar inte om att tycka synd om någon. Det handlar om jämlikhet – att se dem som biståndet går till som våra jämlikar. Maktrelationen kommer ändå bestå, det är fortfarande biståndsgivarna som har makten att välja vilka som ska motta biståndet. Här måste biståndsgivarna inse att de gör politiska ställningstaganden i valet av mottagare – och våga göra det!

Även biståndgivarroller måste ifrågasättas – biståndsgivarna sitter inte på kunskapen om den lokala kontexten, biståndgivarna kan inte heller diktera de mål som biståndsmottagarna ska ha eller de medel de ska använda för att uppnå sina mål. Att ständigt vara i kommunikation med mottagarna, att lära av organisationerna och inspireras av dem för ett arbete för förändring av destruktiva strukturer och maktförhållanden även i Sverige är.

Under samtalet kom också moderskapet upp som ett tema och en utgångspunkt för feministisk kamp. Diana Mulinari påpekade att mödrarna på Plaza de Mayo i Argentina visserligen har moderskapet gemensamt men att det snarare handlar om en politisering av moderskapet med utgångspunkt i solidaritet, med mödrar och med andra, som söker rättvisa och svar angående försvunna anhöriga. En politisering som har lika lite med livmodern att göra, som krönikören i Sveriges Radio uttryckte det, som den högerpolitisering av moderskapet som sker i Europa idag har.

Att Sveriges Radio några dagar efter detta omfattande samtal publicerar en krönika som går emot mycket av det som samtalet gick ut på bekräftar problematiken som samtalet berörde.

Idag är det alltså mors dag i Sverige. Jag misstänker att ingen kommer att publicera en krönika om hur svenskor ständigt möts av frågor från släktingar och arbetsgivare om när de tänker skaffa barn (obs! inte ens ”om”), att svenska kvinnliga politiker porträtteras framförallt som barnlängtande prinsessor (Annie Lööf i Svensk Damtidning) och att Sverige är ett land med ett starkt abortmotstånd (Stockholms landsting halverar stödet för abortvård). För även om allt detta är sant så vet vi alla att det inte är hela sanningen. Och om vi kräver hela sanningen här, varför ska vi nöja oss med bara ett perspektiv på Latinamerika – eller på mammor?

Biståndsgivare liksom journalister som har ett verkligt intresse att motverka den maktobalans som finns gentemot biståndsmottagare och av journalister gestaltade personer måste för det första erkänna denna maktobalans. För det andra åta sig att ge en nyanserad bild, med flera vinklar och framförallt med berörda personers egna utsagor angående de ämnen de vill belysa.

För den intresserade:
Krönikan i Sveriges radio.
Debattartikeln "Bedrövande nidbild av kvinnokampen i Latinamerika".

Sveriges Radios svar på debatten.

Slutreplik av debattartikelförfattarna.


Caroline Ullman, som med detta inlägg tackar för tiden som organisationspraktikant på Svalorna Latinamerikas kansli, Stockholm