Proyecto Miriam: Kvinnor kan!

- Vår kropp är ett heligt tempel, påpekar advokaten Heisel Peralta med ett leende.

Jag sitter vid ett bord tillsammans med 14 nyfikna mammor i en av Proyecto Miriams konferenslokaler. Utbildningsdagen i sexualitet är i full gång, och rummet bubblar av förväntningar.

- Ett tempel är någonting vi skyddar och tar väl hand  om - där vi kan gömma det som vi älskar mest, fortsätter hon.  Och kom ihåg att det är vi, och bara vi, som bestämmer vem som får komma in.

Mitt bland alla gröna kullar, träd, betande kossor och ståtliga berg i det frodiga nordvästra Nicaragua ligger Estelí. Estelí är en stad som kantas av kreativa väggmålningar och färgglada hus. Här finns en vit katedral som gör sig så vacker mot den blå himlen. Här finns också en grupp starka, välorganiserade kvinnor som i över 27 år har arbetat mot kvinnoförtryck och för att kvinnor, barn och ungdomar ska kunna ta makten över sina egna liv: La asociacion Proyecto Miriam. De har sitt eget svar på en av de mest väldiskuterade frågorna genom tiderna:

Vilket är det bästa sättet för kvinnor, barn och ungdomar att ta sig ur situationer av förtryck?

- Det är helt klart utbildning, menar Proyecto Miriams samordnare Angela Peralta. Utbildning är nyckeln som öppnar dörrar till en trygg framtid. Med det menar jag inte bara den utbildning som skolministern dikterar, fortsätter hon. Vi behöver också rikta in oss på att stärka människors självförtroende och personliga utveckling genom alternativa utbildningsformer.

La Asociación Proyecto Miriam finns i tre olika städer i Nicaragua: Managua, Matagalpa och Estelí. ”– Vi jobbar med två olika typer av utbildning, berättar Angela. Både den formella; ”Escuela Miriam”, där barn och ungdomar kan fullfölja sin grundskoleutbildning, och den informella där vi håller olika kreativa aktiviteter, kurser och workshops.”

När Proyecto Miriam startades upp var det som ett feministiskt utbildningsprojekt: ett stipendieprogram dit unga kvinnor kunde söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen utbildningar och upplysningskampanjer för både kvinnor och barn, och har sina egna advokater och psykologer. Stipendieprogrammet finns kvar med sina 10 utdelade stipendium varje år. Angela har varit med från början.

- Jag var en av de första kvinnorna som fick stipendiet. Då var jag en 24 årig tvåbarnsmamma utan hopp om att någonsin få chansen att studera. Proyecto Miriam hjälpte mig att bli både självständig och självförsörjande. Då insåg jag vikten av att arbeta för kvinnors rättigheter – det förändrar liv.

Till organisationens ”informella utbildningar” hör bland annat aktiviteter som reflektionsstunder i olika teman, kurser i  dans, teckning och ledarskap, olika workshops, poesi och komunikation. Här övar organisationens dansgrupp glatt på en korreografi till mors dag tillsammans med instruktören.  

Tillbaka i konferenslokalen fortsätter diskussionen. Vi pratar om sexuella rättigheter och Heisel frågar om mammorna tycker att dessa ser likadana ut i praktiken för kvinnor och män i Nicaragua. Trots att en del förbättringar har setts de senaste åren så verkar alla vara överens om att svaret blir ett rungande nej – machismon är utbredd och präglar hela barnuppfostran.

Detta är det första utbildningstillfället av fyra i sexualitet som Heisel och Gloria håller för det som Proyecto Miriam kallar för ”MAPAREF” (Mammor, pappor och andra vårdnadshavare). Idag var det bara mammor som dök upp. 

- Så, vad kan vi göra för att förändra detta?, frågar Heisel och tystnar.

Ett dovt surr går genom konferenslokalen.

En kvinna med röd tröja menar att kommunikationen med våra barn är det viktigaste för att skapa en ömsesidig respekt och för att lära dem att respektera andra.

- Informera våra barn, och ge våra söner och döttrar liknande information, menar en annan, och det är kvinnan som sitter bredvid mig. Om vi bara lär våra döttrar att ”skydda sig”, så lär vi dem automatiskt att bli underordnade. Vi borde istället prata om rättigheter och vikten av våra kroppar – våra tempel.

När jag lämnar workshopen, och Proyecto Miriam, så är det med huvudet fullt av reflektioner. Världens mammor borde inte bara uppmärksammas och  uppskattas på mors dag – ljuset borde riktas mot dem alla dagar i veckan.

Linda Fagrell, praktikant, Nicaragua

Svalorna Latinamerika i Nicaragua

Foto: Johannes Rydinger

Nicaragua är ett färgglatt land med doftande kaffefält, aktiva vulkaner, rena sjöar och en rik kultur. Det är också ett land där sociala problem utgör en stor del av vardagen. Många av landets barn och unga nekas dagligen sina rättigheter såsom god hälsa, utbildning och skydd mot skadligt arbete - något som gör dem väldigt sårbara inför olika risksituationer, som till exempel barnsexhandel.

I över trettio år har Svalorna Latinamerika jobbat för att barn och ungdomar i Nicaragua ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Tillsammans med fyra lokala samarbetsorganisationer från olika delar av landet driver Svalorna för nuvarande utvecklingsprogrammet DEDENAN fas II (Derecho y Desarrollo Integral de Niñas, Niños y Adolescentes).

- Inom programmet arbetar vi förebyggande mot sexuell kommersiell exploatering av barn och unga, berättar Svalornas landrepresentant Celina Lira på plats. Målet med vårt arbete är att befolkningen som medverkar i programmet agerar mot detta fenomen genom långsiktiga strategier.

DEDENAN II’s strategier och innehåll planeras av dess programråd under regelbundna möten. I programrådet har alla lika mycket inflytande – det består nämligen av representanter både från Svalorna och dess samarbetsorganisationer.

Det förebyggande arbetet är inriktat på att stärka barn och ungdomars förståelse av sina rättigheter och inflytandet över sin egen utveckling. Programmet vill också stärka deras självkänsla genom att skapa skyddsnät i form av en vuxenvärld som upptäcker och motverkar sexuella utnyttjanden.

- Nicaragua är ett exportland när det gäller barnsexhandel, påpekar Diana González som har varit medlem i programrådet i flera år. Därför är dessa typer av program så viktiga just här – speciellt för att försöka involvera alla delar av samhället.

DEDENAN II’s arbete sker huvudsakligen genom de olika lokala samarbetsorganisationerna:

CLUB INFANTIL

Club Infantil arbetar förebyggande mot barnsexhandel främst med hjälp av olika kreativa aktiviteter och kurser där de inkluderar barn och ungdomar i allt från dans, sminkkurser, radio- och TV-program (som barnen själva organiserar), miljöinriktade aktiviteter och läxhjälp för att stärka deras rättigheter och ge dem utrymme att organisera sig. Organisationen har två psykologer som fångar upp barn och ungdomar i olika risksituationer. De riktar även sitt arbete mot barnens föräldrar och mot personer som arbetar i riskfyllda miljöer, som till exempel taxichaufförer, hotellpersonal och statliga institutioner för att skapa medvetenhet och sprida kunskap.

- Barnsexhandel har alltid varit ett väldigt tabubelagt ämne i Jinotega, där vi har vår verksamhet, säger psykologen Fátima Averruz. För några år sedan gjordes en studie i vad stadens olika invånare visste om dessa typer av brott. Resultaten vi fick fram var att de flesta blundade för det helt och menade att ”sådant händer inte i min stad”.  Sedan vi började vårt förebyggande arbete tillsammans med Svalorna har vi märkt stora skillnader. Vi har lärt oss att identifiera och synliggöra fallen. Vi pratar om det offentligt, vilket också har smittat av sig på befolkningen och fler fall anmäls.

MARY BARREDA

På Mary Barreda i León arbetar socionomer, psykologer och advokater. Organisationen har sitt ursprung i kvinnoseparatistiskt solidaritetsarbete med prostituerade kvinnor. Genom åren har Mary Barreda kommit att utöka sitt fokus till att innefatta pojkar, flickor och ungdomar i riskzonen för att hamna i prostitution. Idag jobbar de aktivt främst inom tre huvudområden: prostitution, sexuell kommersiell exploatering av barn och unga (där även barnarbete räknas in), och våld mot kvinnor och barn.

APEADECO

APEADECO (Asociación de Promotoras de la Educación Alternativa para el Desarrollo Comunitario) håller till i Telica och deras främsta målsättning är att göra utbildning till en prioriterad fråga i kommunen. De har täta samarbeten med statliga institutioner som polisen, borgmästeriet och den lokala domstolen.

- Vi arbetar med alternativa utbildningsmetoder för barn och ungdomar såsom teckning och dans för att belysa frågor om mänskliga rättigheter, berättar APEADECOS samordnare Norvin Campos. Vi håller även i olika workshops och utbildningstillfällen för familjemedlemmar, lärare och andra nyckelaktörer både i rättighetsfrågor och i förebyggande av våld och barnsexhandel.
Norvin har genom APEADECOS arbete sett en ökad metvetenhet bland befolkningen.

- Genom våra informationskampanjer har vi hittills lyckats nå ut till 20.663 personer. Allt fler vuxna har sakta men säkert ändrat sin syn på barnen och börjat se dem som de faktiskt är: som sociala individer med rättigheter.

ASOCIACIÓN PROYECTO MIRIAM

Ett av ledorden för Proyecto Miriam är ”sororidad” (systerskap). Organisationen startades upp för nästan 30 år sedan som ett utbildningsprojekt för att ge kvinnor chansen att lära sig läsa och skriva, men också för att de skulle kunna utbilda sig på en högre nivå. De ser utbildning som en väg ut ur förtryck och har därför ett stipendieprogram dit unga kvinnor kan söka för att få ekonomiskt stöd till sina studier. Idag anordnar organisationen även utbildningar och upplysningskampanjer och jobbar med både kvinnor och barn för att de själva ska ha makten över sina liv och sin egen utveckling.

Linda Fagrell, infopraktikant, Nicaragua

Fjärilar, siluetter och alla kvinnors rätt att leva utan våld

Det är söndag morgon. Kvinnor och barn strömmar in genom Proyecto Miriams port. Alla blir tilldelade varsin brosch, en gul fjäril fäst på ett lila band, en symbol för systrarna Maribel som kallas las mariposas (fjärilarna på spanska). De tre systrarna Maribel från Dominikanska Republiken är i sig symboler, de mördades i kampen för frihet den 25 november 1960 och hedrades genom att den internationella dagen mot våld mot kvinnor tillägnades detta datum 1981.

En av kvinnorna som har utbildat sig i Proyecto Miriam bär fjärilsbroschen och ett hårband som uppmanar till aktion och fördömandet av våld mot kvinnor. Foto: Victoria Särnhult 

 

Tillsammans går unga och gamla utanför Proyecto Miriam. 

Foto: Victoria Särnhult

Proyecto Miriam uppmärksammar den 25 november på flera olika sätt under november månad. Slagordet för kampanjen lyder: “Vos y yo tenemos derecho a vivir sin violencia. No calles, actua.” (Du och jag har rätt att leva utan våld. Var inte tyst, agera.) Idag går vi tillsammans i procession utanför Proyecto Miriams byggnad. Vägen kantas av ömsom siluetter av mördade kvinnor, ömsom tavlor som barn och ungdomar har målat i Proyecto Miriams intressegrupp med temat våld mot kvinnor. Siluetterna är 16 stycken, de representerar de kvinnor från Esteli som har blivit mördade de senaste fem åren. På siluetterna kan man finna kvinnornas namn, deras ålder och relationen till mördaren. En hög procent av gärningsmännen är pojkvänner eller expojkvänner. Det är ovanligt att kvinnan inte kände mannen i fråga. Av alla de 44 kvinnor som mördats i Nicaragua under tidsperioden januari till september 2015, begicks 31 av morden i kvinnans hem. Vid varje siluett stannar Yolanda och Angela från Proyecto Miriam upp, läser högt upp informationen och sätter fast en blomma. Vi samlas vid en stor scen i slutet på vägen. Magdalena och Imelda håller tal där de förklarar historiken bakom den internationella dagen mot våld mot kvinnor, vad våld mot kvinnor innebär, vilka risker som finns och hur man kan förebygga våldet.

En tavla målad av en av ungdomarna från intressegruppen. ”Det måste upphöra. Inget mer våld.” Foto: Victoria Särnhult 

En av siluetterna som representerar en mördad kvinna från Esteli. 

Foto: Victoria Särnhult

En ung modern dansgrupp från Managua bestående av tre män och tre kvinnor genomför sedan ett dansstycke med kvinnomord som tema. De illustrerar briljant med dansen som verktyg hur maktrelationen mellan kvinna och man utspelas, hur en i början är lycklig tillsammans med sin partner men att det också vid ett mycket tidigt stadie utspelas svartsjuka, manipulation och kontrollbehov. Relationen blir allt mer våldsam, kvinnorna försöker ta sig ur sin partners grepp, men männen tillåter inte minsta steg. Våldet blir alltmer påtagligt. Det är en stark uppvisning som sedan blir ämne för reflektion och analys hos publiken. Kvinnor och män i publiken påpekar att det ofta används olika sorters strategier och våld i en våldsam relation, både psykiskt, sexuellt och fysiskt. En kvinna menar att det är väldigt viktigt att behålla sitt självförtroende och inte låta någon riva ner det. En annan tar upp rätten att klä sig som man vill utan att bli hånad eller utsatt för våld. Barn och ungdomar från Miriams dansgrupp har även de en uppvisning där de dansar till en låt med temat kvinnlig frigörelse.

Scen ur dansuppvisningen. Foto: Victoria Särnhult

Två av dansarna i slutet på uppvisningen. Foto: Victoria Särnhult

Efter uppvisningarna håller en syster till en av de mördade kvinnorna ett starkt känsloladdat tal där hon uttrycker sin sorg och frustration över sin systers död. Precis som i så många andra fall av kvinnomord är gärningsmannen fortfarande på fri fot. Saknaden och ilskan i systerns ord lägger sig som ett tungt täcke över oss. Samtidigt är luften fylld av kämpaglöd. Våldet är något som fortfarande är ytterst närvarande i många kvinnors liv, vare sig det handlar om psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt våld. November månad är tillägnad kampen mot våldet. På onsdag är det dags för nästa aktivitet, då Proyecto Miriam tillsammans med andra kvinnoorganisationer tillsammans ska gå svartklädda i en tyst marsch nerför huvudgatan i Esteli, sedan skall aktiviteten fortsätta i den centrala parken. Detta till minne av alla de kvinnor som har dött bara för att de är kvinnor.

Många kvinnor deltog i söndagens event för att uppmärksamma den 25 november. Foto: Victoria Särnhult

Att uppmärksamma det genusbaserade våldet som ständigt gör sig påmint men som lika ofta ignoreras är nyckeln till förändring. Proyecto Miriam säger: Var inte tyst, agera!


Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Premiär!

Spänningen vibrerar i den varma luften i radiostudion. Sofia räknar ner med fingrarna; tre, två, ett. ”AL AIRE”-lampan tänds. Jonatan tar ordet. För första gången ska ungdomarna i kommunikationsgruppen (en av Proyecto Miriams intressegrupper) hålla i ett liveradioprogram. I 45 minuter ska de underhålla lyssnarna, ta emot telefonsamtal och sms, spela musik och framför allt diskutera ett aktuellt ämne relaterat till mänskliga rättigheter och det preventiva arbetet mot barnsexhandel. Dagens samtalsämne är könsroller och stereotyper.

Liveshowen Somos tu Vos (vi är din röst) är igång! 

Foto: Victoria Särnhult

Kommunikationsgruppen består av ungefär tio ungdomar som träffas på lördagseftermiddagarna för att arbeta med olika former av media. De har tidigare skapat en egen tidning och under hösten har de arbetat med radio. Målet med kommunikationsgruppen är att de ska lära sig arbeta med de olika medieformerna samtidigt som de analyserar olika teman som har att göra med deras mänskliga rättigheter och det preventiva arbetet mot barnsexhandel. De ska sedan kunna använda sig av de olika medieformerna i sitt förebyggande arbete. Utöver att lära sig själva arbetet, denna gång hur det går till på en radiostation, övar de sig också på att delta aktivt, att diskutera och analysera. Hittills har de först läst på om ett tema, diskuterat det i grupp, därefter skrivit ett manus för programmet kallat Somos tu Vos, som de sedan har spelat in. De har under höstens gång förberett och utbildat sig med målet att till slut våga sig på ett liveprogram. Och idag är det dags. Stämningen är hög, det märks att ungdomarna är extra entusiastiska. Jonatan som ofta brukar ramla in ungefär en timma efter avsatt tid var idag nästan en timma för tidig.

Paula och Jonatan spelar in radioprogram om sexuella och reproduktiva rättigheter. Foto: Victoria Särnhult

Samtidigt som det är första gången för liveprogrammet så ska de också påbörja nästa del i medieutbildningen. De har själva föreslagit att de vill lära sig fotografera, så jag har fått i uppgift att skapa fyra fotoworkshops. Till min hjälp har jag Cora, volontär på Proyecto Miriam. Under dessa fyra gånger ska vi gå igenom teknik och estetik etc. samt gå igenom fyra olika teman relaterade till förebyggandet mot barnsexhandeln. Dagens fotoworkshop har temat som sedan ska diskuteras i radioprogrammet, alltså könsroller och stereotyper i media. Efter att ha samtalat en stund om vad fotografi egentligen är, vad det kan användas till och hur man kan använda det på olika sätt, börjar vi med att titta på tre omslag till olika magasin och analysera poser, ansiktsuttryck, perspektiv, färger etc. Olika män pryder alla tre omslag. Sedan tittar vi närmare på tre omslag prydda av kvinnor och jämför dessa.

Foto från workshopen där vi tittar på omslagsfoton. 

Foto: Benilda Talavera

Ungdomarna upptäcker stora skillnader, de kommenterar att männen inte ler, de ser väldigt seriösa ut. De lägger märke till att männen många gånger är fotade på mindre avstånd så att fokus är på ansiktet istället för på kroppen. En av tjejerna tycker att männens poser är annorlunda, mindre tillgjorda än kvinnornas. Ungdomarna kommer fram till att fotona på männen inger respekt medan fotona på kvinnorna mer ger ett oskyldigt eller flörtigt intryck. Vi fortsätter att tillsammans analysera hur avbildandet och reproduktionen av könsroller och stereotyper i media skadar både män och kvinnor, att det avbildar mycket ojämna maktrelationer, objektifierar kvinnan och även till exempel skickar ut signaler om att mannen inte ska vara känslig eller sensuell.

Ett av resultaten, ett foto av Alisson som inte följer normerna vad gäller porträtterandet av unga kvinnor på tidningsomslag. 

Foto: Selena Masiel

Sedan är det dags för ungdomarna att fota. Uppgiften är att ta varsitt omslagsfoto, men undvika de stereotyper som man så lätt faller in i, både som fotograf och modell. Det blir en övning i att gå utanför normen, att tänka på ett annat sätt och uttrycka något nytt inför kameran. För fotografen är det också viktigt att tänka på avstånd, perspektiv och hur man kan arbeta för att ge fotot en annan känsla. Ungdomarna går ut och börjar fota, jag och Cora följer med och stöttar utifall ungdomarna behöver hjälp. Sedan tittar vi på resultaten, analyserar fotona och frågar hur det kändes att genomföra denna uppgift. Både tjejerna och killarna påpekar att de inte direkt tycker om resultaten och att det kändes ovant men att det också var roligt och intressant. Vi avslutar fotoworkshopen. Alldeles strax är det dags. Livepremiär för Somos tu Vos på radio Cumiche!

Jonatan mitt uppe i ett samtal kring förändrandet av könsroller, live på radio Cumiche. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Workshop med stipendiemottagarna i Matagalpa

Proyecto Miriam började för nästan 30 år sedan som ett utbildningsprojekt för att ge kvinnor chansen att lära sig läsa och skriva men också för att kunna utbilda sig på en högre nivå. De anser att kvinnor har lika mycket rätt som män att utbilda sig, starta en karriär och bli ekonomiskt självständiga. De ser också på utbildning som en sorts strategi, för att till exempel kunna tag sig ur fysiskt, psykiskt och ekonomiskt våld. Som en väg ut ur förtryck. Därför har Proyecto Miriam ett stipendieprogram dit unga kvinnor kan söka ekonomiskt stöd för att kunna genomföra sin utbildning. Många kvinnor söker stipendierna varje år och väljs sedan noggrant ut via ett stipendieråd. Ofta är kvinnorna ensamstående mammor som kommer ifrån svåra ekonomiska situationer. Dessa kvinnor får sedan ekonomiskt stöd genom hela sin utbildning. De får också utbildning via Proyecto Miriam i form av workshops med olika teman. Vi åkte till Matagalpa för att ha en workshop om kvinnliga arbetstagares rättigheter. 

 Magdalena Benavides från Proyecto Miriam inleder workshopen. Foto: Victoria Särnhult

Det var omkring 30 deltagande i workshopen från olika delar av Nicaragua, så vi började med en snabb presentation. Med oss fanns kvinnor som studerade eller hade studerat klart allt från språk och litteratur till ingenjör, sociologi, psykologi, juridik och landsbygdsutveckling. Vi gick igenom förra gångens tema, som handlade om arbetsrelaterad diskrimination, på grund av kön. Vi diskuterade att en som kvinna måste våga vara stolt över sin utbildning och sitt yrke. Många kvinnor skäms för att nämna att de är till exempel psykologer eller ingenjörer. Då uppfattas en nämligen ofta som skrytsam och om en har barn är en även en dålig mamma. Kvinnor ska enligt normen vara blygsamma och ödmjuka. Kvinnorna på workshopen höll med om att en ofta möter olika typer av motstånd och diskriminering som kvinna på arbetsplatsen. Många menade att de möter mycket sarkasm från sina manliga kollegor, ofta påpekas det att de är så unga och oerfarna. En av kvinnorna som hade studerat till ingenjör berättade att hon hamnade i en situation på arbetsplatsen där en äldre man ställde till med en stor scen och vägrade gå med på att låta en kvinna bestämma över honom. Många av kvinnorna blir inte kallade efter sitt yrke som sina manliga kollegor, till exempel doctora, profesora, etc. vilket är ett tecken på respekt. Därför menar stipendiemottagarna att det är viktigt att börja med sig själv, att våga säga till, att förhålla sig till sitt yrke lika självklart som männen gör. Självförtroende är mycket viktigt för att kunna stå upp för sig själv i arbetsrelaterade situationer. 

Det finns alltid tid för reflexion och diskussion på Miriams sammankomster. 

Foto: Victoria Särnhult

Efter genomgången var det dags för dagens utbildning som skulle handla om arbetsrelaterade rättigheter. Vad säger reglerna och stadgarna egentligen? Hur funkar det med löneförhandling, tillsvidareanställning och pension? Hur är det till exempel när man blir med barn eller blir sjuk? Många kvinnor medgav att de inte hade särskilt bra koll på sina rättigheter och att de också har känt sig utnyttjade på olika arbetsplatser. Med oss hade vi Johanna, advokat och specialiserad på arbetstagares rättigheter för att hålla i seminariet. Vi gick igenom olika punkter där kvinnorna också hade möjlighet att fråga om speciella situationer i deras arbete. Vi tittade på vad man ska tänka på när man skriver under ett kontrakt, rätten till semester och så vidare. Johanna tog inte bara upp viktiga rättigheter utan också skyldigheter en har som anställd. Om arbetsgivaren bryter mot en lag är det också viktigt att veta vilka redskap som behövs för att kunna anmäla detta. Kvinnorna fick även till exempel öva på att räkna ut hur många dagar betald semester en har rätt till. 

Johanna inleder seminariet. Foto: Victoria Särnhult

Kvinnor från flera delar av Nicaragua deltog i workshopen. Foto: Victoria Särnhult

Efter att seminariet var slut passade jag på att intervjua Marcia Obredon, medlem i Proyecto Miriam och stipendiemottagare. Här är litegrann av hennes historia i Miriam:

”Jag heter Marcia Obredon, jag är nu 24 år och fick stipendium för att genomföra mina ingenjörsstudier 2009, när jag var 18 år. Jag kommer ihåg att jag var sen med att skicka in alla papper och att jag var orolig att jag inte skulle kunna anmäla mig. Men sedan ringde de en dag och sa att jag hade blivit utvald till att komma på intervju. Det var väldigt spännande och jag minns att jag och några andra tjejer åkte tillsammans för att genomföra intervjun. En tid efteråt ringde de och sa att jag hade fått stipendiet och jag blev så glad, jag kunde alltså fortsätta studera till ingenjör.

Jag blev medlem i Miriam och deltog i deras aktiviteter, jag var också volontär där och arbetade som lärare inom området för läs- och skrivkunskap med vuxna kvinnor som elever. 2012 examinerade jag mig och jag hade turen att hitta ett arbete inom mitt yrke nästan direkt efter. Idag arbetar jag som ingenjör och fortsätter att vara aktiv i Miriam. Det är en väldigt fin erfarenhet som alltid kommer finnas med mig, jag känner mig mycket tacksam och vill ge tillbaka och hjälpa andra. Tack vare Miriam har jag också fått mycket kunskap om mina rättigheter som kvinna, jag har blivit starkare och mer självständig. Miriam har hjälpt mig växa och lärt mig älska mig själv. Miriam är en stor del av den jag är idag. Jag tror att jag alltid kommer att vara del av Miriam för att på ett eller annat sätt kunna ge tillbaka allt det jag känner för dem.” 

Marcia och Junieth hänger i hammocken under lunchrasten. Foto: Victoria Särnhult

Många av de som nu arbetar på Proyecto Miriam är före detta stipendiemottagare. Junieth är en av dessa, hon arbetar som psykolog på Proyecto Miriam där hon har hand om självhjälpsgrupper och ger psykologisk vård, hon arbetar också med elever i åttonde och nionde klass där hon ger workshops och har reflektionsgrupper. Själva idén med utbildningarna inom Proyecto Miriam är att sprida kunskapen vidare och att kunna ge tillbaka till andra kvinnor.


Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Om internationella dagen mot barnsexhandel och trafficking i radion

Den 23 september uppmärksammade samarbetsorganisationen El Proyecto Miriam den "internationella dagen mot barnsexhandel och trafficking" genom att under dagen genomföra olika aktioner i Estelí, Nicaragua. En av dessa aktioner var att medverka i ett radioprogram live på radiostationen Comiche, där man samtalade kring ämnet. De deltagande tog upp vad barnsexhandel och trafficking är, hur det påverkar de utsatta, och man kan förhindra och förebygga förekomsten av dessa brott som bryter mot en rad mänskliga rättigheter. I programmet medverkade ungdomar aktiva i Proyecto Miriam; Allison Moreno och Alondra Matute, Imelda Herrera som arbetar på Proyecto Miriam och Idalia Laguna, representant för programmet DEDENAN.

Om internationella dagen mot barnsexhandel och trafficking i radion from Svalorna Latinamerika on Vimeo.
Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua.

Besök hos Club Infantil

Gröna berg omringar oss och ger en illusion av att torna upp sig som en böljande vägg kring staden. Tempot är lugnare än vanligt, en behaglig småstadslunk. Proyecto Miriam befinner sig i Jinotega, där vi ska samarbeta med Club Infantil.

Det är nämligen dags för den årliga frågeformulärs-ifyllningen hos de olika målgrupperna. Detta är en mycket viktig del i utvärderingsarbetet för att kunna mäta och urskilja framgångar och möjliga motgångar i det stora preventiva arbetet mot barnsexhandel. Målet är att så många som möjligt från de olika målgrupperna ska fylla i dessa enkäter som består av frågor kring programmets olika huvudteman. I enkäten får personerna till exempel svara på frågor relaterade till barns och ungdomars sexuella och reproduktiva rättigheter, risker relaterade till barnsexhandel, förebyggande åtgärder, barn och ungdomar som rättighetsbärare etc. Sedan räknar en ut poängerna från varje fråga och får därifrån en kvantitativ bas att gå efter. Frågorna skiftar beroende på vilken målgrupp de är riktade till. I Jinotega arbetar man med många målgrupper, till exempel barn och ungdomar, föräldrar och närstående, transportörer, restaurang -och barägare och institutioner. Målet är att alla delar av samhället aktivt ska delta i förebyggandet mot barnsexhandel.

Junieth, Fatima och Elvin hänger vid ingången till Club Infantil. 

Foto: Victoria Särnhult 

Vi samlas på Club Infantils gulblåa huvudkvarter och börjar planera dagen. Många enkäter ska fyllas i och tiden är begränsad. Jag paras ihop med Madai som arbetar på Club Infantil, tillsammans ska vi hälsa på barn och ungdomar som ska fylla i enkäterna. Vi sätter igång, Madai ger mig en motorcykehjälm, river igång motorn och säger åt mig att hoppa på. Sedan kör hon runt mig på motorcykel genom den lilla staden, vi åker till olika skolor och hon hjälper mig att identifiera de barn och ungdomar som ska fylla i enkäterna.

Madai och jag rullar runt på stadens gator. Foto: Victoria Särnhult

Barnen och ungdomarna är hjälpsamma och lägger manken till för att svara på nio sidor fulla med frågor. Många gånger får de fylla i enkäterna med en hel del distraktioner runtomkring. Andra barn blir väldgt nyfikna och vill gärna titta på, de frågar om han/hon inte är klar snart så att de kan fortsätta vad de höll på med. Ofta pågår lekar och stoj precis där barnet eller ungdomen ska försöka koncentrera sig. Det är imponerande att de kan fokusera och svara på frågorna utan att verka särskilt påverkade av vad som försigår i omgivningen. Jag sitter brevid, försöker att skapa någon slags arbetsro och förklarar eventuella frågor kring enkäten. Ibland är det ganska krånglig att få tag på de som ska fylla i enkäterna, någon är sjuk, någon annan har redan gått hem för dagen. Vissa ungdomar är på jobbet, andra tränar inför de kommande paraderna den 14 september (Nicaraguas självständighetsdag). Men till slut lyckas vi ändå fylla dagens kvot.

En av barnen från målgruppen, djupt koncentrerad på enkäten. 

Foto: Victoria Särnhult

Vi åker tillbaka till Club Infantil och samlas där tillsammans med de andra för att gå igenom hur dagen har gått och bocka av de olika målgrupperna. Förutom mitt och Madais lilla team är det en fyra-fem team till som har åkt runt till diverse olika målgrupper. Det är inte det lättaste att planera sådana här uppdrag, man måste vara mycket flexibel och beredd på att det aldrig riktigt blir som planerat, men på något sätt ordnar det sig alltid till slut. Efter ytterligare två dagar i Jinotega har vi lyckats hitta alla personer och fyllt i alla enkäter som var planerade.

En del av skolgården på en skola i utkanten av Jinotega. 

Foto: Victoria Särnhult

Vi har också spelat in två fokusgrupper, en med barn och ungdomar och en med ledare från de olika områdena i samhället. I fokusgrupperna samtalar en om frågor relaterade till programmet, detta för att också få en kvantitativ bas till utvärderingen. Ungdomarna är mycket välinformerade, vältaliga och konkreta när de diskuterar till exempel olika sätt att förebygga barnsexhandel. Det märks att de är proffs på ämnet och har också en mycket bra dynamik i gruppen, alla får komma till tals och man lyssnar intresserat på varandra. I den vuxna gruppen är dynamiken en annan, man har ett annat sätt att ta sig an ämnena. Många intressanta synvinklar dyker upp och de är inte alltid lika tydliga i sitt språk som de yngre.

Nästa vecka kommer enkätifyllningen vara i full gång i Esteli, där vi på Proyecto Miriam kommer att ha huvudansvaret för de som hälsar på från Jinotega. Välkomna till Esteli, Club Infantil!

Många enkäter visar på mycket kännedom och information hos målgruppen. Foto: Victoria Särnhult

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Sexuella och reproduktiva rättigheter i Santa Cruz

Stoj och stök möter oss i klassrummet, bänkar släpas tvärs över golvet med gnissel och skrap. Precis utanför fönstret pågår en gympalektion, denna gången är det basket på schemat. Rop och ljudet av visselpipan närapå överröstar Junieth Gradyz, psykolog och projektledare från Proyecto Miriam. Vi är på el Instituto de Santa Cruz, där vi ska ha workshop för studenterna i nionde klass.

Tjejerna deltar i samtalet kring sexuella rättigheter. De diskuterar rätten till att ha olika sexuell orientation och lägger till att man också kan vara bisexuell utöver homosexuell och heterosexuell. 

Temat för dagens workshop är sexuella och reproduktiva rättigheter ur ett barn -och ungdomsperspektiv. Workshopen är en del av en serie workshops inriktade mot en av de många målgrupperna som Proyecto Miriam arbetar med, nämligen barn och ungdomar. En gång i månaden tar två av de ansvariga för sessionerna bussen till Santa Cruz som ligger en bit utanför Esteli för att undervisa och informera sammanlagt sex klasser (tre åttondeklasser och tre niondeklasser) i olika ämnen, alla baserade i programmet mot barnsexhandel kallat DEDENAN (Derecho y Desarollo Integral de Ninas Ninos y Adolescentes). Alla fyra av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer i Nicaragua arbetar gemensamt med detta program, där fokus ligger på att i förebyggande syfte verka emot Sexuell komersiell exploatering av barn och ungdomar.

Foto från aktivitet under förra gångens workshop med inriktning på aktivt deltagande bland ungdomar och barn. 

Workshopen inleds med en snabb repetition av förra gångens tema, vilket var ”aktivt deltagande bland barn och ungdomar”. Vikten av att respektera barn och ungdomars rätt att påverka, uttrycka sina åsikter och bli lyssnade på tas upp och studenterna nämner vad de minns och vad de tyckte om aktiviteten. Sedan påbörjar Junieth dagens tema med en aktivitet för att få ett hum om hur mycket studenterna vet sedan innan om sexuella och reproduktiva rättigheter. Hon vänder sig mot väggen och börjar klappa händerna medan en tejprulle snabbt skickas från person till person i klassrummet. När hon slutar klappa ska personen med tejprullen i handen nämna någonting som hon eller han vet om dessa två rättigheter. Det visar sig att kunskapsnivån är ganska låg inom detta område. Många är inte säkra på vad de två rättigheterna innebär.

Tejpleken är igång under fniss och skratt. Här nämns rätten att få testa sig för sexuellt överförbara sjukdomar som ett exempel på sexuella och reproduktiva rättigheter.

Vi sätter upp en plansch på whiteboardtavlan där sexuella och reproduktiva rättigheter är uppradade i punktform och börjar diskutera punkterna. Meningen är att eleverna ska delta så mycket som möjligt med frågor, tankar och idéer. Sexuella och reproduktiva rättigheter är teman som innehåller mycket, allt ifrån rätten att få rätt vård och att skydda sig mot sjukdomar och graviditet, till varje människas rätt att bestämma över sin egen sexualitet. Många punkter skapar viss uppståndelse och är långt ifrån självklara. Sexuell identitet, orientation och integritet tas upp och diskuteras i klassen, fördomar dyker upp under diskussionens gång och ventileras. Efter en första genomgång av definitionerna av de två rättigheterna visar vi två korta videos som tar upp temat och vikten av att vara medveten om sina rättigheter. I ett land där inte bara sexuell exploatering men också barn och ungdomsgraviditeter är vanligt förekommande är det extra viktigt att hitta utrymmen där man har möjlighet att informera, men också dela med sig och utbyta tankar och erfarenheter kring dessa ämnen. Här finns en möjlighet att inte bara upplysa men att också påverka och förändra rådande attityder.

Eleverna uppmuntras alltid att delta aktivt på olika sätt under workshopens gång. 

Vi pratar om rätten att skydda sig mot sexuellt överförbara sjukdomar och mot graviditet genom att till exempel använda kondom. Att köpa eller ha en kondom på sig som tjej är betraktat tabu, det finns en rådande uppfattning om att bara promiskuösa kvinnor köper kondomer. Jag visar upp de kondomer som jag alltid har i min plånbok vilket får de flesta att skruva på sig i skolbänkarna. Ett annat viktigt ämne som dyker upp under workshopen är rätten att säga nej till sex, oavsett omständigheterna. En av tjejerna i klassen förklarar att många killar hotar med att ligga med någon annan eller att göra slut om inte tjejen ger med sig. Hon menar på att många tjejer tänker i banorna ”Jag tycker ju om honom så det är bäst att jag låter honom göra vad han vill med mig”. Det är vanligt förekommande att en i relationer utsätter sin partner för något som kallas ”prueba de amor”, ett kärleksprov. Om personen i fråga verkligen älskar sin partner så måste denna visa det genom att gå med på att ha sex. Junieth påpekar att detta är ett exempel på psykiskt våld som i sin tur leder till fysiskt våld. Hon lägger till att ett nej betyder just nej och ingenting annat, och att det ska respekteras utan att behöva repeteras.

Huvudsyftet med dessa workshops i skolorna är att förebygga barnsexhandel genom att stärka målgrupperna på olika sätt via information och utbildning utifrån ett genusperspektiv. På detta vis blir barn och ungdomar medvetna om sina rättigheter, deras självförtroende stärks och de blir också informerade om risker som finns och vilka förebyggande åtgärder man kan göra även som barn och ungdom. Miriam och de andra samarbetsorganisationerna arbetar bland annat även preventivt genom att synliggöra brottet för allmänhet och institutioner, så att de i sin tur agerar, fördömer och anmäler förekomsten av sexuell komersiell exploatering.

Junieth förklarar skillnaden men också kopplingen mellan sexuella och reproduktiva rättigheter. 

Workshopen är klar för den här gången och efter en snabb sammanfattning är det dags för rast, ungdomarna springer ut på skolgården. Under tiden som vi plockar ihop kablar och papper kommer det fram ett par elever och småpratar om dagens workshop. Vissa delar av samtalen och videorna verkar ha gjort intryck på dem. Vi säger hejdå och börjar gå mot busshållplatsen. Nästa gång är temat för workshopen ”Myter och stereotyper kring sexualitet”.

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Systerskap

Asociacion Proyecto Miriam para la promoción intelectual de la mujer (i folkmun el Proyecto Miriam).

Så heter den icke-statliga feministiska organisation som jag kommer få äran att följa och arbeta med de närmaste fem månaderna. Efter ett par veckor på organisationen har jag fått lära känna mina kollegor och även fått en första inblick i arbetet som utförs av dem för kvinnor, barn och ungdomars rättigheter.

Mitt första möte med MIRIAM blev en slags snabbkurs då jag direkt hoppade in i ett två dagar långt halvårsmöte med alla medlemmar i organisationen närvarande. Vi inledde första dagen med ett par ”dinamicas”; gruppövningar eller lekar där man till exempel arbetar med teamwork eller problemlösning. En dinamica som genomfördes bestod av en rockring som skulle föras från person till person medan alla stod i en ring och höll varandra i handerna. Detta gav mycket fniss och skratt i början men snabbt nog upptäcktes tekniken och rockringen skickades (mer eller mindre) smidigt runt från person till person. Mitt första intryck av organisationen var att den kändes väldigt varm och familjär. Den rymmer många härliga personligheter som tillsammans skapar en kreativ och positiv stämning. Många medlemmar i Proyecto Miriam har samma organisation att tacka för sin utbildning och har varit aktiva sedan länge.

Både mycket skratt och allvar, här har det precis varit dockteaterföreställning.

Många intressanta teman togs upp under dessa två dagar. Tillsammans diskuterade kvinnorna den nationella och samhälleliga kontexten, hur detta påverkar organisationen och vilka positiva och negativa följder detta ger för ett fortsatt arbete inom de områden som Proyecto Miriam arbetar med. Klimatet för icke statliga organisationer har hårdnat på senare tid även i Nicaragua och vissa teman anses mindre nödvändiga än andra (kvinnors rättigheter är tyvärr ofta inkluderade här). Medlemmarna utvärderade och analyserade också det ekonomiska läget för organisationen och hur man kan använda budgeten på bästa sätt, vilket alltid är något av ett evigt pussel. Utveckling framgångar och svårigheter inom de olika fokusområdena togs också upp och en gick även igenom vilka konkreta resultat och mål som har uppnåtts bland de olika målgrupperna under det första halvåret i form av tabeller och statistik. De arbetade också för att på olika sätt styrka färdigheter och förmågor hos personalen.

Här jobbas det på en kreativ presentation av framgångar och svårigheter för Equipo Técnico.

Termen ”sororidad” (systerskap) diskuterades också under en av mötesdagarna. Detta ord och dess innebörd fungerar som ett motto för Miriam, det är en av principerna och grundpelarna som organisationen bygger på. Det fanns en ”termometro de sororidad” där alla kvinnor fick bedöma hur pass mycket de ansåg sig praktisera systerskap och sätta dit ett klistermärke som måttstock.

Kvinnorna delade med sig av många insiktsfulla reflexioner kring detta ämne. Bland annat nämndes det att systerskap är någonting som en bör bära med sig i alla kontexter, något som är viktigt att vara medveten om både i tal och tanke. Medlemmarna i Miriam menade på att detta är något som kan vara lätt att glömma av i vissa situationer, då man dömer andra kvinnor istället för att visa respekt, solidaritet och stöd. De diskuterade denna aspekt och analyserade att det många gånger beror på det samhället har lärt oss, då vi lever i en patriarki som ofta ställer kvinnor emot varandra. De anser att det är mycket viktigt att medvetandegöra denna problematik. Det nämndes också att även tystnad är ett ställningstagande.

Systerskap för kvinnorna på Proyecto Miriam innebär att acceptera och ha respekt gentemot andra kvinnor, att vi allierar oss och sluta skam- och skuldbelägga varandra och oss själva. De konstaterade att alla kvinnor på olika sätt upplevt förtryck på grund av vårt kön och att vi tillsammans kan förändra vår verklighet.

Sororidometron: Termometern för systerskap.

Victoria Särnhult, programpraktikant, Nicaragua

Programrådsmöte i Jinotega, Norra Nicaragua

Programmet i Nicaragua (se programets Facebooksida här) har 4 organisationer som är en del av Svalorna Latinamerikas arbete mot Sexuell Kommersiell Exploatering av barn och ungomar : APEADECO, MARY BARREDA, PROYECTO MIRIAM och CLUB INFANTIL. För att hålla ihop programmet, utbyta idéer, revidera planer , arbeta fram nya aktiviteter och utbildningar etc har programmet ett programråd (ECP) som består av de ansvariga kordinatörerna på varje organisation. Denna vecka hade vi ett 2 dagars möte på Club Infantil i Jinotega för att diskutera och planera mätningen av resultaten som de ska göra i slutet av november detta år . 

Idalia, programrådssekreterare, hon har koll på allt! 

En del av programrådet.

På mötet gick vi igenom hur mätningen gick till förra året och vad som kan forbättras för 2015. Dessa programrådsmöten genomförs inte alltid i fysisk person utan de har även virtuella möten via SKYPE,detta främst på grund av höga administrativa kostnader att anordna mötena fysisk, då alla organisationer verkar i olika områden i Nicaragua så tillkommer alltid kostnader för boende och mat. Men att ha kontinuerliga fysiska programrådsmöten är viktigt då det inte alltid går att lita på internet här i Nicaragua. Många skulle nog också hålla med om att det inte går att helt ersätta de fysiska mötena med virtuella även om det må vara billigare. Det fjärde delmålet som programmet här i Nicaragua har är att ”Organisationerna som deltar i programmet stärks på administrativ, konceptuell, metodologisk och organisatorisk nivå” programrådmötena är en viktig del för att uppnå detta mål. Som min kollega Norvin på APEADECO uttryckte det: ”Vi alla organisationer har olika styrkor och svagheter och att vara en del av programmet och ha kontinuerliga möten gör att vi kan stärka varandra och utbyta erfarenheter”.

Rosa Maria från Mary Barreda förbereder glatt en grupppresentation.

Presentationen om hur mätningen går till.

Ett resultat av detta programrådsmöte i Jinotega är att alla organisationerna var överens om att instrumenten som de använder för att mäta resultaten (instrumenten är de frågor som ställs i enkäter och intervjuer) är för många till antalet och ibland för komplicerade. I vissa fall orkar inte deltagarna svara på alla frågor och detta måste de förbättra, det diskuterades fram nya instrument och en plan hur de ska gå tillväga for att underlätta mätningen och minska frågorna utan att tumma på kvaliten. Ett komplicerat arbete har de framför sig men som Carmen från Mary Barreda uttryckte det ”Tillsammans blir det mindre komplicerat och eftersom vi alla har ett gemensamt mål att göra mätningen så bra som möjligt vet jag att vi kommer att förbättra arbetet och mätningarna varje år”. Det känns otroligt lärorik att få vara del av arbetet som programmet här i Nicaragua gör och det är uppenbart hur organisationerna stöttar varandra i arbetet mot Sexuell Kommersiell Exploatering av barn och ungdomar.

Jinotega, Norra Nicaragua.

Hälsningar från regnperioden i Nicaragua

Elin Jakobsen Rydstedt, Programpraktikant Nicaragua

Att föra vidare

Det är nu lite över en vecka sedan jag lämnade Sverige. Intrycken har varit många under den gångna veckan och även personerna som jag har träffat. Veckan började i Estelí med bland annat organisationen Proyecto MIRIAM där de hade en workshop för de ca 26 anställda. Det som har slagit mig mest är det stora engagemanget som kvinnorna visar i de olika organisationerna. I León fick vi vara med på det andra mötet någonsin av vad som förhoppningsvis kommer att vara Alianza Global/Nacional, namnet är inte helt klart än. Alianza Global/Nacional kommer att vara ett samarbete mellan flera organisationer i Nicaragua som arbetar för att motverka barnsexhandeln i landet. Tanken är att de olika organisationerna ska dela med sig av sina erfarenheter och sätt att arbeta, samt utarbeta något gemensamt för framtida samarbete. På så sätt kommer de att kunna täcka ca sex regioner i Nicaraguas västkust. Svalorna är med samt står även för finansieringen av några av de andra organisationerna.

Det ska bli väldigt spännande att följa deras arbete från ett så pass tidigt stadium som de nu befinner sig i. Att se hur de formar en handlingsplan och kunna ta del av deras erfarenheter. De två organisationer som jag hittills har fått nöjet att besöka har varit Proyecto MIRIAM och Mary Barreda. De har över 50 års erfarenhet mellan sig och är stora organisationer. De drivs av starka kvinnor från lokalbefolkningen som i vissa fall var med och skapade organisationerna själva eller tillhörde bland de första som fick organisationens hjälp vid starten. Tanken på att ge tillbaka är starkt kopplad hos de kvinnor som jag har pratat med. När de för 25 år sedan fick stipendium av exempelvis Proyecto MIRIAM har de sedan dess varit involverade i organisationens arbete för kunna sprida vidare och ge andra samma chans de en gång fick.

Tankar på att föra vidare och att förbättra situationen för nästa generation är ständigt närvarande. Från samtal med landrepresentanten om hennes mammas kamp för att ge henne utbildning, till de som arbetar med barn och ungdomar på Mary Barreda. Jag minns tillbaka på liknande samtal med min egen familj där utbildning och att ge något tillbaka till samhället har varit centralt och viktigt.

I fredags fick jag vara med på sexualundervisning för ungdomar vars föräldrar arbetar på marknaden i ena av Leóns bussterminaler. Personalen på Mary Barreda undervisade ungdomarna om preventivmedel, hade samtal kring föräldraskap och könsroller. Nicaragua har det största antalet tonårsgraviditeter i Latinamerika och organisationer som Mary Barreda hoppas på att kunna förhindra denna trend genom just sådana samtal och undervisning, så ungdomar kan ta informerade beslut. Till att börja med fick ungdomarna smålappar med rättigheter, de skulle sedan dela upp rättigheterna i vad som var sexuella rättigheter och reproduktiva rättigheter.

Personalen förklarar vad skillnaden är mellan dessa, de talade även allmänt om rätten till en sexualitet. Under samtalet nämndes onani, något som framkallade många nervösa skratt bland ungdomarna. Det var dock framförallt tydligt att det pinsammaste för dem var att prata om kvinnlig sexualitet och onani. Ungdomarna vred sig i sina stolar och tittade nervöst på varandra och fnittrade. Personalen på Mary Barreda försökte dra fram detta i ljuset och prata om stigmat till just kvinnlig sexualitet. Arbetet kring könsroller är ett långt sådant, men i och med detta första möte med just dessa ungdomar där normer och mycket annat har ifrågasatts är de ett steg närmare nedbrytningen av stereotypa könsroller.

Paola Castro Echeverri, programpraktikant i Nicaragua.

Praktiken visar vägen för teorin hos proyecto Miriam, Estelí, Nicaragua

Workshop i eget företagande

Söndagar betyder skola för några av Estelís kvinnor. Proyecto Miriam har både klassisk undervisning för den som missat sina år i skolbänken, samt vidareutbildning för den som vill lära sig mer, tillexempel hantverk eller skönhet. Fokus ligger på att kvinnor med små medel ska kunna bli självständiga och skaffa sig det liv dem vill ha.

Denna söndag har det bjudits in till en workshop i eget företagande. Cirka trettio kvinnor i varierande åldrar har samlats för att med, diskussion, lek och praktik komma fram till hur man bäst går till väga för att starta ett eget projekt.

Det börjar med en namnlek som får alla varma i kläderna. Rosiga, hittar alla tillslut en egen stol och workshoppen kan sätta igång på riktigt.

Vi läser en saga som en familj som hade en smal ko. På något vänster stod kon i vägen för deras företagsamhet och det var inte förrän de bestämde sig för att döda kossan, som deras ekonomi förbättrades. Utan kon insåg de nämligen att de måste förändra något för att få ett bättre liv. De började odla grödor och så småningom kunde de sälja grönsaker på marknaden och få det bättre.
Kon blev metafor för de små problem som kan ställa till det när man vill sätta igång en bussiness.

Med det i tankarna delades kvinnorna upp i små grupper och fick material för att göra smycken. Det knopades, designades och funderades en bra stund, men sedan kunde man se de färdiga alstren visas upp mellan borden.

Smyckestillverkning är exempel
på eget
företagande.

En lite modevisning tog spontant plats mitt på golvet och sedan presenterade varje grupp sina smycken för en jury som tillslut valde en vinnare. En ung tjej som representerade den blå gruppen tog  hem segern eftersom hon stenhårt sålde in det absolut snyggaste halsbandet. Med tanken på materialen som delades ut vart resultaten förvånansvärt bra.

Kvinnor i olika åldrar har samlats
på Proyecto Miriam denna söndag.

Men det är egentligen inte smyckena som är dagen produkt, utan det dem står för. Att tillverka smycken var dagens exempel på företagande, men det kan givetvis handla om vilken produkt eller tjänst som helst. Själva grejen är att kvinnorna, genom ett praktiskt exempel lärt sig vad det är att vara företagare.

Toppingen kom allra sist innan det bjöds på lunch. Lärarna tog till orda och pratade om hur viktigt det är att tro på sig själv- alla klipper snett i början. Det är bara att svälja stoltheten och gå vidare, menade dem. De slängde också in ett par meningar om att alla kvinnor borde vara självständiga- man vet aldrig vad som händer senare i livet.

Text och foto: Emmelie Heljeved

Barn och ungdomar tar sakerna i egna händer, Nicaragua

Fausto i Jinotega med de andra kommunikatörerna

Den 23/8 var det dags för det andra mötet mellan de fyra organisationernas små kommunikatörer. Det var ungdomarna från Club Infantil som själva planerade och genomförde träffen. 

En del verkar ha det i blodet. Som om det varit en del av livet, ställer sig en ung tjej framför en publik på 40 personer och drar igång programmet. 

- Idag ska vi göra radiovinjetter för programmet, säger hon.

De har förberett förslag och det är meningen att man utifrån dem, ska enas om tre radiosnuttar som ska sändas, som en del av årets informationskampanj. En ska vara berättad; den ska innehålla bakgrundsljud och olika röster, lite som en radioteater. Den andra ska vara på rim och läsas in av barnen själva. Och den tredje ska sjungas.

Barnen och ungdomarna i den här gruppen är både kreativa och arbetssamma. På nolltid kommer de fram med nya förslag och förbättrar de gamla. Sedan röstas det. 

Konstigt nog blir det inte vinjetten med flest röster som går vidare i tävlingen, utan de vuxna samt tjejen som håller i det hela, lyckas övertyga merparten om att en annan trots allt är bättre eftersom den innehåller rätt nyckelord. 

Tomás och de andra kommunikatörerna

Man går vidare med den och utser ett litet gäng som ska in i studion. Nyfikna klampar de in genom den låga dörren och ser sig om på alla teknikprylar som pryder både bord och väggar. Här finns både datorer, kameror, mikrofoner, videokameror och det mesta annat an kan tänka sig i teknik. Bara ett par av organisationerna har studios, så för de flesta av barnen är det helt nytt. 

De är jättevarmt eftersom alla är nyfika och vill vara med och titta. Trots en skara på 40 personer är det helt tyst, annars stör man inspelningen.

Blanca i studion

En pojke får köra sin del av reklamen närmare tio gånger eftersom hans bit olyckligt innehåller orden “explotación, sexual, comercial”. Tillslut lyckas han och alla tycker han är värd en stor applåd som de spontant brister ut i. 

Inom välorganiserade fyra timmar har cirka 20 barn och ungdomar lyckats skapa och spela in en av radiosnuttarna som ska sändas under kampanjen. Organisationen Club Infantil, som officiellt heter Asociación Infantil Tuktan Sirpi tar på sig att spela in de andra två eftersom de har studion hos sig.

Nöjda och trötta återvänder barn, ungdomar och vuxna till bussen. De som kommit långväga ifrån gick upp kl 4 på morgonen och sitter nu och halvsover längst bak i bussen. Endast ett litet gäng ungdomar som kommer från den närmaste staden orkar prata.

Jag frågar pojken som går av först vad han tyckte om dagen.

-Bien, svarar han med ett brett leende.

Text och foto: Emmelie Heljeved

ECP möte vid havet, Las Peñitas, Nicaragua

Las Peñitas, Leon, Nicaragua

Runt ett u-format bord med påskgul duk, möts koordinatörerna för var och en av organisationerna: Club Infantil från Jinotega, APEADECO från Telica, Mary Barreda från Leon och Miriam från Estelí samt även personal från Svalkontoret. Utanför är det över 30 grader och 

havet med brusande vågor väntar. 

Under mötet utvärderar man tidigare aktiviteter och planerar nya. 

I juli möttes stora delar av personalen i Tisey för att göra kvartalsutvärderingen av programmet. Alla försöker vara självkritiska och bland annat kommer det fram att alla tycker att det är viktigt att träffas och lära sig av varandra men att alla borde försöka vara mer uppmärksamma.

-Jag lärde mig att det är viktigt att omvärldsbevaka, eftersom det som händer i landet är viktigt för vårt arbete, sa en av kvinnorna. 

Idalia och Maria José håller i mötet

Sedan börjar en stor diskussion om torkan. Det är torrt i marken eftersom regnet ännu inte anlänt, trots att det borde gjort så i maj. Bönderna har inte kunnat odla. I värsta fall betyder det mer hunger och mer arbete för organisationerna eftersom fattigdom i hög grad hänger ihop med kommersiell, sexuell exploatering av barn. 

-I Telica har det gått sa långt att man har börjat dela ut matpaket åt de familjer som är mest beroende av sina odlingar. De ska i alla fall ha tillgång till basvaror som majs och bönor, fortsätter en annan kvinna.

Det knackar på dörren och en lista med lunchförslag börjas skickas runt. Det skapas en ny stämning i rummet och folk börjar ta sig för magen medan de trånande väljer från listan. Idag blir det för dem allra flesta fisk!

Även barnen från de fyra olika organisationerna möttes för utvärdering under juli. De flesta är mycket nöjda med hur denna aktivitet gick av stapeln och det visar sig att även barnen uppskattade att träffas. Det man däremot var mindre nöjd med, var att några av ungdomarna lyckades smita ut på natten för att busa med allt och alla. 

-Det måste bli ändring på det. Tänk om det händer något. Man kan bli biten av en orm och vad vet vi egentligen om dem som bor i den har byn? Vad som helst hade kunnat hända. Det är nog viktigt att vi tar upp det med barnen själva.

Planering av informationsbok till barnen

Imelda, Magda, Carmen, Rosa Maria och Klara på ECP möte

Men främst handlar mötet om en annan sak. Att få till en informationsbok till barnen som ska användas under en kampanj senare under året. Boken handlar om kommersiell, sexuell exploatering av barn och är inriktad på att förebygga dessa brott, enligt organisationernas program. Alla barn ska få varsin liten bok som med hjälp av färglada figurer informerar om faror som att ta emot presenter från någon man inte känner, att låta någon fotografera en eller att hemlighålla relationer med äldre män.

Alla deltar aktivt i att rätta stavfel, ger förslag på förbättring av bilderna och hur man ska få boken att framstå som en produkt från alla fyra organisationer, inte bara en. Först är diskussionerna lite upprörda, men tillslut verkar alla enas. 

-Det viktigaste är förstås att barnen godkänner den. Vi tycker kanske att vi har gjort ett jättebra jobb, men det spelar ju ingen roll om den inte blir godkänd av målgruppen. 

I nästa steg ska den printas i ett par svartvita exemplar, sen ska de små kommunikatörerna få satta pennorna i den och föreslå ändringar och förbättringar. 

Jag kommer på mig själv med att se fram emot det tillfället. Mötena med barnen och ungdomarna är alltid roligast.

Text: infopraktikant Emmelie Heljeved Bild: infopraktikant Emmelie Heljeved