Avtalsskrivning

Landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR har sedan i juni jobbat i de fem distrikten i Castilla Media med så kallade ”escuelas de empoderamiento”, som är skolor som går ut på att stärka civilsamhället. Parallellt har de arbetat med ”escuelas de gestión de liderazgo” som är ledarskapsskolor för styrelserna i distriktens kommunern. Målet med dessa skolor har varit att nå förändrade attityder hos både civilsamhället och kommunstyrelserna, för att på så sätt kunna öka samarbetet mellan de båda.

Tidigare har kommunerna inte haft något vidare intresse för att involvera sig i arbeten med civilsamhället då de har ansett att det skapar problem för dem och att det skulle leda till att deras legitimitet skulle minska. Gilberto Talavera, PDRs konsult, har dock påvisat för kommunstyrelserna att det är viktigt att, och att det dessutom gynnar dem när, samarbetet ökar mellan parterna. Då kan kommunen bättre veta vad det är som befolkningen faktiskt vill och vad de tycker om arbetet som de realiserar. De får höra kritiken och de kan då även bemöta den. Dessutom menar han att civilsamhället behöver få större förståelse för vad kommunen arbetar med och vad de står inför för svårigheter. I dagsläget bjuder kommunstyrelsen in civilsamhället till råd, så kallade ”cabildos”, efter att de har suttit på sin post i 100 dagar. Dessutom har de möjlighet att bjuda in befolkningen till ett sådant råd när de behöver rådfråga dem om något speciellt. Totalt brukar de ha mellan ett och två sådana råd per år. Utöver det har varje distrikt ett budgetmöte per år, ett så kallat ”presupuesto participativo”, där befolkningen får vara med och bestämma över kommande års budget och där årets utgifter gås igenom. Kommunerna har ofta dåliga erfarenheter av både råden och budgetmötena, då dessa mest brukar gå ut på att kritisera kommunen på ickekonstruktiva sätt. Gilberto menar att befolkningen, å sin sida, behöver förstå att borgmästaren inte kan genomföra allt själv, utan måste ha möjligheten att delegera ut en del ansvar till representanter för civilsamhället. Å andra sidan menar han att kommunstyrelsen måste ge civilsamhället utrymme att ge sin åsikt och dessutom visa att de blir lyssnade på. Han understryker dock att borgmästaren har blivit folkvald och därför alltid måste få det sista ordet.

Att arbeta med representanter för kommuner har ett inneboende problem då de arbetar utifrån sina mandatperioder. Så även om ett program har lyckats nå goda resultat med en kommunstyrelse kan allt gå förlorat när den byts ut. Den 11 och 12 november var två mycket viktiga dagar för PDRs möjlighet att ge Castilla Media en mer långsiktig förändring. Då skrev nämligen tre av de fem distrikten på ett avtal som bland annat innebär att kommunen en gång i månaden ska bjuda in civilsamhället till diskussion, vid så kallade ”Mesas de trabajo para el desarrollo”. Det nämnda avtalet gör dessutom att dessa möten institutionaliseras formellt och att de därför, förhoppningsvis, kommer fortsätta gälla även efter att styrelsen har bytts ut och programmet lämnat området.

Framsidan på Pampacolcas och Machaguays nya dokument som bland annat binder kommunen till att en gång i månaden bjuda in civilsamhället till diskussion. Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

I Pampacolca, som var det första distriktet som skrev på sitt avtal, den 11 november, uppstod lite svårigheter. För det första var endast två av de fem kommunstyrelseledamöterna i tid och borgmästaren, Gilberto Yauri Iquiapaza, kom sist av alla, cirka två timmar efter utsatt tid. Under mötet var stämningen över lag god men borgmästaren tog inte mycket initiativ och när det var dags för omröstningen röstade en av ledamöterna inte för förslaget. Han menade att det inte var någon idé att låta ett dokument röstas igenom när det som står i det ändå inte kommer att realiseras. Gilberto Talavera sa då att ”om vi vill fortsätta ha det som vi har det nu kan vi fortsätta med våra nuvarande metoder, men om vi vill åstadkomma någon förändring är det viktigt att även förändra våra metoder, och att låta civilsamhället uttrycka sin åsikt kan aldrig vara något negativt. Jag håller med dig om att det är svårt att åstadkomma men vi måste lyckas, och jag säger vi för ni har mitt ord på att PDR, och jag själv, ska stötta er genom det arbete som ni har framför er”. Efter lite diskussion ändrade ledarmöten sin ståndpunkt och röstade även han ja till förslaget.

Kommunstyrelsen i Pampacolca har ett möte där de röstar igenom sitt nya avtal. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

I Machaguay, som skrev på sitt dokument den 12 november, hölls ankomsttiderna bättre. COPASA, ett projekt som organiseras av den regionala regeringen, blev inbjudna till mötet. Även om både Gilberto och Federico Laura Rojas, en av en av representanterna från COPASA, påtalade vikten av att olika program samarbetar och inte ser varandra som konkurrenter, ville de båda gärna berätta om vad deras respektive organisationer åstadkommit. Förslaget röstades igenom utan några som helst problem och i slutet påtalade även Federico att det var ett viktigt dokument som hade röstats igenom. Borgmästaren, Reynaldo Taco Silva, tackade PDR för att de hade stöttat dem med att komma så långt så att de hade arbetat fram och röstat igenom dokumentet. Han tackade även COPASA för att de har jobbat mycket med dem innan och att det arbetet kan ha gjort att PDRs arbete kan ha gett de goda utfallet.

Kommunstyrelsen i Machaguay har ett möte där de röstar igenom sitt nya avtal. COPASA, ett projekt som organiseras av den regionala regeringen medverkade även under mötet. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Samma eftermiddag röstades Viracos avtal igenom. Jag märkte på Gilberto att han var trött och lite mindre i gasen än vad han brukar vara. Det gjorde dock inte så mycket för det vägdes upp av engagemanget från kommunstyrelsens håll. Jag tycker mig ha sett att borgmästaren i Viraco, Zenon Yaulli Nejra, brinner för det han gör. Han har visioner för sin kommun och vill verkligen att Viraco ska utvecklas. Efter att förslaget röstats igenom hämtades vin och vi skålade alla tillsammans för Viraco och kommunens nysignerade dokument.

Kommunstyrelsen i Viraco har ett möte där de röstar igenom sitt nya avtal. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Dagens aktivitet ska börja klockan 9.00, PDR tid!

I Arhuin, en ort utanför Machaguay, finns en grupp som har utryckt en önskan om att organisera sig för att börja arbeta med någon form av alternativ ekonomisk verksamhet som Svalorna Latinamerikas landsbygdsutvecklingsprogram PDR har kunskap kring. Dagens aktivitet syftar därför till att introducera dem till hur PDR arbetar och att deltagarna, om de fortfarande är intresserade av att ingå i programmet, ska avgöra vilken verksamhet de vill förverkliga.

 Förandinska terrasser som kan ses från Arhins centrum. 

Foto: Alexandra Garcia Nilsson.

Klockan 9.20 sitter vi och väntar tillsammans med två deltagare på att de övriga deltagarna ska anlända till aktiviteten. En av dem är en pratsugen man som berättar om sin oro inför presidentvalet som kommer att hållas nästa år. Han säger att han har svårt att veta vem han ska rösta på, alla vill verka som goda representanter före valet men när de väl sitter i regeringsställning gör de lite för att förbättra situationen för landets invånare, särskilt för dem som bor på landsbygden. Ungdomarna lämnar landsbygden för att studera i städerna och blir sedan kvar där, de tycker att de har bättre framtidsutsikter där, och de har de ju rätt i, fortsätter han. Utflyttningen av ungdomarna från Castilla Media syns tydligt, människorna jag möter i distriktet är antingen barn eller vuxna. Svalorna Latinamerikas målgrupp är kvinnor och ungdomar, men då det råder brist på vad vi vanligtvis kallar ungdomar har personer upp till 34 års ålder fått ingå i kategorin. Efter att ytterligare 15 minuter har gått och tre deltagare till har anlänt säger Irma, samordnare för PDR, att vi inte kan vänta längre. Personen som hade ansvaret att ta med nyckeln till möteslokalen som aktiviteten skulle hållas i har fortfarande inte anlänt så vi klistrar upp stora pappersark på dörren och deltagarna sätter sig på en betongkant på andra sidan av den lilla vägen för att påbörja dagens aktivitet.

Irma ger en introduktion till landsbygdsutvecklingsprogrammet för en grupp som vill organisera sig i Arhuin. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Irma förklarar bland annat att även om programmets målgrupp är kvinnor och ungdomar utestängs inga från att delta i aktiviteterna, och att programmet arbetar med att stärka deras medborgerliga rättigheter. Hon klargör även att programmet inte jobbar med att ge bort saker, utan att djur, växter och redskap som krävs för att realisera verksamheten kommer deltagarna själva behöva finansiera. Det säger hon nästan övertydligt och påpekar att det är viktigt att deltagarna förstår hur programmet fungerar från början för att de inte ska känna sig lurade efter hand. Hon påpekar även att deltagarna redan besitter mycket av den nödvändiga kunskapen och att det för programmets representanter därför främst handlar om att uppfriska denna kunskap och applicera den på nya sätt. Skulle ni ge en gris mycket eller lite plats, frågar hon deltagarna. De svarar att den ska få lite plats för att den inte ska röra på sig så mycket och göra av med energi, då de vill att det ska bli tjock snabbt. Precis, det är likadant med marsvin! Ofta har ni ju marsvinen lösa på golvet men om ni förvarar dem i burar och de får mindre plats kommer de ge mer mat, svarar hon. 

Marsvin som ägs av en redan etablerad organisation som fått stöd av PDR. Foto: Alexandra Garcia Nilsson. 

Efter att ha gett en genomgång i programmets uppbyggnad och hur det fungerar frågar Irma ifall deltagarna, som nu har uppgått till omkring tio personer, tycker att det låter intressant. En av kvinnorna i gruppen säger att hon tycker att det låter som ett bra upplägg. Hon berättar att ett tidigare program redan har varit där och att de gav dem bikupor, de gav dem dock inte kunskap i hur de ska ta hand om dem så alla bin har gått förlorade. Deltagarna får välja mellan om de vill starta en grupp inom marsvinsuppfödning, biodling, vävnad eller avokadoodling. Efter lite diskussion kommer de fram till att alternativen står mellan marsvinsuppfödning och biodling. De överlägger fördelar och nackdelar med de båda förslagen och efter en omröstning står marsvinsuppfödning som det vinnande alternativet.

Medlemmarna i den blivande organisationen i Arhuin diskuterar vilken typ av aktivitet de ska realisera. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

I produktiva marknaden i Machaguay- ett firande av stadens jungfru med kvinnlig organisering

Klockan 06.00 på morgonen, lördagen den 15 augusti, började förberedelserna inför dagens marknad. Stånd monterades, bord och stolar ställdes på plats och affischer hängdes upp, samarbetsförmågan sattes på prov men allt kom på plats och de ansvariga blev nöjda med resultatet. Busslaster kom med folk från de omkringliggande distrikten Viraco, Union och Tipan och med dem följde varor av stor variation, vilka alla var ekologiska. Bland annat erbjöds ceviche, ost och yoghurt, marsvin, frukter och grönsaker, broderade och virkade prydnader och såklart honung från mässans ansvariga organisation. Till och med två levande kor fick ta plats i ett av stånden.

Club de Madres i Tipan hade dagen till ära broderat ett tyg med texten ”Grattis på er dag Machaguay” . Foto: Samuel Hallin Veres

I och med att den Peruanska flaggan hissats och att nationalsången sjungits förklarades dagens firande öppnat och marknaden skulle snart kunna börja, mässan för att fira högtidens jungfru i stadens kyrka skulle bara hållas först. I kyrkan beskrev prästen jungfrun som en förebild för alla kvinnor och att kvinnan bör rå om hemmet, se till så att hennes barn kommer till skolan och ha lagad mat på bordet. I kyrkan bad prästen även att de närvarande skulle försöka associera sig för att kunna genomföra förändringar till det bättre i staden. Marknaden är ett exempel på när kvinnor tar sig utanför hemmet, organiserar sig och planerar för att genomföra något på egen hand, det finns alltså både motstridigheter och samtycke mellan kyrkan och PDR. Väl ute på torget efter mässan var prästen även en av de som höll tal och han välsignade mässan. 

Hedrandet av la virgen de la asunta, jungfrun på bilden, är anldeningen till dagens festligheter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Rocio, biodlarföreningens ordfärande, välkomnar mässans utställare och övriga besökare. Foto: Alexandra Garcia Nilsson

Andra som blivit ombedda att hålla tal var borgmästaren Reynaldo Taco, ytterligare speciellt inbjudna och Rocio Zuniga Minaya, som är organisationens ordförande. Hon hälsade alla välkomna och tackade för stödet från kommunen, organisationer och de övriga utställarna som tillsammans gjort marknaden möjlig att genomföra. Marcelina Zuniga Huamaní, som även hon är medlem i biodlarföreningen, sjöng en sång och höll ett litet tal där hon beskrev bin som flitiga arbetare vilka jobbar tillsammans och framhöll djuren som förebilder som vi människor bör ta efter. Mellan talen hölls en presentationsrunda där de olika organisationerna fick beskriva och marknadsföra sina varor. Alla verksamheter genomsyras av både ett socialt och ett miljömässigt hållbarhetstänk. Bland annat har jag fått förklarat för mig att det är bra att odla avokado tillsammans med alfalfa, som i sin tur används som föda till marsvin, vars avföring används i gödningsmedel för att bland annat stärka avokadoplantor.

Biol är det naturliga gödningsmedel som innehåller marsvinsavföring och som bland annat används till att stärka avokadoväxter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Alla tillagade marsvin blev slutsålda men det levande var inte till salu. Foto: Samuel H Veres

Asociación Productores Agropecuario Tipan Paracolca, föreningen för jordbruksproducenter Tipan Paracolca, erbjöd avokado, honung och olika frukter. Foto: Alexandra Garcia Nilsson 

Två olika dansgrupper höll i framträdanden och dansade till olika Peruanska låtar och såklart till stadens egna ”Mambo de Machaguay”. Några timmar senare dansade även biodlarna, borgmästaren och några av oss andra inbjudna tillsammans på torget. Efter ett tag var musiken dock tvungen att stängas av då eftermiddagens mässa skulle hållas i kyrkan. I och med det var det slut på dansen och det började även bli dags att runda av och plocka ihop dagens jordbruksmässa.

Rocio och Reynaldo dansar i mitten och några av de övriga medverkande i en ring runt om. Foto: Samuel Hallin Veres

Efter mässan lyssnade jag på ett samtal mellan Reynaldo, Rosio och Marcielina som återigen tackade så mycket för stödet. Borgmästaren sa att det var han som skulle tacka och att kommunen ska se till så att mässan blir av även nästa år.


Alexandra Garcia Nilsson, Programpraktikant, Peru

Utveckling = folkligt deltagand

Vad är utveckling? Hur utvecklar man? Och vem är det egentligen som är ansvarig för att utveckla? Under två dagar i juli samlades representanter från kommunerna och företrädare från det civila samhället i Castilla Media för att delta i workshops i offentlig styrning och ledarskap. Inom landsbygdsutvecklingsprogrammet PDR* som Svalorna Latinamerika är med att implementera är stärkandet av social och politisk organisering i regionen centralt. Tanken är att en hållbar och långsiktig utveckling endast är möjlig om olika aktörer i samhället arbetar tillsammans och har kapacitet att utöva sina roller.

Den första workshopen ägde rum i Machaguay – en av de fem kommunerna som PDR arbetar i. På strax över 3000 meters höjd är luften tunnare och att gå upp för trapporna till andra våningen i kommunhuset ger lite högre puls än vad vi praktikanter är vana vid. I mötesrummet har rådmannen, valda ledamöter, administrativ personal och företrädare från det civila samhället samlats för att lära sig mer om hur en effektiv förvaltning kan vara ett instrument för att utveckla kommunen och regionen i framtiden.

Gilberto Talavera (uppe t.h.) håller i diskussionen med deltagarna på workshopen. Foto: Samuel Hallin Veres

Temat för dagen var folkligt deltagande och varför det är viktigt. Gilberto Talavera är specialist på offentlig förvaltning och ansvarig för att hålla i workshopen. Metoden som Gilberto använder är att ställa frågor snarare än att föreläsa vilket gör att det är de som deltar som driver workshopen framåt. Efter ungefär en timme har vi kommit fram till kärnan av dagens ämne, nämligen: vad är utveckling? Ett svar kommer:
– Utveckling är en process, en rörelse och inte en fast slutpunkt.

Så långt allt gott, men hur ska man röra sig? Och vilka är det som ska driva på? Traditionellt har det varit det lokala styret, d.v.s. kommunen som sett det som sin uppgift att bedriva utveckling men Gilberto Talavera menar att tiderna har förändrats:
– Idag krävs samarbete mellan kommun, civilsamhälle och privata aktörer för att uppnå gemensamt uppsatta mål.

Rådman Justo Totocayo Garate håller med om att arbetet på kommunen har ändrats sedan han var borgmästare för några år sedan. Foto: Samuel Hallin Veres

I en liten kommun som Machaguay där det bor omkring 1000 personer finns möjligheter att hitta gemensamma strategier för att öka inkomster, förbättra skolan och öppna upp arenor för folkligt deltagande. Nyckeln är, som deltagarna på workshopen kommer fram till, att samarbeta och bjuda in de tre aktörerna – kommun, civilsamhälle och privatsektor – i gemensamma projekt och lära sig att arbeta tillsammans.

Ett talande exempel på hur detta kan se ut fick vi prov på i slutet av workshopen när det nystartade kooperativet Machaguays jordbrukarförening kom för att presentera ett förslag om att anordna en jordbruksmässa i Machaguay där Castilla Medias alla olika jordbruksföreningar bjuds in för att presentera vilka produkter de odlar och har att sälja. Rådmannen Justo Totocayo Garate svarade att kommunen gärna är med och stöttar mässan och att den i framtiden kan komma att hållas på årlig basis, gemensamt ordnad av kommunen, civilsamhället och privatsektorn.

Ordföranden för Machaguays jorbrukarförening, Rocio Zuñiga Minaya, presenterar förslaget om att anordna en jordbruksmässa. Foto: Samuel Hallin Veres

Workshopen avslutades därmed med ett konkret exempel på vad folkligt deltagande och utveckling har att göra med varandra. Där kommun, civilsamhälle och privatsektor tidigare setts som tre enskilda delar, ses de nu som tre pusselbitar som var och en är lika viktig för att hållbart och långsiktigt utveckla Machaguay och Castilla Media.


Samuel Hallin Veres, programpraktikant,  Peru


*PDR=Programa de Desarrollo Rural

Den tveeggade livmodern

3 minuter och 42 sekunder, så lång tid kan det ta att tända en eld i inte bara en, utan flera debatter. Lotten Collins krönika om mors dag i Brasilien har väckt kritik, och med den debatten om representation, kolonialism, och livmodersfeminism. Som praktikant i Latinamerika är det kul att kontinenten ”hamnar på dagordningen”, och att den berör Svalorna Latinamerikas arbete.  Jag reflekterade själv över skillnader i mors dags firande när det tog fart här i Peru, inte för att det var så mycket av ett val, det var överallt. Den röda- och rosaskimrande reklamen, hjärtana, rosorna och den uppsjö av produkter och tjänster som plötsligt skulle handla om moderskap kände man igen. Men där det svenska firandet brukar stanna vid en mindre present, ett kort, kanske frukost på sängen så märktes mors dag här verkligen som en högtid. Från fredag till söndag hade jag svårt att somna på grund av den musik som strömmade natten lång i firandet, och på själva högtidsdagen var nästintill alla butiker stängda. Det fick mig att glädjas, att mödrar och den essentiella rollen som moderskapet har för mänskligheten, samhället och varje individ, fick så stor plats. Men också att fundera.

Barn, unga och gamla hjälps åt, under mycket skratt, vid den första slugningen av honung för biodlarföreningen i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

I samtal med fältteamet har frågan om könsroller och innebörden för programarbetet här i Peru ofta dykt upp. Att de traditionella könsrollerna lever kvar, där kvinnor har större ansvar för hem och barn och män för försörjning och det offentliga, kan stå i vägen för kvinnligt deltagande och organisering.

”Under det tidiga skedet i programmet mötte vi mycket motstånd, främst hos män, i att programmet riktade sig mot kvinnor och uppmuntrade deras deltagande i aktiviteter utanför hemmen. Man trodde att det skulle gå ut över ansvaret de hade där hemma. Men vi kan se en förändring´. Numer händer det att kvinnorna kommer på mötena och männen stannar hemma med barnen” säger Irma Tímana, programkoordinator för PDR.

Utöver inställningen att politik, ekonomi och det offentliga är männens arena innebär detta ansvar att kvinnor har mindre möjligheter än män att rent tidsmässigt kunna delta vid offentliga möten, ta på sig ledaransvar inom organisationer eller den lokala demokratin. När vi deltog vid ett möte för en biodlarförening i Machaguay uppstod en konflikt just om det.

”Det är orättvist att jag som ordförande ska utföra alla uppdrag som föreningen kräver. Jag har inte obegränsat med energi och tid. Jag är ensamstående, arbetar hela dagen på fältet, och resten av tiden för att ta hand om mina barn. Vi behöver hjälpas åt för att få föreningen att fungera” uttryckte föreningens ordförande.

Ordförande för biodlarföreningen, Rosario i mitten, tar upp ansvarsfödelning både inom och utom föreningen. Foto: Ida-Maja Lindström

Svaret från en annan medlem var något uppgivet.

” Vi har alla arbete, barn och hem att ta hand om, ingen har mycket tid över.”

Men rollen som moder, ansvaret för barnens hälsa och uppfostran som det innebär, kan också skapa ett bredare stöd för att programmet riktar sig mot att stärka kvinnor att bli mer självförsörjande och ta plats i den lokala politiken. I samma diskussion som ovan, tog en äldre man i föreningen till orda.

”Vi måste visa empati med varandra, och arbeta gemensamt, inte bara skylla ifrån oss. Det är viktigt att ni som mödrar tar plats och leder en organisation som denna. Det är ni som uppfostrar barnen, för kunskaperna vidare, leder vägen in i framtiden.”

Jag tänker att moderskapets starka roll, respekten den inger, kan ge kvinnor en väg in i samhällsdebatten, rätt att göra sin röst hörd. Syftet med programmets socio-politiska komponent är heller inte att säga vad målgruppen ska göra. Syftet är att stärka deras kapacitet att göra sina röster hörda, att själva formulera sina åsikter, behov och mål och arbeta för att uppnå dem.

Demonstration inom kampanjen Déjala decidir den 21 april. Banderollen lyder "Min pastor våldtog mig och nu är jag gravid", "Halleluja, fira det ofödda barnet!". En kommentar på abortmotståndarnas Marcha de la vida (Marsch för livet) som i Arequipa tilldrog sig runt 150 000 deltagare en månaad tidigare. Foto: Ida-Maja Lindström

Det kan också vara en farlig väg att sätta moderskapet före allt annat, liksom Lotten Collin också tar upp, i den alltför vanliga företeelsen av gravida flickor. Antalet anmälda våldtäkter i Peru uppges vara den högsta i Sydamerika och 78% av offren är under 18 år (källa: Promsex). Och liksom i många andra Latinamerikanska länder är abortlagstiftningen begränsad till att gälla vid fara för moderns liv, med konsekvensen att lagen kan tvinga barn att genomgå en graviditet som följd av våldtäkt, liksom det uppmärksammade fallet i Paraguay med den 10-åriga flicka som efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar hålls åtskild från sin mor på ett hem som ska säkra att hon genomgår graviditeten. Även i Peru har denna fråga fått stort utrymme genom kampanjen ”dejala decidir” (Låt henne bestämma) och lagförslag om att tillåta abort vid graviditet efter våldtäkt. Ett exempel på en feministisk kamp som inte utgår utifrån livmodern, eller upphöjandet av modern, utan kvinnor och barn som rättsbärare i sig med rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och rätt att INTE bli mödrar. Allt detta händer samtidigt. Det är inte en kamp, en fråga, utan flera, liksom det behövs mer än en röst för att berätta om dem.

Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru

Mellan tanke och handling

Intentionen med mitt förra inlägg var att i det korta formatet angripa frågan om vad begreppet ”hållbar utveckling” inom internationellt utvecklingsarbete kan fyllas med, med slutsatsen att det är mer hållbart att stärka människors egna kapaciteter att ta hand om sig, sin familj och sitt lokalsamhälle än att arbetet utförs av utomstående (läs ”Jag arbetar med hållbar utveckling”). Det kan låta resonligt, lätt att argumentera för i text, men svårare i praktiken. Hur når man ut till människor och skapar engagemang för hållbar utveckling?

Fältteamet hjälps åt att flytta sten som blockerar vägen. Foto: Ida-Maja Lindström

Frågeställningen blir levande i det faktiska fältarbetet. När fältteamet från utvecklingsprogrammet möter målgruppen, liksom ansvariga myndigheter och lokala institutioner, verkar det råda en samstämmighet kring vikten av att arbeta organiserat och målmedvetet tillsammans för hållbar utveckling. Att det finns ett behov av att arbeta mer organiserat inom den ekonomiska produktionen för att höja levnadsstandarden, hantera sociala problem som alkoholism och våld i nära relationer, och ta gemensamt ansvar i frågorna kring vattentillgång och miljöförstöring i och med de allt mer kännbara klimatförändringarna. Frågor som rör alla, och behöver engagemanget från innevånarna själva för att lösas. Men att det behövs är lättare att vara överens om än att få det att hända.

- Vi är så vana vid att få, inte att ge. Alla vill ha utbudet, men få är villiga att agera sin roll. Man vill ha projekt men dyker aldrig upp på mötena.

Regidoras, kommunalråd i Machaguay. Foto: Ida-Maja Lindström

Så uttrycker ett kommunalråd från Machaguay (närmast i bild), något uppgivet, speciellt med hänvisning till svårigheterna att engagera ungdomar. Mario Del Carpio (bild nedan), tidigare borgmästare i Machaguay som nu arbetar som fältansvarig för den socio-politiska komponenten av Svalorna Latinamerikas utvecklingsprogram, ser det som ett övergripande problem med inställning och fortsätter:

- Vi tänker att det ska komma någon utifrån och ge oss gåvor, lyfta oss ur fattigdomen. Vi tänker för lite om oss själva. Det handlar om självkänsla.

Mario Del Carpio, fältansvarig socio-politisk komponent. Foto: Ida-Maja Lindström

Som exempelvis Mathildas inlägg om biodlare vi träffat visar så finns möjligheterna till att öka kapaciteter inom programmet, men det kräver att målgruppen organiserar sig, planerar och implementerar de tekniker som fältteamets experter lär ut. Men det händer inte alltid helt självklart, trots kunskapen och engagemanget hos fältteamet och den positiva inställningen till programmet vi möter. Vägen från tanke och vilja till handling så mycket svårare. Vilket leder oss vidare att återigen, så som var tanken redan vid förra inlägget, att gå djupare in på själva det praktiska arbetet, strategier och metoder för att omsätta tanken om hållbar utveckling i praktik. Och, det får dröja till nästa inlägg.


Ida-Maja Lindström, programpraktikant, Peru