SOFI: En annan skildring av gatubarn

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 11

Barnen Maribel, Marisol och Rubén arbetar på La Paz gator och är med i organisationen NATs. Under sex veckor följde dokumentärfotografen Malin Sjöberg deras liv.

-Jag ville spegla barnen inom NATs vardag och gå bort ifrån den gängse bild av arbetande barn i utvecklingsländer som visas i media, berättar Malin. De är inga hjälplösa offer utan fulla av kraft att påverka sin egen livssituation till det bättre.

Malin umgicks med Marisol, Maribel, Rubén och deras familjer i deras hem och följde med barnen när de arbetade. Det som skiljer dokumentärfoto från journalistiskt foto, berättar Malin, är att fotografen umgås en tid med de vars liv hon vill skildra för att skapa förtroende och lära känna personerna.

-Det tog ganska många hundra bilder innan barnen slappnade av framför kameran. I början tyckte de att det var jättespännande att få vara med på bild, men till slut tröttnade de nästan på mig och min kamera, skrattar Malin. Det är då bilderna blir som bäst.

Det var Malin som kontaktade mig för några månader sedan angående ett samarbete med Svalorna Latinamerika i Bolivia. Gärna, sa vi och snart dök hon upp i La Paz med ett gäng kameror. Eftersom hon under projektets gång bodde i min lägenhet kunde jag inte undgå att märka hur hon arbetade dag som natt med att vinna barnens förtroende och att sålla fram sina bästa bilder bland tusentals. Fotona skänkte hon senare till Svalorna LA och ett urval av dem ställde vi ut i La Paz och förhoppningsvis kommer hennes utställning till Sverige i sommar.

Barnens nyfikenhet inför hennes arbete och deras generositet var det som gjorde starkast intryck på Malin under hennes vistelse i Bolivia.

-Jag beundrar verkligen barnen inom NATs för hur positiva de är med tanke på deras tuffa livsvillkor. Jag hoppas att jag lyckats förmedla det genom mina bilder, säger Malin och ler.

Text: Sofi Önneby

Foto: Malin Sjöberg

SOFI: Rödlök och frallor till den dödes själ

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 10

Stora kyrkogården i La Paz är fylld till bredden. Det är dagen efter Allhelgonadagen och folk vallfärdar till sina nära och käras gravar. Stämningen är inte som jag väntat mig. Den är lättsam, många skrattar och från korridorerna av gravar hörs sång och musik.

En kvinna sitter på marken intill sin sons grav. Han dog hastigt i januari alldeles för ung och han var äldst av hennes fem barn. Kvinnan arrangerar färska och väldoftande blommor i de avklippta PET-flaskorna vilka sedan tidigare står i gravens lucka. Därefter placerar hon en färsk rödlök bredvid blomvaserna så att vattnet från lökens långa själk ska förflyttas till den dödes själ. Framför gravplatsen sprider kvinnan ut sin awayu (ett färgstarkt tygstycke som används av kvinnor för att bära barn eller saker i på ryggen). Awayun är full av bröd i olika former, popcorn och bambusjälkar. Brödet har hon bakat dagarna innan för att ge sin döde son mat. Ett bröd lägger hon intill rödlöken och resten delar hon ut till oss andra i sällskapet. Titt som tätt dyker det upp barn eller vuxna som erbjuder sig att be för de döda. I utbyte mot böner skänker kvinnan bröd och popcorn som personerna samlar i stora säckar. Det tycks vara ett sätt för fattiga att tjäna bröd de antingen kan äta upp eller sälja.

Mellan den 1–2 november umgås bolivianska familjer med sin döde familjemedlems själ. På den första dagen håller de flesta en mässa i hemmet och dagen därpå går man till gravplatsen.

Jag var orolig över att jag skulle tränga mig på en högst privat ceremoni men blev i stället påmind om det bolivianska folkets vänlighet och naturlighet. Även om jag förmodligen betedde mig fel och opassande vissa stunder förmedlar människorna omkring mig återigen känslan av att alla är välkomna och ”kul att du är här”.

Sofi Önneby

SOFI: Sexualitet här som där

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 9

–Jag vet inte varför, men en tjej som har legat med 100 olika killar är äcklig medan en kille som har legat med 100 olika tjejer är kung! Kommentaren kommer från en 17-årig kille på ett svenskt gymnasium. Vissa av tjejerna omkring honom fnissar, vissa inte.

Jag har just hållit föredrag för deras klass angående konsekvenserna av Bolivias bristande sexualupplysning och nu gör vi en värderingsövning om sex, sexualitet och abort.

Av de hundratals ungdomar jag gjort värderingsövningar med runt om i Sverige visar det sig att den 17-åriga killens kommentar inte är helt ovanlig, även om många också opponerar sig.

Innerligt hade jag hoppats att den nya generationens unga i högre grad skulle anse att tjejer har samma rättighet som killar att ha sex med hur många de själva väljer att ha sex med.

Dessa uråldriga värderingar tillhör vad man i Latinamerika kallar machismo. Det är ett högst vedertaget begrepp bland gemene kvinna och man här och jag ska kort försöka förklara vad det innebär.

Machismo är en attityd och ett beteende som nedvärderar och diskriminerar kvinnor utifrån deras kön. Machismo är orsaken till att många kvinnor i Latinamerika utsätts för våld av sin partner, att många kvinnor utför det mesta av hushållsarbetet och tar mest ansvar för barnen. Machismo riktas även mot andra män som anses ha feminina attribut i form av homofobi.

Unga bolivianer som jag i mitt arbete har pratat sexuella rättigheter med har beskrivit liknande attityder som de unga svenskarna. Skillnaden är att i Sverige har tjejer större sexuell frihet och fler rättigheter än bolivianska tjejer. Det vill säga, en svensk tjej kan ligga med några fler innan hon börjar kallas äcklig, slampig, hora, billig, lössläppt och så vidare.

17-åriga Juan Carlos från Bolivia tror att en tjej som har fått barn kan få svårt att träffa en ny man eftersom hon redan är ”rörd” av någon annan. Men han fortsätter:

–För mig spelar det ingen roll om hon har varit med andra om jag älskar henne och jag kommer att älska hennes barn också.

Precis som Juan Carlos inger hopp om förändrade attityder i Bolivia, tror jag att svenska ungdomars attityder har förändrats och kommer att fortsätta att förändras. Sexuella rättigheter tillgodoses varken i Sverige eller i Bolivia fullt ut och skillnaden mellan de två länderna är endast en gradskillnad.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

SOFI: Hur är det möjligt?

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 8

Jag har tagit av mig skorna och strumporna, vikt upp byxbenen och har bara ett linne på överkroppen. Bussens element i höjd med mina vader sprutar ut het luft så jag väljer att lägga upp benen på det tomma sätet intill mig. Jag öppnar bussfönstret ett par centimeter och känner den isande nattluften tränga in.

Jag är på väg hem till La Paz. Den gamla och skruttiga bussen ska transportera mig 10 timmar på skumpiga vägar genom den kyliga natten. Allt jag önskar är att få sova för att slippa uppleva den till synes oändligt långa resan som väntar mig.


Det jag för mitt liv inte kan förstå är hur bolivianerna runt omkring mig sitter med jackan på och med en filt över benen, medan jag omöjligen kan sluta svettas och kippa efter frisk luft.

Min hypokondriska oro över att ha slängts in i klimakteriet eller något liknande stillas ett par veckor senare när jag återigen färdas med buss. Denna gång har jag sällskap av min skotske vän Martyn. Vi svettas ikapp han och jag, klädda i t-shirt och jeans, medan återigen våra bolivianska medresenärer väljer att behålla både tröjan och jackan på.

Hur är det möjligt? Tål jag värme sämre än bolivianer?

Jag tror inte det. Ofta befinner jag mig nämligen i en minibuss (La Paz vanligaste kollektivtransportmedel) tillsammans med 14 andra personer som alla verkar nöjda över att samtliga fönster är vidöppna trots att utomhustemperaturen visar på strax över nollgradigt. Och det regnar. Och det blåser.

Min slutsats för dagen är att jag gnäller för mycket. I mitt trygga och väluppvärmda fosterland är busstemperaturen alltid perfekt. Är man som svensk inte nöjd med något anses man ha rätt att klaga. I Bolivia däremot, vad det än gäller, är det ytterst sällan man hör någon gnälla. Varken på att det är för kallt, att något är för tungt att bära eller att de närapå obefintliga semesterdagarna är för få. Detta är naturligtvis på gott och ont i ett land där de mänskliga rättigheterna dagligen kränks. Men det får vi prata mer om en annan dag.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: Mäns våld mot kvinnor är norm i Bolivia

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 7

Elva grannfruar i 30 och 40-årsåldern sitter på jordhögar och stickar. De väntar på att dagens workshop om mäns våld mot kvinnor ska börja. Sedan ett år tillbaka går kvinnorna en kurs i mänskliga rättigheter som en av Svalorna Latinamerikas samarbetsorganisationer leder.

Vi befinner oss på en gårdsplan framför ett turkost målat hus i staden El Alto. Tvätten hänger på tork och aymarakvinnorna på marken tar vänligt men blygt emot mig och min kollega. Inom kort inleder socialarbetaren Raquel workshopen.

Kvinnorna ombeds att analysera texter om våld för att sen redovisa vad de kommit fram till. Stora vita papper, skrivna på med spritpenna, klistras upp på muren framför oss och olika former av våld rabblas upp; sexuellt våld, fysiskt våld, psykiskt våld, ekonomiskt våld, politiskt våld. Klart och tydligt framför allas våra ögon står att mäns våld mot kvinnor finns överallt och inom livets alla områden, i Bolivia precis som i Sverige. Ända skillnaden är att det är vanligare i Bolivia.

I Bolivia utsätts sju av tio kvinnor för någon form av våld minst tre gånger om året. Den statistiken kan mycket väl innebära att vissa misshandlas dagligen och att de övriga tre av tio utsätts två gånger per år. För 14 år sedan instiftades lagen mot våld i hemmet och sedan dess har endast tio misshandlande män dömts till fängelse i Bolivia.

En boliviansk vän berättar för mig att det är vanligt att pappan till en våldtagen flicka gör upp med förövaren om så lite som 100 kronor i kompensation för att inte anmäla våldtäkten. Enligt boliviansk lag kan även den våldtäktsman som går med på att gifta sig med sitt offer undgå straff. Fyra av tio kvinnor på den bolivianska landsbygden har våldtagits av män de inte känner. Hur många har då våldtagits av någon de faktiskt känner?

Dagens workshop har återväckt min ilska över hur världen passivt ser på, eller snarare blundar för, vår tids största brott mot mänskligheten; mäns våld mot kvinnor världen över.

En av kvinnorna på workshopen upprepar gång på gång under sin presentation:

-De borde inte göra så här mot oss, de borde inte göra så här mot oss.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

SOFI: Nya lagar om gamla kläder

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 6

Försäljningen av begagnade kläder är stor i Bolivia, i synnerhet i La Paz och dess förstad El Alto. För 250 000 människor innebär försäljningen arbetstillfälle och därmed mat på bordet och i barnens magar.

I El Alto ligger Bolivias största utomhusmarknad, 16 de Julio. Den känns oändligt stor åt alla håll och allt från hundvalpar, till bilar, badkar och billiga märkesgympadojor går att finna. Därutöver högar efter högar med begagnade kläder som kommer från världens alla hörn, men mestadels från USA. Det är de amerikanska kläderna som är allra populärast bland köparna och varje torsdag och söndag myllrar det av folk på marknaden.

I början av 2004 beslutade den dåvarande regeringen att import av begagnade kläder skulle tillåtas. Men det blev nog inte riktigt som man hade tänkt sig. Bolivia förlorar nämligen årligen 680 miljoner kronor på att folk köper importerade begagnade kläder i stället för nya kläder tillverkade i landet. Mellan åren 2000 och 2005 förlorade även 56 000 människor jobbet inom textilindustrin av samma orsak. Därför har nu regeringen beslutat att all försäljning av begagnade kläder ska förbjudas för att främja landets inhemska textilproduktion.

De försäljarna som nu bryter mot lagen genom att fortsätta sin affärsverksamhet erbjuds en kompensation på 2000 kronor om de till staten överlämnar det lager av kläder som de har kvar. Förslaget har inte mottagits väl eftersom många har betydligt större kapital investerat i sitt varulager.

För några veckor sedan satte sig tusentals demostranter mitt på La Paz huvudgata El Prado. De protesterade mot att regeringen inte tillåter dem att sälja slut på sitt lager. Då och då demonstreras det här i staden angående ämnet och det görs av tre olika grupper; dels de som vill fortsätta att sälja begagnade kläder, dels regeringsrepresentanter och före detta textilarbetare som stödjer förbudet och dels försäljare av nya varor som demonstrerar mot att regeringen inte tar i med hårdhanskarna för att verkligen införa det förbud som utlovats.

Det är en konflikt som ständigt nämns i La Paz största tidningar. Det är en konflikt mellan en regering som försöker att tänka långsiktigt och en del av befolkningen som inte har råd att tänka långsiktigt.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: Doktor Casanova

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 4

Doktor Casanova är en välklädd och kortväxt man i 60-årsåldern som ska undersöka mitt hjärta.

- Hur står det till? Angenämt att träffas, säger han, tar i hand och ler vänligt.

Det är lördag eftermiddag och vi befinner oss på en av La Paz otaliga privata kliniker. Besöksrummet påminner om besöksrummen på min vårdcentral hemma på Norrtullsgatan. Ur sin svarta attachéportfölj tar doktor Casanova fram en lång sladd med sugproppar fästa på. Han har med sig sin egen utrustning och det är ett något ålderdomligt, men miljövänligt, EKG-mätinstrument. Jag lägger mig på britsen klädd i tyg som är placerad mitt i rummet och kisar upp mot lysrören i taket.

- Hur känns det för dig med höjden? frågar doktorn.

- Jo bra, även om jag fortfarande blir andfådd av så få som 8-9 trappsteg, svarar jag.

La Paz ligger på cirka 3600 meter över havet och det tar en vecka eller två innan kroppen har acklimatiserat sig och blodet syresätts som det ska.

Mitt blodtryck mäts, mina hjärtslag lyssnas på och min nyfunna kardiolog talar till mig med mjuk röst och frågar hur jag trivs i La Paz. Det känns som om vi har all tid i världen och att jag är dagens mest betydelsefulla patient.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: San Pedros bortglömda barn

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 5

Fängelset tar upp ett helt kvarter, men den anonyma ingången bevakas inte hårdare än bankerna i staden. Det är lätt att gå förbi utan att ana vad som döljer sig bakom de höga murarna. Jag besökte det ökända fängelset San Pedro som ligger mitt i centrala La Paz invid ett folkrikt och lummigt torg.

Avståndet mellan torgets trottoar och gården där vissa av fängelsets interner befinner sig är inte mer än 4 meter. Jag passerar en uråldrig metalldetektor med fickorna fulla av mynt. Inget händer. Den är trasig eller avstängd eller vad vet jag. Bakom ett enkelt träbord sitter tre poliser och ytterligare fem stycken befinner sig tillsammans med mig och andra besökare på de cirka 12 kvadratmeterna. Jag får lämna ifrån mig mitt pass och skriva mitt namn i en bok. Därefter stämplar och signerar den befälhavande polisen min underarm. Jag anses grön och får gå in.

Grinden där två interner vilar sina armar genom gallret låses upp. Sidledes tar jag mig in mellan fångarna på gården. Min guide uppmanar mig att inte titta någon i ögonen och att inte svara på tilltal. Jag befinner mig mitt bland ett 80-tal brottslingar med en surrealistisk känsla i kroppen. Vad gör jag här? Och vad gör alla barn och kvinnor här inne? I solskenet får barnen och kvinnorna platsen att verka harmonisk, men det är en helt vansinnig plats att växa upp på.

Men det hinner jag inte riktigt tänka på då eftersom vi snabbt zick-zackar mellan mördare, våldtäksmän och kokainsmugglare. Det är lite nervöst, men även otroligt spännande. Samtidigt inser jag att jag är väldigt naiv. Innanför grinden och murarna finns varken vakter eller poliser. Internerna hanterar alla eventuella "situationer" själva. Min fantasi skenar.

Fängelseområdet är uppbyggt som ett samhälle i miniatyr. Jag passerar caféer, fruktstånd, en kyrka, tv-butik och en snickares verkstad. Uppklistrat på muren sitter annonser om celler till salu. Alla som fängslas på San Pedro måste köpa sin cell. Fängelsets "bostadsområden" har olika status och är olika dyra att bo på.

När det är dags att lämna San Pedro tänker jag på de hundratals barn som lever med sina fäder i fängelset. Omständigheter de är helt oskyldiga till, tvingar dem att leva nära inpå Bolivias värsta brottslingar. De är barn som omvärlden har glömt bort.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: Mitt uppvärmda hjärta

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 3

Sällan under mina sju månader i Bolivia har jag berörts så starkt som av barnen på NATs. De är med i en organisation för barn som arbetar på La Paz gator. NATs lokaler är dunkla men välkomnande. Det är lördageftermiddag och det är dags för veckomöte.

Bänkarna längst med väggarna i mötesrummet är fyllda av barn från cirka 4 till 17 år och där sitter även två cocablads-tuggande mammor. Yesenia som är anställd på NATs sitter med sin dotter i famnen. Till min överraskning är det inte hon som tar till orda för att inleda mötet, utan 15-åriga Betty. Efter ett roterande schema är det idag hennes tur att vara ordförande. Betty visar sig vara en tjej som inte tar skit från någon under mötets gång.

Barnen som vill ha ordet räcker (oftast) upp handen och Betty ger ordet. Den första halvtimmen sitter jag som förbluffad över hur lungt det går till. Därefter börjar vissa av dem, med all rätt, bli trötta och irriterade. Rösterna höjs och två äldre killar börjar gnälla på de yngre barnen för att de inte är tillräckligt aktiva som delegater.

– Vi är mycket yngre än er och ni måste förstå att vi måste få möjlighet att lära oss, svarar en 9-årig flicka lugnt.

Mitt hjärta värms av hopp inför flickans framtid.

Plötsligt spårar ordningen ur. Betty gastar och skriker, mammorna försöker lugna, men gruppen vill inte tystna. Då börjar Betty sjunga på en ramsa och göra handrörelser till. Inom 5 sekunder har alla barnen stämt in och sen blir det tyst. Mitt hjärta värms av rummets hjärtliga värme.

Dagordningen följs, omröstningar sker och beslut tas. Efter tre timmar är jag alldeles utmattad och samtidigt förundrad över att barnen har orkat. Sen minns jag; de är ju vana att arbeta dagar som nätter samtidigt som de går i skolan.

Jag tar mitt uppvärmda hjärta och lämnar NATs och de fantastiska barnen för denna gång.

Sofi Önneby
infobolivia@svalorna.se

SOFI: Havets dag

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 2

Havets dag firas i La Paz och det är spänning och förväntan i luften. Presidenten ska hålla tal och för mig är det första gången jag bevittnar en latinamerikansk militärparad.

Vid sjutiden när jag yrvaken häller upp mina flingor hörs militärorkesterns trumpetande. Paraden har redan börjat även om huvudattraktionen, president Evo Morales, inte ska göra entré förrän om fyra timmar.

Det är Havets dag, Día del Mar, och det är krigshjälten Eduardo Abaroa som hyllas efter att ha stupat i ett krig mot Chile för 130 år sedan. I det kriget förlorade Bolivia sin Stillahavskust, vilken sedan dess är innerligt saknad.

När jag närmar mig Plaza Abaroa möts jag av militärens mänskliga kedjor som spärrar av vägarna kring torget. Det tycks vara ett oändligt antal militärer, militärpoliser och poliser på plats. Vissa av dem bär patong och hjälm medan andra har skyddsväst och tungt maskingevär. Åskådare har börjat samlas längst trottoaren för att paxa bästa platsen.

Som alltid i La Paz slås jag av hur tyst det är. Det är fullt av folk omkring mig men ändå knäpptyst. Ingen pratar eller hojtar och om något ska sägas så näst intill viskas det fram.

När jag för sjätte gången frågar en polis vilken tid Evo ska tala får jag en sjätte tidpunkt till svar. Är det av säkerhetsskäl hemligt eller svarar samtliga en tid fast de inte har en aning? Det sistnämnda händer trots allt titt som tätt här i Bolivia, det vill säga att folk hellre svarar fel än erkänner att de inte vet. I ovisshet belägrar jag mig på ett café med uppsikt över torget och väntar.

Efter ett par timmar märks det på männen i kostym, solglasögon och öronsnäcka att något är i görningen. Evo är på ingång. Han stannar till ett tiotal meter från där jag står och hälsar "God morgon". Hundratals soldater svarar enstämmigt. När presidenten har hållit sitt hyllningstal startar paraden igen och den här gången tycks den aldrig ta slut. Det är hela Bolivias regering som kommer marscherande departamentsvis. Evo vinkar glatt och klappar i händerna och jag känner att jag har fått mig en ordentlig dos av främmande kultur.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se

SOFI: Äntligen karneval!

Sofi Önneby i Bolivia, inlägg 1
En vattenballong träffar mig i nacken och det iskalla vattnet dränker mitt hår, min rygg och de tidigare värmande kläderna. Jag är på karneval i den andinska staden Oruro och bestämmer mig där och då att anfall är bästa försvar.

40 dagar innan påsk är det karneval runt om i hela Bolivia. Den största och mest spektakulära går av stapel i Oruro och den vanligtvis sömniga staden lever upp under 10 dagar.

Uppifrån, nerifrån, ja, från alla håll kan någon sitta på lur för att spreja mig vit av skum eller bombardera mig med vattenballonger. Jag köper en, jag köper två, jag köper tre regnponchos och har på mig allihop samtidigt. Omöjligen kan jag uppskatta antalet flaskor skum jag själv förbrukar och hur många ballonger jag slänger på främlingar.

Förutom det hysteriskt roliga vattenkriget kan jag berätta om det färgsprakande karnevaltåg som går genom staden under nästan 48 timmar. Det är ett 70-tal dansgrupper som deltar och där emellan ett antal orkestrar. Grupperna sägs ha tränat inför denna dag i ett halvår.

Danserna som framförs är många (diablada, caporales, tinku, morenada, saya, med flera) och de har sina ursprung i olika regioner i Bolivia. Det är inte dansstegen som får mig att gapa av förtjusning, utan de fantastiska kostymer deltagarna bär. Djävular, isbjörnar och andra för mig odefinierbara figurer susar förbi. Unga tjejer dansar i kjolar precis långa nog att dölja rumpan, men majoriteten bär till synes tunga, otympliga och i solskenet varma dräkter.

Det är en folkfest för gamla som unga, för bolivianer, som för övriga latinamerikaner och “gringos” som jag själv. Tillsammans “vatten- och skumkrigar” vi, dansar och klappar i händerna och jag vet att till karnevalen i Oruro vill jag tillbaka.

Sofi Önneby

infobolivia@svalorna.se