LINA: Ett vattenhål i vardagen

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 3.

Det är morgon. Gatorna ekar tomma och många av Estelís affärer och restauranger är igenbommade. Jag är på väg till kontoret och bär min arbetsväska under armen. Förra veckan flydde jag staden för strand och surfing och siestas. Satte vardagslivet och arbetet på paus. Jag är tillbaka nu.
Tillbaka i verkligheten och tillbaka i Estelí.
Och i Estelí är det, precis som i resten av Nicaragua, semestertider och semana santa. På kontoret är spöklikt tomt och tyst, mina kollegor är också lediga.
Jag sätter mig framför datorn och går igenom mejl och arbetsuppgifter och slår på musik i ett försök att lindra tystnaden. Don Omars dänga Danza Kuduro pumpar ut genom högtalarna. Jag börjar redan längta tills dess att klockan slår sex.


18.00. Dunk-dunka-dunk-dunk-dunka-dunk.
Kvinnor i alla åldrar, storlekar och former står uppradade framför, bakom och bredvid mig.
Vi vrider höfterna åt vänster, åt höger, rullar dem fram och tillbaka.
Jag vet inte vilka dessa kvinnor är. Vet inte var de kommer ifrån, hur deras levnadsförhållanden ser ut, varför de har stannat i stan under semana santa.
Men jag vet att de älskar att dansa, precis som jag.
Och jag vet att de vet att jag är hon som svettas mest av oss alla.
”Vad varmt det är!” säger en annan svettig kvinna åt mitt håll, som i förtrolighet.
”Ja” svarar jag, som vid det här laget ser nyduschad ut.


Frank, vår danslärare, är en man i trettioårsåldern som helst och oftast dansar i hotpants och helst och oftast ger diettips mellan låtarna.
”Tjejer”, brukar han säga medan han sveper blicken över oss, ”Ni måste äta sallad om ni ska gå ned i vikt!”
Ett annat av hans rön: man kan gå ned i vikt om man dricker riktigt kallt vatten. Kroppen får jobba mer för att värma upp det då.
Se där.
Trots Franks fixering vid viktnedgång och kalorier är danspassen inte en plats där jag tänker på hur jag ser ut.
Det är en plats som tillåter mig att andas. Som tillåter mig att ta plats, att uttrycka mig.
En plats där jag slipper tänka. Där jag kan ta ut min frusteration, min glädje, göra av med energi och tillskansa mig ny.
En plats där kvinnor är subjekt och inte objekt. Där en timmes gemenskap skapas oberoende av social tillhörighet.

Ett vattenhål i vardagen som jag delar med andra.

Alla behöver vi ett sådant.
Vilket är ditt?

Lina Karlsson

JENNY: Airbag för kulturkrock

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 11

Jag tänker inte skriva om valet i Sverige. Jag tänker skriva om något som inte är alls lika jobbigt, ett exempel på en liten del av livet i Peru som vi kan kalla kulturkrockar.

Igår gick jag hem till en kompis för att gratta hennes pappa på födelsedagen. När jag kommer innanför dörren möts jag inte av ett hej, inte ett välkommen, utan av en lång harang om varför jag inte hälsat på på så länge (en dryg vecka). Jag har varit här i nästan ett år men har svårt att vänja mig vid det här anklagande sättet att visa uppskattning.

På fester här är det inte ovanligt att värden/födelsedagsbarnet låser ytterdörren med nyckel, så att ingen gäst kan smita iväg. Det är annars det enda sättet att gå hem, om man till exempel måste upp tidigt dagen efter, att smyga iväg utan att säga hejdå. För om du tar avsked får du en klagosång tillägnad dig, vars refräng lyder: Stanna lite till!, på Arequipas sjungande dialekt. (¿Por queeeé te vaaaas? ¡Queeeedateeeee!) Så många tycker då att det är bättre att inte gå på kalaset alls, om man bara kan stanna en stund.

En vän ringde på min födelsedag och lät hes och trött.
-Men om du är sliten kan vi träffas och fira en annan dag, släpa dig inte hit om du inte mår bra, sa mitt svenska förstående jag.
-Men så kan du ju inte säga, sa en annan vän efter att ha hört samtalet, hon kommer ju tro att du inte vill att hon ska komma!

Aj, krock.

Den krassliga kompisen kom iallafall, med en rosa nallebjörn och törstig på improviserade pisco-drinkar. Och jag krockar vidare. Airbagen är en massa frågor och kanske lite flexibilitet. Säkerhetsbälte använder vi oftast inte, här i Peru.

Jenny Ringarp

JENNY: Spela död, de kan bli aggressiva

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 4

Tisdagen den 27 maj 2008 gick Rebecka Hinn, som då var informatör i Peru, hela vägen från lägenheten till jobbet utan att få så mycket som en vissling eller pussljud efter sig. "Hurra!”, skrev hon i sin blogg.

Jag trivs fantastiskt bra i Arequipa, jag känner mig hemma och för det mesta trygg och säker. Men ibland är det något som gnager och stör, och precis som Rebecka märker jag det mest när det för en gångs skull upphör. På min väg till jobbet på morgnarna är det poliserna och bankvakterna som besvärar mig mest. De står nästan alltid i grupp och oftast fäller de en kommentar eller gör puss- och visselljud. Jag hade känt mig tryggare om de inte fanns.

Vad är viktigt för att känna sig fri och säker i en stad, på sin gata, i världen?

Om ni vill kan vi börja med de mänskliga rättigheterna att uttrycka sig fritt, att röra sig i det offentliga rummet och rätten till kroppslig integritet. Mina och andra kvinnors och flickors rättigheter infrias inte här eller på de flesta ställen i världen.

Ett tecken på det är att de flesta guideböcker anser det nödvändigt att ha ett stycke med råd och tips om att resa som kvinna. I Peruguider läser jag till exempel:

”Many women have travelled safely, and alone, throughout Peru. However, machismo is alive and well here and you should prepare for this and try not to over-react.”

Inte överreagera på machokulturen alltså.

“Snappy put-down lines or other caustic comebacks to unwanted advances may make the man feel threatened, and he may respond aggressively.”

Undvik snabba, bitska repliker, då mannen kan känna sig hotad och bli aggressiv. (Är det bara jag som tycker att det här låter som råd inför en djungelsafari?)

“Women who firmly ignore verbal advances are normally treated with respect.”

Övergripande budskap: Om dina mänskliga rättigheter kränks, reagera inte.

Poliserna svettas i sina skottsäkra västar och är nog lyckligt ovetande om att de utgör ett störningsmoment i min vardag. Jag höjer volymen i hörlurarna och väljer för tillfället att fokusera på allt det fina i mitt liv här.

Jenny Ringarp

JENNY: ¡Feliz Año Nuevo!

Jenny Ringarp i Peru, inlägg 3

Det är den 30 december och solen skiner varm i Arequipa. Julen har varit somrig som sig bör. Jag hade storslagna tankar om att snyggt summera mina första tre månader som programassistent för Svalorna Latinamerika i Peru, som ju också varit de tre sista månaderna på året. Men nu när jag sitter här och funderar, i sällskap av kontorets färggrannt blinkande plastjulgran, är det lättare sagt än gjort.

Dammiga och lärorika aktivitetsbesök i Majes och byarna i La Cuenca, resan till svalkontoret i Bolivia, ett underbart dygn på Isla del Sol, Titicacasjön, galen möhippa, festliga bröllop, nya härliga vänner, informationskonferens i Cusco, andfådda promenader till kontoret, hungerstrejker på torget, envisa magparasiter (se bild här brevid!), iskallt dopp i vattenfall, rafflande alpaca-tävling, långa möten med tålmodiga samarbetsorganisationer och mååånga timmar framför datorn i arbetet med resultatmätningen av Peruprogrammet är bara ett smakprov av vad som flimrar förbi i mitt huvud.

En magisk morgon i Cusco har sparats för alltid i mitt minne: I gryningen smyger vi oss ut från hotellet, jag, Qique från ungdomsnätverket i Majes, Berta från en nystartad hantverksgrupp och Salomé från ASDE, för att innan konferensen börjar hinna besöka Sachsayhuamán, den största Inkaruinen i Cusco. Det är en förtrollande upplevelse att, utan några andra turister, andas in den friska gryningsluften och se solen gå upp ur dimman över de ödsliga ruinerna. Qique berättar för oss det han lärt sig i skolan om Inka-arkitektur och religion och vi strosar omkring helt ensamma, tills små klungor av barn börjar ringla ner från kullarna och snedda över den antika offerplatsen på sin väg till skolan nere i stan.

Enligt många bedömmare ar det viktigaste, och sorgligaste, som hänt det här året i Peru det ödesdigra förloppet vid Bagua i norr, när ursprungsbefolkning och polis drabbade samman och ett ännu omstritt antal människor dödades, på båda sidor. Vi optimister vill tro på regeringens löften om meningsfulla förhandlingar med ursprungsbefolkningen kring ett respektfullt tillvaratagande av urskogens resurser. I Peru utgör ursprungsbefolkningen över hälften av folket, men de är långt ifrån rimligen representerade på de politiska och ekonomiska arenorna.

Under 2000-talet har Perus ekonomiska tillväxt varit kontinentens största, och ytterligare en förhoppning för framtiden är att detta i större grad ska avspegla sig i förbättrad situation för landets fattiga.

Många är vi som också hoppas att lagen kommer ändras så att terapeutisk abort (den enda teoretiskt tillåtna i Peru) kommer att börja tillämpas och även innefatta fall när graviditeten är resultatet av en våldtäkt eller när fostret är gravt missbildat.

Ya pues, det var min hastiga nyårshälsning från Peru! Jag gör som tusentals arequipeños och åker till stranden för att fira, och tvivlar inte en sekund på att även 2010 kommer bli ett år värt att minnas. ¡Hasta pronto!

Jenny Ringarp

NADIA: Annorlunda blir vanligt

Nadia Enedahl i Peru, inlägg 1

Hundar skäller och det är ett oupphörligt gasande, tutande och brummande från stadens alla bilar. Det är framför allt taxibilar, små gula saker med oproportioneligt stora skyltar på taken från ett mängd olika taxibolag.

Många taxichaufförer är högutbildade, precis som i Sverige. På grund av jobbrist köper sig många en egen bil och ingår i ett kooperativ med andra förare, berättade min spansklärare, Carina.
Jag har slutat att reagera på det som är annorlunda. Efter bara några dagar är det naturligt att äta trerätters till lunch och pussa främlingar på kinden när jag hälsar. Arequipa är mitt hem sedan en vecka tillbaka, men det känns längre.
Även om jag visste att Arequipa är en stor stad hade jag en bild i huvudet av att den skulle vara mindre och till synes fattigare (jag har ännu inte varit på landsbygden). Men även här finns folk som tvingas tigga på gatan och människor som lever på att sälja skosnören eller ananasskivor. Annars finns allt som finns hemma: restauranger, barer, affärer, marknader, mobilförsäljare och torget Plaza de Armas. På torget säljs inga droger vad jag vet men det är lika centralt och lika mycket aktiviteter som på Plattan i Stockholm. Fast mycket vackrare! Det har redan hunnit firas turismens-, militärens- och fredens dag sedan jag kom hit, med processioner, dans och parader. Ett evigt, härligt surrande liv.
På vägen från lägenheten till kontoret passerar jag det ena hålet i väggen efter det andra. Varje dag ser jag något jag inte lagt märke till tidigare: kiosker, små butiker, caféer, möbelbutiker och locutorios (telefonbås) som finns överallt. I nästan varje gatuhörn sitter det en kvinna eller man med en minikiosk på hjul som säljer tuggummin, cigaretter och kakor. Vill man ha böcker finns det en hel gata med bokaffärer och vill man ha glasögon så finns det en gata som enbart består av optikerbutiker. Det är cirka hundra olika butiker på rad, jag har räknat dem, med samma typ av glasögon i alla. Det är som att öppna hundra sushirestauranger på rad. Jag ska ta reda på tanken bakom det innan jag börjar tycka att det är naturligt.

Nadia Enedahl
infoperu@svalorna.se

MICHAELA: Glädjerus

Michaela Rosenholm i Peru, inlägg 1

Julen ger de flesta i unga år en härlig lyckokänsla i kroppen. Glädjeruset jag tänker på uppkommer mer sällan i vuxen ålder, men sedan jag kom hit har jag upplevt känslan vid ett flertal tillfällen.

I går satt jag och åt pasta och såg på mexikansk telenovela, så bara kom den. Det var knappast för smaksensationen av min överkryddade pasta eller för att telenovelan var speciellt spännande. Det handlade mer om en total lycka över mitt liv. Här sitter jag i min nya lägenhet i en ny stad i ett nytt land. Mitt jobb är spännande och jag har redan träffat intressanta människor. Fasiken vad bra jag har det, tänkte jag!

En halvtimme senare står jag i kön på supermercadon. Mitt glädjerus är som bortblåst. Hur kan det ta sådan lång tid? Varför rör vi oss inte framåt i kön? Irritationen växer inom mig. Bakom mig står en man med en liten marmeladburk i handen. Jag undrar fascinerat över hur han kan hålla lugnet. Varför är det bara jag som står här och suckar och blir utomordentligt stressad? Mina tankar för mig vidare till när jag tidigare på kvällen var på väg till min första lektion på språkskolan.

Lite lagom stressad som jag oftast är fick jag köra slalom mellan människorna på gatan för att ta mig fram. Varför går folk så långsamt? Fenomenet är inget nytt, men jag slutar aldrig att förvånas och irritationsnivån stiger alltid ett snäpp. Väl på plats fem minuter innan avsatt tid säger receptionisten att min lärare inte var där, ett missförstånd sa hon. Kanske var det jag som uttryckt mig dåligt när vi talades vid per telefon eller så är detta ett ypperligt exempel på att saker och ting här i Arequipa inte alltid går som planerat.

Tålamod är en egenskap som är mycket viktig för att klara av vardagslivet, dessvärre är egenskapen inte den första jag tror mina vänner och familj skulle förknippa mig med. Det långsamma tempot kan få mig att sakna det snabba tempot hemma i Stockholm. Två veckor har gått sedan jag kom hit, förhoppningsvis pyser storstadsstressen ur mig snart. Jag menar vad har jag för anledning att springa fram på gatorna och bli irriterad för? Vad har jag bråttom till?

Väl hemma igen efter matinköpen, tittar jag och Lisa på bilder från helgen i Camaná. Sol, strand, en kall öl, vänner och musik. Alla negativa tankar är som bortblåsta, glädjen är tillbaka. Livet är bra härligt ändå!

Michaela Rosenholm
programassperu@svalorna.se