MIA: Vad man väljer att se

Mia Moberg, informationspraktikant i Bolivia, blogginlägg 6

Sjuk och rädd för att det mesta läskiga skulle kunna hända, parallet nyfiket på exakt allt – jag var en harig Mowgli i storstan. Ambitös och naiv ville jag förstå vad detta land och denna stad var – ”det kan väl inte vara så svårt?”.

Första månaden i Bolivia såg jag endast kontoret, lägenheten och gatorna mellan hem och jobb. Fem månader senare är idén och jakten på att finna en definiering av vad La Paz och Bolivia är upp-och nervänd och letandet har lagts ner. Jag finner inte svart eller vitt – här bär extremerna inte de färgerna.

Trots att jag aldrig förr varit så långt bort från moderlandet, varken fysiskt eller kulturellt, är det mesta ofattbart likt livet hemma. Såsom i Sverige är människor fyllda av integritet och upptagna av sina egna liv, ingen pratar på bussen, kyla får folk att huka sig och titta ner i marken, tonåringar stojar om samma saker och de nationella musikhitsen nynnas med variarande kvalitet. Men upplevelserna målas i andra färger och uttryck, i andra dimensioner, från och mellan andra avgrunder och med andra förutsättningar.

Fattigdomens trasiga kläder, de övergivna sjuka och kampen för fysisk överlevnad är ständigt närvarande. Likväl som de rika områdenas garage är fyllda av de senaste glänsande sportbilarna och av självklarheten i att medelklass-femtonåringen får ett bal-likt, vräkigt kalas för tiotusentals kronor. Barn busar och bråkar och skrattar, som barn gör över hela världen. Men i El Alto jobbar ungarna på gatan i trasiga sandaler för att tjäna ihop motsvarande 20-30 kronor per dag medan man i södra La Paz många exklusiva skolor bär outfits som vardera är värd en genomsnittlig bolivians månadslön.

Djungelns fuktiga frodighet och den avslappnade, lättsamma attityden som råder där, bryter med högplatåns torra vidöppna landskap, brännande sol och isande skugga där det verkligt hårda livet ger ihopbitenhet efter ständig köld, dåliga skördar och avsaknad på sjukvård. Många barn från landet drömmer sig bort till staden, jordbruket och från det traditionella ursprunget, mot en karriär som kan ge materiell rikedom och ekonomisk säkerhet. Precis som den svenska landsorten erfor under förra seklets mitt. Överallt letas precis samma saker såsom kärlek, hälsa, lyckliga relationer och en hoppgivande framtid.

Svart eller vitt hittas inte här, alla de andra färgerna lyser oftast så starkt att verkligheten inte kan bestämmas vara varken ditten eller datten. I de fattigaste delar i El Alto strålar kulturell rikedom och dynamik medan rika områden i staden förblir skugglösa i brist på identitet och medborgerlig solidaritet. Gränslandet mellan arkitektonisk och landskapsmässig skönhet och fulhet, trygg vardag och fara, fattigdom och överflöd, är inte en gråzon utan en palett av olika färger där allt blandas till unika situationer där tur i livet och i stunden bestämmer det mesta. Den familj eller den folkgrupp du föds i ger dig lotten. Samma saker styr livet här som i Sverige, dock målat på en bredare duk där kontrasterna är mer iögonfallande.

Text: Mia Moberg

LINA: Ett vattenhål i vardagen

Lina Karlsson, Nicaragua, inlägg 3.

Det är morgon. Gatorna ekar tomma och många av Estelís affärer och restauranger är igenbommade. Jag är på väg till kontoret och bär min arbetsväska under armen. Förra veckan flydde jag staden för strand och surfing och siestas. Satte vardagslivet och arbetet på paus. Jag är tillbaka nu.
Tillbaka i verkligheten och tillbaka i Estelí.
Och i Estelí är det, precis som i resten av Nicaragua, semestertider och semana santa. På kontoret är spöklikt tomt och tyst, mina kollegor är också lediga.
Jag sätter mig framför datorn och går igenom mejl och arbetsuppgifter och slår på musik i ett försök att lindra tystnaden. Don Omars dänga Danza Kuduro pumpar ut genom högtalarna. Jag börjar redan längta tills dess att klockan slår sex.


18.00. Dunk-dunka-dunk-dunk-dunka-dunk.
Kvinnor i alla åldrar, storlekar och former står uppradade framför, bakom och bredvid mig.
Vi vrider höfterna åt vänster, åt höger, rullar dem fram och tillbaka.
Jag vet inte vilka dessa kvinnor är. Vet inte var de kommer ifrån, hur deras levnadsförhållanden ser ut, varför de har stannat i stan under semana santa.
Men jag vet att de älskar att dansa, precis som jag.
Och jag vet att de vet att jag är hon som svettas mest av oss alla.
”Vad varmt det är!” säger en annan svettig kvinna åt mitt håll, som i förtrolighet.
”Ja” svarar jag, som vid det här laget ser nyduschad ut.


Frank, vår danslärare, är en man i trettioårsåldern som helst och oftast dansar i hotpants och helst och oftast ger diettips mellan låtarna.
”Tjejer”, brukar han säga medan han sveper blicken över oss, ”Ni måste äta sallad om ni ska gå ned i vikt!”
Ett annat av hans rön: man kan gå ned i vikt om man dricker riktigt kallt vatten. Kroppen får jobba mer för att värma upp det då.
Se där.
Trots Franks fixering vid viktnedgång och kalorier är danspassen inte en plats där jag tänker på hur jag ser ut.
Det är en plats som tillåter mig att andas. Som tillåter mig att ta plats, att uttrycka mig.
En plats där jag slipper tänka. Där jag kan ta ut min frusteration, min glädje, göra av med energi och tillskansa mig ny.
En plats där kvinnor är subjekt och inte objekt. Där en timmes gemenskap skapas oberoende av social tillhörighet.

Ett vattenhål i vardagen som jag delar med andra.

Alla behöver vi ett sådant.
Vilket är ditt?

Lina Karlsson