Till vilken nytta? - om lagstadgade skyldigheter och förbud i det peruanska valet

En strid ström av människor rörde sig till och från vallokalen på söndagseftermiddagen här i Arequipa. Valet gick förhållandevis lugnt till i Arequiparegionen men runt om i Peru rapporterades om oroligheter, vandalism, kandidater som attackerats, saboterat valmaterial och tre dödsfall i samband med valet. 

Utanför en vallokal i Arequipa

Som en strategi för att minska det valrelaterade våldet har den peruanska staten lagstiftat om ett förbud för affärer, restauranger och barer att sälja alkohol, vilket trädde i kraft på lördagsmorgonen. Peruanerna kallar det för ”Ley seca”. Det vidhålls att de 48 timmarna utan alkoholförsäljning ska säkerställa en informerad och medveten röstning. Jag förhåller mig skeptiskt till det sista påståendet och tror snarare att det är ett politiskt ointresse som kan förklara hur hela 42 % av valmanskåren uppger att de röstar enbart för att undvika böter eller för att de måste. Det ointresse som många röstberättigade peruaner känner beror till viss del på ett politikerförakt som många gånger grundas i fall av maktmissbruk och korruption.

Det är ingen nyhet med politiskt ointresse. Detta skulle rimligtvist leda till ett lägre valdeltagande än om förtroendet för politiker var högt. Men som de flesta latinamerikanska länder har Peru lagstiftat om obligatoriskt valdeltagande för att försäkra sig om att en minoritet av befolkningen inte ska bestämma det politiska styret.

Anhängare till en av kandidaterna

 
Från flera håll har jag hört den retoriska frågan ”till vilken nytta?”. Som alltid i valtider kommer det fram att de som kandiderar till politiska ledarpositioner inte är de hygglo män och kvinnor som de vill framställa sig själva som. Fall med korruption, maktmissbruk och annat fuffens gör att många saknar ett pålitligt alternativ. ”Väljarna tar det alternativ som är minst dåligt”, säger den politiska analytikern Hernán Chaparro till tidningen La Republica. Han liknar valet med val av schampo där inget riktigt hjälper eller passar din hårtyp, men logiken ger att du då väljer det som gör minst skada.

Då ställer jag mig själv frågan - till vilken nytta är dessa förbud och enligt lagen obligatoriska skyldigheter när politikerkåren inte uppfyller medborgarnas krav på värderingar, ärlighet, moral och representativitet.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

Enkelt och effektivt när Club Infantil promotar årets infobok i Nicaragua

En fotboll och några spel är allt som behövs

Barnens namn, ålder och skola skrivs upp

Den blå boken "La Cartilla"

De fyra organisationerna har tillsammans under hösten arbetat fram ett undervisningsmaterial i form av en bok som ska delas ut till barnen under resten av året och nästa. Med text och bilder visar boken hur man kan skydda sig mot kommersiell sexuell exploatering och vilka beteenden hos vuxna som kan vara suspekta.
Längst bak har man gjort plats för barnens egna reflektioner och där finns också en karta som visar vilka institutioner man kan kontakta om man känner sig utsatt.

När Club Infantil promotar boken, integrerar de den i sina vanliga aktiviteter. Så travar teamet denna regniga morgon iväg till ett område där de varje vecka träffar barn utomhus. De har med sig bordsspel och en fotboll- det räcker för att runt 20 ungar ska dyka upp och visa stort intresse.

Efter en stunds lek, blir det lite allvar. Alla får en blå bok och de hjälps åt att läsa och titta på bilderna för att försöka förstå den. De allra minsta tultar runt i blöja, men får en bok ändå. Tanken är att boken ska visas för kompisar, syskon och kanske mamma och pappa som då också lär sig något.

Sedan blir de lek igen. Några käppar med den orangea fotbollen i det hala gräset, andra är uppslukade av pussel eller spelar monopol med någon kompis i duggregnet.

När dagens träff är slut, ser teamet till att alla har med sig sin bok. Barnen har skrivit upp sina namn på en lista. De får också tala om om det går i skolan eller inte. Organisationen vill veta det så de kan vidta åtgärder om så inte är fallet.

Club Infantil, eller Asociación Tuktan Sirpi, som organisationen egentligen heter, integrerar arbetet med boken i alla sina aktiviteter. Så ser jag den vid att läxläsningsbord, där barnen får hjälp med skolarbetet av en vuxen. I skönhetssalongen, där ett par tjejer förbereds för en eventuell framtida karriär som frisör, nagelskulptör eller spamedarbetare, finns den också med.

Man ger också dans och teaterlektioner. Idag är det dans på schemat. När alla är lagom svettiga, tar de paus och sätter sig runt de spegelbeklädda väggarna med boken i händerna. Sedan brakar de loss. Alla vill läsa och alla har en åsikt om det som står i boken. De blir vilda diskussioner och barnen och ungdomarna verkar helnöjda med sin bok.



Text och foto: Emmelie Heljeved

Konstutställning som berör

Kvällen äldsta talare

I fredagskväll bekantade sig stadens välbärgade auktoriteter med bybornas vardag. En vardag innehållande långa arbetsdagar och en arbetsmiljö under alla peruanska stadgor. Ett nationellt underläge som genererat en kämparglöd och enastående personligheter. Men också det utanförskap som bidragit till ett förstärkande av karakteristiska traditioner och ritualer.

Denna kväll höll vi som jobbar med utvecklingsprogrammet PDR vernissage i centrala Yanahuara, Arequipa. Kvällen inleddes med känslofyllda anföranden av Svalornas landrepresentant, versamhetsledaren för en av våra systerorganisationer samt distriktets borgmästare. Fokus i talen låg på den täta kopplingen med bergsområdet Castilla Media och hur det som sker där är i direkt samverkan med människorna som lever här. Inte enbart på grund av ett omfattande jordbruk och den betydande exporten av den berömda ”Gloria”-mjölken, enorma avokados och exotisk frukt. Utan också på grund de emotionella band som de allra flesta närvarande har till det geografiskt så avlägsna distriktet.

Upptakten avslutades av vår mentor med programmets slogan ”tillsammans för Castilla Media, tillsammans för Castilla Media”. Vidare följde en gripande utställning med bilder föreställande den unika kultur som karakteriseras av distriktet. Ledorden som genomsyrade både motiv och atmosfär var ”tradition, seder och kunskap". Stämningen var fylld av nostalgi och värme och samtliga besökare ägnade stor uppmärksamhet åt varenda fotografi. Bland kycklingspett och maracuya-juice skrattades det åt gemensamma nämnare och många minnen uppdagades från det distrikt de eller deras släktingar lämnat bakom sig.

I vanlig, peruansk, ordning efterföljs inga tidsscheman och kvällen avrundades inte förrän vid 21-snåret. När den trötta PDR-styrkan var påklädda och på väg ut genom dörren insisterade Svalornas representant på att dela en flaska rödvin innan hemgång. Detta för att fira det slutförda syftet att föra samman inflytelserika stadsbor med minnet av den ofta bortglömda landsbygden.

Jag lämnar kvällen överrumplad av det hjärtevärmande engagemanget som gömmer sig bakom dessa välstrukna skjortorna med tillhörande, hysteriskt könsstereotypiskt klädda, små dockor till barn.

Emma Tengwall. Infopraktikant, Peru.

Prostitutionen härjar fritt! Nicaragua, Costa Rica

”Där inne jobbar prostituerade kvinnor. De säljer sex till männen som går dit för att spela” säger han och pekar på biljardcaféet som vi går förbi. Jag observerar att det är fullt med karlar där inne.

I Nicaragua är det lagligt att både köpa och sälja sex. Det är ofta unga tjejer som säljer sig och problemet i landet är stort. Oftast sker handeln på gator, i barer eller på massagecenter. 

I helgen åkte jag till grannlandet Costa Rica för att besöka huvudstaden, San Jose. Vi började prata om ämnet och min taxichaufför berättade för mig att prostitution är ett vanligt fenomen även där. Han pekade ut parker, dit både flickor och pojkar befinner sig om helgerna, för att sälja sex till förbipasserande. Många av säljarna kommer, enligt chauffören, från Dominikanska Republiken. Anledningen att de tar sig till just San Jose är för att de tjänar bra med pengar genom att prostituera sig där. Chauffören pekade även ut ett casinohotell och sa ”där inne, bakom dessa väggar, sker en väldig handel. Nordamerikaner kommer hit, sitter bakom maskinerna, spelar och köper sex. Hit in är det dock endast de över 18 år som kan prostituera sig. Du förstår, som taxichaufför får man veta precis allt. Jag vet precis hur hela handeln fungerar och vilka som är inblandade. Men jag, jag är ju bara chaufför och allt jag gör är mitt jobb, nämligen att köra runt mina kunder dit de ber mig skjutsa dem.” Ett ögonblick senare fortsätter han ”tjejerna och killarna som prostituerar sig kan hinna med 4 olika kunder på en kväll om de har tur. Här i San Jose, finns det vanliga jobb som de skulle kunna arbeta med istället. Saken är bara den att de knappt tjänar några pengar på dessa jobb. Därför väljer de att prostituera sig istället”.

En annan taxichaufför, som jobbar i Managua, berättade för mig att han blivit tillfrågad att köpa sex av unga kvinnor vid ett flertal tillfällen. Då har han bara viftat bort tjejerna och sagt att han inte varit intresserad.

Många som säljer sig, tror jag, har blivit sexuellt utnyttjade på ett eller annat sätt förut. De har nog redan känt på hur det är att ha blivit förtryckta på detta vis. Tänk dig att vara till salu. Fy, hemska tanke. Att ändra lagen och förbjuda prostitution skulle vara ett tydligt tecken på att det inte är okej att skada sig själv genom att tillåta sig vara till salu.

Klara Adrian, programpraktikant, Svalorna Latinamerika

En ensam lärare och en hektisk valspurt i Peru

Som ni redan vet, om ni läser inläggen från Peru flitigt, så jobbar vi i fem olika distrikt i Castilla Media. Uñon är det minst befolkade och mest avlägsna utav dem. Här, i en tom möteslokal, träffar jag byns enda lärarinna. Hon var på väg till vårt möte som inte blev av.

Diana med sina två barn

Mötet som uteblev var ett försök från landsbygdsutvecklingsprogrammet att skapa en plattform för skol- och utbildningsfrågor. Diana var en av många som bjudits in, men den enda som dök upp.  Jag passar på att ställa henne några frågor. ”När du ändå har tagit dig hit”, börjar jag. Men hon behöver inte övertalas utan sitter gärna ner och berättar om sina blandade erfarenheter från sitt jobb och livet i byn.  Diana flyttade från sin hemstad Aplao för ett drygt halvår sedan för att undervisa en klass med åtta barn från sex- till tolvårs ålder. Jag frågar henne om fördelar och nackdelar med en sådan blandad klass. Det är uppenbart att det finns stora utmaningar, svarar hon med eftertryck. Det finns stora skillnader i behov och olika metoder krävs för undervisningen. En strategi som Diana använder sig av är att låta de två sjätteklassarna vara mer deltagande i en del av undervisningen för de yngre eleverna.  Hon tycker att de har en väldigt bra miljö i klassrummet och att eleverna tar mycket ansvar. Barnen är väldigt vana vid ansvar, säger Diana. När skolan slutar så har de mycket att göra. Barnen hjälper till med familjens jordbruk, sköter om korna, lagar mat och mycket annat, tillägger hon. Samtalet avslutas med att jag bjuds in för att berätta om Sverige för klassen.


De två ONPE- representanterna i Uñon

Tidigare samma fredagskväll träffar jag två kvinnor från organisationen Oficina Nacional de Procesos Electorales eller ONPE (översättning: Nationella byrån för valprocesser).  De frågar om de kan få några minuter av vårt planerade möte för att informera om valprocessen, vilket är deras av lagen bestämda uppdrag. Det hade gått bra, men nu kom det ju ingen till mötet.  De två kvinnorna bor och jobbar i Uñon under två månader för att finnas tillgängliga för frågor om valet. De sitter också som röstmottagare på valdagen som infaller den 5 oktober.  Vi lägger märke till organisationens utsända i vilket distrikt vi än är i, de syns verkligen överallt med sina mörkblåa västar. Vad vi också lägger märke till är att valkampanjandet går ut över programmets aktiviteter. Färre personer kommer på mötena och en förklaring är att de är upptagna med det ena eller det andra inför valet.  Nu är det bara ett fåtal dagar kvar till valet och den sista kraftsamlingen för att locka fler väljare pågår för fullt. Speciellt kvällens planerade mötesdeltagare, auktoriteter och representanter från olika organisationer, prioriterar annorlunda i dessa valtider. De är upptagna med valspurten.


Glada kollegor på vägen till Uñon

För programmets del kan valresultatet innebära en försvåring av det arbete som har pågått sedan 2012. Detta då goda kontakter och bra samarbeten har jobbats fram med de nuvarande borgmästarna i Castilla Media. Vi får hoppas att också nästa omgång folkvalda ledare förstår vikten av landsbygdsutvecklingsprogrammet som stöd och samarbetspartner för utveckling i distrikten. Det handlar inte bara om att få folk till planerade möten. De valda politikerna måste prioritera och jobba hårt för en hållbar utveckling efter valdagen.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.