Val i Bolivia

I oktober förra året utsågs partiet Movimiento al Socialismo (MAS) till ledande regering i Bolivia. Den 29 Mars är det nu även distriktsval och ledande partier för nio regioner ska utses. Alla partier som inte är MAS representerar opposition. Även om allianser och block emellanåt uppstår, så innefattas de inte av landets politiska system i stort. Partierna vilar således ensamma på sina rykten och sin popularitet, vilket stundtals gör de politiska samtalen mellan partierna hätsk och debattklimatet hårt.

Än så länge finns det inga kvinnor i partiledarkretsen, åtminstone i de mer etablerade partierna. Det kan i sig betraktas som ett problem för jämställdheten och som ett tecken på att det finns osynliga barriärer för kvinnor som söker makt. Men vilka satsningar har gjorts för att inkludera kvinnor i politik i Bolivia?

När det kommer till politisk representation, så har en omfattande laglig process som bygger på kriterier för rättvisa och jämlikhet successivt utvecklas sedan år 1997. Då antog man ett kvoteringssystem, där 48 % av parlamentarikerplatserna tilldelades kvinnor. Ytterligare en lagändring antogs 2004, där det bestämdes att var tredje nominering av politiska kandidater skulle utgöras av kvinnor. Dock saknades påföljder i de fall lagen bröts, trots upprepade försök att få domstolar att utöva verkan. Denna klyfta gjorde det möjligt för politiska partier att undergräva lagen. Efter en långdragen process utfärdades 2010 ett beslut om positiv särbehandling av kvinnor. Detta fattades för att stödja politiskt deltagande av kvinnor och för att tillämpa principerna om rättvisa och jämlikhet, men också för att blidka utrikeskonstitutionen gällande vallagar.

Bolivia har idag registrerat betydande framsteg i kvinnors deltagande i kvantitativa termer. Dock har erfarenheterna från 2004 tydliggjort behovet av att kontrollera det verkliga deltagande av kvinnor och män i valprocesser, liksom påvisat nödvändigheten i att upprätta tydliga sanktioner för överträdelser. Dessutom har problem relaterade till diskriminering, trakasserier och politiskt våld mot ett växande antal kvinnor i den offentliga sektorn varit återkommande.

Hälften av alla kvinnor i den offentliga sektorn har erfarenheter av våld, diskriminering eller trakasserier som vid något tillfälle har hindrat dem i utövandet av deras arbete. Konkreta åtgärder för att öka kvinnors politiska deltagande, bland annat genom frihet från våld, har därför varit en av dom viktigaste punkterna på agendan. För att trots det främja politisk delaktighet och beslutsfattande för kvinnor i landet har sedan 2012 alltså ytterligare en lagstiftning kommit till för att främja kvinnornas politiska delaktighet i landet. Lag 243 Contra el Acoso y la Violencia Política hacia las Mujeres (mot politiskt våld och trakasserier mot kvinnor) gör våld och politiska trakasserier mot kvinnor olagligt, och förövaren riskerar hamna i fängelse.

Lag 243 är unik för Bolivia och har kommit att bli en modell i diskurser som berör skyddet för och förstärkandet av kvinnliga rättigheter. Få fall i jämförelse med anmälningar har ännu registrerats, och mörkertalet är okänt. Vilken potenial lagen än så länge har för att förändra den politiska situationen för många kvinnor är därför oklart. Som del av en process mot ökad kunskap om hur kvinnlig representation i samhället ska utökas, kan den dock inte vara bortkastad. Och som allra bäst ser vi en kvinnlig partiledare inom kort också.

Sara Byrskog, infopraktikant i Bolivia

Mannen, myten, legenden fortsätter som president i Boliva

Att vara i Bolivia i valtider är en intressant upplevelse. Det är mycket som är annorlunda mot hemma i Sverige.  I det här valet har den självklara utgången varit framträdande – det har inte varit frågan om Evo Morales och MAS skulle gå ur valet som fortsatta regenter utan snarare med hur många procent. Enligt dagens siffror i La Razon, en av Bolivias största dagstidningar vann Morales med över 59 procent av folkets stöd.

Gårdagens val är ett historiskt val på många sätt; dels går Morales in som president i en tredje mandatperiod, något han tillåts att göra eftersom att konstitutionen skrevs om under hans första mandatperiod och han då bara satt 4 år innan nyval. Gårdagens resultat betyder att Evo Morales kommer att sitta ytterligare fem år och styra Bolivia fram till 2020. Femton år på presidentposten är långt för vilken president som helst men i Bolivia som varit präglat av presidentbyten och statskupper är det rekordlångt.  Det här valet är också första valet då Morales fått majoritet i Santa Cruz, en region som varit hans oppositions starkaste fäste.

För mig är Morales något av mannen, myten, legenden. Att han tillsammans med MAS har bidragit till stora förändringar och framsteg för Bolivia är de flesta överens om. Men han har en personkult omkring sig som både är fascinerade och lite skrämmande. Under valkampanjerna har Morales valt att inte delta i debatter men hans ansikte har synts överallt; på billboards, affischer och på reklam i tv. Hans egna svängiga cumbia-låt framförd av artisten Aldo Peña har spelats flitigt och handlar om att alla som älskar Evo och vill att han ska fortsätta som president ska räcka upp handen. Jag har brustit ut i skratt ett antal gånger då jag passerat MAS valjippon och de spelar alla populära latinodängor men har bytt ut texten till något glorifierande om Evo eller MAS. Evo-motståndarna har i stället bytt ut texten i Peña-låten från ”Evo Evo Evo eh” mot ”Evo Evo, huevo es” som blir ungefär ”Evo Evo, en äggskalle är han”.

Gårdagens resultat visar visserligen att Aldo Peña har rätt, Evo är ett med folket, men det finns också många här som oroas av bristen på riktig opposition. 59 procent är mycket men många har röstat på MAS för att de inte ser något annat alternativ. Andra röstar på Morales för att de för första gången känt sig inkluderade med honom som president, utan att kanske egentligen vara särskilt insatta i den politik de för. ”Jag ska rösta på Evo, med honom svälter vi inte. Med Evo har vi alltid bröd”, som en aymarakvinna jag känner sa. Andra röstade igår bara för att de inte vill drabbas av de många sanktioner som utfärdas om man inte deltar i det obligatoriska valen. Ytterligare andra tycker att MAS fört en bra politik men oroas över att Morales uttalanden blir allt mer självcentrerade, och att kretsen runt omkring honom blir mindre och mindre.

Utöver Evo-hysterin har alla förbud i samband med valen varit intressanta. Att sälja eller konsumera alkohol var förbjudet några dagar innan och på själva valdagen. Att överträda det här förbudet resulterar i böter på flera tusentals kronor, väldigt mycket pengar för de flesta bolivianer. På valdagen var det också förbjudet att resa inom Bolivia, köra bil eller annat transportmedel och samlas i större grupper eller sprida propaganda. Många av de här förbjuden tycks för mig mest konstiga men är kanske nödvändiga i ett land med historia av politiskt kaos. Man är kanske rädd för konflikter eller att tillfälle ska skapas där en röst kan säljas. La Paz blir en helt annan stad utan den trafik och kommers som hon normalt präglas av, så vi passade på att utnyttja de bilfria gatorna till att promenera i solen utan att riskera att bli påkörda så fort en gata ska korsas.

Denise Berg, infopraktikant Bolivia

Till vilken nytta? - om lagstadgade skyldigheter och förbud i det peruanska valet

En strid ström av människor rörde sig till och från vallokalen på söndagseftermiddagen här i Arequipa. Valet gick förhållandevis lugnt till i Arequiparegionen men runt om i Peru rapporterades om oroligheter, vandalism, kandidater som attackerats, saboterat valmaterial och tre dödsfall i samband med valet. 

Utanför en vallokal i Arequipa

Som en strategi för att minska det valrelaterade våldet har den peruanska staten lagstiftat om ett förbud för affärer, restauranger och barer att sälja alkohol, vilket trädde i kraft på lördagsmorgonen. Peruanerna kallar det för ”Ley seca”. Det vidhålls att de 48 timmarna utan alkoholförsäljning ska säkerställa en informerad och medveten röstning. Jag förhåller mig skeptiskt till det sista påståendet och tror snarare att det är ett politiskt ointresse som kan förklara hur hela 42 % av valmanskåren uppger att de röstar enbart för att undvika böter eller för att de måste. Det ointresse som många röstberättigade peruaner känner beror till viss del på ett politikerförakt som många gånger grundas i fall av maktmissbruk och korruption.

Det är ingen nyhet med politiskt ointresse. Detta skulle rimligtvist leda till ett lägre valdeltagande än om förtroendet för politiker var högt. Men som de flesta latinamerikanska länder har Peru lagstiftat om obligatoriskt valdeltagande för att försäkra sig om att en minoritet av befolkningen inte ska bestämma det politiska styret.

Anhängare till en av kandidaterna

 
Från flera håll har jag hört den retoriska frågan ”till vilken nytta?”. Som alltid i valtider kommer det fram att de som kandiderar till politiska ledarpositioner inte är de hygglo män och kvinnor som de vill framställa sig själva som. Fall med korruption, maktmissbruk och annat fuffens gör att många saknar ett pålitligt alternativ. ”Väljarna tar det alternativ som är minst dåligt”, säger den politiska analytikern Hernán Chaparro till tidningen La Republica. Han liknar valet med val av schampo där inget riktigt hjälper eller passar din hårtyp, men logiken ger att du då väljer det som gör minst skada.

Då ställer jag mig själv frågan - till vilken nytta är dessa förbud och enligt lagen obligatoriska skyldigheter när politikerkåren inte uppfyller medborgarnas krav på värderingar, ärlighet, moral och representativitet.

Emelie Blomgren, programpraktikant i Peru.

LOVISA: Val och regionmöte i Estelí

Lovisa Dragstedt i Nicaragua, inlägg 3.

Det är bråda dagar i Esteli. Vi har besök av Svalornas styrelse från Sverige och de två landrepresentanterna från Peru och Bolovia, och veckan är packad av möten, prat och diskussioner. Det blir mer och mer uppenbart att utvecklingsvärlden är en värld i ständig förändring, och att arbetet innebär att konstant vara uppmärksam på omgivningen och anpassa verksamheten efter de nya situationer som hela tiden uppstår – och det på alla plan: sociala situationer världen över tar ny form och människors behov med dem, länder får nya regeringar och nya lagar, relationer mellan folkgrupper och nationer tänjs och böjs, det görs tekniska framsteg och ekonomier går upp och ner, och med det förändras världsmakterna. Och sedan har vi de förändringar som sker inom själva biståndsorganisationerna, med styrelser som måste ändra strategier för att följa utvecklingen, förändrade finansieringsvillkor, personal som går vidare och byts ut, kunskap som försvinner och nya idéer som kommer till.

Ja, utmaningar finns så det räcker till och blir över. Och att hitta lösningar till alla svårigheter är vad som gör jobbet intressant och givande, och dessa sammankomster så viktiga. Under diskussionerna tänker jag att nyckeln till ett produktivt arbete står att finna hos de inblandade människorna och organisationerna, och kommunikationen dem emellan. Samspel ger resultat.

Hittills har alla Svalor på mötet i Estelí fört fruktbara dialoger. Lite kulturella aktiviteter har också hunnits med – middag, dans och utvecklad lokalkännedom genom guidade turer på tobaksfabrik och om historien bakom stadens väggmålningar. Helt säkert har också det hjälpt samspeletet och det gemensamma framtidsarbetet på traven. 

I övrigt äger de lokala valen rum på söndag och idag är sista dagen för valkampanjen för det ledande Sandinist-partiet i Esteli. Nu hörs trummor och trumpeter när de marscherar in på torget, och oljudet väger upp för den ovanligt stillsamma kampanjen som inte haft mycket av varken debatt eller propaganda i år. Den allmänna förklaringen verkar vara att FSLN är säkra på sin seger, men det förklarar inte varför oppositionen inte gjort mer väsen av sig. Ja. Vem vet?

Lovisa Dragstedt

ÅSA: Ett steg fram – Två steg tillbaka

Åsa Wängsö i Bolivia, inlägg 6

De kommer långt ifrån. Vissa har gått i timmar eller kämpat sig fram på en sliten cykel i snålblåsten och det snöblandade regnet. Jag ser deras ponchos som röda prickar mot den vita frostbitna marken.

Frusna stiger de in i kommunalhuset och skakar av sig det våta och försöker klappa in värmen i kalla lemmar. Några av dem har haft den färgstarka ponchon som identifierar dem som autoridades, lokala traditionella ledare, nedpackad under färden och drar nu plagget över huvudet. Detta plagg, egentligen bara ett färgglatt tygstycke, men som symboliserar så mycket mer.

För ett par år sedan skämdes många över sitt ursprung och allt som utmärkte detta doldes då det kunde innebära trakasserier och diskriminering. Nu bär de sina kännetecknande ponchos med stolthet och deras organisationer stärks och blir en del av ett demokratibyggande, eller demokratistärkande. Att föra politiken närmare folket och lyfta ursprungsfolken är en viktig aspekt i arbetet för det nya Bolivia där det mångkulturella till och med finns med i namnet – den plurinationella staten Bolivia.

Samtidigt på andra sidan Atlanten, i landet där välfärd och solidaritet varit ledord, blåser kyliga vindar. Ett främlingsfientligt parti väljs in i Sveriges riksdag. Från Bolivia har vi följt utvecklingen och när vi röstade på ambassaden skrattade vi lite åt Sverigedemokraternas valsedlar. Hur många svenskar boende i Bolivia röstar på SD, liksom? Men skrattet fastnade i halsen i takt med att valet närmade sig och opinionsmätningarna visade ett starkare och starkare SD. På valdagen satt vi några svenskar och följde valet i en allt mer spänd och dämpad stämning. När rösterna räknats talade staplarna sitt tydliga språk.

Jag kände mig tom, besviken, förbannad och rädd. Men mest av allt skämdes jag. 5,7 procent av det svenska folket hade valt att lägga sin röst på detta främlingsfientliga parti. Fler röstade på SD än på såväl vänstern som Kristdemokraterna.

Jag känner mig alldeles kall och minns början av nittiotalet - en svart period i Sveriges historia. Ekonomiska svångremmar och arbetslöshet. Ny Demokrati kom in i riksdagen, främlingsfientligeten och rädslan växte sig stark i svenska kommuner. Jag var tio år och minns väl egentligen bara känslan, stämningen. Gängen med skinnskallar utanför högstadieskolor runtom i landet. Gäng som blev större och större i och med att fler och fler unga, rädda, ensamma, identitets- och tillhörighetssökande killar fångades upp. Tillsammans vågade de höja sina röster. Medan Ian och Bert staplade backar marscherade de svartklädda med demonstrationstillstånd i sina knutna nävar längs Sveriges gator, skanderande ord jag hoppas vi aldrig ska behöva höra igen. Slutligen ställdes allt på sin spets med en annan ensam mans, John Ausonius, hemska dåd.

Jag tänker på allt detta och ryser när jag ser firande sverigedemokrater hylla sin ledare. Jag tänker på Arijanas vän Boris och alla tusentals barn som dör varje dag av näringsbrist och av sjukdomar som knappt existerar i Sverige, eller som åtminstone inte resulterar i mer än ett besök hos farbror doktorn. Jag tänker på alla dessa barn som, med Arijanas ord, får vingar. Alldeles för tidigt. Och alldeles i onödan. Detta samtidigt som Europa bygger murar och land efter land röstar in främlingsfientliga partier i sina maktcentra. Solidaritet känns väldigt avlägset. Jag tänker på alla människor här i Bolivia som kämpar för återerövrandet av demokratin, för mänskliga rättigheter och för solidaritet och jag undrar hur jag ska kunna se dessa människor i ögonen.

Åsa Wängsö
programassbolivia@svalorna.se