Det här blir min sista blogg och mitt största problem är vad jag ska skriva om, för allt jag vill säga skulle räcka åtminstone till en novell. Under praktikanttiden har vi haft i uppdrag att intervjua olika personer som senare ska bli presenterade på hemsidan. Det har varit riktigt spännande att få ta fram dessa personporträtt. Varför? Jo, för dessa personer som jag bara utbytit några ord med och verkade vara ”som vem som helst” har bevisat att varje person verkligen är som en hel bok i sig. Vilka livsberättelser! Ni märker att detta blir en cliffhanger? Ni får bärga er till och med att deras livshistorier presenteras på denna hemsida. Just detta att varje person med sin egen livshistoria är som en spännande bok har jag tidigare tänkt på då jag suttit och lunchat på mitt jobb i Sverige. Flera kollegor älskade att diskutera olika böcker de läst men de frågade i princip aldrig varandra eller oss andra om något privat. Inte ens om hur helgen hade varit. Dessa personer missar spännande historier från sin egen omgivning dagligen. Men de kanske inte vill se den ”oskrivna” verkligheten? APEADECOs kursledare i bakning blundar däremot inte för verkligheten. Häromdagen påpekade hon just hur viktigt det är för kvinnor att kunna tjäna sina egna pengar, att de genom det kan få mer frihet. De flesta nicaraguanska kvinnor är ekonomiskt beroende av sina män. Genom att lära sig att baka kan de till exempel börja sälja sina egna produkter.
Även om de kanske inte har råd till en egen ugn så kan de hyra in sig på en grannes ugn. Dessutom kan detta arbete göras hemifrån så då behöver de heller inte oroa sig över vad de ska göra med sina barn medans de arbetar. Kritik kan framföras över varför man lär ut könsbundna aktiviteter. Min åsikt är att det här är ett bra första steg. Det kan vara tillräckligt svårt för kvinnor att få lov att gå på APEADECOs kurser redan som det är. De kurser som ges är bakning och sömnad och dessa kombineras med seminarier och aktiviteter kring rättigheter, självkänsla och så vidare. Fler män skulle vägra låta sina kvinnor gå på kurserna om de skulle få lära sig att laga cyklar och mopeder. Jag tror också att det skulle bli svårare att locka kvinnor till dessa kurser. Så är det i Sverige med. Fortsättningskursen däremot skulle och borde vara en mansdominerad aktivitet. För att avsluta ett kapitlet ”Telica” i min egen livshistoria är jag glad över att den får ett lyckligt slut. De sista två månaderna har jag ägt ett par finfina öronproppar, har sovit i en skön säng och bott hos en toppenfamilj. Till en början räknade jag veckorna tills jag skulle få åka hem men nu när jag kommit över kulturchocken och min hälsa har stabiliserats känns det dumt att åka hem. Är det verkligen dags att åka hem redan nu? Jag vill ju stanna kvar och se utdelningen av en julklapp till alla barn i Telica, följa de fem fall av våldtäkter av barn som rapporterades de senaste två veckorna, fira ännu ett helgon, äta ännu mer Gallo pinto (ännu en ris och bönrätt) och höra samma reggeaton låtar om och om igen, fira med min vän då det nicaraguanska rättssystemet visar att den fungerar och mannen som misshandlade henne får sin dom, fortsätta att visa att det finns människor på andra sidan jordklotet som bryr sig….jag får fortsätta att visa det hemifrån.
Ha det gott!
Heidi Pintamo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar