Tisdag och onsdag följde jag med Cesefade till Copacabana där de håller kurser bland annat i ledarskap och kommunikation. På torsdagen bar det av till det starkt ursprungsfolksstyrda Jesús de Machaca med Cassa där vi intervjuade borgmästaren och klättrade ner i katakomber från kolonialtiden för att titta på lite skelett. På fredagen uppmärksammades i El Alto den internationella dagen mot våld mot kvinnor (se www.latinamerika.nu) och på lördagen bar det av till Achacachi med Cised där tidigare under veckan två hundar blivit offrade, inför världens bevakande ögon, för att ge styrka och seger i kampen mot oligarkerna i östra Bolivia.
Till Achacachi hade vi med oss finbesök i form av Fredrik Uggla från Sida. Tanken är att Sidapersonal ska ut och besöka aktiviteter som bedrivs av och med civila samhället för att få lite mer insikt i hur utvecklingsarbetet ser ut på gräsrotsnivå. I ett land som Bolivia, där hierarkiska strukturer är väl inrotade och aktade, kan det dock bli lite svårt att faktiskt delta när man kommer som de som sitter på alla bidrag och pengar. Man får ett högtidligt mottagande, ett flertal tacksägelser och ett råg av tips på hur man kan spendera mer pengar just där. Det är minst sagt svårt att smälta in och försöka vara en i mängden. Vi var inbjudna för att delta när kommunikationsgruppen hade sin sista lektion för året och de som gick nivå två fick som avslutning hålla i gruppen på egen hand med redovisningar och presentationer. Det hela flöt på bra bortsett från två män som satt på främsta raden och verkade ha som främsta intresse att ta över ”undervisnigen”. Som vanligt i Bolivia används tio minuter för att säga något som kan sägas på två, varför det hela blev klart mer långdraget än nödvändigt. Att tillägga är också att det som sas av dessa män egentligen inte hade speciellt mycket med ”kommunikation” att göra, utan hade som främsta ändamål att förklara på vilka olika sätt det var bättre förr. Hur man istället för radio kan gå upp på bergen och sända röksignaler, hur man istället för som i städerna gå ut och dansa på nätterna (”när dåliga saker händer”) kan dansa på dagtid precis som i den gamla goda tiden.
Nåväl, efter detta var det dags för Apthapi (picknick) där alla familjer/kvinnor har med sig mat i form av exempelvis potatis, chuños, majs och hispis (en liten fisk som äts hel). Allt läggs upp som en stor buffé och sen är det bara att plocka på sig det man vill ha, och lite till. På många ställen på landsbygden lever traditioner starkt kvar, och Achacachi är det område i Bolivia där ursprungsfolksröreslsen är starkast och därmed lever gamla anor kvar mer levande än på många andra ställen. Efter maten ställdes cocablad, karameller och cigaretter fram för att man även av dessa härligheter skulle plocka på sig det man ville ha. Avslutningsvis var det dags för livemusik och dans. En trevlig avslutning där alla gringos fick vara med och dansa, ibland till och med solonummer. Det låter som en speciell dag, samtidigt som det inte är helt olikt många besök. Alla områden har sina traditioner, men som sagt, de må vara livligast i Achacachi.
/Martina Hibell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar