MARTINA: Med blandade känslor...

Martina Hibell i Bolivia, inlägg 7

... är det snart dags att åka hem till gamla Svea. Jag känner mig otroligt nöjd med mina åtta månader här i La Paz och även om det på många sätt hade varit lockande att stanna längre ska det bli skönt att komma hem. Mitt jobb här håller successivt på att avslutas även om Svalornas och organisationernas arbete såklart fortsätter som vanligt.

Vi har precis avslutat första delen av arbetet med utvecklingen av det nya programmet som vi vill starta nästa år riktat mot barn och ungdomar i El Alto, ett arbete som på många sätt varit krävande men samtidigt otroligt kul och lärorikt. Alla parter känns väldigt engagerade i arbetet och samarbetet med de två samarbetsorganisationerna, Yanapi och Chasqui, har flutit på smidigt och bra. Jag känner mig nöjd och hoppas på att Forum Syd så småningom inte har något emot att stödja oss i detta.

Det är mycket jag kommer att sakna härifrån. Förutom alla underbara människor jag lärt känna kommer jag främst att sakna bergen och den underbara natur som omger La Paz. Det är många utflykter jag ännu inte hunnit göra men efter mycket om och men tog jag mig till slut (tillsammans med min kollega Cissi) ner för ”världen farligaste väg”, en nästan 80 km lång cykeltur från 4700 möh till 1000 bestående av grusvägar men bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Om någon ska åka till Bolivia är den här turen ett måste.

Min sista månad har även utanför jobbet varit högst innehållsrik med besök från landgruppen i Peru, vi har haft Wally-turnering (en boliviansk form av Volley-boll där man spelar med väggar och tak...) med andra internationella organisationer och jag har haft besök av min syster. Intensivt, kort sagt.

Nästa vecka kommer att bestå av ”avskedsarbete” där jag hoppas på mycket musik och framförallt dans. Egentligen är det väl aldrig kul med avsked men det gäller väl att se det fina i det också, att få tacka för en underbar tid som har varit och som man kommer att bära med sig lång tid framöver.

Hoppas att vi ses på ”Öppet hus” måndagen den 5.e maj!

Martina Hibell
martina.hibell@svalorna.se

ROXANA: Du hade tur

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 3

Minns jag rätt… är det verkligen år 2008? Är det inte konstigt att det fortfarande finns barn som svälter, utsätts för våldtäktsförsök och arbetsexploatering?

Tänk om det vore just du som var tvungen att gå upp klockan fyra på morgonen. Varje dag. Du kravlar dig upp ur den söndriga madrassen som du delar med småsyskonen och mamma. Lite halvsömnig går du upp och tar på dig kläderna som allt för ofta är smutsiga. Du går ut ur huset som är av svart plast och träpålar. Du ser en mus som springer från tallriken med rått ris som väntar på att bli kokt. Du ska iväg och mala majskornen vid kullens fot. Inom kort är majsdegen färdig och du tar dig upp för kullen. Det är mörkt och kallt. Vägen är en stig som är fylld av sopor, ljusblåa plastpåsar och bajs. Du klagar inte på att det luktar illa. Du har vant dig vid lukten, fattigdomen, hungern och arbetsbördan.


Klockan är snart åtta på morgonen och du går mot utkanten av staden och ropar: tortillas! Du hoppas på ett positivt svar. Du går vidare till nästa hus och ropar tortillas! I dag hade du tur, du sålde 16 tunna majsbröd och tjänade nästan tre kronor och femtio öre. Du går hem och hämtar nästa omgång tortillas och så håller du på fram tills klockan är tolv. Magen är tom och du har glömt hur det känns att vara proppmätt.
Då är det dags att tvätta sig vid brunnen och byta om till skoluniformen. På vägen till skolan känner du igen din förövare som försökte våldta dig för några dagar sedan men du tog tag i en sten och slog mot hans ansikte. Du lyckades slita dig loss ur hans grepp och sprang hem.

Tur för dig att detta inte är din verklighet, det är Eneydas verklighet, elva år gammal.

Nästa vecka publiceras ett reportage om Eneyda på Svalorna.se i samband med starten av kampanjen ”Utbildning till alla”.

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

LINNEA: Ny på jobbet och resa till Copacabana

Linnea Uppsäll i Bolivia, inlägg 1
Nu är jag på plats, som ny infopraktikant på Svalornas kontor i La Paz. Det verkar som att det kommer bli många omväxlande saker att göra vilket är kul.

Mina uppgifter är främst att informera, dels om Svalornas arbete på Svalorna LA:s hemsida och dels allmänt om vad som händer i landet på www.latinamerika.nu. Jag har redan bott i La Paz i nästan ett och ett halvt år så jag känner mig rätt hemma här bland branta backar, färgglada cholitaskjolar och äckliga dieselavgaser.

Den här veckan var jag och Cissi, den andra nya boliviapraktikanten, på en tvådagarsworkshop i Copacabana ordnad av en av Svalornas bolivianska samarbetsorganisationer. Copacabana är en mysig stad precis vid Titicacasjön, med gröna kullar, söta hus och glittrande vatten. Den är mest känd för att vara ett stopp på gringo trail, d.v.s. den väg många backpackers reser genom Sydamerika, samt bästa stan om du behöver välsigna din bil (det behöver de flesta bolivianer som köper en bil, se Martinas roliga inlägg.)

Workshopen var intressant, den handlade om det nya förslaget till konstitution som det snart ska vara omröstning om. Det var roligt att se speciellt att de kvinnor som var med på kursen inte var rädda att lägga fram sina frågor och synpunkter, ofta har kvinnor här en mer tillbakadragen roll. Samma organisation, Cesefade, har även kurser i kommunikation där de utbildar i att sända radio. Deltagarna sänder sina egna radioprogram på spanska och aymara i Radio Copacabana. Jag blev intervjuad i direktsändning av dem och fick berätta lite om Svalorna och vad jag tyckte om workshopen. Lite nervöst, men jag tror jag sa hyfsat bra saker.

I övrigt försöker jag hinna med att göra allt på en gång känns det som, lära känna de olika samarbetsorganisationerna, hålla koll på vad som händer i landet, söka information om alla intressanta ämnen som jag vill skriva om, och en massa annat. Jag ska stanna här till slutet av december och ser fram emot en spännande tid.

Hoppas alla som läser detta mår bra och är glada, vi hörs!

Linnea Uppsäll
infobolivia@svalorna.se

SANDRA: Jag, machopoliser och samarbetsorganisation

Sandra Sotero i Peru, inlägg 2
Jag har aldrig tidigare varit med om att känna machismen som gåsgud i min kropp, inte heller har jag vart med om att så tydligt kunna känna igen alla härskartekniker på en och samma gång. Mindre har jag känt av det så nära mig, och faktiskt till och med utövat alla former av machism och härskartekniker.

Det är ganska spännande, när man märker av hur man blir behandlad som en ung tjej i vissa fall, ibland kan det vara en fördel. Jag var på Arequipas institution för kultur och turism för att få information om utvecklingen av det peruanska hantverket i Arequiparegionen. Jag fick den bästa möjliga servicen av den ansvarige. Jag märkte snabbt av att jag fick det för jag är ung och tjej, och tog självklart tillfället i akt för att få den informationen jag behövde utan större krångel. Jag märkte att min hypotes stämde när jag såg hur han behandlade en äldre kvinnan som kom, för att inte ens tala om de äldre mannen som fick vänta utanför. Det kan även innebära en stor nackdel att vara ung och tjej på Arequipas gator. Ett exempel är när polisen tar sig rättigheten att samtidigt som de ska hålla lugnet på gatan säga ganska ogenomtänkta fraser efter dig. Det krymper i kroppen med bara tanken att dessa män utnyttjar sin position. En dag ska jag fråga om det ingår i arbetsuppgiften, att alltid kommentera unga tjejer. Måste bara ta mig modet till det.

Det är otroligt roligt att få ta del av arbetet som sker i samarbetsländerna, och lära sig hur samarnetsorganisationerna arbetar. Jag måste säga att jag är grymt imponerad på arbetet som görs. På Coordinadora Rural håller de nu på att jobba med att försöka hitta en balans mellan turism och hållbar ekonomisk utveckling i de olika provinserna av Arequipa. Ett otroligt spännande projekt.

Sandra Sotero