SIMON: Inkaleden till Machu Picchu

Simon Strannard i Peru, inlägg 4
Den senaste månaden har det varit ganska lugnt med aktivitet på kontoret eftersom det är semestertider i Peru. Även jag tog tre veckors ledigt och åkte på en liten rundtur i Peru, Bolivia och Chile. Resans höjdpunkt var Inkaleden.

Utgångspunkt för den som vill vandra Inkaleden är Cusco, en väldigt vacker stad som byggts ovanpå ruinerna av Inkaimperiets huvudstad och där fortfarande gamla murar från den tiden kan beskådas. Vandringen tar 4 dagar och går genom ett fantastiskt vackert och skiftande landskap. Under de fyra dagarna går man tack vare de stora höjdskillnaderna genom minst fyra olika biotoper, från regnskog till kallfjäll.

Leden går bitvis på den ursprungliga väg som anlades under Inkatiden som en del av ett utbrett vägnät som band ihop det väldiga imperiet. På den tiden tog det enligt uppgift endast fem timmar för budbärare att tillryggalägga samma sträcka som för oss tog fyra dagar! Det låter otroligt, men när man såg våra bärare springa om oss, med 25-30 kilo på ryggen i sandaler av gamla bildäck, verkade det inte lika konstigt. När man själv nådde kvällens läger, mer eller mindre utmattad, upphörde man aldrig att imponeras och glädjas över att finna tälten uppslagna och ett dukat bord med minst sex olika rätter, den ena godare än den andra.

Hur vår kock lyckades med dessa kulinariska bedrifter under så primitiva förhållanden förblir en gåta. Trots en hel del regn och bitvis ansträngande stigningar behövde man bara tänka på bärarnas strapatser för att inse att man inte hade så mycket att klaga över.

Att på fjärde dagens morgon nå Machu Picchus ruiner samtidigt som den gryende solen kastade sina första strålar över den magnifika staden fick en också snabbt att glömma blöta skor och värkande muskler. Denna sista dag tillbringade vi med att vandra runt i ruinerna och insupa skönheten på denna magiska plats och det var genuint svårt att slita sig därifrån när vi på eftermiddagen var tvunga att ta oss ner till tågstationen i staden Aguas Calientes för vår återresa till Cusco.

Simon Strannard
simon.svalorna@gmail.com

CAMILLA: Såklart mannen är värd mer än kvinnan

Camilla Jansson i Nicaragua, inlägg 5

Det är fel av en kvinna att ha sexuella relationer innan hon gifter sig! För en kille är det inte samma sak. Mannen är alltid mer värd än kvinnan. Vare sig han har relationer eller inte så är han den samma. För kvinnan är det annorlunda, hon förlorar allt det värde hon tidigare haft.

Så säger en 17-årig kille som bor i Nicaraguas norra delar. Jag har sett dokumentärfilmen ”De Niña a Madre” (Från Flicka till Mamma) av Florence Jaugey. Filmen följer tre gravida tjejer mellan 14 och 16 år.

Varje dag föds cirka 400 barn i Nicaragua, 100 av dem föds av tjejer under 19 år. På kvinnosjukhuset Bertha Calderón i Managua, är fyra av tio nyblivna mammor tonåringar under 15 år! Enligt sjukhuschefen, Olga María Chávez, är de flesta av dessa barn resultat av sexuella övergrepp.

Undersökning visar att många unga kvinnor, flickor, inte vill ha barn förrän senare i livet. Trots detta använder de inte preventivmedel. Det finns många felaktiga idéer om preventivmedel. Tillexempel att de ger cancer och gör att man blir steril. Jag tror att dessa felaktiga uppgifter, som skrämmer flickor och kvinnor, är ett sätt att behålla makten över dem.

Jag ville inte ha barn ännu, men min man ville. Så de gav mig en spruta mot en infektion i min livmoder. Sen var jag gravid. – Viviana, 16 år.

Som ni förstår var innehållet i denna spruta något helt annat än infektionshämmande. Flickans man, en 23-årig polis, säger så här: Jag ville ha barn så fort som möjligt. Jag är redan 23 år och jag har ingenting. Barn är en trygghetsförsäkring, när jag blir gammal så kommer de se till att jag har det bra. Jag vill ha fyra barn till!

Mannen säger att eftersom hans fru, Viviana, inte ville ha barn ännu så övertalade han sin svärmor att ge henne något, så att hon kunde bli gravid. Han säger – Kärleken är blind och skrattar.

Hallå? Vilken kärlek? Viviana får själv ta hand om barnet medan mannen går ut och dricker öl med sina kompisar. Hennes röst är som en svag viskning som försvinner någonstans på vägen mellan mun och öra. JAG VILL INTE!!!

Men hur ska det någonsin kunna bli bättre? Mycket kan skyllas på männen men ansvaret ligger hos hela befolkningen, i den patriarkala struktur som förs vidare av både männen och kvinnorna.

En mycket bra start vore förbättrad sexualundervisning i skolan. För att på så sätt ge flickorna makten över sina egna kroppar och upplysa dem om deras sexuella och reproduktiva rättigheter. Just nu är sexualundervisningen knappt existerande eller av endast biologisk karaktär. Tyvärr är resurserna i skolorna knappa och på grund av kyrkans starka makt fokuseras det ytterst lite på dessa frågor. Tragiskt nog läser jag på första sidan i dagens tidning: Lägre budget till hälsa och utbildning.

Detta är min sista blogg från Nicaragua. Håll utkik på Svalornas hemsida för information om när och var jag kommer att berätta mer om Nicaragua.

Camilla Jansson

ROXANA: Solidaritet, en klyscha?

Roxana Ortiz i Nicaragua, inlägg 12
Tänk att få chansen att jobba med solidaritetsarbete! Vilken härlig känsla som sköljer kroppen, från nord till syd, från väst till öst. Men plöstligt dyker ett litet dimmoln upp framför mina ögon. Jag kan varken se eller tänka klart. Frågan dyker upp som ett brev på posten. Vad menas egentligen med begreppet solidaritet?

Jag läser ”Att se sig själv i andra, om solidaritet” av Sven-Eric Liedman och kan samtidigt inte sluta tänka på den fasansfulla bilden i tidningen, där en man håller om en liten blodig livlös kropp. Nicaraguansk media ignorerar all tänkbar pressetik och under flera dagar får vi ta del av det otänkbara som inte verkar få ett slut. Fram till idag så har FN-resolution nummer två förkastats av staten Israel och blodbadet fortstätter i Gaza.

Liedman gör en historisk tillbakablick över hur begreppet har använts och det kan lugnt konstateras att föreställningen om solidaritet kan och har formats på många olika sätt men att det någonstans i grund och botten handlar om någon form av sammanhållning. I Nationalencyklopedins ordbok beskrivs begreppet solidaritet som en ”känsla av samhörighet med och beredvillighet att stödja och hjälpa andra människor”. Och i det finstilta står det: ”särskilt sådana som tillhör den egna gruppen”. Historikern, Peter Baldwin, menar att solidaritet omfattar ett ömsesidigt beroende och att det inte handlar om välgörenhet, som handlar om att en part är beroende av en annan. Sociologen, Èmile Durkheim, menar att solidaritet betyder att människan i ett samhälle är i högsta grad medveten om att alla är beroende av alla. En klyscha för att sammafatta Durkheims solidaritet är: en för alla, alla för en! Men frågan som Sven-Eric Liedman ställer är: vilka är alla?

Enligt Durkheim är ”alla” folket inom en nation. För den gamle kommunisten, Karl Marx, är ”alla” klassen den förenande basen för solidaritet. Men dystert nog kan vi konstatera att det verkar som att solidaritet handlar om ett ömsesidigt beroende, en sammanhållning, med de personer som tillhör vår nation, klass eller egna grupp.

Det kanske är dags att ge en ny innebörd åt ordet solidaritet och skapa ett genuint internationellt engagemang som utmanar de ovannämda definitionerna. Kanske är det dags att upphäva journalistikens guldregel då reportern måste spela på läsarens identitet och rapportera om sådana händelser som får just dig att känna.

Jag uppmanar mina kära kolleger och medborgare från Nord och Syd att sluta upp med den selektiva solidariteten. Jag vill höra världens ledare uppmana oss till tre tysta minuter för offren för Darfur, för kvinnorna som dör på grund av abortförbudet, för folket i Gaza... på samma sätt som vi gjorde för offren för World Trade Center.

Roxana Ortiz
infonicaragua@svalorna.se

LISA: Kontraster

Lisa Ljunggren i Peru, inlägg 5
Någonting som ofta blir plågsamt uppenbart i länder som Peru är de extrema kontraster som råder mellan olika samhällsskikt. De rika blir ohyggligt rika och de fattiga blir om möjligt ännu fattigare. Förra helgen var en studieresa i det förra.

Fukten har lagt sig över Stilla Havs-bukten och från den gigantiska strandklubben pumpas musiken ut över de nattsvarta vågorna. Det är den sista december år 2008 och tillfälligheternas spel har fört mig till ytterligare ett absurt sammanhang.

- Lisa, Lisa, kom! Jag måste presentera dig för någon!

”Någon” blir snart 200 och av alla de ansikten som fladdrar förbi visar det sig att 55 procent bor eller har bott i USA, någon råkar vara presidentens son, en annan en av presidentens två personliga rådgivare och alla har de som tradition att fira in det nya året under fyrverkerierna och champagneflödet i Mejía.

På nyårsdagens morgon, svettandes ut de sista romdropparna på stranden, kläcker mitt sällskap ur sig:

- Åh, tänk om man ändå hade varit hemma nu. När jag varit ute och vaknar med torr strupe brukar jag bara skrika ”Alejandra!” så kommer våran hushållerska med en liter färskpressad juice. 27 år. Och fortfarande oförmögen att pressa sin egen juice till frukost.

Alejandra har det troligtvis ganska gott ställt om man jämför med övriga Perus arbetarklass. Kånkandes och stånkandes, under den stekheta solen, springer strandförsäljare och förser svettiga semesterfirare med allt från empanadas, glass och vatten, läsk och öl. Tar det iskalla vattnet slut får de en snabb uppmaning att leta rätt på mer och det råder inga tvivel om vem som bestämmer. När önskemålet om påfyllning läggs fram lägger den gamla kvinnan, som troligtvis spenderat hela sitt liv på den där stranden passandes upp på södra Perus elit, benen på ryggen och kommer tillbaka tre minuter senare med andan i halsen, svetten lackandes och en gigantisk plåttunna med kylt vatten på den krokiga ryggen.

- Sí señor, nu har jag vatten åt Er.

Lite längre upp på stranden dundrar 5-åringar förbi på fyrhjulingar mellan de parkerade lyxbilarna som utgör ”stadsbilden” i Mejía. Ovanför våra huvuden seglar en man som enligt uppgift är god för 40 miljoner dollar runt i sin nya leksak – ett segelflyg.

Och nere vid vattenbrynet torkar försäljarna, som är allt mellan 10 och 70 år, svetten ur pannan med baksidan av sina nötta, trötta händer.

Lisa Ljunggren
infoperu@svalorna.se